Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

Akta dig för Shein!

Det tycker jag att man ska göra i alla fall. Jag tycker det känns som crap. På riktigt. Personligen har jag aldrig kollat in det. Jag handlar ju inte nytt egentligen, och känner mig inte alls lockad. Jag har redan från att det dök upp fått Wish-vibbar, och Wish är inte heller något jag går igång på direkt. När Shein blev poppis för ett par år sedan såg jag flera inlägg dagligen i olika facebookgrupper i stil med: "Har ni handlat från Shein? Vad har ni för erfarenheter?". Flera gånger dagligen i samma grupp alltså. Jag ska erkänna att jag engagerade mig inte mycket i frågan men jag fick med mig att storlekarna är väldigt ojämna och att man måste se till varje plaggs mått istället och att retur är i stort sett omöjligt. Och att kvaliteten är kass då. Men det hade jag väntat mig.

En parentes angående bilden. Jag hade egentligen velat ha en bild på deras logga men ingen jag känner verkar handla därifrån. Jag hade tänkt leta Sheinkläder och fota lappen på loppis men har inte lyckats med det heller: Kom dock på att en kollega köpt en kjol från Shein på Marketplace och bad henne fota lappen. Det här var vad hon kunde åstadkomma. Den hade ingen märkeslapp. Bara det säger en del tänker jag... Och jag behöver ju inte ge dem ännu mer publicitet genom att sprida deras logga heller så det blir bra så här.

Men till saken. Vad är det som är så kasst med Shein då? Jag har ju inte handlat själv så hur ska jag veta? Jag tänker inte ägna mig åt någon empirisk undersökning här utan får förlita mig på andrahandskällor. I den här artikeln från tidningen Arbetet får jag reda på följande. Shein säljer sina produkter till över 200 länder (varav hemlandet Kina inte är bland dem - bara en sån sak) och värderas enligt Forbes till drygt 450 miljarder kr. Det är enorma summor i omlopp alltså men textilarbetarna får som vanligt knappt ens ett russin i kakan. En textilfabriksägare berättar att Shein harovanligt korta deadlines då det oftast rör sig om fem dagar för att sy en beställning på 1000 plagg. De flesta bolag brukar ge leverantörerna minst en månad. Det är ju en enorm skillnad! Som om inte kraven var pressande nog sedan tidigare inom fast fashion! Beställningarna är dessutom väldigt detaljerande och krävande. De är ändock populära då de har ett rykte om att betala sina fakturor i tid. Det är tydligen inte helt vanligt att de gör det. De har vidare även en väldigt dålig transparens och det verkar vara helt omöjligt att kontakta företaget. Det finns inga kontaktuppgifter för pressen att ta del av och grundaren ger aldrig några intervjuer. Det finns inte heller några rapporter om finanser eller dokumentation om leverantörer att hitta. Och just på grund av denna omöjlighet att kontakta företaget florerar det rykten om tvångs- och barnarbete. Hur ska vi veta att det inte existerar när företaget är så hemlighetsfulla? Då kan de hävda att de tar avstånd från detta samt att de betalar levnadslöner hur mycket det vill. Det finns ju inga belägg för det. Får arbetarna ingå i fackförbund eller möjlighet att klaga på och påverka sin arbetssituation? Who knows?

Kundservice verkar också helt omöjligt att kontakta. Det verkar bara finnas kontaktuppgifter till kundservice i USA och Indien. Som inte går att kontakta givetvis. I SR:s program Plånboken från i våras berättar svenska kunder att enda sättet att få kontakt med dem är genom att ge rencensioner via Trustpilot. Där kan man tydligen få besked hur man ska göra vid retur eller om ordern inte dyker upp. De svarar inte på mail och telefonnummer finns inte. Hur seriöst känns det på en skala?

Behöver jag ens nämna att kläderna är snuskigt billiga? Vi vet ju att när det handlar om billiga kläder är det någon annan som betalar priset. Här har vi dessutom snabbmodet extremt personifierat med tanke på att Shein har minst 10 000 produkter i omlopp och dessutom uppdaterar med 1000 nya plagg om dagen. Är det rimligt? Svar nej. Det säger sig självt att det inte kan vara några bra tillverkade grejer som kommer hålla i längden, varken i stil eller kvalitet. Sedan så tycker jag att det är något sunkigt att marknadsföra sig så starkt med hjälp av influencers och massa gratisgrejer och hauls på instagram och tiktok. Sälj grej med tjej verkar de gilla med. Det gör inte jag.

Faktum kvarstår, Shein är jäkligt poppis! Inte minst bland tjockisar eftersom de verkar ha rätt stort storleksspann ändå. I Plånboken får vi vittnesmål om att kidsen gillar Shein för det är "bra kläder, eller inte bra kvalitet men billiga kläder!". Japp, det är så det ska vara nu för tiden. Billigt är bra. Jag tillhör dock dem som menar att det inte är så. Billigt är inte lika med bra varken för sömmerskorna, miljön eller för plånboken i slutändan eftersom jag får köpa ny skit efter ett tag. Och skit verkar det verkligen vara. Man beställer kläder som ser snygga ut på bild men som ser ut som skit i verkligheten. Den klassikern alltså. Schyssta kläder i bra kvalitet på bilden - skräp i verkligheten och antagligen inte det man förväntade sig. Och skickar man tillbaka skiten kostar det pengar det med. Och fakturan kommer ändå och ska betalas ändå. Det går ju inte att kontakta dem för att bestrida den. Så illa kan det gå. Lyssna på programmet för att bli avskräckt. Om du inte redan är det.

Säljer jag inte det bra? Det är det som är poängen att du ska bli avskräckt. Jag tycker inte det finns något som verkar bra med företaget eller deras kläder. Det här är inget jag är sugen på att testa i alla fall. Oseriösa företag med det allra smutsigaste snabbmodet som affärsmodell skall inte få mina pengar. Faktum är att en del köp- och säljgrupper och skrivit med i sina regler att kläder från Shein inte får säljas där pga kassa villkor osv. Och om du ändå är lite lite sugen så kan jag bjuda på den här med. Kika på hur Hanna köpte tofflor i fuskpäls och verkar ha fått hem äkta päls. Enligt deras egen utsago, vilken man kan se på Good on you, har de inte produkter av päls! Men några tofflor verkar ha slunkit igenom och allvarligt, är du inte övertygad nu kan jag nog inte övertyga dig. Men berätta gärna om du har egna erfarenheter av företaget! Jag är jäkligt nyfiken!

Älska hata Monki!

Jag älskar Monkis kläder! Det finns så mycket snyggt. Men jag hatar också Monki. Verkligen. Jag hatar deras kvalitet och jag hatar att kläderna går sönder hela tiden. Eller, de är trasiga och defekta när de är nya helt egentligen. Det tycker jag är ett mått på hur mycket snabbmode de är. Monki ägs av H&M och kollar man dem i appen Good on you får de omdömet "it's a start". Det kunde vara sämre alltså.  De har gjort vissa bra val vad gäller miljö genom att använda ekovänliga material som återvunnen bomull samt att de jobbar med att minska utsläppen av växthusgaser. De är upp emot 80% transparenta vad gäller sina leverantörer och de använder inte päls, dun eller angoraull t.ex. Så länge allt väl men det duger faktiskt inte.

