Leta hemsytt på loppis

Apropå att sy kläder själv så är mitt tips från coachen att leta hemmasydda kläder på loppis. För det finns massor! Min teori är att hemmasydda plagg kanske till och med har större chans att hamna där än bösig fast fashion. I regel har ändå egensydda kläder bättre kvalitet än hastigt sydda plagg i billiga material som liksom är skapade för att de ska tappa form och gå sönder just för att man ska konsumera mer. Syr man något själv, och lägger ner tid på det, vill man ju att det ska hålla länge väl? Och just för att man sytt dem själv tror jag att man inte kan med att slänga dem i soporna utan man vill gärna bevara dem och skänka vidare. Så second hand och loppisar är verkligen en guldgruva!

När jag var på tjockisloppis i vintras cashade jag hem inte mindre än sju hemsydda plagg för inga pengar alls! Jackpot. Min favorit är definitivt den här klänningen som min kompis Anna sydde på slöjdutbildningen. Så mycket jobb bakom den och så fin! Den kommer om allt går som det ska användas vid ett speciellt tillfälle på söndag. Nej, jag ska inte gifta mig men jag kan definitivt tänka mig att gifta mig i den!

Min favoritkategori att fynda på loppis har nog de hemsydda kjolarna. Det finns mängder där ute i fantastiska tyger. Kjolar är ju förhållandevis lättsydda och passformen är lite mer flytande. Två av blommiga kjolarna jag bloggade om förra veckan är kalasfyndade hemsydda favoriter och den på bilden är ju bara amazing! En gul kjol med cider och tomatjuice på. Kan det bli bättre? Den hittades på Myrorna Olskroken. Det är förhålladevis lätt att sy om en kjol om inte passformen är perfekt dessutom.

Hemsydda vintagepärlor finns der ju ämngder av där ute med. Det syddes väl mer i stugorna förr men den nya instatrenden som spanats kan innebära att det kommer hamna ännu mer hemsydda plagg på second handbutikerna i framtiden.

Och får jag lov att presentera ytterligare en favorit. Kjolen i fantastiskt batiktyg kommer även den från ovan nämnda Anna. Tyget fyndades på loppis, syddes till klänning, syddes om till kjol och hamnade till slut hos mig. Rätt amazing va? Fina batiktyg är inte helt ovanligt att man hittar på loppis heller. Det färgades massa batik på 70-talet.

Och ja, jag har säkert både visat och skrivit om alla plagg i detta inlägg tidigare. Men när de är så himla fina tål de att visas flera gånger. Har du några hemsydda favoriter från loppis? Du använder väl dem flitigt hoppas jag! För hitta man något riktigt najs och hemsytt plagg på loppis kan man vara rätt säker på att man blir ensam om det. För vem vill vara som alla andra?

Den nya instatrenden

Häromdagen hörde en kompis av sig till mig och tyckte jag skulle skriva om den nya trenden på instagram: alla verkar helt plötsligt sy massa kläder! Tja, kanske inte alla, men typ alla. Det slog mig att jag också sett massa med såna där stilmedvetna influencers posta om att de syr. Jag vet inte om det är coronan och att man inte får/bör resa kors och tvärs som gör att folk blir extra kreativa, men jag välkomnar det i vilket fall! Till exempel har man den senaste tiden kunnat se northstyle.ish, saskiacort, 50something.se och självaste elsabillgren vara flitiga vid symaskinerna. Och inte bara för att ändra och laga utan det sys kläder från scratch! Och grejen är dessutom att det handlar inte om några dyra och avancerade tyger utan det är lakan, gardiner och tyger från loppis som gäller. Jag är imponerad, inspirerad och förnöjd.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att enligt mig kan alla som gått i svensk skola och fått slöjdundervisning sy. Har man väl lärt sig grunderna, vilket man ska ha gjort om undervisningen har gått till som den ska, kan man sy. Jag står fast vid det. Sedan kanske man syr olika bra då. Och man kan kanske tro att jag är bra på att sy kläder själv, och i teorin är jag faktiskt det. Jag är rätt bra på att undervisa och instruera faktiskt. Jag fattar hur saker ska gå till i teorin. Men i praktiken? Vojne vojne. Jag är så kass! Jag på riktigt avskyr momentet med att mäta, räkna, förbereda, rita och greja. Det där med att förbereda mönstret, rekonstruera om och se till att det man gör i slutänden passar, det slipper jag helst. Därför ser mina egensydda kläder ut därefter. På bilden ser vi ett par byxor och en kjol jag sydde för tre år sedan. Jag planerade så dåligt och gjorde så fel att linningen till byxorna är i lappteknik. Men det funkar ju det med.

Jag skulle dock vilja vara bra på att sy! Jag skulle vilja sy mer kläder än vad jag gör och jag skulle vilja ägna mig mycket mer åt remake. Så, inspirationen av denna instatrend slog mig och igår fick jag ändå till det! Jag har länge drömt om ett par stora och härliga mamelucker förritiden-style med knyt i sidorna. Sådana fick jag ibland ha undertill när jag klädde mig som en 1800-talstorpare under min uppväxt och jag älskade det! Mamelucker fattades mig helt enkelt. Varför jag klädde mig som en 1800-talstorpare är en annan historia.

