Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

Kaftanklanen

Det är väl ingen som missat att det är sketvarmt? Då vill jag verkligen slå ett slag för kaftanen! Jag snöade in på kaftaner för ett par år sedan och det har hunnit bli en liten samling sedan dess. När är är så här varmt är det det mest perfekta plagget att toffla runt i anser jag eftersom jag inte är typen som gillar avklätt och klär mig i bikini i hemmet bara för att det är varmt. Nä, ve och fasa! Kaftan i schysst material som böljar runt benen tack! Och det finns en hel del att fynda på andrahandsmarknaden. Här kommer en kavalkad av mina pärlor!

Den här, min första, är från Monki och köpt i en facebookgrupp för ett par hundralappar. Det som är bra med kaftaner är att de har rätt fri passform och kan passa både den trinda som den smala och den här är i storlek xs/s. Den funkar både till vardags och fest, eller vad säger du? 100% viskos och både skön och smickrande! En av mina favoriter.

Apropå Monki så har jag även den här enormt populära modellen i polyester från dem. Ja du läste rätt, polyester! Ett av få polyesterplagg jag har och just det här plagget funkar faktiskt i plast. Den finns i många olika prints men just den här gula känns särskilt poppis och gult är ju min favoritfärg så... Den har ett par knappar framtill och känns också lite festlig tycker jag. Jag köpte den rätt dyrt på Sellpy men det var det värt! Den är väldigt attraktiv på andrahandsmarknaden har jag märkt!

Och när vi ändå avhandlar Monki får jag även visa denna pärla! Jag är väldigt förtjust i öppna kaftaner som bara är att dra på sig och den här är i ett väldigt fräsigt print om du frågar mig! Jag har köpt den av min personal clothing dealer för en hundring och den har ett finfint fall och en ganska rejäl viskos där modellen matchar bra. Jag hade lätt kunnat tänka mig fler plagg i det printet!

Slut på Monki och på med småskaligt. Jag har flera småskaliga favoriter även i kaftangenren som jag köpt nyproducerade direkt av designern. Den här är dock också köpt "begagnad" i en facebookgrupp. Ja, den var oanvänd så, "begagnad". Den är från Dots'n'Bows och har också knappar. Den kallas för "kaftan med fall" på hemsidan och är i en ganska klassisk kaftanmodell som blivit väldigt populär på sistone har jag spanat på insta. Det här kan vara det dyraste andrahandsplagget jag köpt men hur fin är den inte? Tung härlig viskos och jag lyckades krympa den till lagom längd med en maskintvätt. Det är skills!

Sist, och minst i tygåtgång, i denna kavalkad är min vintagepärla från Tallinn 2019. Vintage för att den garanterat är 90-tal och det räknas som vintage. Kanske är det en klänning men jag vill ha den som öppen kaftan. Visst är den snygg! Den kostade mig 15 spänn och jag gillar den väldigt mycket! Fattas bara annat!

Annars har det blivit väldigt poppis att sy kaftaner av gamla påslakan har jag märkt. Kanske ger jag mig på det i sommar men då blir det nog en modell med en liten riktig ärm som trean och femman här. Jag trivs bäst i det har jag märkt. Kaftan is the shit, funkar på allt och alla och vem vill ha åtsittande och smått när det är sketvarmt ute? Inte jag i alla fall!

Den gången när jag vann...

Jag tror det var inför förra året jag bestämde mig för att hoppa på alla intressanta tävlingar jag kom över. Inte när ICA lottar ut ett alldeles för stort påskägg och sånt på facebook utan mer när småskaliga producenter haft utlottningar på instagram och sånt. Efter att ha tänkt ungefär hela mitt vuxna liv att "jag vinner ju aldrig ändå" kom jag på att det där faktiskt var ljug. När jag var barn hade jag faktiskt en hel del tur i lotterier och mer än en gång vann jag förstavinsten. Så när min småskaliga favorit Rino.se hade utlottning av sin snygga fjärilskaftanklänning tävlade jag ju på så klart.

Och jag vann! Kan ni fatta?! Men inte hos Rino den här gången. Det är nämligen så att den här skapelsen är ett samarbete mellan Rino.se och FLORYD. FLORYD är en ny bekantskap för mig men en väldigt trevlig sådan. FLORYD startade 2012 av My Floryd Wedin och företaget säljer egendesignade produkter och inredningsdetaljer med grafiska former och mycket färg med särskild inspiration från 50- och 60-talet. Klickar man in på hemsidan kan man hitta massor med fina pallar, ullfiltar, handdukar, porslin osv. Sen finns det superfina mössor, strumpor och halsdukar med, och numera även superfina klänningar! Det är Rino som har gjort modellen och FLORYD som har designat printet. Match made in heaven va?

Jag trodde knappt det var sant när jag vann! De lottade ut varsin klänning på sina isntagramkonton och den hos FLORYD knep alltså jag. De har två olika prints i samarbetet, den här heter Hjorton. Den andra, Blåbär, är också supersnygg men jag är ju inte ett fan av blått, hur gulliga än blåbären är! Men jag är ju ett fan av gult som bekant så valet var inte svårt. Härom dagen fick jag hem den och den är verkligen amazing! Modellen heter som sagt fjärilskaftan och den är rymlig, flowy och enormt smickrande. Jag brukar ha Rinos modeller i största storleken så jag tog den här med. Den finns i S/M, L/M och 2XL/3XL men eftersom modellen är som den är hade jag garanterat kunnat ha storleken mindre med. Och som synes funkar största storleken ypperligt på en sån kortis som jag är med. Bra kläder sitter bra, det är så det brukar funka.

Det här var väldigt trevligt tycker jag! Inte bara för att jag vann utan för att jag fick upptäcka FLORYD och jag blir liksom glad i själen när jag hittar schyssta, småskaliga grejer. Rino designar mycket av sina tyger själv, och de är helt fantastiska, men sådana här samarbeten är ju väldigt trivsamt. FLORYD har fler superfina prints med lingon, linnéor och gullvivor på bl.a. och de skulle också göra sig väldigt fint på Rinoplagg! Jag hoppas att det här är ett samarbete som pågår länge. Och när, jag är ju såklart inte ledsen över att vann och numera har en till Rinoklänning i min samling. Jag har numera sex stycken. Jag känner mig väldigt rik! Kolla in både Rino.se och FLORYD. Det här är bra grejer vet ni! Och om någon funderar, det här är helt obetald reklam. Jag sprider gärna självmant det jag tycker är bra!