Förra året gjorde jag något jag inte borde kanske. Jag köpte fyra nyproducerade klänningar från Monki och samtliga fyra var defekta på ett eller annat sätt som jag skrev om här. Jag valde att behålla dem eftersom jag inte ville skicka tillbaka dem, vänta på återbetalning och beställa igen och då riskera att de skulle ta slut. Det enda jag fick var 20% rabatt på mitt köp och tre klänningar att laga. En av dem var ganska rejält defekt och fick kräva lite sykirurgi. Jag tycker inte det är rimligt att det ska vara så.

I vintras fick jag en leverans av min personal clothing dealer med bl.a. två klänningar och en kaftan från Monki. Samtliga tre var oanvända och bara tvättade. Och kan ni tänka er, två av dem var defekta. Kaftanen hade en förslitning i tyget jag fick laga och den ena klänningen var öppen i sömmen, precis som en av dem jag köpte förra året var. Sykirurgi krävdes igen. Jag köpte dessutom en kaftan i facebookgrupp som jag insåg var fel modell så jag sålde den vidare i samma facebookgrupp, aldrig använd av mig. Den var också defekt visade det sig. Jag blev inte förvånad. Tidigare i år hittade jag ett hål i min favoritkaftan och jag har en klänning som gått sönder vid knapparna två ggr. Båda från Monki. Den här kassa kvaliteten vittnar tydligt om att det produceras för mycket, för snabbt och med för kassa villkor. Och det är inget jag vill stödja. Om jag någon gång ska köpa nytt snabbmode igen kommer det inte bli från Monki. Rent etiskt är det garanterat inte bättre att handla från Kappahl eller H&M t.ex., men där har jag inte haft samma "tur" med de defekta plaggen i alla fall, i mitt förflutna. 

Faktum kvarstår dock att jag tycker att väldigt mycket från Monki är skitsnyggt. Jag kommer garanterat vilja ha Monkikläder igen. Tur att jag bara handlar second hand då. Det känns nästan som att jag litar mer på second handbutikernas kvalitetskontroll än på själva företagens. Och det kan få vara ok med ett hål här och där om det är begagnat tycker jag. Jag kan ju laga. Och inga fler grisen i säcken via nätet heller helst. Det är käckare om jag kan granska plagget själv först. Som med den här koftgrejen jag hittade på Smyrna second hand i våras. Skitsnygg men lite nopprig i kanten. Den kostade 50 spänn och jag har en noppmaskin som gjorde ett hyffsat bra jobb i detta läget. Och det blev ju faktiskt skitsnyggt ihop med snyggskjortklänningen från Rino.se. Så med detta vill jag bara säga: livet är för kort för kass kvalitet.

Nej tack Zalando!

Jag har aldrig handlat från Zalando. Nätshopping från stora aktörer är faktiskt inget jag någonsin fastnat för. Någon beställning från H&M för ca tio år sedan och sedvanlig postordershopping från Josefssons och Ellos i barndomen är nog det enda egentligen. Så Zalando är inte min vän. Jag har aldrig varit intresserad av att lära känna hen. Jag kunde dock konstatera i höstas att det inte var något för mig när Säker stil körde igång sin hållbarhetschallenge i samarbete med presentkort och nyköp från Zalando. Det kändes som att det rimmade illa och jag hoppade på en annan utmaning istället. Men det är historia. 

Jag har dock alltid känt att Zalando ger lite unken eftersmak. Det blev ju inte bättre av den senaste tidens skriverier. En artikel publicerades i Expressen där arbetare på Zalandos lager och e-handel vittnar om arbetsförhållanden som kan liknas vid modernt slaveri. De flesta arbetarna är nyanlända eller asylsökande. Expressen berättar om att arbetarna inte får sitta ner och inte gå på toa förutom på sin halvtimmes rast. Gör de det kan de få löneavdrag. De får inte heller ha mobiltelefoner eller prata med varandra utan att få skäll. Har man t.ex. glömt ta med sin vattenflaska ut på lagret får man inte hämta den under arbetstid. Arbetare har också blivit varnade när de tuggat tuggummi. Kvinnor som kommer från bemanningsbolag eller inte har permanent uppehållstillstånd har vittnat om sexuella trakasserier från chefer. Ja, från chefer! De är dock rädda för att förlora jobbet och därmed kanske inte få uppehållstillstånd om de säger ifrån eller slår larm. Om arbetarna går samman och kontaktar facket eller pratar med tidningarna kan detta leda till osakliga avsked eller icke beviljad ledighet vittnar de om. Zalando tjänar miljarder på den här modellen. Är detta verkligen Sverige vi pratar om? Japp, det är det.

Hur man kan handla från Zalando efter att ha läst det här förstår jag faktiskt inte. Jag personligen tycker det är rätt anskrämligt att säga att det är "billigt", att det "finns bra storlekar" och "jag gör bara genomtänkta val och köper kvalitet ändå". Vad spelar det för roll när folk lever i slaveri då? Sen att Zalando har nåt jäkla hållbarhetsarbete med mystiska märkningar och pre-owned kompenserar ingenting. Hållbarhet innefattar även etnisk hållbarhet om du frågar mig. Nä, Zalando är inte för mig. Och jag tycker att Säker stil kan sluta samarbeta med dem.

Läget för Fashion Revolution Week i år

I går var det åttaårsdagen för Rana Plaza-katastrofen, dagen då en hel fabriksbyggnad föll ihop i Bangladesh och 1134 människor dog. Modevärlden och textilindustrin vaknade upp lite i och med det och det gick liksom inte att blunda för hur tillverkningen av snabbmode ser ut. Fashion Revolution Week har instiftats i kölvattnet av detta och man, dvs jag, tänker ju att det borde bli bättre med tiden. Vi blir mer och mer upplysta och idag när alla modeföretag pratar hållbarhet borde etisk hållbarhet vara något man strävar efter. Transparens är dödsviktigt och jag tycker liksom inte att de stora modeföretagen kan ducka för när vi frågar #whomademyclothes?. Jag vill ändå vara hoppfull och vill tro att vi är på väg någonstans. Stora snabbmodeföretag inför lappa och lagatjänster, bidrar till forskning och second hand i vanliga butiker dyker upp här och där. Men, till vilken nytta kan jag ibland fundera på?

Efter kollapsen av Rana Plaza togs det fram ett avtal mellan köpande företag och fackorganisationer för att förbättra brand- och byggnadssäkerheten i Bangladesh för att förhindra att historien upprepar sig. 16 svenska klädföretag har skrivit under avtalet. Men. Här kommer haken. Avtalet löper ut 31 maj och hittills har inget av dessa 16 företag skrivit på förlängningen. Ursäkta? Vad är det för trams? Får jag fråga, vad är det att tveka om? Företagen det handlar om kommer bli namedroppade här. De är: Ellos, H&M, Peak Performance, Sandryds, Åhlén, Lindex, Stadium, Intersport, Brothers, Ica (ja, de gör kläder med), Fristads, Polarn o pyret, Gina Tricot, New Wave Profile, Kappahl och Gekås Ullared. Vad håller ni på med?!

Jag har dock koll på vad jag håller på med när jag klär mig i mina bästa småskaliga favoriter. Sjok från Lille-Lo, kaftan från Dots'n'Bows och skjortklänning från Rino.se. Ni har sett dem innan allihop. Exakt vem som har sytt kläderna är kanske lite mer än vad jag vet men jag svarar att de är sydda i antingen Stockholm/Litauen och Östersund. Det är så mina småskaliga favoriter jobbar. Vad jag önskar att jag kunde jobba så med... Med det vill jag bara ha sagt att ansvaret försvinner inte för att åren sedan katastrofen går. Vi har fortfarande ett ansvar att inte Rana Plaza ska upprepa sig! Hur jobbar du för det?

