Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

Läget för Fashion Revolution Week i år

I går var det åttaårsdagen för Rana Plaza-katastrofen, dagen då en hel fabriksbyggnad föll ihop i Bangladesh och 1134 människor dog. Modevärlden och textilindustrin vaknade upp lite i och med det och det gick liksom inte att blunda för hur tillverkningen av snabbmode ser ut. Fashion Revolution Week har instiftats i kölvattnet av detta och man, dvs jag, tänker ju att det borde bli bättre med tiden. Vi blir mer och mer upplysta och idag när alla modeföretag pratar hållbarhet borde etisk hållbarhet vara något man strävar efter. Transparens är dödsviktigt och jag tycker liksom inte att de stora modeföretagen kan ducka för när vi frågar #whomademyclothes?. Jag vill ändå vara hoppfull och vill tro att vi är på väg någonstans. Stora snabbmodeföretag inför lappa och lagatjänster, bidrar till forskning och second hand i vanliga butiker dyker upp här och där. Men, till vilken nytta kan jag ibland fundera på?

Efter kollapsen av Rana Plaza togs det fram ett avtal mellan köpande företag och fackorganisationer för att förbättra brand- och byggnadssäkerheten i Bangladesh för att förhindra att historien upprepar sig. 16 svenska klädföretag har skrivit under avtalet. Men. Här kommer haken. Avtalet löper ut 31 maj och hittills har inget av dessa 16 företag skrivit på förlängningen. Ursäkta? Vad är det för trams? Får jag fråga, vad är det att tveka om? Företagen det handlar om kommer bli namedroppade här. De är: Ellos, H&M, Peak Performance, Sandryds, Åhlén, Lindex, Stadium, Intersport, Brothers, Ica (ja, de gör kläder med), Fristads, Polarn o pyret, Gina Tricot, New Wave Profile, Kappahl och Gekås Ullared. Vad håller ni på med?!

Jag har dock koll på vad jag håller på med när jag klär mig i mina bästa småskaliga favoriter. Sjok från Lille-Lo, kaftan från Dots'n'Bows och skjortklänning från Rino.se. Ni har sett dem innan allihop. Exakt vem som har sytt kläderna är kanske lite mer än vad jag vet men jag svarar att de är sydda i antingen Stockholm/Litauen och Östersund. Det är så mina småskaliga favoriter jobbar. Vad jag önskar att jag kunde jobba så med... Med det vill jag bara ha sagt att ansvaret försvinner inte för att åren sedan katastrofen går. Vi har fortfarande ett ansvar att inte Rana Plaza ska upprepa sig! Hur jobbar du för det?

Handla småskaligt!

Idag ska jag uppmärksamma en form av klädshopping jag tycker att an kan ägna sig ut utan att känna några större olustkänslor för, så länge man gör det med måtta så klart. Detta är inte ett inlägg som förespråkar överkonsumtion. Men jag tycker, att ska man unna sig något nytt plagg någon gång så bör man välja ett småskaligt producerat sådant. Med småskalig produktion menas givetvis att kläderna produceras i liten skala och det är motsatsen till vad snabbmode och fast fashion är. Detta innebär också att för att kunna överleva på det har kläderna skäliga priser och man kan inte köpa en klänning i linnemix för 199 kr utan snarare kanske 1199. Det kanske låter saftigt för många men det är det med rätta. Det rimliga priset är det senare och inte första, om man tänker efter.

Ingen klädproduktion kan egentligen bli miljövänlig. Det går fortfarande åt skitmycket vatten till när bomullen odlas hur ekologisk den än är och även om färgningen sker i ett slutet system och inte släpps rakt ut i närmaste flod är det ändå kemikalier som ska till. Vad det hela handlar om är mängden kläder som produceras. Det produceras så orimligt mycket kläder varje dag världen över och det säljs och slängs lika mängder orimligt mycket. Eftersom snabbmodekläder inte egentligen har något egenvärde spelar det ingen roll om plaggen används få gånger eller inga gånger alls kanske, innan de vandrar vidare ut ur din garderob. Men den där klänningen för tolvhundra spänn, visst skulle det svida om den aldrig användes? Tolvhundra spänn i sjön är inget man gör lättvindligt och jag vill ändå tro att man tänker till lite innan man köper det där plagget för över tusenlappen. Fina plagg som kostar fyrsiffrigt lär man vårda mer ömt och skulle det vara så att de inte platsar i garderoben är det större chans att de säljs vidare än knölas ner i en skänkespåse eller ännu värre, en soppåse. Plaggen har mer andrahandsvärde helt enkelt och därmed mer egenvärde. Det är denna struktur vi ska sträva efter att återkomma till hävdar jag. Kläder ska få kosta. Jag vill härmed ge tips på mina småskaliga favoriter som jag hela tiden återkommer till. Även här på bloggen.

Lille-Lo var min inkörsport i den småskaliga världen. Jag bröt mitt andrahandslöfte 2019 och köpte ett sjok definitivt var värd sin tusenlapp. Den var egentligen ett prov och de som finns att köpa hos Cecilia idag är någon procent olik min men den är ändå magisk! Jag känner mig alltid dösnygg i den och den känns lyxig på något rimligt vis. Sedan dess har jag även införskaffat kaftanklänningen spektakel, en solskärm och ett pannband från Lille-Lo. Nu senaste även en scrunchi faktiskt i andrahand. Jag hade kunnat köpa en av varje sort hos Lille-Lo men där är jag inte just nu. Något jag gillar med sådana här småskaliga producenter är att utbudet hela tiden är föränderligt utifrån tygtillgången. En modell kan finnas i flera år men det blir liksom som små kollektioner genom åren med vilka tyger som finns. Ett tyg kan räcka till kanske fem klänningar och sedan finns det inte mer. Då blir det lite exklusivt. 

Gillar man Lille-Lo ska man definitivt kolla in hennes kompis Rino.se. Här snackar vi också mycket färg och mönster och jag tilltalas särskilt av alla flowy och kroppspositiva plagg. Vill man prova plaggen kan man med fördel besöka Lille-Los och Rinos gemensamma butik, Färgstark butik, som ligger vid Midsommarkransen i Stockholm. Det gjorde jag i februari förra året och köpte världens finaste kimono i feministtyg. Jag har även förälskat mig i skjortklänningen som jag har två av. Förutom den sketsnygga på bilden har jag även en gul i linnemixtyg. Skjortklänningen kostar 1399 och finns i upp till 2Xl. Det är den storleken jag har för övrigt. Och jag känner mig sällan så snygg som jag gör i den här! Och för mer närmare presentation av butiken, Lille-Lo och Rino, kika in här.