Sagt och gjort letade jag fram mitt gamla mönster på baggy mjukisbyxor från slöjdutbildningen. De var konstruerade utan sidosöm vilket jag ändå ville ha pga knyt och som sagt jag orkar inte räkna och greja så jag vek helt sonika ihop mönstret och höftade och hoppades på det bästa. Det är så jag jobbar. På mönstret fanns också en kvarleva från min sinnesstämning under slöjdutbildningen. Jag var rätt irriterad över att någon snott mina egenkonstruerade mönster som vad gjorda för att passa mig så när jag fick konstruera ett nytt förseddes det med denna charmiga text.

Tyget i fråga fick bli ett slitet påslakan jag fått av svärmor. Det var ju mest test ändå. Det där brukar kallas för toille, men jag tycker det är käckt om man kan använda sina provsömnader. Prov som kasseras eller som bara ligger till ingen nytta är inget för mig. Och så var det inga konstigheter när jag sydde, jag orkade inte bråka med min overlock utan bara raksöm och sicksack på hushållsmaskinen, mest raka sömmar, lite fållar och kanaler. Som knytband rotade jag fram en gammal snedremsa jag sprättat bort från något. Troligtvis en gardin.

Så här blev då resultatet. De blev gigantiska. Men det är bara gött. De ser inte så mycket ut för världen men jag är nöjd ändå. Det finns dock room för improvement. Nästa par kommer inte bli riktigt lika breda, något mer formade och jag vill även ha lite högre midja. För det kommer bli fler par. Mamelucker är ju asnajs! Och för att bli bra på något är ju det enda som gäller att öva, öva och öva. Helt ok att det inte alltid blir supernoga och superbra. Så länge man själv är nöjd så.

Suddig bild, jag vet. När jag provade dem med klänning över insåg jag att om de får titta fram lite blir det som en underkjol fast med ben, en byxkjol alltså. Man slipper alltså lårskav med det här gamla påslakanet! Lysande! Här finns det definitivt utvecklingspotential tänker jag. Min partner gillade dem inte dock. Han sa att han tycker det är konstigt att se kläder som man vet är gamla lakan. Han har inte varit särskilt förtjust i min solhatt som också är sydd av ett gammalt påslakan. Är det så alltså? Det är klart att det inte _är_ konstigt, men tycker folk det? I så fall tycker jag de har fel. Kläder av gamla lakan och gardiner är ju grejen. Instatrenden är ju bevis för det!

Låna - höjden av hållbarhet

I senast utkomna avsnittet av podden Secondhand(b)lusarna pratar Filippa och Anna-Carin om att man ska låna mer kläder av varandra. Briljant ju. Varför gör vi inte det mer? Jag gjorde nog det mer när jag var yngre men idag blir det inte så mycket. Kanske för att jag inte har så många vänner i närheten med kläder som kan passa mig kanske? Men som de så klokt påpekar, man kan ju skicka kläder till varandra. Det är ju ändå fullt rimligt och görbart.

Och det här med att låna. Det är fullt möjligt att låna mycket idag. I facebookgrupper för stadsdelar och bostadsområden frågas det ganska ofta om någon har ens slagborr, byggställning, skottkärra eller vad det kan vara. På flera av Göteborgs bibliotek, t.ex. Biskopsgårdens som är nära mig, kan man låna sällskapsspel, och på några andra även verktyg och köksredskap. Det är en mycket bra grej. Och då undrar jag bara: vart är alla kädbibliotek? Jag vet att det har funnits en del här och var som har fått lägga ner tyvärr. Här i Göteborg har vi i alla fall Klädoteket som numera bara verkar finnas som webbshop. Men det borde definitivt finnas fler. Uthyrningstjänster på nätet finns det ju ändå en del, men de där med mer bibliotekstfeelingen. Vart är ni?

Vi borde verkligen släppa det där med att äganderätt är så viktigt. Personligen är jag inte så bra på det. Jag har alltid haft nån form av hoarderådra och ägandetillfredsställelse. Det där är ju någonting jag får skärpa mig med. Men jag har ändå mina tillfällen då jag varit bra och lånat utan att köpa nytt i mitt vuxna liv. Även om det kanske mest har handlat om en ekonomisk fråga, men det gills med! På bilden är jag i Östersjöns pärla, dvs Tallinn, under min slöjdlärarutbildning i en lånad kappa. Vi hade blivit strängt tillsagda att vi skulle ha korrekta kläder på oss och jag hade ingen riktigt bra jacka just då. Jag hade en jättefin prickig kappa som jag blivit för tjock för varpå min kompis Anna erbjöd mig att låna en kappa hon blivit för tjock för. Jag gillade den skarpt och fick komplimanger. När jag sedan blev erbjuden att köpa den avböjde jag då jag tyckte att jag hade för många jackor. Uppenbarligen ingen som passade ju och jag ångrade mig så klart sedan! Jag har letat efter en liknande i min storlek senare utan att lyckas. Snooze you loose. Men det blev ju i alla fall ett fint minne.

Idag lånar jag mest min kollegas varma koftor som hon har flera av på jobbet (alla loppisköpta så klart) när jag fryser och ibland händer det även att jag lånar min partners regnjacka, som blir mer som en kappa på mig, när jag skördar. Jag har så klart en egen gul men den är inte lika fin och bra. Den här är i galon och jag gillar ju det. Jag kan även upplysa om att det finns en klänning där under, men partnens regnjacka är så lång att den inte syns. Regnjackan är köpt för tre hundralappar på Sellpy och klänningen under är köpt för tre tior i en facebookgrupp. Och så mina sneakers då, som jag hackat genom att rengöra med tandkräm, är numera lite slitna så de har fått bli bärplockarskor. De vita sulorna är numera blålila.