Vi är bortskämda!

Jag hittade den här tröjan på second hand i helgen. En tom och rymlig second hand, bara för att försvara mig sådär som man ju gör. Jag tilltalades av leopardprintet som jag uppenbarligen gillar men tvekade lite pga det rödvita kluddet mitt på tuttarna. Jag tyckte det kändes lite fjortis. Men den passade och hade allt det där jag gillar; bra passform, najs print, 100% bomull, tvättad och färdgkrympt osv. Men så slog det mig att texten gör ju sin grej! För om det är någonting vi ändå är, så också jag, så är det bortskämda! När det gäller att handla kläder använder vi ofta det som ursäkt när vi ska motivera våra nyköp av snabbmode, det där med att vi inte har råd annars. Jag skriver "vi" för jag har också gjort det. "Men jag har inte råd att köpa annat än billiga t-shirts från H&M!". Det där är väl ändå en sanning med modifikation för de flesta. Nej visst, du har väl inte råd att köpa sex schysst tillverkade t-shirts för 600 kr styck men du kanske har råd med en? Istället för alternativet att köpa sex inte så schysst tillverkade för 99 kr styck. Det är så jag tänker. 

"Jag har inte tid att springa på second hand och leta för tid är pengar!" sa någon. Vad det hela handlar om är att det är enklare att bara springa in och köpa de där sex t-shirtsen på en gång istället. Men det är det som är problemet, vi är så bortskämda med att det finns jättemycket billiga produkter och vi har både råd och tid att överkonsumera men att köpa få grejer, leta runt lite och vårda och använda länge är de flesta inte så intresserade av. Fast fashion bygger på att vi ska handla mycket och billigt och använda lite innan vi kasserar och konsumerar mycket igen. Nya kläder ska ständigt vara ett flöde in i vår garderob. Det är där problemet ligger och det är där vi alla, konsumenter som politiker som fabriksägare, behöver ställa om. Ansvaret ligger inte bara hos en grupp men det kan inte längre vara försvarbart att köpa mycket och använda lite, sätta för långa priser, tillverka för billig kvalitet, betala sömmerskor för lite, tillåta minimilöner osv. Och vi måste sluta vara så bortskämda och vänja oss av med allt ska vara lättillgängligt och billigt.

Och det här med att hävda att vi inte har råd? Det beror ju helt på hur man ser det. För över tio år sedan kom en hemlös man fram till mig i Malmö och bad om lite pengar. Jag hade tagit tåget till Malmö för att träffa kompisar, gå på musikal, fika, gå på museum osv. Utan att blinka svarade jag "Nej. Ge dig inte på en fattig student." Jag ville liksom ha en ursäkt för att inte ge honom pengar. Han svarade att han var hemlös så han inte heller har det så fett. Då skämdes jag lite faktiskt. Jag menar, även om jag inte var ekonomiskt oberoende direkt hade jag väl ändå råd att ge honom några spänn, om jag verkligen hade velat? Och det där med att jag var student var ju inte ens sant. Jag hade slutat plugga och var timanställd på ett museum just då och hade i regel jobb så det blev över. Jag skulle säga att de flesta ändå både har råd och tid att välja annat än billigt snabbmode. Konsumera hellre mindre och bra och använd och vårda mer. Handlar du second hand är det dessutom billigare än nyproduktion. Det kan man inte komma ifrån. Vill man så kan man. Nästa gång vill jag istället att du är ärlig och säger: "Vet du, jag har inte lust att köpa färre grejer som är schysst producerade. Jag har inte lust att leta second hand.". Då kommer jag ta dig mer på allvar.

Det finns inga ursäkter

Förra året på 8:e mars skrev jag ett inlägg om det här med textilindustrin och feminismen. Jag fick en del kritik för det när jag delade det i en facebookgrupp för hållbart mode. Personen i fråga menade att min inlägg inte innehöll något annat än att jag är förkyld och tyckte nog att jag var lite snobbig och menade att alla inte har möjlighet, av te.x. ekonomiska eller regionala skäl, att handla hållbart vad gäller kläder. Jag tyckte det var en lite märklig strid att ta i en grupp för just hållbart mode. Jag tänkte själv att mitt inlägg kanske var lite raljerande och innehållslöst eftersom jag fick den kritiken dock. Idag läste jag om inlägget och jag står faktiskt för allt jag skrev. Det är till och med riktigt bra! För att läsa det själv kan du klicka här. 

Min poäng i förra årets inlägg var att textilindustrin är extremt kvinnoförtryckande och ofeministisk och funderade över om man verkligen, med handen på hjärtat, kan kalla sig feminist om man bidrar till den orättvisa industrin genom att överkonsumera snabbmode? Jag skriver ändå _överkonsumera_, jag fattar ju att inköp från vissa lite billigare kedjor kan vara behovsstyrda. Vi får återkomma till det nedan. Men kvinnorna är de som får betala det högsta priset i den här vidriga industrin, det kommer vi inte ifrån. Låt mig låna lite fakta och siffror från butiken Thrive som har illustrerat det tydligt på sin instagram idag. Av våra stora globala klädmärken har bara 12.5% en kvinnlig VD. Där kan vi börja. Inte så förvånande kanske, eftersom de flesta branscherna ser ut så. Visste du däremot att 80% av all världens textilarbetare är kvinnor? Visste du vidare att 98% av dessa textilarbetare inte får levnadslön för sitt arbete? Levnadslön är precis vad det låter som, en lön som man kan leva på. 98% får alltså mindre än så. Thrive berättar vidare att 70% av textilarbetarna i Bangladesh har fått uppleva våld och trakasserier pga sitt kön. Man kan ju ana att det inte är männen som upplevt det. Och för att illustrera vad som händer: det finns alltså textilarbetande kvinnor där ute som blir gruppvåldtagna om de syr fel. Det är enkel matematik hörrni, våra kläder sys till allra största delen i fattiga länder och det är främst kvinnor som jobbar inom industrin. Det är fattiga kvinnor det handlar om. Vad är hönan eller ägget egentligen? Är de fattiga pga underbetald textilindustri eller är textilarbetarna underbetalda just pga sitt kön och vart de är födda? Tål att tänkas på.

Och nu kommer vi till delen där jag kommer ryta till lite. Ibland när jag försöker diskutera dessa frågor möter jag på motstånd. Skäl som att man inte har råd att köpa hållbart producerat pga oftast dyrare är nog vanligast. "Jag kan inte köpa second hand pga att jag inte har normkropp." är en annan. Den skulle jag dock vilja hävda att jag slagit hål på med detta inlägget. "Det finns inte där jag bor och jag måste prova." är en annan välanvänd fras. Men jag tycker helt ärligt att det inte finns några ursäkter om man har mänskliga rättigheter och miljön i främsta rummet! Vill man så kan man. Vi måste helt enkelt tänka om vår konsumtion. Att överkonsumera fast fashion från företag som utnyttjar miljö och människor kan aldrig bli hållbart. Och hur mycket kläder behöver vi egentligen? Ska jag vara krass så skulle jag nog behöva fem par skor. Ett par vinterkängor, vandringsskor/kängor till övriga årstider, vardagsskor för höst/vår, ett par gummistövlar och ett par sandaler. Behöver jag egentligen mer än fyra, kanske fem jackor? Och hur många outfits behöver jag egentligen? Skulle vi bara köpa de kläderna vi verkligen har ett behov av och sedan använda dem flitigt, laga när de går sönder osv, skulle nog de flesta av oss kunna förvärva dem på ett mer hållbart sätt genom att köpa schyssta märken eller second hand.