När vi ändå snackar flowy och kaftaner har jag helt snöat in på Dots'n'Bows kaftaner. Jag ska erkänna att jag har fyra stycken men en köpte jag i andra hand och en var andrasortering. Och inte skäms jag för det! Min favorit är den gula i Stoff&Stils trantyg jag köpte i höstas. Den var redan uppsydd och såldes ut men i övrigt syr de på on demand. En väntetid på några veckor får man räkna med men det är värt det! Förutom kaftaner har de supersnygga byxor och jumpsuits bl.a. och jag är väldigt sugen på att beställa en hoodklänning. Dots'n'Bows har flaggat för att pandemin har påverkat försäljningen negativt så om man någon gång ska beställa därifrån är det nu, hävdar jag. För mer om Dots'n'Bows finns detta inlägget.

Jag har tidigare tipsat om några örhängesfavoriter vilka alla tål att nämnas igen. Jocelyn Superstar och Kajsaellen gör örhängen i polymerlera och Pow Studio, som ingen kan ha missat pga superhajpad, gör i plast. Alla har har förärats med egna blogginlägg tidigare som sig bör. Jocelyn Superstar gjort mina supersnygga tegnellisar, Kajsaellen har bidragit med mina blingigaste bling och Pow Studio finns numera i fyra exemplar i min örhängessamling. Två par är köpta i andra hand. Och vill ha unika handgjorda örhängen finns det en hel uppsjö där ute. Fajjans Mini Sweets är en annan favorit men jag har även spanat in Lilla Grå, Femmeclay och Marlene Boke. Det finns verkligen hur mycket som helst!

Och för att sticka in lite fler klädtips när jag har chansen så finns relativt nya Kaftanheladan som bara säljer via instagram. Där man man snacka kaftanhimlen! Sysarasyr gör kläder i färgsprakande tyger som andas 70-tal och en hel del tyger är återbruk. Och gillar man retrotyger och återbruk ska man definitivt spana in Hjärtrud som har funnits relativt länge på marknaden. Det började med enbart barnkläder av återbruk och nu finns det även vuxenkläder. Jag var så nära på att köpa ett par omlottbyxor i somras men det blev inget då. Jag har stora planer för denna sommaren istället.

Det finns massor där ute och fler ska det bli hoppas jag! Mina favoriter är inget nytt under solen eftersom jag bloggat om dem mer än en gång tidigare men de tål att omskrivas igen. Det är så här jag vill att textilbranschen ska vara. Det känns så ofräscht med multinationella snabbmodekedjor och efter monkifadäsen förra året skulle jag aldrig handla nytt från dem igen. Köper man däremot från småskaliga eldsjälar är det köp som inte skaver och jag längtar efter en textilbransch helt dominerad av småskaligt och schysst. Men det lär väl inte hända under min livstid. Har du några småskaliga favoriter då? Tipsa mig gärna!

Vetenskapens värld om E-handeln och klädindustrins framtid

Jag sticker in så här på fredagskvällen och tipsar om ett program ni bör se, dvs Vetenskapens Värld från förrförra söndagen. Det avsnittet handlade nämligen då dels om E-handeln och den helt galna utvecklingen som har skett det senaste. De tog upp just det att vi svenskar tar med oss butiken och provrummet hem när vi köper flera plagg i olika storlekar för att testa och bestämma oss hemma. Vi brer på med "kanske-plagg" och har med i planen redan från början att vi ska skicka tillbaka kanske två tredjedelar. Och så det här med att returerna åker fram och tillbaka till olika länder hit och dit. De nämnde att ett par skor t.ex. kan ha varit hemma hos fem personer innan de kommer till sin slutgiltliga användare. Helt galet. Och vad som är ännu mer galet är att vi i Sverige är rätt kassa på E-handel. Vi ligger långt efter Storbritannien som ligger i framkant och har haft skitmycket E-handel i flera år. Sedan nämndes också att det ju egentligen är bättre för miljön att vi beställer på nätet och att massa beställningar samlas i en bil än att vi alla (även om så klart inte alla gör det) tar bilen till flera olika affärer för att göra sina inköp. Inte en lätt nöt att knäcka alltså. 

I programmet finns även ett annat inslag om klädinsudtrins framtid som fokuserar särskilt på återvinning av textilier och hur man kan göra nya textilier. Man kan t.ex. se hur man göra nya jeans av gamla. Problemen med textilåtervinning har handlat om att det är svårt och tidskrävande med handsortering, att sömmar behöver sprättas pga att tråden ofta är i polyester vilket kanske inte övriga plagget är samt att blandmaterial inte har kunnat återvinnas tidigare. Forskningen leder framåt vad gäller blandmaterial och i Vetenskapens Värld får vi även se en maskin vid namn Siptex som finns i Malmö som verkar vara hela lysande! Den känner nämligen av med sensorer vilka material och vilken materialhalt plagget har. Hur fantastiskt är inte det? Det känns väldigt cyber för mig och väldigt bra! Revolutionerande förhoppningsvis. Nu har jag spoilat typ hela programmet för er men det är helt klart sevärt för en textilnörd. En som som jag är alltså. Man kan se programmet här på SVT Play.

Och apropå textilåtervinning. Jag har en påse som ligger och tar plats i min klädkammare. I den finns plagg med permanenta fläckar plus dålig passform plus slitet (en av nämnda orsaker är inte skäl nog att kassera tänker jag), söndersprätta plagg, trasiga strumpor och så vidare. Inget att ha alltså. Jag är tyvärr inte riktigt där än att jag använder mina trasiga strumpor som skurtrasor utan kör på egenvirkade/stickade disktrasor istället, så de här trasorna bör återvinnas. Och det måste fasen bli lättare att återvinna! Lindex, Kappahl och H&M brukar ha återvinning i butik även om det är greenwashing som handlar om att sälja mer. Man brukar nämligen för en rabattkupong på 50 kr om man handlar för över 300 kr. Det bidrar ju bara till ännu mer överkonsumtion och jag är inte så sugen på det. Jag handlar ju ändå inte nyproducerat snabbmode. Men så såg jag att Hemtex också har återvinning i butik och lakan eller handdukar kanske jag hitta något bland. Men så har Hemtex pausat sin återvinning pga covid-19. Så vad ska jag göra med min påse?! Ett ganska allvarligt i-landsproblem ändå. Jag ser fram emot framtiden när vi förhoppningsvis har boxar vid återvinningsstationen. Jag ser den framför mig mellan kartong och klarglas.