Märkesnörd?

För några veckor sedan anklagade min partner mig för att vara märkesnörd. Jag skriver anklagade eftersom det kändes som en anklagelse just då. Jag är väl ingen märkesnörd? Det har jag väl aldrig varit? Men så tänkte jag att det beror ju helt på vad man lägger i begreppet "märke". Vad är ett märke egentligen? 

En liten historia från min ungdom. Jag gick i sjuan tror jag när det hände. Vi var väl 13-14 år vid händelsen och vi började diskutera just märken. Jag hade ett par aprikosfärgade stretchjeans jag gillade Jag tror de var från Kappahl. Jag minns inte vilket "märke" de var men vi pratade just om märkesjeans i omklädningsrummet. På den tiden var det endast jeans från JC som gällde. Jag fick frågan vilket märke mina jeans var och jag nämnde det. "Men det är ju inget märke!" var det någon som sa då. Jag fattade ingenting. Det stod ju det i mina jeans, så hur kunde det inte vara ett märke? Efter det blev jag kallad för "en behövande unge" för att jag inte hade några märkeskläder och kontentan var att jag var så fattig att jag inte hade råd med märken. På något sätt satte det nog spår eftersom jag kommer ihåg det.

Och visst, det var väl omöjligt att inte halka in i märkeshysterin högstadiet. Jag har alltid gillat kläder och det var inte så att jag och min kompis Magda inte räddes för att klä oss annorlunda. Vi hade våra mödrars gamla 70-talare och loppisplagg men vi hakade även på en del trender, särskilt när det gällde jeans. Det var Crocker (hon) och Davys (jag) som gällde. Crocker var riktigt poppis men det var även ok om man hade Levis eller framför allt Diesel som var lite mer dyrjeans. JC var verkligen den enda kidsbutik som var riktigt ok att handla i och den enda som fanns tillgänglig för oss i trakten. H&M fanns närmast i Jönköping och handlade man på Kappahl, eller ännu värre; Lindex, så talade man tyst om det. Postoderkataloger existerade ju med och jag vet att jag beställde en Fruit of the Loom-hoodie från någon av dem. Jag hade även en tröja som det stod Marwin på. Så mycket mer "märkes" hade jag inte vad jag minns. Förutom mina orangea Dr Martens då. Jag hade nog inte råd.

I vuxen ålder har jag aldrig varit så himla fascinerad av olika märken heller utan det har mer handlat om att jag gillat vissa butiker mer än andra. I 20+-åldern var det mest H&M, Indiska och Kappahl, men även en del Cubus, Zara, GinaTricot och BikBok. Och Cassels. Jag älskade den tantbutiken på Kungsgatan! Det fanns massa snyggt! Och i den åldern har jag aldrig hållit tyst om vart mina kläder kom ifrån. Men vad den här anklagelsen om märkesnörderiet handlar om är nog inställningen jag fått sedan jag började mer seriöst med second hand för några år sedan. Jag kan komma hem och säga grejer som att "Kolla vad jag hittade! Det är en xxx och den kostade bara 50 spänn!". Så ok då, jag kanske är lite intresserad av märken ändå. Jag tycker ju att kläder är kul och då är det även kul att veta lite vem som står bakom, vilka material och framför allt om det är bra kvalitet. Det är mer det jag myser med när jag hittat mina fynd på second hand. Och jag blir ju glad när jag hittar något i ett märke jag vet att jag gillar, men jag är inte en sån som gillar allt, bara för att det är ett fancy märke. Ett schysst plagg i bra kvalitet helt utan märkeslapp kan helt klart få igång min puls. Eller ännu bättre, när jag hittar något hemsytt!

Så vad är då ett märke? Jag fattar fortfarande inte. Jag menar plaggen ovan, de har ju märken men de har ju inte _märken_! Eller? H&M är väl inte "märkeskläder"? Eller räknas det som det? Man säger väl aldrig: "Jag har köpt så mycket fina märkeskläder från H&M och Kappahl!"? Men jag har fattat genom att hänga mycket i köp- och säljgrupper att sådana här "märken" är ok om man hittar plagg man gillar i dem. Man får vara med i gänget då. Men märken är väl snarare sådant som Rodebjer, Stine Goya, Ganni, COS och Arket antar jag. Och Marimekko och sånt. Jag har inga sådana kläder. Har du? Vad jag däremot vet är att man får fler följare och fler likes på instagram om man använder ovan nämnda märken. Jag passar således inte in i den kategorin. Men det är smällar man får ta!

Men hörrni, varför är inte det här märken då? Ok, det är ju märken men det är ju inte _märken_. Det var motsvarande de här mina stretchjeans var i. Men jag antar att för att få räknas som _märke_ ska det vara dyrt och exklusivt. Gärna en fancy designer som har designat. Men det ena behöver väl inte utesluta det andra eller? Varför ska bara dyra och exklusiva grejer få kallas för märkeskläder egentligen när de har märken allihop? Någon har ju tillverkat och ritat dem. Och något har jag lärt mig i alla fall och det är att bara för att det är dyrt behöver det inte betyda att det är bra kvalitet och schysst tillverkat. Det är lätt att bli lurad där.

Här är några "märken" jag gillar. Dots'n'Bows, Lille-Lo och Rino.se är mina många gånger omskrivna småskaliga favoriter. Och här betyder faktiskt priset god kvalitet och schysst tillverkat! ReMake STHLM är faktiskt ett rätt hippt märke som får komma in i finsalongerna. Återbruk i sin bästa form! Och Ralston är en ny trevlig bekantskap för mig. Svensk design i enkla modeller där plaggen är tillverkade i Europa. Jag hittade en schysst storskjorta på Myrorna Järntorget förra helgen som blev en liten favorit. Och så har vi hatkärleken Gudrun Sjödén. Jag ogillar företaget och tanten men gillar oftast kläderna. Speciellt vintageplaggen har skitbra kvalitet och schyssta modeller, prints och färger. Därför köper jag bara begagnat. Vissa statement får man göra. För att läsa mer om vad jag tycker om Gudrun hänvisar jag till detta inlägg.