Om du nu gillar att låna så kan du ta en bild och hashtagga med #jaglånade detta och tagga Filippa, aka fairfashionistafilippa. Då blir man repostad i stories. Jag har gjort det. Jag blev repostad. Det är alltid kul med lite rampljus! Och berätta gärna om när du har lånat något istället för att köpa nytt!

#blommigt

Jag är verkligen inte en person som gillar blommor - sådär i verkliga livet. Jag tyckte om att plocka blommor när jag var liten men det var nog själva "samlandet" som var grejen där. Jag har inga blommor hemma (inte en enda krukväxt) och jag blir inte jätteupphetsad av att se en fin blomma ute. Jag har länge hävdat att jag inte ens har en vas, men nu har jag visst fått en i present. Så ok, får jag blommor någon gång har jag möjlighet att sätta dem i vatten i annat än en flaska eller en degbunke som jag har gjort tidigare.

Men jag älskar blommiga kläder! Både storblommigt och småblommigt är fint. Kjolen på bilden i fråga fyndade jag tidigt i år på Lindra vid Wieselgrensplatsen för en 50-lapp. I samma veva lyckades jag även välta en provdocka så hon tappade armen. Permanent. Lite pinsamt. Men kjolen är helt ljuvlig! Den har fickor, vilket vi ju vet att jag gillar, är i ett härligt vävt bomullstyg och den är riktigt klädsam. När jag köpte den var den dock i en rätt missklädsam längd på mig vilket var enkelt åtgärdat med en sax och en symaskin. Tur man är sykunnig.

Gölliga blommor va? Och även om blommor är mest förknippat med sommaren tycker jag helt klart att blommor är lämpligt att använda hela året. Blommigt är skitsnyggt även på vintern. Men jag är som bekant inte ett fan av kapselgarderober och tycker det är trevligt när man kan använda samma plagg under alla årstider. En blommig kjol funkar ju både till linne och en tjockare kofta. I like it.

Och apropå blommiga kjolar så har jag några stycken. Hur många blommiga kjolar behöver man? Det är främst kjolar och klänningar som finns i min garderob men jag har även ett par riktigt fräsiga blommiga byxor. Och så har jag ett par linnen och koftor och så. Sedan är det ju jäkligt snyggt med blommiga skjortor med. Det mesta är snyggt blommigt faktiskt. Och jag tycker det går fint att mixa och matcha olika blommiga plagg. Missmatch är najs.

Jag är ledsen att behöva erkänna det, men återigen har jag nyproducerat på mig. Både leggingsen och klänningen har jag köpt på Indiska, men för några år sedan. Men klänningen är en riktig favorit! Den är dessutom längre bak än fram. Bara en sån sak. Men koftan mina vänner, den är i alla fall köpt second hand! Den, och några plagg till, startade min nya second hand-epok för ett par år sedan. Den kostade 100 kr på BjörkåFrihet på Backaplan och den är finfin, trots att den har en hel del akryl i sig dock blandat med lin. Men att det är akryl känns knappt faktiskt. Så den fick bli ett undantag. Jag undviker annars oftast syntet. Jag har dessutom bytt ut knapparna på den för de var sketfula. Det är najs att sätta sin egen touch på ett second handfyndat plagg.

Jag har dock kommit på att jag inte har någon blommig långkjol. Jag skulle gärna ha det. Så, dags att scouta lite på begagnatmarknaden kanske? Eller sy en själv. Eller så har jag nog kanske någon mindre smickrande klänning jag kan sy om. För något nyproducerat blir det inte!

Säljstopp?

Under veckan som varit har det dykt upp ett begrepp som är nytt för mig, nämligen säljstopp. Alltså, jag har ju hört ordet förr i sådana sammanhang som att butiker inte längre får sälja alkoholhaltig isglass t.ex., men det är nytt för mig i detta sammanhang. En parentes: som jag saknar Niceglassen! Den var så väldigt god. Men i alla fall, i hållbara modesvängar har olika personer börjat fundera över säljstopp. Som i att de inte får sälja av fler kläder på ett tag.

Varför är det dumt att sälja kläder då? Jo, jag fattar det som att de som reflekterar över detta har märkt att när de säljer av sina kläder i säljgrupper på facebook såsom Labels we love och Circle of clothes och instabloppisar se de det som en anledning, eller får ett särskilt behov, av att köpa nytt. Ja, så kan det nog vara, som när man själv klappar sig själv på axeln när man rensat sin garderob och lämnar i en box, "för då skänker man ju ändå till välgörenhet", och så tar man det som en legitim anledning att shoppa ännu mer fast fashion. Och det är ju inte så positivt.

När man skänker sina kläder till en större organisation som BjörkåFrihet. Stadsmissionen eller Myrorna sorteras kläderna varpå _massor_ rensas ut och säljs utomlands. Bara BjörkåFrihet får in 10 ton textil om dagen varpå de hinner sortera ungefär 40%. Allt kan inte säljas utan en del kasseras, men övriga 60% exporteras alltså utomlands. Och allt går faktiskt inte att sälja. Mycket kläder slutar som landfill eller bränns upp. Är det så himla duktigt att skänka då? Egentligen är det ju då bättre att sälja sina plagg själv via social media och är man "någon", om man har lite status och är influencer, då går plaggen åt i rasande fart.