Vi är bortskämda!

Jag hittade den här tröjan på second hand i helgen. En tom och rymlig second hand, bara för att försvara mig sådär som man ju gör. Jag tilltalades av leopardprintet som jag uppenbarligen gillar men tvekade lite pga det rödvita kluddet mitt på tuttarna. Jag tyckte det kändes lite fjortis. Men den passade och hade allt det där jag gillar; bra passform, najs print, 100% bomull, tvättad och färdgkrympt osv. Men så slog det mig att texten gör ju sin grej! För om det är någonting vi ändå är, så också jag, så är det bortskämda! När det gäller att handla kläder använder vi ofta det som ursäkt när vi ska motivera våra nyköp av snabbmode, det där med att vi inte har råd annars. Jag skriver "vi" för jag har också gjort det. "Men jag har inte råd att köpa annat än billiga t-shirts från H&M!". Det där är väl ändå en sanning med modifikation för de flesta. Nej visst, du har väl inte råd att köpa sex schysst tillverkade t-shirts för 600 kr styck men du kanske har råd med en? Istället för alternativet att köpa sex inte så schysst tillverkade för 99 kr styck. Det är så jag tänker. 

"Jag har inte tid att springa på second hand och leta för tid är pengar!" sa någon. Vad det hela handlar om är att det är enklare att bara springa in och köpa de där sex t-shirtsen på en gång istället. Men det är det som är problemet, vi är så bortskämda med att det finns jättemycket billiga produkter och vi har både råd och tid att överkonsumera men att köpa få grejer, leta runt lite och vårda och använda länge är de flesta inte så intresserade av. Fast fashion bygger på att vi ska handla mycket och billigt och använda lite innan vi kasserar och konsumerar mycket igen. Nya kläder ska ständigt vara ett flöde in i vår garderob. Det är där problemet ligger och det är där vi alla, konsumenter som politiker som fabriksägare, behöver ställa om. Ansvaret ligger inte bara hos en grupp men det kan inte längre vara försvarbart att köpa mycket och använda lite, sätta för långa priser, tillverka för billig kvalitet, betala sömmerskor för lite, tillåta minimilöner osv. Och vi måste sluta vara så bortskämda och vänja oss av med allt ska vara lättillgängligt och billigt.

Och det här med att hävda att vi inte har råd? Det beror ju helt på hur man ser det. För över tio år sedan kom en hemlös man fram till mig i Malmö och bad om lite pengar. Jag hade tagit tåget till Malmö för att träffa kompisar, gå på musikal, fika, gå på museum osv. Utan att blinka svarade jag "Nej. Ge dig inte på en fattig student." Jag ville liksom ha en ursäkt för att inte ge honom pengar. Han svarade att han var hemlös så han inte heller har det så fett. Då skämdes jag lite faktiskt. Jag menar, även om jag inte var ekonomiskt oberoende direkt hade jag väl ändå råd att ge honom några spänn, om jag verkligen hade velat? Och det där med att jag var student var ju inte ens sant. Jag hade slutat plugga och var timanställd på ett museum just då och hade i regel jobb så det blev över. Jag skulle säga att de flesta ändå både har råd och tid att välja annat än billigt snabbmode. Konsumera hellre mindre och bra och använd och vårda mer. Handlar du second hand är det dessutom billigare än nyproduktion. Det kan man inte komma ifrån. Vill man så kan man. Nästa gång vill jag istället att du är ärlig och säger: "Vet du, jag har inte lust att köpa färre grejer som är schysst producerade. Jag har inte lust att leta second hand.". Då kommer jag ta dig mer på allvar.

Dokumentärtips: Den giftblå floden

Jag har som vana att tipsa här på bloggen när jag hittar intressanta saker att se på temat hållbart mode och så. Härom veckan sprang jag på denna: Den giftblå floden på SVT play. Den kanadensiska dokumentären är från 2017 och väldigt sevärd. I den 52 minuter långa filmen besöker naturvårdaren Mark Angelo flera förgiftade floder världen över och ger intressanta reportage därifrån. Bl.a. besöker han Ci Tarum som man även får stifta bekantskap med i dokumentären Stacey Dooley - modeindustrins smutsiga baksida som jag tipsat om här innan. Den ligger också SVT play då och då. Mark Angelo är inte heller obekant om man har sett filmen RiverBlue som jag också tipsat om innan. Dokumentären är sjukt intressant och fasansfull. Se den. Den ligger kvar här på SVT play till 31 januari 2022 så du behöver inte stressa. Men se den snart och fundera över om du verkligen behöver ett par nya jeans till. Eller kromgarvade läderskor. Just sayin.

Det finns inga ursäkter

Förra året på 8:e mars skrev jag ett inlägg om det här med textilindustrin och feminismen. Jag fick en del kritik för det när jag delade det i en facebookgrupp för hållbart mode. Personen i fråga menade att min inlägg inte innehöll något annat än att jag är förkyld och tyckte nog att jag var lite snobbig och menade att alla inte har möjlighet, av te.x. ekonomiska eller regionala skäl, att handla hållbart vad gäller kläder. Jag tyckte det var en lite märklig strid att ta i en grupp för just hållbart mode. Jag tänkte själv att mitt inlägg kanske var lite raljerande och innehållslöst eftersom jag fick den kritiken dock. Idag läste jag om inlägget och jag står faktiskt för allt jag skrev. Det är till och med riktigt bra! För att läsa det själv kan du klicka här. 