Det här är det enda plagget jag kan komma på att jag har av ett lite mer kommersiellt fabrikat som är "märkesklassat". I  Labels we love på facebook finns en lista på märken som godkända att sälja i den gruppen som är en "märkesnördsgrupp". Förutom något smyckes- och skomärke är det här det enda märket som finns representerat i min garderob. Carin Wester är ett svenskt märke som numera säljs på Åhléns. Plagget är en mysig kofta från BjörkåFrihet. Är jag en märkesnörd? Äh, vem bryr sig egentligen? Jag gör som jag alltid gjort, har på mig det jag gillar, med ett och annat snedsteg i någon trend.

MNOP - smycken av återvunnet silver

Här kommer ett till småskaligt tips! Det här är för dig som gillar äkta vara. Personligen är jag inte så knusslig med mina smycken men det här är riktigt bra grejer! Jag råkade på MNOP på instagram när det flimrade förbi i flödet. MNOP Jewelry är ett litet svenskt företag stationerat i Tranås som gör smycken i återvunnet silver och guld. På företaget jobbar tre personer där Magdalena Nehm är grundaren och den som designar alla smycken. Magdalena har en bakgrund som designer och produktutvecklare inom klädbranschen men har nu hoppat av den branschen och designar smycken istället. MNOP är både miljövänligt och etiskt eftersom det handlar om återbrukade material och alla smycken tillverkas under schyssta förhållanden i Sverige, och en stor del av dem i sin egen verkstad. I den mån det går är även ädelstenarna återanvända samt att de jobbar med återvunnet emballage. Läser man på deras hemsida kan man även se att de har återbrukade grejer runt omkring sig såsom gamla valsedlar som anteckningspapper, begagnade kontorsmöbler och laptops och att de även köper miljövänligt fika. Väldigt inspirerande! Man kan givetvis även lämna sina MNOP-smycken till återanvändning och återbruk om man tröttnar på dem. Men varför skulle man vilja göra det så snygga som de är?

Att jag gillar stora kitschiga örhängen är uppenbart men de här föll jag för direkt. Jag gillar när designen är både praktisk och snygg med en twist. De här köpte jag i september förra året och de kostade 379 kr. Det är verkligen inget att bråka om när det handlar om schyssta producerade, svenskdesignade och handgjorda grejer. Jag älskar dem och de funkar både till vardags och fest. Jag är särskilt svag för den hamrade ytan. MNOP har supersnygga örhängen, halsband, armband och ringar i silver eller 18 karats guld. De har även manchettknappar och slipsnålar om man gillar det. Jag skulle säga att MNOP är det självklara valet om man ska köpa present till konfirmation, dop eller namngivning t.ex. Det finns även superfina vigsel- eller förlovningsringar i både silver och guld och jag ska erkänna att jag är väldigt sugen på en ring. Jag har min förlovningsring i titan och silver men någon annan har slarvat bort sin. Så det kan vara läge med två nya ringar om det blir bröllop någon gång...

Så, kolla in MNOP Jewelry! Som jag har sagt tidigare, det här tror jag att vägen att gå för framtiden. Att använda det som redan finns är grejen och det finns så jäkla mycket smycken och bling där ute som bara ligger och dammar i smyckesskrin som inte används. Varför inte låta dem bli något annat då?

Halsbandskitsch

Jag är mycket för kitsch men inte så mycket för bling. Alltså, jag gillar örhängen och använder en ring varje dag men jag hänger inte på mig så mycket mer. Men jag är periodare. Jag har haft perioder då jag använt armband ganska flitigt. Jag hade en del ringar när jag var ung och viril. Och halsband har jag kommit tillbaka till i flera perioder. Nu har lite en sån period. Och jäklar vad mycket najs kitsch det finns där ute! Härmed uppvisas några fina loppisfynd.

Det är inte bara i kläder jag gillar färg och form. Diamanter har en form som tilltalar mig och färgen är verkligen upp min alley. Lime och neon är grejer det. Halsbandet har jag fått tag på i en instabloppis och övrigt är från facebookgruppen Circle of clothes, BjörkåFrihet Backaplan och tradera. Kjolen har jag sytt själv.

Även denna pärla har jag köpt i facebookgruppen Circle of clothes. Halsbandet kostade mig 10 spänn! Inget att bråka om. Det får mig att associera till den gamla svartvita 60-talsserien om Batman. Och det är ju inte något dåligt!

Mitt senaste fynd är den här hamburgaren jag köpte på Lindra Wieselgrensplatsen i veckan. 25 spänn kostade det mig. Alltså, vem vill inte ha ett halsband i form av en hamburgare? Det är rätt uppenbart att jag inte är så mycket finsmakare vad gäller design och material. Ju kitschigare desto bättre!

Det händer dock att jag köper fingrejer ibland med. Jag blev så himla glad när jag hittade detta renhorn i mässing från JohannaN, smyckesmärket av Johanna Leymann som inte finns längre! Jag betalade 262 inkl frakt för det i ovan nämnda facebookgrupp. Jag är så himla förtjust i det och det här får vara mitt finhalsband. 

Och när vi ändå snackar finhalsband vill jag även passa på att tipsa om min grannes fina smycken! De Hex Designs finns både på instagram och facebook och säljer handgjorda smycken som är superfina! Sedan tidigare har jag två par örhängen jag köpt av henne och efter att ha suktat ett bra tag efter ekollonet slog jag till i våras. Det går faktiskt att öppna om man vill förvara något mer eller mindre lämpligt i det. Jag tycker det passar rätt bra ihop med mina favoritörhängen jag haft i flera år, köpta av ett estniskt par på en vikingamarknad. Jag gillar att stödja lokala slöjdare, hantverkare och designers. Och det här är ju så lokalt det kan bli!

Detta halsband är faktiskt mitt enda nyköp i klädkatergorin detta år, förutom ett par innesulor till ett par kängor då. Och kimonojackan från Remake Sthlm. Men den är ju återbruk ändå. Begagnatköp är det bästa!

Läget för Fashion Revolution Week i år

I går var det åttaårsdagen för Rana Plaza-katastrofen, dagen då en hel fabriksbyggnad föll ihop i Bangladesh och 1134 människor dog. Modevärlden och textilindustrin vaknade upp lite i och med det och det gick liksom inte att blunda för hur tillverkningen av snabbmode ser ut. Fashion Revolution Week har instiftats i kölvattnet av detta och man, dvs jag, tänker ju att det borde bli bättre med tiden. Vi blir mer och mer upplysta och idag när alla modeföretag pratar hållbarhet borde etisk hållbarhet vara något man strävar efter. Transparens är dödsviktigt och jag tycker liksom inte att de stora modeföretagen kan ducka för när vi frågar #whomademyclothes?. Jag vill ändå vara hoppfull och vill tro att vi är på väg någonstans. Stora snabbmodeföretag inför lappa och lagatjänster, bidrar till forskning och second hand i vanliga butiker dyker upp här och där. Men, till vilken nytta kan jag ibland fundera på?