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen minimalist. Jag har definitivt mycket fler än fem par skor! Men jag har köpt väldigt många av dem på second hand. Jag gillar ändå att ha mycket kläder att variera mellan men jag vill inte vara den som indirekt utnyttjar fattiga kvinnor i Bangladesh och Kambodja bara för att jag ska kunna shoppa mycket! Därför har jag valt att köpa i stort sett allt jag tar på mig second hand. Det är det som funkar för mig. Kanske är du en sån som handlar få kläder som du sedan använder tills de faller sönder och inte går att laga mer? Eller är du en som syr det mesta själv till och med? Jag menar, att är man feminist, är för mänskliga rättigheter och vill att vår värld ska överleva utan att miljöförstöringarna tar oss, då finns det inga ursäkter till att du fortsätter nöjesshoppa fast fashion utan att blinka. Ta ditt ansvar och handla schysst, hur du än gör det! I nästa inlägg kanske jag skulle tipsa om lite schyssta märken och bra second hander? Ja, vi får väl se vilka utskällningar jag får i år...

Förspilld kvinnokraft

Förspilld kvinnokraft. Vilket jävla uttryck egentligen. Jag antar väl att man menar att kvinnor är så starka att det är slöseri att vi ska ägna oss åt handarbete när vi kan ägna oss åt "riktig" kvinnokraft istället. Nu brukar förvisso det i allmänhet inte uppskattas när kvinnor är kraftfulla ändå, men vem har egentligen sagt att det är slöseri med handarbete? 

Vi är väl alla överens om att det är på väg att gå åt skogen med planeten? Och klimatavtrycket från textilindustrin är dubbelt så stort som flyget. Hela 80% av av ett plaggs klimatpåverkan sker under produktionen. Frakt, tvätt och allt annat är tillsammans bara en femtedel av den påverkan på klimatet som plagget ger. Att köpa nyproduktion är alltså kasst för miljön, kort och gott. Och jag kan lova att klimatavtrycket var inte detsamma på den tiden när man hade egna får, odlade sitt eget lin, vävde sitt eget tyg och färgade själv med hjälp av växter. Det var inte ens samma klimatavtryck när man köpte nyproducerat bomullstyg av en knalle och sydde sin dräkt själv på en trampsymaskin. 

Problemet stavas ju givetvis fast fashion. Snabbväxande bomull med mängder av vatten och bekämpningsmedel, kemikaliebomber i tillredningsprocesser, syntetmaterial av råolja osv, överkonsumtion, kläder som slängs och bränns, ännu mer överkonsumtion... Jag blir helt matt bara jag tänker på det. Och mörkrädd. Så jag tänker: är det inte på sin plats med lite förspilld kvinnokraft ändå? Det är ju knappast den handquiltade västen i lappteknik som förpestat världen. Jag har skrivit det förr och jag får skriva det igen: kläder måste få kosta! Vi måste sluta se på kläder som slit och släng utan som något som är värt något. Ett plagg ska få kosta i tid. 

Så här kommer dagens tips. Investera i den förspillda kvinnokraften. Se till att den inte blir förspilld. Antingen kan du slösa din egen kraft genom att sy, sticka och virka dina kläder. Det finns en enorm tillfredsställelse att ha stickat sin egen tröja om du frågar mig. Se till att investera i schysst producerat garn så blir det ännu bättre. Tröjan på bilden har jag stickat själv i schysst svensk ull från Ullcentrum på Öland. Visst tar det tid att sticka en tröja men vem har sagt att ska gå snabbt att göra kläder? Det är ju inte ett självändamål.

Är man inte så händig eller intresserad kan jag avslöja att det kryllar av fantastiska skapelser på second hand på loppis för spottstyvrar. Visst kan en riktigt fin handstickad tröja eller kofta kosta lite mer på en second hand där de har lite koll, men om man tänker på vad materialet och framför allt tiden skulle kosta dig att göra en likadan är det ju inte mycket att bråka om. Koftan ovan hittade jag på Myrorna Järntorget förra helgen. Alltså vilket arbete! 199 kr kostade den vilket säkert vissa skulle vilja skriva "dyrt" om. "Det ska vara loppispriser!". Says who? 199 kr för en så fin kofta är verkligen inte dyrt. Och jag kan förfära er alla med att jag inte köpte den. Jag tyckte inte den satt helt klockrent. Lite ångest över det känner jag förvisso men nu får någon annan chansen. 

Mitt bästa fynd är nog ändå den här tröjan. Näverstickning har jag ännu inte gett mig på och garnet i den här är ju ändå helt fantastiskt, trots att det är så mycket blått i det. Och allvarligt, 50 spänn! Jag har lätt betalat 250 spänn kan jag säga. Jag gjorde om den lite i muddarna så den passade mig bättre dessutom. Och när vi ändå snackar remake och förspilld kvinnokraft. Det har blivit lite inne att sy om gamla broderade dukar till blusar och annat. Visst att det gör lite ont i mig att man klipper sönder det gamla fina men i ett linneskåp gör det ju ingen nytta. Kvaliteten och hantverket i sådana där gamla skapelser brukar vara fantastiskt! Bättre plagg kan man inte få nyproducerat idag.

Personligen är jag stolt över min förspillda kvinnokraft. Jag tänker fortsätta förspilla, för jag tycker inte det är slöseri med tid. Och utan att ha några särskilda belägg för det här vill jag slänga ut en tes, eller ett påstående kanske: det är inte kvinnor som äger de flesta textilfabrikerna i Bangladesh med minimilöner och inga kissepauser. Det är inte kvinnor som sitter på de flesta stora VD-posterna för de stora fast fashionföretagen. Eller tror ni jag har fel?

Duckfeet - favoritskorna

Härom dagen rantade jag om Monkis kassa kvalitet. Det ska dock erkännas att jag älskar Monkis kläder ändå. Fast i fortsättningen kommer jag bara handla dem i andrahand, precis som jag gör med Gudrun Sjödén, fast av andra anledningar. Jag handlar i och för sig i regel alltid i andrahand. Men ibland gör jag undantag när det gäller små och hållbara producenter och sådant jag verkligen gillar. Sådana är värda att uppmärksamma här istället för svinpälsarna som sysslar med fast fashion. Idag tänkte jag presentera mitt favoritskomärke - nämligen Duckfeet!

Jag upptäckte Duckfeet när någon jag kände hade köpt ett par och lade upp en bild någonstans. De var köpta i en butik i Göteborg. Jag gick dit men de hade dem bara i storlek 37 och uppåt. Vad är det liksom? Så jag fick beställa dem på nätet istället. Via Duckfeets egen hemsida. Men de finns hos lite återförsäljare här och där, både på nätet och i butik. Det jag gillade, och gillar, med dem är att de är, förutom snygga då, väldigt breda, därav namnet. Jag har alltid gillar breda och rejäla skor vilket är tur eftersom jag har väldigt breda fötter.