Min poäng i förra årets inlägg var att textilindustrin är extremt kvinnoförtryckande och ofeministisk och funderade över om man verkligen, med handen på hjärtat, kan kalla sig feminist om man bidrar till den orättvisa industrin genom att överkonsumera snabbmode? Jag skriver ändå _överkonsumera_, jag fattar ju att inköp från vissa lite billigare kedjor kan vara behovsstyrda. Vi får återkomma till det nedan. Men kvinnorna är de som får betala det högsta priset i den här vidriga industrin, det kommer vi inte ifrån. Låt mig låna lite fakta och siffror från butiken Thrive som har illustrerat det tydligt på sin instagram idag. Av våra stora globala klädmärken har bara 12.5% en kvinnlig VD. Där kan vi börja. Inte så förvånande kanske, eftersom de flesta branscherna ser ut så. Visste du däremot att 80% av all världens textilarbetare är kvinnor? Visste du vidare att 98% av dessa textilarbetare inte får levnadslön för sitt arbete? Levnadslön är precis vad det låter som, en lön som man kan leva på. 98% får alltså mindre än så. Thrive berättar vidare att 70% av textilarbetarna i Bangladesh har fått uppleva våld och trakasserier pga sitt kön. Man kan ju ana att det inte är männen som upplevt det. Och för att illustrera vad som händer: det finns alltså textilarbetande kvinnor där ute som blir gruppvåldtagna om de syr fel. Det är enkel matematik hörrni, våra kläder sys till allra största delen i fattiga länder och det är främst kvinnor som jobbar inom industrin. Det är fattiga kvinnor det handlar om. Vad är hönan eller ägget egentligen? Är de fattiga pga underbetald textilindustri eller är textilarbetarna underbetalda just pga sitt kön och vart de är födda? Tål att tänkas på.

Och nu kommer vi till delen där jag kommer ryta till lite. Ibland när jag försöker diskutera dessa frågor möter jag på motstånd. Skäl som att man inte har råd att köpa hållbart producerat pga oftast dyrare är nog vanligast. "Jag kan inte köpa second hand pga att jag inte har normkropp." är en annan. Den skulle jag dock vilja hävda att jag slagit hål på med detta inlägget. "Det finns inte där jag bor och jag måste prova." är en annan välanvänd fras. Men jag tycker helt ärligt att det inte finns några ursäkter om man har mänskliga rättigheter och miljön i främsta rummet! Vill man så kan man. Vi måste helt enkelt tänka om vår konsumtion. Att överkonsumera fast fashion från företag som utnyttjar miljö och människor kan aldrig bli hållbart. Och hur mycket kläder behöver vi egentligen? Ska jag vara krass så skulle jag nog behöva fem par skor. Ett par vinterkängor, vandringsskor/kängor till övriga årstider, vardagsskor för höst/vår, ett par gummistövlar och ett par sandaler. Behöver jag egentligen mer än fyra, kanske fem jackor? Och hur många outfits behöver jag egentligen? Skulle vi bara köpa de kläderna vi verkligen har ett behov av och sedan använda dem flitigt, laga när de går sönder osv, skulle nog de flesta av oss kunna förvärva dem på ett mer hållbart sätt genom att köpa schyssta märken eller second hand.

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen minimalist. Jag har definitivt mycket fler än fem par skor! Men jag har köpt väldigt många av dem på second hand. Jag gillar ändå att ha mycket kläder att variera mellan men jag vill inte vara den som indirekt utnyttjar fattiga kvinnor i Bangladesh och Kambodja bara för att jag ska kunna shoppa mycket! Därför har jag valt att köpa i stort sett allt jag tar på mig second hand. Det är det som funkar för mig. Kanske är du en sån som handlar få kläder som du sedan använder tills de faller sönder och inte går att laga mer? Eller är du en som syr det mesta själv till och med? Jag menar, att är man feminist, är för mänskliga rättigheter och vill att vår värld ska överleva utan att miljöförstöringarna tar oss, då finns det inga ursäkter till att du fortsätter nöjesshoppa fast fashion utan att blinka. Ta ditt ansvar och handla schysst, hur du än gör det! I nästa inlägg kanske jag skulle tipsa om lite schyssta märken och bra second hander? Ja, vi får väl se vilka utskällningar jag får i år...

Serietips: Kvalitet

 

Jag tycker det är rätt torrlagt med tv-program på temat hållbart mode just nu. Det finns inte nog helt enkelt. Här kommer i alla fall ett tips på en bra serie från UR som kom 2014. Och den håller fortfarade. Kvalitet är en serie av och med Camilla Thulin som fortfarande ligger på UR play. Den finns i åtta avsnitt och varje avsnitt är 28 minuter långt. Så hä står det om serien på UR play: Svenskarnas textilkonsumtion ökar. Men vad är det vi köper? Programledaren Camilla Thulin tar oss med på en resa där vi följer kläderna från ursprung till färdiga plagg. Vi tittar på material, hantverk och klädstilar och lär oss mer om farliga kemikalier som finns i flera av de plagg vi köper. Låter lovande va? 

Jag gillar särskilt syjuntan med historienördiga män i första avsnittet, när Camilla letar kläder second hand till svenska mästarna i roller derby och reportaget som visar bomullens framställning i sista avsnittet. Det klippet har jag visat för mina elever många gånger. Och serien är verkligen toppen! Camilla Thulin är kunnig och bra, reportagen är intressanta och man lär sig massor! Efter att ha sett ett avsnitt gick jag t.ex. hem och testade om partnerns ärvda kavajer är välsydda eller ej. Det var de inte. Men de duger ändå. Och det var också i detta programmet jag lärde mig vad ftalater är. Och så har hon en söt hund också. Ett program av god kvalitet om god kvalitet helt enkelt. Se det om du inte redan har gjort det! Den finns här på UR play.