Efter kollapsen av Rana Plaza togs det fram ett avtal mellan köpande företag och fackorganisationer för att förbättra brand- och byggnadssäkerheten i Bangladesh för att förhindra att historien upprepar sig. 16 svenska klädföretag har skrivit under avtalet. Men. Här kommer haken. Avtalet löper ut 31 maj och hittills har inget av dessa 16 företag skrivit på förlängningen. Ursäkta? Vad är det för trams? Får jag fråga, vad är det att tveka om? Företagen det handlar om kommer bli namedroppade här. De är: Ellos, H&M, Peak Performance, Sandryds, Åhlén, Lindex, Stadium, Intersport, Brothers, Ica (ja, de gör kläder med), Fristads, Polarn o pyret, Gina Tricot, New Wave Profile, Kappahl och Gekås Ullared. Vad håller ni på med?!

Jag har dock koll på vad jag håller på med när jag klär mig i mina bästa småskaliga favoriter. Sjok från Lille-Lo, kaftan från Dots'n'Bows och skjortklänning från Rino.se. Ni har sett dem innan allihop. Exakt vem som har sytt kläderna är kanske lite mer än vad jag vet men jag svarar att de är sydda i antingen Stockholm/Litauen och Östersund. Det är så mina småskaliga favoriter jobbar. Vad jag önskar att jag kunde jobba så med... Med det vill jag bara ha sagt att ansvaret försvinner inte för att åren sedan katastrofen går. Vi har fortfarande ett ansvar att inte Rana Plaza ska upprepa sig! Hur jobbar du för det?

Handla småskaligt!

Idag ska jag uppmärksamma en form av klädshopping jag tycker att an kan ägna sig ut utan att känna några större olustkänslor för, så länge man gör det med måtta så klart. Detta är inte ett inlägg som förespråkar överkonsumtion. Men jag tycker, att ska man unna sig något nytt plagg någon gång så bör man välja ett småskaligt producerat sådant. Med småskalig produktion menas givetvis att kläderna produceras i liten skala och det är motsatsen till vad snabbmode och fast fashion är. Detta innebär också att för att kunna överleva på det har kläderna skäliga priser och man kan inte köpa en klänning i linnemix för 199 kr utan snarare kanske 1199. Det kanske låter saftigt för många men det är det med rätta. Det rimliga priset är det senare och inte första, om man tänker efter.

Ingen klädproduktion kan egentligen bli miljövänlig. Det går fortfarande åt skitmycket vatten till när bomullen odlas hur ekologisk den än är och även om färgningen sker i ett slutet system och inte släpps rakt ut i närmaste flod är det ändå kemikalier som ska till. Vad det hela handlar om är mängden kläder som produceras. Det produceras så orimligt mycket kläder varje dag världen över och det säljs och slängs lika mängder orimligt mycket. Eftersom snabbmodekläder inte egentligen har något egenvärde spelar det ingen roll om plaggen används få gånger eller inga gånger alls kanske, innan de vandrar vidare ut ur din garderob. Men den där klänningen för tolvhundra spänn, visst skulle det svida om den aldrig användes? Tolvhundra spänn i sjön är inget man gör lättvindligt och jag vill ändå tro att man tänker till lite innan man köper det där plagget för över tusenlappen. Fina plagg som kostar fyrsiffrigt lär man vårda mer ömt och skulle det vara så att de inte platsar i garderoben är det större chans att de säljs vidare än knölas ner i en skänkespåse eller ännu värre, en soppåse. Plaggen har mer andrahandsvärde helt enkelt och därmed mer egenvärde. Det är denna struktur vi ska sträva efter att återkomma till hävdar jag. Kläder ska få kosta. Jag vill härmed ge tips på mina småskaliga favoriter som jag hela tiden återkommer till. Även här på bloggen.

Lille-Lo var min inkörsport i den småskaliga världen. Jag bröt mitt andrahandslöfte 2019 och köpte ett sjok definitivt var värd sin tusenlapp. Den var egentligen ett prov och de som finns att köpa hos Cecilia idag är någon procent olik min men den är ändå magisk! Jag känner mig alltid dösnygg i den och den känns lyxig på något rimligt vis. Sedan dess har jag även införskaffat kaftanklänningen spektakel, en solskärm och ett pannband från Lille-Lo. Nu senaste även en scrunchi faktiskt i andrahand. Jag hade kunnat köpa en av varje sort hos Lille-Lo men där är jag inte just nu. Något jag gillar med sådana här småskaliga producenter är att utbudet hela tiden är föränderligt utifrån tygtillgången. En modell kan finnas i flera år men det blir liksom som små kollektioner genom åren med vilka tyger som finns. Ett tyg kan räcka till kanske fem klänningar och sedan finns det inte mer. Då blir det lite exklusivt. 

Gillar man Lille-Lo ska man definitivt kolla in hennes kompis Rino.se. Här snackar vi också mycket färg och mönster och jag tilltalas särskilt av alla flowy och kroppspositiva plagg. Vill man prova plaggen kan man med fördel besöka Lille-Los och Rinos gemensamma butik, Färgstark butik, som ligger vid Midsommarkransen i Stockholm. Det gjorde jag i februari förra året och köpte världens finaste kimono i feministtyg. Jag har även förälskat mig i skjortklänningen som jag har två av. Förutom den sketsnygga på bilden har jag även en gul i linnemixtyg. Skjortklänningen kostar 1399 och finns i upp till 2Xl. Det är den storleken jag har för övrigt. Och jag känner mig sällan så snygg som jag gör i den här! Och för mer närmare presentation av butiken, Lille-Lo och Rino, kika in här.