Och här kommer lite bra saker med Duckfeet. De är i läder, så ingenting för veganer då, men de är i vegetabiliskt garvat läder. Det står dock något om att de kan vara förgarvade med krom vilket jag inte riktigt vet vad det innebär dock. En liten brasklapp där alltså. Och låt mig enkelt förklara det så här: vegetabiliskt garvat läder = bra för miljön, kromgarvat = dåligt för miljön. Sulorna är av rågummi vilket både har fördelar och nackdelar. Som jag har berättat tidigare är rågummi ett miljövänligt och hållbart material. Vinterkängorna är fodrade med ull (inte heller för veganer) från får från Europa.

Både sulorna och resten av skorna är tillverkade i Europa. Märket Duckfeet är danskt men produktionen sker inte i Danmark längre. Det verkar vara Polen som gäller nu men i sådana här sammanhang får man vara nöjd och glad över Europa. Det är lättare med transparens i Europa och man kan räkna med att arbetsvillkoren i regel är bättre i europeiska läner än i t.ex. Bangladesh.

På hemsidan finns det gott om sköteselråd av skorna vilket alltid är ett gott tecken. Det vittnar om att företaget strävar efter god kvalitet och att skorna ska hålla länge. Själv fick jag dock ett måndagsexemplar en gång. Mina svarta Fyn (alla modeller är döpta efter geografiska platser i Danmark) gick sönder invändigt när jag hade haft dem i ungefär ett år. Jag reklamerade och fick nya utan problem. Tyvärr hade jag inte samma tur när rågummisulan var nedsliten ett tag senare. Jag tyckte kanske att den slets på lite för kort tid men jag fick inga nya skor denna gång. Däremot fick jag nya sulor utan kostnad och fick gå till skomakare själv. Ändå generöst. Men så var det det där med rågummit då... Mina tankar och funderingar om rågummi och skomakare kan man läsa här. Och jag har ändå ett par hela skor nu.

Fyra olika modeller av Duckfeet har jag. De finns i massa fler modeller och jag vill ha ungefär alla. Men det kanske inte är helt nödvändigt. Förutom de ovan, Sjælland och Fyn har jag sandalerna Ringkøbing och vinterkängorna Odense. Och de är så fina och bekväma! Det enda lite jobbiga är att de kan ta lite tid att gå in. Det är riktigt kraftigt läder det handlar om och det kan skava och klämma ett tag. Just nu håller jag på och försöker hårdgå-in sandalerna. Fötterna är ju inte direkt osvullna av värmen nu på sommaren så det blir finfina remmärken på fötterna kan jag lova. Och om du nu inte är vegan, har breda fötter och vill ha kvalitetsskor som är värda att vårda och laga länge rekommenderar jag Duckfeet. De kostar lite men det är värt det. Jag känner mig väldigt som jag i dem.

En liten påminnelse

Jag tänkte bara påminna om att just nu pågår Fashion revolution week. Veckan uppmärksammades av mig här på bloggen redan förra året i detta inlägg och vill man fördjupa sig i frågan rekommenderar jag att gå direkt till källan här. Men kort sagt kan man säga att veckan handlar om att få mer transparens i produktionskedjan av kläder och att inte ställa upp på fast fashionindustrin helt enkelt. Att veckan infaller just nu är inte heller en slump utan det beror på att det på fredag är årsdagen av olyckan på Rana Plaza i Bangladesh. För att visa sitt stöd kan man bära sina kläder ut och in och använda hashtaggen #whomademyclothes. Vill man inte bära sina kläder ut och in tycker jag ändå man ska visa sitt stöd den här veckan och varför inte genom att använda kläder man köpt på second hand varje dag? Det tycker jag är ett utmärkt statement mot fast fashionindustrin.

Så här gick jag t.ex. klädd igår. Skorna och leggingsen är från Sellpy, klänningen från tjockisloppisen i februari och koftan, som är ett av mina mest använda plagg just nu, köpte jag på Lindra hösten 2018. Det bästa med klänningen är att den är hemmasydd och bara kostade mig 20 kr! Och här vet jag verkligen vem som sydde mim klänning, dvs min kompis Anna. Slow fashion när det är som bäst. Jag fick dessutom massa komplimanger för den igår. Så haka på resten av veckan nu och använd dina second handplagg om du inte är lite mer hardcore och går med kläderna ut och in då.

Nu betalar någon annan priset

Ja alltså, nu blir det ett inlägg om corona igen. Det rullar ju ändå på, även om folk blir sjuka, och även om världen just nu är annorlunda så är det ändå viktigt för mig, på ett personligt plan, att det är mycket business as usual. Annars orkar ju ingen gå upp på dagarna. Men visst funderar man ändå. Dock är mitt mål att bloggen ska, som vanligt, fokusera på hållbart mode och textilier och inte corona.

Men. Faktum är att för väldigt många individer just nu är det inte business as usual. Jag oroar mig just nu ganska mycket för ekonomin och företagsamheten. För mig, på det där personliga planet igen, vore det väldigt tråkigt om mina favoritbryggerier och favoritcaféer går omkull nu i och med detta. Många nystartade rörelser kommer gå i graven innan de ens har fått en chans. Och det är fruktansvärt. Personer i min närhet kommer behöva använda sina undanstoppade resurser för att gå runt och rädda det som räddas kan. För många kommer det bli mer ansträngt nu, och ganska lång tid framöver.

För vissa är dock läget just nu än mer akut och kritiskt. Det finns de som inte har någon buffert, inga skyddsnät och ingen plan b. Handel, konsumtion och transport av något så ytligt som kläder står ganska, i jämförelse med det "normala", rätt så still just nu. I Asien har sömmerskorna fått lämna sina jobb från ena dagen till den andra utan någon möjlighet till fortsatt försörjning. Innestående löner har inte betalats ut och någon buffert finns inte. Ofta är sömmerskorna och textilarbetarna redan skuldsatta över öronen eftersom lönen de får är minimilön eller mindre, och inte levnadslön som faktiskt går att klara sig på. Där produktionen ändå fortgår är troligtvis arbetsmiljön så pass dålig att personlig hygien och social distancing inte är möjlig. Likadant i de trånga arbetarbostäderna. De arbetare som blivit av med sina jobb och inte får bo kvar i arbetarbostäder kanske inte har någonstans att ta vägen då all kollektivtrafik står stilla och det är långt till hemmet i en annan del av landet.

Sömmerskor världen över får nu betala priset för för den ohållbara fast fashionindustrin. Det är extra tydligt just nu hur sårbart hela det här systemet är. Ett system som bygger på snabb produktion, dåliga löner och villkor, kass kvalitet och mycket nya kläder hela tiden som vi sedan slänger och en pandemi där folk dör går helt enkelt inte ihop. Frågan är hur modeindustrin kommer klara detta? Frågan är om vi kommer ha en annan inställning till mode och kläder när krisen har dragit över? Värdesätter vi kläder mer då? Kan vi tänka oss att betala mer för kläder som vi är villiga att använda längre? Den som lever får se, sa hon lite morbidt.

Bilden kommer från boken Slow Fashion av Johanna Nilsson och Jennie Johansson. Det är en bra bok. Och nästa inlägg kommer inte handla om corona.