#whatsinmyclothes

Till årets Fashion Revolution Week har det lanserats en ny hashtag, dvs #whatsinmyclothes. Från början startade veckan för att försvara mänskliga rättigheter, som en reaktion på olyckan i Rana Plaza. Schyssta arbetsvillkor och att vara schysst mot miljön och klimatet när kläder produceras går dock hand i hand. I och med hashtagen ber Fashion Revolution Week producenterna att välja material ansvarsfullt och att ha en god miljöpolicy i företaget. Det handlar bland annat om så små miljöpåverkningar som möjligt vad gäller bomullsodling, inte för mycket kemikalieutsläpp vad gäller viscose, så lite plast som möjligt i hela produktionsledet och att skydda våra hav från mikroplaster. Produktionsprocessen med bomullsodling, färgning, tryck och olika behandlingar av tyget är genererar stora mängder kemikalier och utsläpp, om det inte handlar om ekologiska och schyssta kläder då. Men det finns det förhållandevis väldigt få av. Och detta har vi direkt mot huden. Man kan ju bara föreställa sig hur skadligt det är för oss. Plagget med lappen ovan, som är ett finfint tjockisloppisfynd, innehåller för övrigt en liten del lin. Lin är lite av ett favoritmaterial som inte alls är särskilt dåligt för miljön. Jag hade önskat att det var mer än 15% dock. Dessa blandningar.

Jag har rätt bra koll på vad som finns i mina kläder får jag ändå säga, och jag är rätt trygg i att det inte är för mycket bös som är skadligt för mig. Jag hatar syntet och köper nästan uteslutande naturmaterial och eftersom i stort sett alla plagg jag köper är second hand och redan tvättade räknar jag med att de skadliga kemikalierna är urtvättade. Jag tittar alltid i materiallappen direkt innan jag ens provar plagget, vare sig det är ett nytt eller ett andrahandsplagg. Faller inte materialinnehållet mig i smaken provas det inte ens. Lappen ovan är väldigt ovanlig i min garderob. Typ utrotningshotad. Polyester är det mest förhatliga materialet enligt mig så ska det kvala in i min garderob ska de vara något alldeles speciellt. Som en gul kaftan/sjok från Monki t.ex. som inte sitter åt någonstans och bara böljar runt en som en dröm. Den är dessutom köpt på Sellpy så den är begagnad. Och jag hade forskat ordentligt (dvs frågat oraklet Anna) huruvida det skulle vara bärbart, trots plast. Skarpögda läsare ser dessutom att det är polyester i plagget ovan. Där handlar det dock om foder och där är det typ stört omöjligt att undvika. Trist.

Så här trivs jag allra bäst. 100% bomull. Jag är fullt medveten om att bomull är en väldigt smutsig fiber rent miljömässigt, men jag älskar, älskar att ha det på mig. Då är det helt ok att vara bomullofil om man bara handlar second hand. Man kan för övrigt läsa mer om vad jag tycker om bomull här och lite om vad jag tycker om fibrer och material här.

Men frågan är, är du medveten om vad du har i dina kläder? Vet du vilka material dina byxor innehåller och har du någon aning om hur mycket vår planet har fått betala för att tillverka dem? Det är värt att tänka på menar jag. Vi har ett ansvar när vi köper nya kläder, och därför tycker jag att vi ska köpa gamla kläder istället. Hur man än gör så är det alltid bäst att köpa kläder som redan finns för second hand i första hand är alltid det mest miljövänliga valet. Så börja med att ta reda på vad du har i dina kläder och fundera lite över det. När man väl börjar nörda ner sig i olika fibrer och material är det rätt skoj faktiskt.

En liten påminnelse

Jag tänkte bara påminna om att just nu pågår Fashion revolution week. Veckan uppmärksammades av mig här på bloggen redan förra året i detta inlägg och vill man fördjupa sig i frågan rekommenderar jag att gå direkt till källan här. Men kort sagt kan man säga att veckan handlar om att få mer transparens i produktionskedjan av kläder och att inte ställa upp på fast fashionindustrin helt enkelt. Att veckan infaller just nu är inte heller en slump utan det beror på att det på fredag är årsdagen av olyckan på Rana Plaza i Bangladesh. För att visa sitt stöd kan man bära sina kläder ut och in och använda hashtaggen #whomademyclothes. Vill man inte bära sina kläder ut och in tycker jag ändå man ska visa sitt stöd den här veckan och varför inte genom att använda kläder man köpt på second hand varje dag? Det tycker jag är ett utmärkt statement mot fast fashionindustrin.

Så här gick jag t.ex. klädd igår. Skorna och leggingsen är från Sellpy, klänningen från tjockisloppisen i februari och koftan, som är ett av mina mest använda plagg just nu, köpte jag på Lindra hösten 2018. Det bästa med klänningen är att den är hemmasydd och bara kostade mig 20 kr! Och här vet jag verkligen vem som sydde mim klänning, dvs min kompis Anna. Slow fashion när det är som bäst. Jag fick dessutom massa komplimanger för den igår. Så haka på resten av veckan nu och använd dina second handplagg om du inte är lite mer hardcore och går med kläderna ut och in då.

Nu betalar någon annan priset

Ja alltså, nu blir det ett inlägg om corona igen. Det rullar ju ändå på, även om folk blir sjuka, och även om världen just nu är annorlunda så är det ändå viktigt för mig, på ett personligt plan, att det är mycket business as usual. Annars orkar ju ingen gå upp på dagarna. Men visst funderar man ändå. Dock är mitt mål att bloggen ska, som vanligt, fokusera på hållbart mode och textilier och inte corona.

Men. Faktum är att för väldigt många individer just nu är det inte business as usual. Jag oroar mig just nu ganska mycket för ekonomin och företagsamheten. För mig, på det där personliga planet igen, vore det väldigt tråkigt om mina favoritbryggerier och favoritcaféer går omkull nu i och med detta. Många nystartade rörelser kommer gå i graven innan de ens har fått en chans. Och det är fruktansvärt. Personer i min närhet kommer behöva använda sina undanstoppade resurser för att gå runt och rädda det som räddas kan. För många kommer det bli mer ansträngt nu, och ganska lång tid framöver.

För vissa är dock läget just nu än mer akut och kritiskt. Det finns de som inte har någon buffert, inga skyddsnät och ingen plan b. Handel, konsumtion och transport av något så ytligt som kläder står ganska, i jämförelse med det "normala", rätt så still just nu. I Asien har sömmerskorna fått lämna sina jobb från ena dagen till den andra utan någon möjlighet till fortsatt försörjning. Innestående löner har inte betalats ut och någon buffert finns inte. Ofta är sömmerskorna och textilarbetarna redan skuldsatta över öronen eftersom lönen de får är minimilön eller mindre, och inte levnadslön som faktiskt går att klara sig på. Där produktionen ändå fortgår är troligtvis arbetsmiljön så pass dålig att personlig hygien och social distancing inte är möjlig. Likadant i de trånga arbetarbostäderna. De arbetare som blivit av med sina jobb och inte får bo kvar i arbetarbostäder kanske inte har någonstans att ta vägen då all kollektivtrafik står stilla och det är långt till hemmet i en annan del av landet.