När vi ändå snackar flowy och kaftaner har jag helt snöat in på Dots'n'Bows kaftaner. Jag ska erkänna att jag har fyra stycken men en köpte jag i andra hand och en var andrasortering. Och inte skäms jag för det! Min favorit är den gula i Stoff&Stils trantyg jag köpte i höstas. Den var redan uppsydd och såldes ut men i övrigt syr de på on demand. En väntetid på några veckor får man räkna med men det är värt det! Förutom kaftaner har de supersnygga byxor och jumpsuits bl.a. och jag är väldigt sugen på att beställa en hoodklänning. Dots'n'Bows har flaggat för att pandemin har påverkat försäljningen negativt så om man någon gång ska beställa därifrån är det nu, hävdar jag. För mer om Dots'n'Bows finns detta inlägget.

Jag har tidigare tipsat om några örhängesfavoriter vilka alla tål att nämnas igen. Jocelyn Superstar och Kajsaellen gör örhängen i polymerlera och Pow Studio, som ingen kan ha missat pga superhajpad, gör i plast. Alla har har förärats med egna blogginlägg tidigare som sig bör. Jocelyn Superstar gjort mina supersnygga tegnellisar, Kajsaellen har bidragit med mina blingigaste bling och Pow Studio finns numera i fyra exemplar i min örhängessamling. Två par är köpta i andra hand. Och vill ha unika handgjorda örhängen finns det en hel uppsjö där ute. Fajjans Mini Sweets är en annan favorit men jag har även spanat in Lilla Grå, Femmeclay och Marlene Boke. Det finns verkligen hur mycket som helst!

Och för att sticka in lite fler klädtips när jag har chansen så finns relativt nya Kaftanheladan som bara säljer via instagram. Där man man snacka kaftanhimlen! Sysarasyr gör kläder i färgsprakande tyger som andas 70-tal och en hel del tyger är återbruk. Och gillar man retrotyger och återbruk ska man definitivt spana in Hjärtrud som har funnits relativt länge på marknaden. Det började med enbart barnkläder av återbruk och nu finns det även vuxenkläder. Jag var så nära på att köpa ett par omlottbyxor i somras men det blev inget då. Jag har stora planer för denna sommaren istället.

Det finns massor där ute och fler ska det bli hoppas jag! Mina favoriter är inget nytt under solen eftersom jag bloggat om dem mer än en gång tidigare men de tål att omskrivas igen. Det är så här jag vill att textilbranschen ska vara. Det känns så ofräscht med multinationella snabbmodekedjor och efter monkifadäsen förra året skulle jag aldrig handla nytt från dem igen. Köper man däremot från småskaliga eldsjälar är det köp som inte skaver och jag längtar efter en textilbransch helt dominerad av småskaligt och schysst. Men det lär väl inte hända under min livstid. Har du några småskaliga favoriter då? Tipsa mig gärna!

Jag trivs bäst i gamla kläder

Jag har kommit på en grej. Jag gillar förvisso att ha något "nytt" på mig. Det är ju ändå lite glädje i att visa upp ett plagg för första gången och det ligger nog en förväntan i att någon ska säga: "Har du en ny tröja? Fin!". Det ligger nog kvar någon sorts stolthet i mig från när jag var ung och ville visa upp mina nya plagg. Med nya häftiga kläder blev man någon. Det är lite som att visa: "Kolla, vi har råd att köpa nya kläder!". Det känns som att det är något inprogrammerat i oss sedan fattigare dagar. "Nya" kläder är liksom ändå värt något, trots att kläder är skitbilliga och slit och släng idag. Man vill ändå visa upp något nytt. Ja, jag generaliserar, men jag tror nog att många känner igen sig. 

Ja, premiäranvändningen av ett "nytt" plagg är speciell. Jag skriver ändå "nytt", för det är det jag har kommit på. Jag gillar verkligen att skaffa "nytt" för mig för jag trivs så mycket bättre i begagnat! Jag har ett klädintresse, jag gillar att fylla på garderoben ändå. Men jag känner inte alls likadant för de kläder jag köpt nya som de jag rotat fram på loppis. Ta mina karmaklänningar t.ex. Jag tycker väldigt mycket om dem alla fyra, men de får liksom ändå en liten unken bismak eftersom de är fast fashion, de är köpta nyproducerade och de visade sig dessutom vara crap eftersom alla fyra var defekta när jag fick hem dem. Jag kommer aldrig känna likadant för dem som för skjortklänningen jag köpte i Circle of clothes t.ex. Kanske har det lite med fyndkänslan att göra, men jag tror ännu mer att det handlar om etik. Det känns liksom inte lika bra med nyproducerat. Ens om jag haft plaggen länge och använt dem väl. De ska vara väldigt välanvända och lagade för att jag ska känna mig helt tillfreds. Min gråa munkjacka är där uppe på piedestalen, men inte koftan från Indiska jag köpte 2014.

Här är ett lysande exempel på att second hand är bäst. I tisdags hade jag på mig förra veckans loppisfynd och jag kände mig både smashing, lite stolt över mina nya plagg och det krafsade inte på mitt samvete. Koftan från Carin Wester hittade jag på BjörkåFrihet Backaplan, klänningen från Gudrun Sjödén hittades på Erikshjälpen i Vänersborg. Båda var tydligt använda och inte alls nya, och jag älskar dem båda! Koftan har redan blivit en favorit. Till och med strumporna är second hand, då jag hittade dem på Röda Korset, också i Vänersborg. De var förvisso nya, men det känns ändå bättre med nytt second hand, än helt nytt. Jag har köpt strumpor där förr och det är uppenbart att de fått något restlager som ändå skulle avyttras. Då känns ok med nytt second hand. Halstuben är en favorit jag stickat av restgarn och skorna är finfina Dr Martens jag fått av en kompis. Det känns mycket mer najs att ha dem på sig, som jag fick lite slitna, som varit en vända hos skomakaren, än mina nya kängor jag köpte i höstas. Även om de var ett väldigt väl genomtänkt köp.

Och det där med att hitta helt nya kläder second hand, sådana med lappar kvar, jag erkänner att det har känts najs för stunden, men det är ju inte alls najs! Kläder med lappar på, även om de är restlager, felköp eller någon som helt enkelt ångrat sig, är ändå ett tecken på att vi är överkonsumtionens slavar. Ja, det är bättre att kläderna hamnar på second hand än att de bränns upp, men något är riktigt galet när mängder med producerade kläder inte säljs och sedan är helt ovärdefulla för butiken. Och en annan anledning att jag inte gillar nytt: efter en tvätt är alltid plaggen sämre. De krymper, noppar och luddar sig, tappar färg och form och känns helt enkelt meh. Köper du välanvända plagg second hand you see what you get eftersom de redan är tvättade. Och visst känns det gött när någon säger: "Åh men vilken fin klänning, vart har du köpt den?", och man får svara "Second hand!". Eller håller du inte med?