Textilindustrin och feminismen

Japp, idag är det 8 mars. Den internationella kvinnodagen. Det finns många anledningar till att den behövs. Att vi kvinnor jobbar en del av dagen gratis t.ex., om man jämför lön. Under dagen har jag i olika kanaler sett flera olika anledningar till varför den här dagen behövs. Ingen är mindre viktig än någon annan. Jag tänker dock ta upp den som är kopplad till textilindustrin. Det är nämligen så att 80% av alla textilarbetare som syr våra kläder är just kvinnor. Det är också en försvinnande liten del av dessa kvinnor som syr våra kläder under schyssta villkor med en lön som går att leva på, möjlighet att ansluta sig till facket och göra något så enkelt som att gå på toa när man behöver under arbetstid. De som syr våra kläder i Bangladesh eller Kambodja t.ex. utnyttjas för att vi ska kunna shoppa kläder ofta och billigt. Kan man då kalla sig för feminist om man regelbundet köper fast fashion? Jag bara slänger ut frågan.

Dessa tankegångar är ingenting jag klurat ut själv och är ensam om direkt. Johanna Nilsson nämner ironin i att t-shirten med feministprint är tillverkad av någon på ett väldigt antifeministiskt sätt på sin instagram. Thrive går steget längre och ställer samma fråga som jag på instagram och facebook. Om man ändå handlar fast fashion blir ju den där t-shirten med kvinnotecknet eller tygpåsen som skanderar "feminist" ganska värdelös. Det blir rätt rejält kontraproduktivt om den har sytts av någon som blir gruppvåldtagen varenda gång hon syr fel. Därför tänkte jag uppmärksamma några personliga favoriter där villkoren varit helt andra under tillverkningsprocessen. Vill man visa att man är feminist kan man istället göra det på detta sätt.

Jag är fortfarande eländigt förkyld så det är inte så mycket go i mig idag. Jag valde dock uppiggning i form av min feministkimono från Rino.se som jag köpte för några veckor sedan när jag var i Stockholm. Ja, jag har i år köpt nyproducerade plagg, men jag kan lova att detta inte är fast fashion. Rinos kläder tillverkas i en liten skala i tyger som är tryckta i Europa. Tygerna är ekologiska och/eller oeko tex-certifierade. Just det här tyget är tecknat av Stina Barbrosdotter och fibern är viskos. Det här är ett plagg jag tänker att jag kommer ha hela livet och det är ju själva definitionen av slow fashion. Nästa steg är att ta reda på vart den är sydd för den informationen finns inte på hemsidan.

I öronen, till feministkimonon, passar dessa örhängen finfint. De är tillverkade av Fröken Fyrkant i hennes laserskärare hemma i sin verkstad. De finns i flera olika färger men det givna valet för mig var givetvis neongult när jag inhandlade dem på sy- och hantverksfestivalen i augusti. Mulle meeldib neon kollane värv. Sedan dess har de även kommit i en mindre variant samt att de finns som stickmarkörer med. Dem har jag också. En kul grej är att jag har jobbat med Fröken Fyrkant, innan hon blev Fröken Fyrkant så att säga. Ytterligare en anledning till att örhängena är favoriter.

Ok, nu ska jag tipsa om något som inte finns kvar på marknaden. Men jag gör det ändå. Förra året på 8 mars hade jag ett annat fint örhänge i örat på jobbet. Det är inte det enklaste att bära då det är stort, ganska tungt och lite kantigt och fastnar i det mesta. Men värt ändå! Fatta är en ideell medlemsförening mot sexuellt våld och för samtycke, oavsett kön eller könsidentitet. En viktig förening att stötta helt enkelt och att uppmärksamma en dag som denna. Örhänget är från Johanna Nilssons nedlagda smyckesmärka JohannaN och gjort i mässing. Nedlagt betyder att det inte finns att få tag på längre, om man inte har turen att hitta i andra hand då dvs. Vill ändå stötta Fatta finns det en ny smyckeskollektion från dem i samarbete med Feministsmeden. Smyckena är i silver och kostar 400-650 kr. Jäkligt värt känns det ju som!

Till sist vill jag tipsa om snyggaste vantarna i världshistorien. Är man riktigt skillad på flerfärgsstickning (till skillnad från mig) kan man sticka dem själv men är man inte det kan man också köpa ett par uppstickade av designern Maria Lärkäng själv. Vanten heter Gudrun (efter Gudrun Schyman obviously) och man kan köpa mönstret på Ravelry för 52 kr. Vill man köpa färdigstickade kan man göra det på Etsy och där finns de i flera olika färgställningar och kostar 579 kr. Verkligen som hittat! Själv, trots att jag är kass på flerfärgsstickning, har jag stickat två par. Ett par till min mamma och ett par till en kär kollega som slutade. Det är dem som är på bilden. Jag har ett par till på gång till mig själv men det har stått still ett tag. Dags att ta tag i igen känner jag.

Har du ändå den där gamla t-shirten eller tygpåsen ska du givetvis behålla den och bära den med stolthet. Köp dock ingen ny förrän du vet säkert att den tillverkats under bra förhållanden. Köp istället något av mina tips, eller vet du något annat schysst producerat på temat feminism kanske?

#gogudrun!

Japp, vi knyter väl ihop den där Gudrunsäcken då. Tidigare i år har jag bloggat om vad jag tycker om Gudrun Sjödén. Gillar men ogillar helt klart. Gillar kläderna men ogillar etiken. Och i förra veckan kunde Fair Action avslöja att Gudrun Sjödén är det minst transparenta företaget av nio modeföretag som undersöktes. Gudrun Sjödén vill inte under några omständigheter avslöja vilka fabriker de syr sina kläder i, och gör de inte det, kan vi konsumenter aldrig någonsin få reda på om sömmerskorna har det bra. Om de får skälig lön och har bra arbetsförhållanden helt enkelt. Och det vill vi ju veta.

Gudrun Sjödén har sedan starten 1976 byggt upp ett rykte om att hålla god kvalitet, värna om miljön och ha schyssta villkor. Och ha kroppspositiva kläder för starka kvinnor. Men är detta bara ett spel för gallerierna? Ja, det är svårt att veta. Därför behöver ni bli mer transparenta, Gudrun. Jag vet att ni kan! Så här skriver Fair Action i sin kampanj som de lanserade idag:

GO GUDRUN!
Vi gillar dina färgstarka kläder för kvinnor som vågar synas. Du gör din grej och har lyckats bygga ett modeföretag med kunder i fler än 70 länder.
Nu hoppas vi att du använder ditt mod och härliga driv och berättar i vilka fabriker kläderna tillverkas. På så sätt kan vi få reda på hur sömmerskorna har det, vilka löner de får och hur långa dagar de jobbar.
Var med och peppa Gudrun Sjödén Scandinavia att #GoTransparent! Skriv din hälsning i kommentarfältet här nedanför och tagga genom att skriva @ + Gudrun Sjoden Scandinavia

Go Gudrun! 

Istället för att skamma Gudrun peppar vi i det här fallet! Vi vill ju påverka företagen till det positiva! Och det funkar liksom inte att bara gömma sig under en sten. Jag är medlem i ett par facebookgrupper på temat Gudrun Sjödén. I ena av dem känns det som att medlemmarna står bakom Gudrun i allt hon gör. Bortsett från när de började ta betalt för tygpåsarna man tidigare fick vid köp för då blev folk förbannade... Men annars ropas det "häxjakt" och "drev" så fort någon nämner eller ifrågasätter avsaknaden av kollektivavtal eller det faktum att Gudrun tycker att fattiga människor får skylla sig själv. Och allvarligt talat vänner, ifrågasättande och kritik är _inte_ samma sak som häxjakt! I det här fallet verkade de flesta inte ens förstå varför transparens behövs utan skrev mest "Jag bryr mig inte vart kläderna är sydda". 