Det är ju så klart inte en hit att hela tiden konsumera och konsumera, även om det är second hand, man blir knappast lyckligare för det, det är väl det säljstoppet handlar om. Men jag är ändå lte kluven. Det finns en poäng i säljstoppet, men har man kläder och mode som sitt största intresse, då blir det naturligt fler köp. Att se second handmarknaden som en enda stor lånegarderob, som jag brukar uttrycka det, och hela tiden se sina plagg som en del av något större och cirkulärt, då lastar det ändå inte miljön så mycket mer (det tillkommer ju ändå viss transport osv). Men vad det här säljstoppet uppmanar till är att man istället försöker aktivera sin garderob mer och kanske fiska upp det där plagget man rensat ut och prova att använda det igen. Kanske börjar man älska det?

Det är inte en så dum idé. Jag behöver definitivt bli bättre på att aktivera det jag har och att kombinera mer för att få najs outfits. Jag är verkligen inte bra på det, det blir mest same same. Och jag gillar ju verkligen lager på lager så jag har verkligen förutsättningarna. Med detta funderar jag på om jag ska nappa upp den där gråa klänningen jag rensade ut för ett tag sedan som jag bara använt en gång? Kommer jag börja älska den. Rätt tveksamt ändå. Och så behöver jag tvätta den igen om jag ändå ska rensa ut den. Vilka i-landsproblem ändå. Nä, med detta sagt utmanar jag mig själv att kombinera mera! Så får det bli.

Alla bra plagg borde ju ha fickor

Det tycker jag i alla fall. För det är ju så enormt störande när man saknar fickor på sina kläder! Ett tag när jag mest gick runt i trikåtunikor, läs klänningar på mig obs kortis, hade jag så få plagg med fickor, och armbandsur är det väl ingen som använder idag (inte jag i alla fall) så jag började lägga mobilen i bh:n. Ni vet, man måst ha mobilen med sig och så behöver man bära på någonting så då hamnar mobilen lätt där. Även på jobbet. Smidigt men inte så bekvämt eller smickrande kanske.

Men det här med fickor alltså. Det är ju lite av ett måste. Inte för att man behöver stoppa dem fulla och gå med putande knölar på kroppen men just när man bara behöver lägga ifrån sig det man har i händerna och samtidigt bära med sig något, då är de väldigt lämpliga. Varför har inte alla damkläder det egentligen? Jeans har ju det absolut men jag har haft så många par byxor, kjolar och klänningar som varit helt ficklösa till ingen nytta. Jag är ingen kuvertväskmänniska direkt och bara en sån grej som att stoppa händerna i fickorna så där lite bekvämt. Det är najs.

Jag fattar ju att alla plagg inte är ficklämpade men jag skulle nog säga att ungefär nästan alla underdelar och klänningar jag har är det. Snittet på mina kläder liksom påbjuder fickor. Fickor på marknaden är dock lite svårare att hitta så jag får liksom passa på när jag hittar ett bra plagg med fickor. Om jag gillar plagget. På second hand givetvis. Som den här kjolen t.ex. Jag hittade dem för 50 spänn på tjockisloppisen i vintras och den är även hemmasydd. Bara en sån sak! Enkel, fin och även praktisk - för den har ju fickor.

Hemsydda plagg har ofta en tendens att ha fickor. Visst, det är lite bökigare att sy fickor, men när man ändå ska göra det och lägga ner den tiden kan man ändå se till att det blir bra. Det kan vara dekorativt med fickor dessutom. Utanpåfickor är ofta snyggt. Den här sitter på drömklänningen, också hemsydd, som jag införskaffade på samma nämnda tjockisloppis. Det här är liksom fickor när de är som bäst.

Utanpåfickor i utförandet ovan är inte alltid den mest praktiska modellen dock. Det får liksom inte plats så mycket i dem. De duger till att bära mobilen i givetvis men ska man bära både mobilen, nycklarna, läppsylen (jo, det heter så i min värld) och kanske ett par bajspåsar och lite hundgodis, då kan den här praktiska fickan vara bra. Lite som en bälgficka och med den här modellen och materialet i kjolen kan det gärna puta lite. Kjolen i fråga kommer från Indiska från början och jag har nog haft den i ungefär tio år nu. Och jag har lagat den med en bit uttjänt lakan. Jag sydde faktiskt ihop en söm som släppt alldeles nyss när jag skulle ta den här bilden. Plagg får gärna ha lite lagningar och patina.

Jag älskar verkligen klänningar med fickor, som den jag hade på mig häromdagen, och jag tycker nog att det kommer mer. Gudrun Sjödén (som jag har lite aber mot) har det ofta, ibland bara en dock vilket jag upplever är lite märkligt. Monki har ganska ofta fickor med, tre av fyra av mina skämmigt inköpta har det, och även alla mina tre Rinoplagg samt sjoket från Lille-Lo. Men där fattar ju kreatörerna verkligen vad som gäller. Fickor är bra. Och Rino.se och Lille-Lo är väldigt bra. Nu blev det mycket länkar här.