Jag har dock några undantag vad gäller nya plagg. Mina småskaliga favoriter, de som jag vet är etiskt bra tillverkade med lite schysstare material, de som jag har betalat rimliga priser för, de känns ändå riktigt fint att ha på sig. Jag älskar mina plagg från Lille-Lo, Rino och Dots'n'Bows och tar gärna emot komplimanger när jag har dem på mig. För visst vill jag väcka uppmärksamhet med mina kläder, något annat vore lögn att påstå. När jag har kläder jag verkligen gillar, då trivs jag bäst, och jag trivs bäst i mina gamla paltor. Och ja, det blir mycket selfies i spegeln på jobbet!

Fail!

Jag har failat. Rejält. När jag återstartade denna blogg för snart två år sedan bestämde jag mig för att jag skulle komma med minst 10 inlägg i månaden. Jag skulle inte heller producera mindre än två inlägg i veckan. Det sket sig i december kan jag säga. Jag var oinspirerad, utarbetad, stressad... Ja, ni fellow lärare vet vad jag menar. Så jag sket helt enkelt i det. Det var inte någon planerad paus. Det var inte heller ett statement. Det blev bara så.

Det andra jag har failat med är stilkontot på instagram. När jag startade det i somras hade jag bestämt att jag skulle minst posta en bild om dagen. Jag har hållit det ända till julafton. Sen sket det sig. Återigen, oinspiration och sådant. Och så kom ett annat brev på posten som jag kommer till. Så nä, jag har varit skittråkig på stilfronten det senaste. Det här är min nyårsoutfit för övrigt. Lördagskaftan från Dots'n'bows, mysbyxor och raggsockar. För att få veta vad som finns i papperskassarna - fortsätt läsa.

Och så var det ju så här. Jag var väldigt pepp på mitt jullov. Ledighet med god mat, dryck, kreativitet, långa hundpromenader och utflykter hade jag planerat för. Jag var pepp. Men så kom det där brevet på posten, dvs covid-19. Jag jobbar ju som sagt som lärare och helt ärligt kan inte jag riktigt förstå att det dröjde ända till slutet av december innan jag fick det. Restriktioner och social distancing i grundskolan är ändå ett skämt. Så, jag var "sjuk" helt enkelt. Jag skriver "sjuk" eftersom jag knappt märkte av det. Väldigt milda symptom som jag knappt märkte av. Men testet var positivt så det var ett faktum. Men nu är jag frisk. Men fail på mitt välplanerade jullov. Det har mest varit pyjamas och mysbyxor.

En annan sak jag har failat med är mitt löfte. Nyårslöften är egentligen inte för mig men jag gillar utmaningar. Circlar Fashion Challenge 2019 blev ändå en lyckad historia och förra året hade jag någon form av slow fashion-utmaning samt att jag skulle minska på matsvinnet. Rejält. Det gjordes, även om jag fortfarande slänger alldeles för mycket mat. Men jag är jättemycket bättre. I år, 2021, var jag väldigt pepp på att utmana mig att inte köpa något nyproducerat på hela året. Jag är bra på att köpa second hand och jag tänkte att det kommer jag ju klara fint. Fail! Det kan hända att jag snöade in totalt på Lego under mellandagarna. Jag skyller allt på Lego Masters. Så, när året bara var tre dagar gammalt beställde jag nytt Lego. Även om vi firade nyårsafton med att köpa åtta kilo begagnat via Marketplace, men det är ändå kört. Så, det är bara att glömma den utmaningen nu då. Fast, jag kan ju förvisso fokusera mest på begagnat. Och nyproducerade kläder kan jag ju skita i. Det klarar jag.

Som om inte allt detta vore nog så har jag skokris! Jag, skokris! Kan ni fatta, jag har ju miljarders skor. Men mina skräpsneakers som jag bara brukar ha på korta hundpromenader och oinspirerande dagar på jobbet, de där jag rengjort med tandkräm och som är toppen att bara dra på sig, de faller sönder just nu. Jag har slitit sönder sulan så att småsten kryper in i den och skaver sönder mina fötter underifrån. Typiskt dålig grej. Mina vandringskängor jag köpt på BjörkåFrihet för 150 spänn har visst någon form av slitning på sulorna så de läcker in där. Skitdåligt. Och mina fantastiska vinterkängor som jag köpt på Smyrna second hand för 30 spänn håller inte så bra för väta märkte jag på nyårsafton när jag traskade omkring i en lerig skog. De behöver helt klart impregneras men jag har ingen impregnering! Det är så svårt med impregnering för jag vill ha något bra som inte är skitdåligt för miljön. Vad ska man ta liksom?! Djungel. Vet du nåt bra?

Nä, jag har inte haft min bästa period det senaste men nu får det änna bli bättre! Jag är pepp på mer hållbart mode och kanske en liten tur till en loppis snart. Ja, jag håller avstånd och sköter mig. Jag lovar!

Stora örhängen

Jag tog hål i öronen sent. 26 år gammal var jag och det var hösten 2009. Jag pluggade textila tekniker på folkhögskola då. Jag ville ha lite snyggare piercinghängen så jag gjorde 2 mm hål på en riktigt piercingstudio. Piercearen hette Ville och jag blev lite småkär i honom. Så småkär att jag snodde en reklamskylt med honom på på spårvagnen en natt på väg hem. Men det är en annan historia. Jag tog hålen sent eftersom jag inte hade varit så intresserad innan. När jag växte upp på 90-talet var örhängen rätt tråkiga. Små snirkliga saker i silver och guld som inte tilltalade mig. När jag var 26 år upptäckte jag hur mycket kitsch som finns att hänga i öronen så då var det dags!

Till en början köpte jag en del på lite trashiga fast fashionbutiker och på tradera, jag plockade en del på klädbytardagar och jag har köpt en hel del småskaligt producerade grejer. Jag har dock lärt mig att är örhängena för "vanliga" och tråkiga går de bort snabbt. Jag använder dem helt enkelt inte. Kitsch ska det vara! Och de ska väcka uppmärksamhet. Tråkiga stilrena grejer funkar inte för mig! Och det råkar vara så att jag har snöat in på stora örhängen det senaste. Statementgrejer ska det vara. Jag har dock massa fina små öronpynt men de används sällan. Alldeles för sällan för de är fina! Men jag får nog göra en rensning till. Det är ju bättre att de kommer till användning.