Sömmerskor världen över får nu betala priset för för den ohållbara fast fashionindustrin. Det är extra tydligt just nu hur sårbart hela det här systemet är. Ett system som bygger på snabb produktion, dåliga löner och villkor, kass kvalitet och mycket nya kläder hela tiden som vi sedan slänger och en pandemi där folk dör går helt enkelt inte ihop. Frågan är hur modeindustrin kommer klara detta? Frågan är om vi kommer ha en annan inställning till mode och kläder när krisen har dragit över? Värdesätter vi kläder mer då? Kan vi tänka oss att betala mer för kläder som vi är villiga att använda längre? Den som lever får se, sa hon lite morbidt.

Bilden kommer från boken Slow Fashion av Johanna Nilsson och Jennie Johansson. Det är en bra bok. Och nästa inlägg kommer inte handla om corona.

Hasan Minhaj och The ugly truth of fast fashion

Ok, det är mycket corona nu. Och det känns som att jag inte kan posta ett vanligt inlägg utan att skriva om corona för tänk om ni tror att jag har missat hela skiten. Eller inte bryr mig. Men så är det inte. Jag tycker bara att livet rullar på och this too shall pass. Fast man kan passa på att stödshoppa lite av företag man vill ska finnas kvar. Så, nog om det.

Eller ok, lite till då. Om du sitter i någon sorts karantän eller inte vågar gå ut har du säkert massor du vill eller ska göra. Men om du inte riktigt lyckas fylla din tid och vill skratta lite kan jag tipsa om ett specifik avsnitt av Patriot act with Hasan Minhaj som finns på Netflix. Det aktuella avsnittet är närmare bestämt avsnitt 3 i säsong 5 och det heter The ugly truth of fast fashion. Hasan Minhaj är en amerikansk komiker som gjort lite ditten och datten och då bl.a. denna serie. Serien är en form av talk show/stand up kan man säga där han tar upp olika mer eller mindre aktuella ämnen och gör humor av det. I avsnittet jag tipsar om tar han fast fashion, givetvis. Det är både roligt och skrämmande eftersom det finns allvar i ämnet. Jag tyckte speciellt det var obehagligt att se hur mängder med kläder slutar sin cirkel i ett land som importerat dem, rensat ut dem för att sedan göra landfill eller bränna dem. Kolla vetja och skratta och förfäras! Finns som sagt på Netflix.

Sedan har en kollega, så tillika hälsocoach just nu, lite beordrat mig att titta på Next in fashion som är någon sorts Project Runway:ig historia. Jag är inte så svårövertalad eftersom programmet hostas av Tan France från nya Fab 5. Han är fantastisk!

Textilindustrin och feminismen

Japp, idag är det 8 mars. Den internationella kvinnodagen. Det finns många anledningar till att den behövs. Att vi kvinnor jobbar en del av dagen gratis t.ex., om man jämför lön. Under dagen har jag i olika kanaler sett flera olika anledningar till varför den här dagen behövs. Ingen är mindre viktig än någon annan. Jag tänker dock ta upp den som är kopplad till textilindustrin. Det är nämligen så att 80% av alla textilarbetare som syr våra kläder är just kvinnor. Det är också en försvinnande liten del av dessa kvinnor som syr våra kläder under schyssta villkor med en lön som går att leva på, möjlighet att ansluta sig till facket och göra något så enkelt som att gå på toa när man behöver under arbetstid. De som syr våra kläder i Bangladesh eller Kambodja t.ex. utnyttjas för att vi ska kunna shoppa kläder ofta och billigt. Kan man då kalla sig för feminist om man regelbundet köper fast fashion? Jag bara slänger ut frågan.

Dessa tankegångar är ingenting jag klurat ut själv och är ensam om direkt. Johanna Nilsson nämner ironin i att t-shirten med feministprint är tillverkad av någon på ett väldigt antifeministiskt sätt på sin instagram. Thrive går steget längre och ställer samma fråga som jag på instagram och facebook. Om man ändå handlar fast fashion blir ju den där t-shirten med kvinnotecknet eller tygpåsen som skanderar "feminist" ganska värdelös. Det blir rätt rejält kontraproduktivt om den har sytts av någon som blir gruppvåldtagen varenda gång hon syr fel. Därför tänkte jag uppmärksamma några personliga favoriter där villkoren varit helt andra under tillverkningsprocessen. Vill man visa att man är feminist kan man istället göra det på detta sätt.

Jag är fortfarande eländigt förkyld så det är inte så mycket go i mig idag. Jag valde dock uppiggning i form av min feministkimono från Rino.se som jag köpte för några veckor sedan när jag var i Stockholm. Ja, jag har i år köpt nyproducerade plagg, men jag kan lova att detta inte är fast fashion. Rinos kläder tillverkas i en liten skala i tyger som är tryckta i Europa. Tygerna är ekologiska och/eller oeko tex-certifierade. Just det här tyget är tecknat av Stina Barbrosdotter och fibern är viskos. Det här är ett plagg jag tänker att jag kommer ha hela livet och det är ju själva definitionen av slow fashion. Nästa steg är att ta reda på vart den är sydd för den informationen finns inte på hemsidan.

I öronen, till feministkimonon, passar dessa örhängen finfint. De är tillverkade av Fröken Fyrkant i hennes laserskärare hemma i sin verkstad. De finns i flera olika färger men det givna valet för mig var givetvis neongult när jag inhandlade dem på sy- och hantverksfestivalen i augusti. Mulle meeldib neon kollane värv. Sedan dess har de även kommit i en mindre variant samt att de finns som stickmarkörer med. Dem har jag också. En kul grej är att jag har jobbat med Fröken Fyrkant, innan hon blev Fröken Fyrkant så att säga. Ytterligare en anledning till att örhängena är favoriter.