Men det här förstår jag liksom inte. Bröstficka på en damtopp i linnetrikå, vad är poängen? Bröstfickan är väl ändå till för att förvara en bröstnäsduk i eller? Jag planerar inte att förvara något i den där fickan, mobilen skulle bara ramla ur och vill man verkligen ha mer volym direkt över bröstvårtorna? Det måste ju vara någon form av designgrej. En märklig sådan i alla fall. Om materialet och modellen tillåter brukar jag sprätta bort fickan, eller som här där jag har sytt igen den med langettstygn. Det är nåt bös mitt på där, inte en fläck. Fyi.

Dagens fickiga outfit bestod av kort kaftanklänning från Monki, nyköpt som folk som har hängt med här vet, och således även lagad eftersom nyproducerade nätshoppade kläder tydligen innebär defekter för mig. Men det blev ju mer hållbart att behålla och laga än att skicka tillbaka i alla fall. Leggingsen är från Indiska, också nya för i år eftersom jag sliter ut dem med jämna mellanrum. Sandalerna är ett par år gamla och från Duckfeet. En helt nyproducerad outfit alltså. Inte det vanligaste när det gäller mig. Men byrackan är i alla fall begagnad. Det känns tryggt.

Jag har fallit för en trend

I februari slog jag mig för bröstet en aning och proklamerade att jag inte alls gillar hållbart mode. Jag gillar kläder, det har jag alltid gjort, men att det ska vara det senaste och modernaste, det har jag aldrig egentligen brytt mig om. Framför allt inte såna där knasiga trender som tubsockar utanpå jeansen som var modernt ett kort tag på Vita Lögners tid. Knasigt... Jag hänger inte aktivt med i mode och trender men andra gör ju det och då händer det att jag blivit matad med något tillräckligt mycket för att till slut falla för det, trots att jag var skeptisk till en början. Efter alla andra brukar jag komma på att jag vill ha ett visst plagg.

Som klänningen på bilden till exempel. Den har jag fallit för nu när den är totalt slutsåld givetvis. Vilket ju är bra för då måste jag leta på begagnatmarknaden och faller inte för att köpa nyproducerat. Snabbmodekarma vill jag inte råka ut för igen. Börjar jag handla nyproducerat igen kommer jag nog inte kunna sluta. Det är liksom för lättillgängligt. Och det känns i allmänhet bättre för mig med kläder som haft ett tidigare liv hos någon annan. Förhoppningsvis färdigtvättade och färdigkrympta.

Klänningen ifråga är från H&M från början och i 100% viscose. Jag tyckte printet var lite mähä till en början men det har växt på mig. Jag behövde inte heller leta särskilt länge innan jag hittade den för en 50-lapp billigare än nypris (som givetvis var för billigt från början) på Tradera och jag var den enda som bjöd så den blev min. Och jo, den kommer få stanna här. Någon gång har jag hört att kortisar inte kan ha långkjol eller långklänning men det är bara trams va? Jag gillart! Och det här är ju ett belägg för att man kan vara trendig och modern även om man handlar second hand. Även om det är beroende på andra runt omkring en handlar snabbmode lättvindligt. Jag däremot har ju uppenbarligen tänkt över mitt köp eftersom det fick mogna på mig lite. Och så kan jag ju använda klänningen många säsonger till eftersom jag inte bryr mig om att vara så fashionabel. Så det så.

Loppistips #18: BjörkåFrihet Linnégatan

Jag får fortsätta tipsa om mina favoritloppisar på avstånd. De är bra ändå även om jag inte varit där idag liksom. Och om man är sugen på att frossa i kläder och hitta riktigt bra grejer, då ska man gå på BjörkåFrihet på Linnégatan. Ja jag vet vad flera kommer tänka och kanske även säga. Det kommer mumlas: "det är dyrt". Men det är skitsamma. Jag hävdar att BjörkåFrihet på Linnégatan är en av stadens bästa second hander vad gäller kläder. Den har även bra läge eftersom den ligger bara ett stenkast bort från en av mina andra favoriter (jag har många som bekant) dvs Myrorna Järntorget. Denna pärla ligger närmare bestämt på Linnégatan 9 och har öppet varje dag. Måndag till fredag är det öppet 11-18, lördagar 11-16 och på söndagar 12-16. Och här finns det kläder! Och hundar lär vara välkomna här. Bara en sån sak.

När jag var lite yngre, i mina nedre 20-tal, gick jag ofta dit och hittade alltid mängder med roliga grejer. De har varit särskilt bra på vintage genom åren. När jag var i ungefär samma ålder var även BjörköFrihet Backaplan, eller Emmaus som de hette då, rätt bra på vintage. De hade en avdelning som de kallade Yesterday som jag saknar. Nu känns det som att all stadens vintage hamnar här. Men det är ok. Jag förlåter dem.

Men det finns massa massa mer än vintage. Enligt hemsidan har de damkläder, mammakläder, retro barnkläder, retro herrkläder, retro damkläder, herr- och dammärkeskläder, retro skor, dam skor och accessoarer. Och ja, de har allt det där. De har massa andra prylar med såsom retroprylar och böcker och så, men det är på kläder de är riktigt bra. Allt annat känns sekundärt här. Mina inköp de senare åren har varit väldigt anspråkslösa men nu är jag riktigt sugen på att gå dit och botanisera riktigt ordentligt. Problemet är nog att jag brukar gå dit efter att jag varit på Myrorna och den butiken är så himla bra så vid det laget är jag mätt och trött. Mätt på intryck alltså.