Men vad gör man när man inte kan göra så mycket annat än jobba och... jag inte så mycket mer? Jo, jag erkänner, jag shoppar på nätet. Örhängen har det blivit en hel del. Och det har blivit stora sådana. Här är mina senaste inköp. Behöver jag fler? Nja, behöver och behöver, men jag vill. Och ibland får det vara så. De runda största slog jag till på för ett par tjugor i Circle of clothes på facebook. Tyckte de var stora och kitschiga nog. Och de är verkligen stora! Ansiktena är från samma nämnda grupp och av märket Kina & Tam. De har massa fina modeller. De svarta köpte jag faktiskt nya från Pampas men de är gjorda av rester från deras klädproduktion. De har plagg med sketastora paljetter som är värda att kolla in! Jag älskar småskaligt producerat! Och de här känns verkligen som jag! Jag gillar stora och tunga örhängen. Om jag går utan örhängen eller med vanliga små tunna krokar ett tag drar mina hål ihop sig så att ha lite tyngre hängen löser det. Alla mina favoriter har lite tyngd i sig. 

Och så har jag köpt ett par Pows till i facebookgruppen Labels We Love. De brukar gå åt som schmör när de kommer ut i gruppen  och just svartvita har jag varit sugen på. Ministorleken har jag inte kikat seriöst på innan men jag chansade på att jag skulle gilla dem ändå. De andra paren jag har är i storlek small men nu vet jag att mini faller mig i smaken, de också. Visst är de snygga! Ni ser väl hur nöjd jag ser ut? Och man kan väl säga att mina örhängen matchar min personlighet? Stora och högljudda. Jag är inte den som håller käft. Och det är helt ok.

Jag har fallit för en trend del 2: Pow Studio

Jag kan ju inbilla mig att jag är en sån som inte faller för trender. Att jag är en sådan som går min egen väg och inte vill ha samma som alla andra. Till en viss del är det sant. När jag gick i ettan på gymnasiet hyste jag negativa tankar om en person som hade likadana orangea Dr Martens som jag. Men det gick över eftersom hon var trevlig. Anyway, i somras visade jag mig vara precis som alla andra två gånger. Jag köpte en likadan klänning från H&M som alla andra verkade ha. Jag köpte den dock begagnad så lite mot strömmen gick jag i alla fall.  

Och så hände visst det här. Jag gick verkligen runt och irriterade mig över att alla skulle ha Pows hela tiden. Örhängena alltså. Jag tyckte det var rätt trökigt att alla bara ska ha samma samma. Jag sa någonting om att jag inte skulle köpa några, men som det brukar vara med mig; när jag matats tillräckligt länge med något hade blir jag övervunnen och jag skulle absolut ha ett par själv. Matas man tillräckligt med något brukar det bli så att man gillar det till slut. Jag fungerar så i alla fall. Så, sagt och gjort, när det var någon form av tillbud en helg beställde jag ett par gula - så klart. Gult är ju min favoritfärg. 

Jag har faktiskt fått en del uppmärksamhet och komplimanger när jag använt dem på jobbet. Så det är tydligen fler som gillar dem. Så lite fakta. Pow studio startade 2017 av illustratören och designern Ida T Rosengren. Ida själv tyckte hon saknade statementörhängen på marknaden som inte var svindyra eller svintunga. Därför bestämde hon sig för att göra egna. Pow har ju så klart med ordet "power" att göra och så som jag tolkar budskapet är att man ska känna positiv makt att vara sig själv med hjälp av färg i öronen. Absolut, det köper jag. Man ska få ta plats och synas, även med örhängen. Alla örhängen sätts ihop för hand av henne själv och en person till eller av personer i kooperativet och integrationsprojektet Yalla Trappan i Malmö. De tillverkas småskaligt och säljs bara från Pow själv online eller på speciellt utvalda ställen, events och pop-ups. Exklusivt och lagom helt enkelt. 

Och vi kan verkligen snacka om att de blivit virala i stilsammanhang på instagram. Det känns verkligen som att de flesta med stilkontonhar ett helt koppel hema. Jag har två par, som synes. Jag slog till på ett par i leopard häromveckan. Jag ska ju inte vara den som är den. Just de i leopard brukar ta slut ganska snabbt och jag uppskattar verkligen idén och filosofin med de här örhängena. Småskaligt är bra att stödja tycker jag. De är precis som beskrivs lätta att bära, men jag som gillar lite tyngre grejer i öronen tycker ändå att de är lagom tunga. De är gjorda i plast, vilket man kanske kan tycka är ett aber, men you win some ni vet. Jag tänker mig att det nog inte är giftig plast i alla fall. Och de har verkligen ett värde på andrahandsmarknaden! De dyker upp då och då i säljgrupper på facebook som Circle of Clothes och Labels We Love och de går alltid åt i en rasande fart! 

Ja, och så finns de i tre olika storlekar med förresten, mini, small och large. De jag har är small. Jag tycker de är lagom men tänker mig att ett par svarta i large skulle vara najs med. De kostar 450 till 695 kr beroende på storlek och utförande och de kan skickas både inom Sverige och till utlandet. Nå, är jag en tråkmåns som är som alla andra nu? Eller är jag kanske till och med lite hipp?

Kajsaellen: en småskalig pärla

Jag tänkte bara sticka in lite så här emellan loppisrundan och lördagsmiddagen med ett litet tips. Jag gillar ju som bekant att handla småskaligt och örhängen är lite av en fäbless för mig. I somras tipsade jag om Jocelyn som gjort mina tegnellisar och gör mängder med snyggt som hon släpper lite då och då på sin hemsida och jag har numera två par skönheter i min ägo. Så är det ju så med instagrams algoritmer att börjar man klicka på något och följa lite konton så tänker de att: "Aha, den här personen gillar örhängen i polymerlera!" och sätter igång att mata en med det. Det var så jag hittade kajsaellen. 

Här snackar vi örhängesporr här med! Hur fina är inte de jag köpte i somras? Och inte fasen är hon dyr heller! Nu var de här på lite tillbud och kostade totalt 336 kr men de är inte alls dyra annars heller. Från lite drygt en hundring upp till 300 får man ge för ett fint par. Jag har slagit på stort och köpt stora örhängen men det finns mindre och diskreta med. Men jag är över den fasen får jag säga. Och det är ju väldigt trevligt med små handskrivna meddelanden när man köper småskaligt.