Men vet ni va? Det gör jag! Jag bryr mig om att de som syr mina kläder ska kunna leva på sin lön, få gå på toa på arbetstid och slippa bli gruppvåldtagna om de syr fel. Jag tror ändå inte att det ser ut så i de fabriker där Gudrunkläderna sys. Då vill vi veta det också! Jag har sedan länge insett att Gudruns värderingar inte funkar med mina. Därför köper jag helst inte mina Gudrunkläder nya i butik utan köper dem second hand, som alla andra kläder i år. Men jag tänker att för att inte tappa fler kunder kanske ni faktiskt kan ta åt er av Fair Actions kampanj?

Och jag gillar uppenbarligen Gudrunkläder eftersom mina tre senaste inlägg med #dagenshållbaraoutfit innehåller Gudrun. Men nu hoppas jag att nästa gång jag nämner Gudrun ska vara för att jag har något positivt att skriva. Dela gärna kampanjen och kommentera på Facebook och instagram! Go Gudrun! Go transparent!

Underkänt, Gudrun Sjödén!

I morse hade jag fått ett mail från Fair Action. Jag har som vana att kolla mail och diverse sociala medier när jag gör min morgontoalett. Och det var ingen rolig läsning. Idag offentliggjorde nämligen föreningen Fair Action sin senaste rapport där de har granskat nio svenska företags offentlighet vad gäller vilka fabriker deras kläder sys i. Och det blev underkänt för två av de stora.

Det ena företaget är GeKås, och det andra är, hör och häpna, Gudrun Sjödén. Fast egentligen är jag inte så häpen. Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om Gudrun Sjödén i detta inlägget. Och faktum är att jag gillar kläderna. Min inre kulturtant trivs i kläderna som är, enligt mig, snygga, så har bra kvalitet och stilen och kläderna känns kroppspositiva. Men, som jag skrivit i mitt inlägg, så har Gudrun själv en unken människosyn. Företaget saknar kollektivavtal för sina anställda, Gudrun tycker att man får skylla sig själv för att man är gammal och fattig eftersom man inte skaffat ett bättre jobb och hon förlitar sig på handstilsprov när hon eventuellt ska anställa folk. Omodernt så det förslår. Och inte särskilt fräscht. Och det här gör ju inte saken bättre.

Fair Action är en ideell förening som arbetar för att få företag att ta ansvar för människor och miljö och hur deras arbete påverkar dem. En väldigt bra förening som jag stödjer. Granskningen har visat att fyra företag ger detaljerad information om sina leverantörer, dvs. så kallade leverantörslistor. De är H&M, Lindex, Åhléns och RNB som äger Polarn o Pyret. Kappahl har ofullständiga uppgifter som innebär att de publicerar namn och adresser till leverantörerna men inte mer. De kommer dock komplettera från och med maj nästa år. Ellos och Nelly lämnar ingen information om leverantörer i dagsläget men har lovat att göra detta under nästa år. So far so good ändå. Det är ju ändå en bit på väg i rätt riktning.

Men Gudrun Sjödén och GeKås lämnar ingen information om leverantörer och har heller ingen plan på att göra detta. Så himla ovärdigt ändå! Särskilt när Gudrun Sjödén är ett företag som profilerar sig med att vara hållbara både när det gäller miljö och etik. På hemsidan stoltserar de ändå med sin uppförandekod och listar bl.a. arbetsrättsliga kompensationer, lön och övertidsersättning, föreningsfrihet, förbud mot diskriminering och barnarbete. Det låter ju tjusigt men eftersom de inte tänker gå ut med sina leverantörer kan ju vi konsumenter aldrig någonsin kontrollera detta. Det kan ju i praktiken vara bluff och båg. Gör om gör rätt här Gudrun!

Varför vill de inte offentliggöra sina leverantörer då. I den här artikeln i Expressen berättar Gudrun herself att det handlar om att de inte vill bli plagierade. De menar att det är en alldeles för stor risk för dem som ett litet företag att publicera sina leverantörer. Jag köper inte det eftersom andra mindre företag som Nudie jeans och Asket kan vara helt transparenta vad gäller leverantörslista, vilket Fair Action påpekar i artikeln. Fast de företagen jobbar väl med hållbarhet på riktigt tänker jag... Så nä. Nu köper jag aldrig några Gudrunkläder i nyskick, jag köper ju inga kläder i nyskick alls förvisso, men det här var ju ändå ett lågvattenmärke. De Gudrunkläderna jag har tycker jag ju ändå om, och kommer fortsätta använda, även om jag måste erkänna att de fått en liten unken touch. Det blev inte en Gudrunklänning i morse kan jag säga.

För att läsa mer om detta hänvisar jag till Expressens artikel, detta inlägg av Slow Fashion och till Fair Action själva givetvis. Och gå med i Fair Action du med om du är för rättvisa och lika villkor!

Fars dag - skippa skjortan och slipsen!

Idag ska tydligen alla pappor firas. I veckor nu har vi matats med reklam på nätet, tv och i tryckt form om allt bös vi tydligen måste köpa för att kunna uppskatta våra fäder på denna dag. I min familj kan jag inte påstå att firat särskilt storslaget under min uppväxt. Lite extra gott fika kanske det har blivit, eller någon chokladkartong. Det räckte gott. Eftersom enbart består av två vuxna och en hund, alltså inga barn, i min nuvarande familj firas inte sådana här dagar. Det köps inte heller det obligatoriska skjort- och slipspaketet.

För, liksom så många andra dagar runt omkring oss, har även fars dag blivit ett kommersiellt jippo väldigt mycket går ut på ytterligare konsumtion. Och här är min åsikt: man måste faktiskt inte köpa en nyproducerad skjorta som framställts på icke-ekologiskt och etiskt vis. Visst kan man då välja ett alternativ som är bättre för miljön och där arbetarna fått skäligt betalt. Eller ännu hellre, köp skjortan på second hand om du nu prompt ska ge bort en. Eller köp inget alls. Pappsen behöver väl inte prylar för att känna sig uppskattad? Man kanske kan visa uppskattning på annat sätt? Jag kommer ringa min pappa senare. Och så skriver jag det här inlägget. Jag tror inte pappa behöver någon skjorta. Jag tror han vet att han är skitbra ändå!

Bomull - bästa och värsta fibern

Det här inlägget handlar om bomull. Det är mitt favoritmaterial, trots allt. Om jag fick välja ett material som alla mina kläder skulle vara i hade jag bomull, alla dar i veckan. Trots att bomull är kass. Hur går det ihop?

Vi kan ju börja med att bomull är ett naturmaterial. Naturmaterial går före syntet för mig - alltid. För dem som inte vet det växer bomull på en buske i varmare länder som Kina, Indien, Turkiet och Peru bl.a. Bomullsväxten ingår i familjen malvaväxter och finns i ca 50 arter. Det vi gör garn och tyg av är fröhåren som finns i frökapseln som vi ser på bilden nedan. För att kunna göra något vettigt av det måste fluffet först plockas (för hand eller med maskin), rensas och separeras från de klibbiga fröna, kardas, kammas och sträckas. Sedan spinns det, tvinnas, vävs eller stickas, tvättas och bleks. Och kanske färgas. Och tvättas igen. Och efterbehandlas. Sedan är det tyg vi kan sy kläder av.