När jag var där förra sommaren upptäckte jag att butiken blivit större, rent fysiskt då, då de erövrat även lokalen bredvid där de har en mer exklusiv avdelning med märkeskläder. Den kändes väldigt fräsch och härlig, även om jag inte direkt är någon märkesnörd. Men om man är nybörjare vad gäller second handshopping, och gillar märken, kan jag rekommendera att man går hit. Här är priserna generellt lite högre än på den "vanliga" avdelningen, men som bekant blir jag inte så upprörd över höga priser på second hand. Hela butiken är en pärla helt enkelt!

Att komma på vad man gillar - bort med flimsig viscose

Sakta men säkert, eller kanske snarare i en rasande fart, håller jag på att byta ut plagg i min garderob som jag trodde att jag gillade mot sådana jag faktiskt gillar. Ibland byter man smak och ibland kommer man på att man haft fel helt enkelt. Eller hur man ska se det. Jag har kommit på att tunn och flimsig jersey, främst i viscose, inte är en hit.

Jag gick omkring i flera år och trodde att jersey, alltså trikå, var det enda rätta för mig. Det är nog lätt hänt att tjockisar tror det. Det är ju väldigt bekvämt med trikå och det är ju lättare med passformen då. Man kan gå upp eller ner ett par kilo och det funkar ändå. Men jag har haft så många fula plagg i trikå. Ok, till plaggens försvar, de var garanterat fina när de var nya men efter några tvättar tappar de oftast formen och blir inte så snygga längre. De duger kanske till vardags men vill man klä upp sig lite så, nä. Tyvärr är det ofta så med fast fashion, eller snabbmode då. Ska man dock ha bra plagg i trikå ska man dock leta efter lite kraftigare bomull eller regenatfiber av något slag, och absolut inte något blandmaterial. Det blir sällan snyggare med åren. Och man ska akta sig för den hemska elastanen. Blärk.

Men resår gillar jag fortfarande dock! Det är min vän. Och i min garderob tar nu det vävda materialet mer plats. Jersey och annan trikå är nämligen stickat tyg, är det inet stretchigt är det vävt. Och jag tycker ändå att det är lättare att känna sig dressad och välklädd i plagg av vävt tyg. Risken att tvätta sönder sådana plagg är mindre menar jag och personligen gillar jag det lite oversize modet vad gäller klänningar just nu som gör att man lätt kan placera både en liten och frodig kropp i de plaggen. Och samtidigt känna sig dressad då. Toppen!

Så här ser det ut i min garderob just nu. Mycket färg och mönster och mer och mer vävt. Vävt bomullstyg är ett begrepp jag använder flera gånger dagligen i mitt jobb, men i garderoben är det främst viscose som representeras. Och vävd viscose är en helt annan femma än den där sladdriga jerseyn. Svalt, lent och skönt är det med! Vad gillar du då? Är det trikå eller vävt som är ditt gift? Och så var det här pladdriga inlägget slut.

Begagnade örhängen

Kan man köpa örhängen begagnat undrar kanske du? Eller så gör du inte det... Men det är klart man kan! Även om man är känslig och kräver äkta vara kan man hitta skatter på loppis, helt klart. Det gäller att kunna sina stämplar och grejer då dock. Annars hänvisar jag till det gamla vanliga - nätet förstås. Det finns Tradera, Sellpy och mängder med facebookgrupper att ösa ur. Nu är inte jag så knusslig alls med vad jag har i öronen dock. Jag är inte känslig för nickel och bös och kan egentligen ha vilket skräp som helst i mina öron. Och om jag får bestämma ska det vara kitsch. Jag gillar färg, form och symboler. Det får gärna vara stort och over the top! Små  stilrena, diskreta och klassiska grejer är liksom inte min grej. Och jag tycker inte, som med allt annat, inte att det är alls äckligt att använda något som någon annan redan haft i öronen.

När det gäller örhängen är det tre kategorier som är dominerande i min samling. Nämligen köpta/fådda i andrahand, fådda i present och köpta av små hantverkare i butiker och från Etsy t.ex.. Och några jag gjort själv. Här har vi några jag förvärvat i andrahand. Fiskarna har jag köpt på bakluckeloppis i Slottskogen, de med pärlor har jag fått från en kollega som i sin tur fått den av någon annan, de vita kommer från första tjockisloppisen och de guldiga/rosa kommer från en klädbytardag. Jag har massor fler fina som jag förvärvat på samma sätt.

Och apropå örhängen så har jag några stycken. Det här är inte ens alla. Och just nu får de lufta sig väldigt lite. Har hamnat i nån slags coronaörhängeskris. Dt blir mest same same. Den fantastiska förvaringen har jag för övrigt köpt på en marknad och den kostade i stort sett ingenting. 200-250 kr nånstans tror jag att det var. Den är, som synes, gjord för hand. Hur många örhängen bör man ha egentligen? Frågar du mig kan man uppenbarligen inte få nog. Så förespråkar jag överkonsumtion igen! Men second hand och småskaligt tillverkat är faktiskt ok.

Vintageloppis och en teori om varför jag inte har några vintageplagg i min garderob

Så här kan man gå på loppis en regnig sommardag under en pandemi. Idag besökte jag dag två av en vintageloppis anordnad av Melisa (som tidigare hade Kvillehyllan) med vänner. En patentes: kolla in Melisa på instagram på: melisamilak, en.visare, och mellys_vintage. Finfina konton! Det var tydligen andra året och den anordnades och man hittade den utanför Tapetseriet i Frölunda. Jag köpte ingenting dock. Men det gör ingenting! Det är kul att bara titta.