Ok, nu ska jag tipsa om något som inte finns kvar på marknaden. Men jag gör det ändå. Förra året på 8 mars hade jag ett annat fint örhänge i örat på jobbet. Det är inte det enklaste att bära då det är stort, ganska tungt och lite kantigt och fastnar i det mesta. Men värt ändå! Fatta är en ideell medlemsförening mot sexuellt våld och för samtycke, oavsett kön eller könsidentitet. En viktig förening att stötta helt enkelt och att uppmärksamma en dag som denna. Örhänget är från Johanna Nilssons nedlagda smyckesmärka JohannaN och gjort i mässing. Nedlagt betyder att det inte finns att få tag på längre, om man inte har turen att hitta i andra hand då dvs. Vill ändå stötta Fatta finns det en ny smyckeskollektion från dem i samarbete med Feministsmeden. Smyckena är i silver och kostar 400-650 kr. Jäkligt värt känns det ju som!

Till sist vill jag tipsa om snyggaste vantarna i världshistorien. Är man riktigt skillad på flerfärgsstickning (till skillnad från mig) kan man sticka dem själv men är man inte det kan man också köpa ett par uppstickade av designern Maria Lärkäng själv. Vanten heter Gudrun (efter Gudrun Schyman obviously) och man kan köpa mönstret på Ravelry för 52 kr. Vill man köpa färdigstickade kan man göra det på Etsy och där finns de i flera olika färgställningar och kostar 579 kr. Verkligen som hittat! Själv, trots att jag är kass på flerfärgsstickning, har jag stickat två par. Ett par till min mamma och ett par till en kär kollega som slutade. Det är dem som är på bilden. Jag har ett par till på gång till mig själv men det har stått still ett tag. Dags att ta tag i igen känner jag.

Har du ändå den där gamla t-shirten eller tygpåsen ska du givetvis behålla den och bära den med stolthet. Köp dock ingen ny förrän du vet säkert att den tillverkats under bra förhållanden. Köp istället något av mina tips, eller vet du något annat schysst producerat på temat feminism kanske?

Blir det inte tomt på second hand om vi slutar överkonsumera?

Rubriken ovan är något jag kan mötas av ibland när jag pratar om second hand och cirkulär konsumtion. Jag brukar inte hymla med att jag tycker att second hand i första hand är det enda rätta. Men det förutsätter ju att det finns något att köpa på second hand. Folk måste ju köpa mycket kläder och sedan skänka till second hand väl? Just nu lever ju jag på andras överflöd när jag handlar second hand. Anledningen till att de kläderna har skänkts just dit är oftast för att den tidigare ägaren tröttnat på dem och har köpt nya kläder istället. Inte kan väl kläderna räcka till alla om alla ska handla på second hand? Och vad händer med butikerna, våra svenska företag, om vi slutar handla nytt hela tiden? Fast fashion bygger ju på överkonsumtion. Det kan man väl inte bara sluta med sådär heller?

Ser det ut som att vi har för lite kläder i second handbutikerna? BjörkåFrihet får in 10 ton kläder om dagen! Det är bara en aktör. Stockholms Stadsmission får in 30 ton i veckan. 30% av de kläderna som BjörkåFrihet, alltså en aktör, får in säljs i Sverige. 5% kasseras och bränns upp direkt pga att det är obrukbart men hela 65% säljs utomlands, osorterat. Utomlands sorteras det då och antingen säljs i nya landet eller säljs vidare till något annat land. Nu handlar det inte om någon u-hjälp här till folk som inte har råd att köpa nya kläder utan det här är en industri. Tyvärr kan den även slå ut den inhemska klädproduktionen och faktum är att alla de där kläderna varken vill eller kan man ta hand om i det nya landet. Det kan dessutom handla om ett land som inte är så pass utvecklade vad gäller energi att det bränns och ger ny energi, som det görs här. Tyvärr slutar kläderna inte så sällan som landfill. Det grävs ner alltså. Och det här är kläder som vi köpt bara för att de var moderna just då eller särskilt billiga och vi var sugna på att handla. Kläder, som någon annan har slavat för att producera till oss, slutar alltså som ingenting.

Med tanke på att vi slänger ca 7-8 kilo kläder direkt i soporna varje år skulle jag inte tro att det på något sätt kan bli tomt på second handbutikerna om fler skulle handla second hand. Det är ju dock komplexa frågor. Just nu bygger som sagt hela modeindustrin på att vi ska handla mycket och billigt. Det innebär ju också att produktionen ska vara snabb och billig. Alltså betalar någon annan priset med sin hälsa och välfärd för att vi ska kunna köpa nya kläder varje månad som vi sedan rensar ut några månader senare. Klädindustrin sysselsätter miljontals och åter miljontals med människor idag. Om vi slutar handla fast fashion kanske de blir av med sina jobb? Men så här är det, slavarbete och orättvisa arbetsvillkor kan aldrig rättfärdigas med att de kunde haft det sämre. Det behövs lagar och rättigheter till skydd för alla arbetare världen över. Och kläder måste få börja kosta igen. De måste få kosta mer så att de som producerar dem får en skälig lön som de kan leva på. Med rimliga arbetsvillkor tror jag vi även kommer kunna köpa kläder av bättre kvalitet som håller längre för oss konsumenter.

Men våra svenska företag då? Vi behöver starka företag och en stark handel för att välfärden ska fungera i vårt land. Då måste vi fortfarande handla massa kläder hos H&M, Kappahl och Indiska va? Företagen behöver ju få in sina pengar. Men jag siar att nyproduktion inte är framtiden. Den kommer givetvis alltid att finnas, och behövas, men i rätt mån. Jag tror på att modeföretagen behöver se om sitt eget hus och få pengarna att cirkulera, på annat sätt. Framtiden är att hyra, låna, reparera, remakea och även återvinna, även om återvinning är problematisk på många sätt. Vi behöver se på kläder och mode på ett annat sätt helt enkelt. Jag vill inte kalla det för ett nytt sätt för det här är inget nytt. Vi behöver gå back to the roots och göra som man gjorde förr i världen. Då sydde man om, lappade, lagade och ärvde tills det inte gick mer. Då slutade trasorna som isolering i väggarna och i trossbottnarna till slut. Men inte som landfill i drivor.