Bomullens positiva egenskaper är att det lätt drar åt sig fukt varpå plagget hjälper till att svalka kroppen under varma dagar vilket gör att plaggen känns svala och sköna. Bomullen i sig är mjuk och skön och det är väldigt ovanligt att man är allergisk mot bomull vilket man kan vara mot ull t.ex. Det är även ett slittåligt material. Därtill tål det hög värme vilket gör att man både kan tvätta, torktumla och stryka ett klädesplagg i bomull utan att det för den delen förstörs. En liten krympmån kan dock förekomma. Jag fick faktiskt lära mig när jag gick en textilutbildning på folkhögskola att bomullsplagg bör tvättas lite varmare, ca 60 grader, för att bli helt rena. Tvättar man plaggen i 40 grader blir de alltså inte helt rena och krymper bara en liten del varje gång man tvättar istället för att krympa klart direkt. Detta gör att man som konsument inte märker den gradvisa krympningen på ett tag utan inser kanske ett år senare att tröjan inte passar längre vilket man kan tolka som att man gått upp i vikt. Man ska istället köpa bomullskläder i en storlek för stora och tvätta i 60 direkt så de krymper klart. Om detta är en absolut sanning är jag dock lite osäker på.

Sedan finns det så klart nackdelar med bomull med. Det skrynklar relativt lätt och det är inte särskilt tåligt för nötning. Du vet hålen på insidan av låren på jeansen... Och det blir relativt lätt smutsigt jämfört med ull t.ex. Så var det ju det där med miljöpåverkan med... Vattenåtgången, say no more! Odlingarna finns oftast i torrare områden och konstbevattning krävs och hela områden kan torka ut. Jag har sett siffror på att så mycket som 29 000 liter vatten kan krävas för att odla ett kilo bomull. Fattar ni, 29 000 liter! Det är galet mycket. Dessutom använder man stora mängder konstgödsel och jordbrukskemikalier vid konventionell odling av bomull. Kemikalierna hamnar i omgivningarna och kan göra både människor och djur sjuka och sterila och de som jobbar på fälten och vad de utsätts för kan vi knappt föreställa oss! Jag har förstått att cancerförekomsten är hög här. Dessutom är det dåliga arbetsförhållanden och riktigt dåligt betalt för bomullsplockare. Detta är ju inget man vill vara med och bidra till själv genom konsumtion av bomull som fast fashion. Hade vi inte shoppat så mycket kläder hade det inte krävts sådana enorma mängder bomull.

Hur kommer man då runt detta om man är bomulls-lover som jag är? Att köpa kläder i ekologisk bomull är en grej man kan göra. Vid ekologisk bomullsodling används varken konstgödsel eller bekämpningsmedel. Det är dock inte lika enkelt med ekologisk bomullsodling då mer arbete för en mindre skörd kan krävas. Det finns inte heller samma efterfrågan på ekologisk bomull, vilket är lite knasigt. Och det som är ännu mer knasigt är att om det står att det är ekologisk bomull i ett plagg, så betyder det bara att bomullen är ekologisk. Det säger ingenting om att resten av plagget är ekologiskt och giftfritt. Färgningen av tyget, eller om det har ett tryck, kan vara sprängfyllt med gift. Tyvärr. Sytråd och andra detaljer likaså.

Kläder, framför allt de plagg som är närmast kroppen, såsom underbyxor, t-shirts och linnen ska helst vara bomull för mig. Basplagg som man använder mycket och ofta tappar lätt formen och slits ut på ett mindre bra sätt om de är i syntet eller blandmaterial enligt min erfarenhet. Bomull håller helt enkelt bättre, även de i tunnare kvalitet. Jag försöker att inte tvätta dem för ofta och lagar om det behövs. Jag har många plagg jag haft i flera år som funkar fint fortfarande och om min garderob fylls på med "nya" bomullsplagg är de återbrukade, dvs köpta i andra hand. Som högen randiga bomullströjor ovan. Nej jag hoardar inte, jag råkar bara gilla randigt. .En är köpt i en grupp på facebook, de andra tre är köpta i olika second handaffärer för 30-50 kr ungefär. På så sätt belastar jag inte miljön ytterligare med min bomullsfetisch. Bra va?

För att läsa mer om bomull, olika märkningar och negativa konsekvenser hänvisar jag till detta inlägg av Johanna Nilsson (Slow Fashion). Där står allt du vill veta om bomull och lite till.

GOTS-märkningen - vad jag egentligen tycker om den

Häromdagen bloggade jag om olika märkningar på kläder, både sådana som har med miljö och socialt ansvar att göra. Jag nämnde GOTS och att det är den mest omfattande märkningen och den som är mest "poppis" hos oss hållbart modenördar. Här kommer jag dock berätta vad jag högst personligen tycker om den. Värt att påpeka är att jag inte är ute efter att skamma någon. Det här handlar inte  individnivå.

Det som är så bra med GOTS är att den omfattar både miljömässiga och sociala krav och att det gäller för hela produktionskedjan. För att ett plagg ska bli GOTS-märkt ska det vara nära på 100% ekologiska fibrer i det, ingen konstbevattning eller bekämpningsmedel får förekomma, kemikalier under processen är strikt reglerade, klorinblekning är inte tillåten, förpackningar får inte innehålla PVC och mycket, mycket mer. För att nörda in sig riktigt ordentligt i märkningen kan man läsa på GOTS egen hemsida. So far so good va?

Men jag har hittat något jag tycker man helt klart kan förbättra. Och rätta mig gärna om jag har fel, för det har jag gärna, men jag kan inte komma fram till att strikta levnadslöner ingår i kraven. Man kan hitta informationen att levnadslöner tillämpas på vissa hållbarhetssidor men jag lyckas bara komma fram till, via deras lite torra och sjukt omoderna hemsida, att det bara är minst minmilön som garanteras. Detta är enligt ILO's krav. Den informationen har jag även sett på flera andra ställen, bl.a. här och här. Man kan ju utgå ifrån att levnadslön förespråkas men att det enbart är minimilön som ställs krav på, det är helt enkelt inte good enough.

Jag har sett att vissa ibland i denna hållbart mode-bubbla liksom rättfärdigar en del nyköp med att det ju ändå var GOTS-märkt så då är det ju safe. Missförstå mig inte här nu, jag tycker verkligen att märkningen är bra. Och jag har full förståelse för att second hand kanske inte är ens allas kopp te, samt att allt man behöver inte alltid finns där, och ska man ändå köpa nytt är ju GOTS-märkta plagg ändå det säkraste. Men jag tycker att de direkt ska utöka sina krav till att innefatta levnadslöner. Vissa kanske tänker att om det ska vara krav på levnadslön kanske det inte kommer finnas knappt några GOTS-plagg kvar på marknaden. Men jag har en enkel lösning på detta. Man kan i detta nu hitta GOTS-märkta bomullstoppar på Lindex för 99 kr. 99 kr alltså! Lägg till några tior på den toppen så kan jag nästan garantera att sömmerskan och bomullsplockaren kan leva på sin lön. Det skulle vi helt klart ha råd med anser jag.

Jag mailade faktiskt Lindex för några månader sedan och frågade hur det kan vara möjligt att deras GOTS-kläder är så billiga. De hänvisade bara till deras hållbarhetssidor på hemsidan. Och där hittar jag ingen riktig förklaring. Så inte riktigt det svaret jag hade hoppats på kan jag säga. Så nej, gör om gör rätt alla inblandade. Och heja GOTS ändå.

För att läsa mer om levnadslön vs. minimilön, se detta inlägget.