Vintagekläder alltså. I love it! Så mycket fina färger och mönster! Tyvärr också en del läskiga syntetiska material. Det är inget jag uppskattar som bekant. Jag orerade ju nämligen om hur läskigt polyester är häromdagen. Tyvärr är mycket vintagekläder av syntet. Dock kan man lita på att hittar man ett plagg från typ sjuttiotalet och tidigare är det bättre kvalitet i plagget än det mesta vi har idag. Man gjorde helt enkelt bättre kläder förr. Kläder som höll för användning över tid.

Jag hittade en fin tröja annars som skulle passa finfint in i min garderob. Jag älskar sådana här tröjor från slutet på 80- och början på 90-talet och denna var ju av det riktigt färggranna slaget! Den var dock för liten för mig så det blev inget med det. Sedan har jag en och annan snygg stickad tröja sedan innan. Jag får återkomma till dem.

Och apropå vintage, jag gillar vintage. Förr tyckte jag det var jättekul med vintagekläder och köpte en del och använde gärna. Nu blir det inte mycket av det tyvärr. Vintageplaggen i min garderob är lätträknade och dessutom förhållandevis nya. Det är lätt att hitta fina vintagekläder second hand men inte i större storlekar tyvärr. Jag har en teori varför. Skulle man se på det i ett större perspektiv är det kanske så att vi är tjockare i allmänhet idag, jag vet inte, men tjockisar har alltid funnits, det är ingen skillnad där. Svårigheter att hitta tjockiskläder har alltid funnits men kanske var det ändå lättare förr? Jag anar att man sydde mer själv förr i tiden, eller lät någon annan sy upp åt en, och då är det ju lättare att anpassa och skräddasy plaggen så de sitter helt rätt på alla typer av kroppar. Däremot tror jag att en anledning till att vi inte hittar de där tjockiskläderma på second hand idag så ofta är för att tjockisar använde sina kläder mer och längre. De användes upp helt enkelt, just pga att det ändå var skillnad i tillgång, precis som idag. Sedan masstillverkning av kläder började har större delen kläder ändå gjorts för normkroppen. Det är ju dessutom en lätt uträkning att större människors kläder kostar mer eftersom det går mer tyg till dem. Det måste ha varit tydligt och  kännbart om man sydde kläderna själv t.ex.. Därför blev kläderna i större storlekar mer värdefulla helt enkelt. Ja, det är min teori. Kan det ligga något i den tro?

Somliga går med trasiga skor - det stora tabut

Två gånger den senaste tiden har folk gett mig på moppo för att jag har "trasiga" skor som jag dessutom gett mig på att laga. Jag skriver "trasiga" då jag ändå menar att det är en definitionsfråga. Och just det här med skor är visst ett känsligt ämne.

Jag har tidigare skrivit om att det här med skor second hand är en vattendelare. Många som handlar det mesta second hand skulle aldrig köpa skor i andra hand. Jag förstår att det finns omständigheter, som vissa tillstånd eller sjukdomar t.ex., som inte tillåter vilka skor som helst eller att skorna är slitna. Men då menar jag återigen att allt inte är svart eller vitt utan att man kan få tag på helt nya skor second hand som bara är provade eller gådda i i någon halvtimme kanske. Inte värre än att köpa ett nytt par i en skoaffär som provats några gånger alltså. Skorna på bilden köptes på Myrorna Olskroken förra sommaren, och de var helt nya.

Nu var det var inte det detta skulle handla om utan vilken "dödssynd" jag verkar ha begått som faktiskt lagat skor själv. Missförstå mig inte nu, jag går mycket gärna till skomakare som kan sina grejer och det kan få kosta lite men ibland kan jag faktiskt själv. Mina löparskor ovan till exempel. Jag skriver löparskor eftersom det är det de är tilltänkta som även om jag bara gått och promenerat i dem. Löpning är inget jag brukar ägna mig åt. Jag har i vart fall breda fötter och mina småtår tittar inte sällan ut på sidan efter ett tag.

I övrigt funkar de fortfarande för det de är till för. Gå ut med hunden till exempel. Så kort och gott gjorde jag en liten lagning med lite pärlgarn för att de skulle hålla ihop lite bättre  och inte lilltån luftas för mycket. Jag visade stolt upp mitt mästerverk på instagram och direkt fick jag bannor för att jag lagade skor för det ska man ju inte. Personen i fråga skammade mig genom att skriva att hen aldrig skulle gjort så på sina löparskor eftersom hen är rädd om sina joints. Nu springer jag ju inte och jag kan inte se hur en liten pyttelagning precis vid lilltån skulle kunna påverka mina joints negativt.

Tidigare i våras blev jag även ifrågasatt över hur jag kunde påstå att det var hållbart att laga dessa vandringskängor med gaffa. Det viftades visst med någon titel i ansiktet med... Jag hade fått dem gratis i en lokalgrupp på facebook och jag visste om skadan redan då. De hade gått sönder på insidan av hälen, vilket skor rätt ofta gör pga att man inte tar på och av dem rätt (jag är väldigt skyldig till detta själv), men de dög ju till mig att ha som extraskor på jobbet vid blöta rastvakter. Lagningen blev faktiskt rätt bra vilket man inte kan påstå om min insmorning. Den blev milt sagt ojämn. Men nu kommer de i alla fall till användning och jag slipper bli blöt och kall om fötterna vid väderbyte om jag skulle ha modell snyggskor på jobbet. Win-win.