Kajsa tillverkar alla sina örhängen själv i små exklusiva upplagor och precis som med alla andra sådana här kreativa konstnärer och hantverkare får man vara snabb när det kommer ett släpp. Så gillar du exklusiva statementörhängen (som jag har lärt mig att det heter) kan jag varmt rekommendera kajsaellen. Jag är riktigt sugen på ett par GRL PWR nu. Jag får hålla utkik! Kika in på hemsidan. Där kan man även se slutsålda varianter. Och just det, hon är från Göteborg också. Så support your local!

Dagens hållbara outfit #21: outfit på repeat

Outfit på repeat är temat idag i den riktiga hållbara utmaningen. Jag hade både klänningen och tröjan för ett par veckor sedan, men inte tillsammans. Outfiten som är på repeat är konceptet tröja och klänning tillsammans, som jag har insett att jag älskar! Det är fan den bästa kombinationen. Även om jag älskar kjolar och koftor med. Men inte lika mycket tror jag. Tröjan köpte jag på en liten lätt loppistur för en månad sedan på BjörkåFrihet Backaplan. Jag var lite osäker på modellen först, men materialet (lin och bomull) och färgen avgjorde att den var värd en femtilapp. Den var dessutom på tillbud. Klänningen är också på repeat eftersom jag i dagsläget har två stycken av den. Båda har jag köpt på tjockisloppisar, men den här är ett par storlekar större än den "gamla" och passar därmed bättre så den här behåller jag. Den lite mindre tänkte jag kränga. Skorna har jag köpt i facebookgruppen Circle of clothes och de är helt awesome! Örhängen är en historia för sig men jag kan erkänna att jag har fallit för en trend igen. De är från Pow studio. Gult är den bästa färgen enligt mig. Och så vill jag avsluta med att säga att ni kommer att få se mig i tröja och klänning här igen. Outfit på reepeat.

Aldrig samma kläder två dagar i rad

Det ska erkännas, jag är en tönt. Någon gång i ca 12-årsåldern eller så kom jag på att det var pinsamt att ha samma kläder två dagar i rad. Det är ju så klart inte sant. Folk kan ha samma kläder hela veckan om de vill, jag bryr mig inte och dömer ingen. Men jag har liksom fortsatt på det spåret. Och har man, som jag har, rätt mycket kläder, så är det ju rätt bra att byta varje dag för att få spinn på dem. Och jag tänker att det är lite grand som med skor, plaggen behöver kanske vila och svettas ur lite tills nästa användning. Och så tycker jag ju att det är så kul med kläder att jag vill ha "nytt" varje dag och hitta nya kombinationer, även om jag är urusel på att kombinera. Så härmed tänkte jag presentera hur min vecka har sett ut. För veckan är ju bara fem dagar. På helgen kan det bli sunk och samma för hela slanten. Men det är en annan sak.

I måndags blev det denna pärla av pärlor. Denna klänning har min mycket begåvade kompis Anna sytt i tyg från Skroten och jag köpte den av henne på tjockisloppisen i vintras för 20 kr. Sjukt va? Bältet är från Stadsmissionen second hand vid Stigbergstorget och kostade 30 kr. Skorna är från Freeport och således nyköpta, men jag har haft dem i typ fem år. Och de är lika fina fortfarande.

Tisdag då. Nyköpt karmaklänning från Monki. Den största lärdomen jag gjort. Kläder ska inte köpas nya. Defekterna hopar sig. Men jag gillar den ändå. Printet och modellen är helt upp vmin alley. Skorna är mina favoriter som behöver rustas upp av skicklig skomakare. Jag letar fortfarande efter den där som ill rädda skor. Vet du någon? De har redan lagats men behöver mer kärlek. Jag köpte dem för 25 kr på megaloppisen i Majorna förra året. Och så har jag leggings från Indiska. Mina vanliga som jag har på mig varje dag. Modellen alltså. Inte just det här exemplaret. Dock kan jag använda samma par flera dagar i rad. Det där är ju en accessoar. Underkläder, you name it.

I onsdags kände jag för flowy kaftan. Den här pärlan från Dots'n'bows fick visas upp för offentligheten. Jag trodde inte jag gillade den här modellen så mycket men det gjorde jag! Den är krympt medelst tvättmaskin eftersom jag är en kortis. Skorna är köpta på Tradera och under har jag faktiskt en kjol från Smyrna second hand. Jag gillart!

Men jag tyckte det var lite kallt i onsdags och nu är den jävla hösten på intågande så jag pälsade på mig lite mer i torsdags. Jag tog på mig en klänning jag köpt i en facebookgrupp för tjockisar för 30 kr och en tjockare tröja från Gudrun Sjödén. Tröjan köpte jag från Sellpy i våras men den var både fläckig och lite trasig så jag reklamerade den och fick 300 kr tillbaka. Den kostade 300 från början. Så. Himla. Bra. Det funkar alldeles utmärkt att reklamera från Sellpy och jag har skrivit ett helt inlägg om det här. Såna där leggings ni vet hade jag också och skorna jag fyndade i våras i facebookgruppen Circle of clothes. De är så jäkla fina och jag älskar dem! Men de skaver som fan. Får hårdanvända dem lite mer. 

Och så igår, fredag. Jag har liksom någon bild om att man måste äga jeans. Men det funkar ju inte på mig! Jeansen i fråga plockade jag på mig på klädbytardagen på Frilagret i vintras och de passar typ, men jag klär ju inte alls i det! Jag gjorde det en gång i tiden, när jag var "smal", men det här... De både åker ner så jag får dra i dem hela tiden och de klämmer på magen så jag får ont i den. Konstigt! Men de får stanna ändå. De får väl gå till vardags. Jag har dessutom kortat dem med mitt favorittrick, dvs satt i resår. Jag hade ett linne på mig som jag köpt på en annan tjockisloppis och koftan är från Lindra när de fanns en butik i Backa och den är ett av mina mest använda plagg. Den funkar fan till allt! Till och med jeans trots allt. Sneakersen är från Erikshjälpen Kortedala och är numera mina skitskor för hundpromenaderna. De är också väldigt använda. Och trasiga. Och byrackan är begagnad som vanligt. 

Så, det var det det. Idag har jag helt andra kläder på mig. Hur göt du då? Samma kläder flera dagar i rad eller icke?