Så, nu har jag bekänt mina synder och jag tänker inte skämmas över det. Men det är märkligt det där, sådant skammande har jag inte stött på när man lagar sina kläder själv istället för att gå till en skräddare. Jag vill desdutom meddela att mina fötter och min kropp mår finfint, även med lagade skor.

Polyester - inte min favorit

Dagens understatement. Jag kan inte med polyester. Varken fysiskt eller psykiskt. Och det tråkiga är att det finns så mycket fina polyesterkläder. När jag scrollar på olika second handsiter, i facebookgrupper eller går på second hand ratar jag plagg efter plagg enbart pga materialet. Jag är lite av en materialnörd och kollar alltid lappen innan jag provar. Står det 100% polyester eller bara en allt för stor del polyester (20% och uppåt är tok för mycket), får plagget inte ens följa med in i provrummet.

Lite fakta då. Polyester är en konstfiber, alltså syntet, som är gjord av fossil olja eller naturgas, alltså inte en förnybar resurs. Det hade kunnat räcka för mig där. Bara den lilla meningen kan få mig att avstå. Polyester är alltså plast gjord av olja eller gas, alltså skitdålig för miljön. Den kan därför inte brytas ner naturligt och både utvinningen av råmaterialet samt tillverkningen av polyester är väldigt energikrävande. Det krävs tre gånger så mycket energi att producera polyesterfibrer som bomull, och vi vet ju att bomull kräver rätt mycket det med. Mer om bomull i detta inlägg.

Inte nog med all energi som krävs vid utvinning och tillverkning, när tyget är klart och har blivit ett plagg fortsätter det förpesta vår miljö. Polyester släpper en hel del mikroplaster som hamnar i våra vattendrag och ställer till bekymmer, även om det skulle vara återvunnen polyester. Och apropå återvunnen polyester, det är ju inte alls så bra som man kan tro med tanke på att man tar pantningsbara petflaskor till detta och måste tillverka mer och mer flaskor istället. Mer om det i detta inlägg. Man kan minska utsläppen av mikroplaster genom att använda någon form av uppsamlare vid tvätt, som t.ex. en guppyfriend, men det hjälper bara delvis. Det bästa är istället att inte tvätta sina polyesterplagg så släpps inga mikroplaster ut.

Är det bara skit med polyester då? Finns det inga positiva egenskaper? Det beror givetvis på vem man frågar, många gillar polyester i t.ex träningskläder vilket jag inte förstår. Träna i en hinna av plast... De tvättas ju rätt ofta dessutom, bara en parentes. Men fördelar med polyester är i alla fall att det är ett slitstarkt och tåligt material, ett plagg kan hålla väldigt länge utan att bli uttvättat eller tappa formen, det skrynklar knappt, är lättvättat, torkar snabbt och krymper mycket lite. Till skillnad från t.ex. bomull eller silke skulle man kunna ha ett polyesterplagg i stort sett hur länge som helst och det är lika fint som när det var nytt.

Dock är polyester enligt mig väldigt oskönt. Jag svettas som en gris i det och jag gillar inte den plastiga känslan av polyester. Det blir väldigt lätt statiskt och ger stötar, noppar lätt och det kan dessutom smälta vid för hög temperatur. En fleecetröja (som släpper skitmycket mikroplaster) vid lägerelden är inte så himla smart. Polyester blandas dessutom ofta upp med andra material för att få "rätt" egenskaper. Det kan låta bra för det är liksom inte bara polyester i skjortan, men det är faktiskt också skitdåligt. Blandmaterial kan nämligen, ännu, inte återvinnas. Återvinningen av textil är försvinnande liten men man kan räkna med munkjackan i bomull och polyester bränns när den hamnar i slutet av kedjan.

Har jag inga polyesterplagg då? Jo, det finns en del plagg med några procent polyester i min garderob. Ibland slinker det med även om jag försöker undvika det och helst använder naturmaterial eller regenatfiber som viscose. Kjolarna ovan är lite undantag då jag liksom "kan med" plast i en kjol. Jag svettas inte nämnvärt om höfterna. Jag tvättar inte heller kjolar särskilt ofta. Samtliga är dessutom förvärvade second hand. Sedan har jag ju den där monkikaftanen jag köpte på Sellpy förra sommaren. Den var dock ett noga övervägt köp då jag hade suktat efter den länge och dessutom forskat i, dvs frågat min kompis Anna, om det funkar med polyester i ett sådant plagg. Vi är båda överens om att i ett så pass löst och fladdrigt plagg går det bra med polyester även om jag hade föredragit ickeplast.

Nä, jag är verkligen ingen syntetmänniska. Plast mot huden är big no-no. Tyvärr känner inte alla i mitt hushåll likadant. Men smaken är som baken. Vissa gillar polyester, andra inte. Jag tycker dock det är viktigt att vara medveten om vad polyester innebär för vår miljö. Men som vanligt, second hand i första hand, och det får ändå vara ok att handla sina polyesterplagg på second hand. Om man inte tvättar dem för ofta. Klart slut.