Ok, jag är ingen forskare på textil och världsekonomin är inte min starka sida. Det här är mina högst personliga funderingar kring detta. Man kanske kan peta hål på mina argument och förslag på förbättringar. Berätta gärna för mig då. Men jag kör på med second hand i första hand och ser fram emot att se hur klädindustrin kommer förändras till något mer cirkulärt. För nu måste det väl börja ske en förändring snart?

Och för lite återbrukspepp tänkte jag be mina läsare berätta om något riktigt najs second handköp! Berätta om något riktigt fint, fyndigt eller bra ni köpt på second hand. Mer second hand åt folket och spread the word!

#gogudrun!

Japp, vi knyter väl ihop den där Gudrunsäcken då. Tidigare i år har jag bloggat om vad jag tycker om Gudrun Sjödén. Gillar men ogillar helt klart. Gillar kläderna men ogillar etiken. Och i förra veckan kunde Fair Action avslöja att Gudrun Sjödén är det minst transparenta företaget av nio modeföretag som undersöktes. Gudrun Sjödén vill inte under några omständigheter avslöja vilka fabriker de syr sina kläder i, och gör de inte det, kan vi konsumenter aldrig någonsin få reda på om sömmerskorna har det bra. Om de får skälig lön och har bra arbetsförhållanden helt enkelt. Och det vill vi ju veta.

Gudrun Sjödén har sedan starten 1976 byggt upp ett rykte om att hålla god kvalitet, värna om miljön och ha schyssta villkor. Och ha kroppspositiva kläder för starka kvinnor. Men är detta bara ett spel för gallerierna? Ja, det är svårt att veta. Därför behöver ni bli mer transparenta, Gudrun. Jag vet att ni kan! Så här skriver Fair Action i sin kampanj som de lanserade idag:

GO GUDRUN!
Vi gillar dina färgstarka kläder för kvinnor som vågar synas. Du gör din grej och har lyckats bygga ett modeföretag med kunder i fler än 70 länder.
Nu hoppas vi att du använder ditt mod och härliga driv och berättar i vilka fabriker kläderna tillverkas. På så sätt kan vi få reda på hur sömmerskorna har det, vilka löner de får och hur långa dagar de jobbar.
Var med och peppa Gudrun Sjödén Scandinavia att #GoTransparent! Skriv din hälsning i kommentarfältet här nedanför och tagga genom att skriva @ + Gudrun Sjoden Scandinavia

Go Gudrun! 

Istället för att skamma Gudrun peppar vi i det här fallet! Vi vill ju påverka företagen till det positiva! Och det funkar liksom inte att bara gömma sig under en sten. Jag är medlem i ett par facebookgrupper på temat Gudrun Sjödén. I ena av dem känns det som att medlemmarna står bakom Gudrun i allt hon gör. Bortsett från när de började ta betalt för tygpåsarna man tidigare fick vid köp för då blev folk förbannade... Men annars ropas det "häxjakt" och "drev" så fort någon nämner eller ifrågasätter avsaknaden av kollektivavtal eller det faktum att Gudrun tycker att fattiga människor får skylla sig själv. Och allvarligt talat vänner, ifrågasättande och kritik är _inte_ samma sak som häxjakt! I det här fallet verkade de flesta inte ens förstå varför transparens behövs utan skrev mest "Jag bryr mig inte vart kläderna är sydda". 

Men vet ni va? Det gör jag! Jag bryr mig om att de som syr mina kläder ska kunna leva på sin lön, få gå på toa på arbetstid och slippa bli gruppvåldtagna om de syr fel. Jag tror ändå inte att det ser ut så i de fabriker där Gudrunkläderna sys. Då vill vi veta det också! Jag har sedan länge insett att Gudruns värderingar inte funkar med mina. Därför köper jag helst inte mina Gudrunkläder nya i butik utan köper dem second hand, som alla andra kläder i år. Men jag tänker att för att inte tappa fler kunder kanske ni faktiskt kan ta åt er av Fair Actions kampanj?

Och jag gillar uppenbarligen Gudrunkläder eftersom mina tre senaste inlägg med #dagenshållbaraoutfit innehåller Gudrun. Men nu hoppas jag att nästa gång jag nämner Gudrun ska vara för att jag har något positivt att skriva. Dela gärna kampanjen och kommentera på Facebook och instagram! Go Gudrun! Go transparent!

Underkänt, Gudrun Sjödén!

I morse hade jag fått ett mail från Fair Action. Jag har som vana att kolla mail och diverse sociala medier när jag gör min morgontoalett. Och det var ingen rolig läsning. Idag offentliggjorde nämligen föreningen Fair Action sin senaste rapport där de har granskat nio svenska företags offentlighet vad gäller vilka fabriker deras kläder sys i. Och det blev underkänt för två av de stora.

Det ena företaget är GeKås, och det andra är, hör och häpna, Gudrun Sjödén. Fast egentligen är jag inte så häpen. Jag har tidigare skrivit om vad jag tycker om Gudrun Sjödén i detta inlägget. Och faktum är att jag gillar kläderna. Min inre kulturtant trivs i kläderna som är, enligt mig, snygga, så har bra kvalitet och stilen och kläderna känns kroppspositiva. Men, som jag skrivit i mitt inlägg, så har Gudrun själv en unken människosyn. Företaget saknar kollektivavtal för sina anställda, Gudrun tycker att man får skylla sig själv för att man är gammal och fattig eftersom man inte skaffat ett bättre jobb och hon förlitar sig på handstilsprov när hon eventuellt ska anställa folk. Omodernt så det förslår. Och inte särskilt fräscht. Och det här gör ju inte saken bättre.

Fair Action är en ideell förening som arbetar för att få företag att ta ansvar för människor och miljö och hur deras arbete påverkar dem. En väldigt bra förening som jag stödjer. Granskningen har visat att fyra företag ger detaljerad information om sina leverantörer, dvs. så kallade leverantörslistor. De är H&M, Lindex, Åhléns och RNB som äger Polarn o Pyret. Kappahl har ofullständiga uppgifter som innebär att de publicerar namn och adresser till leverantörerna men inte mer. De kommer dock komplettera från och med maj nästa år. Ellos och Nelly lämnar ingen information om leverantörer i dagsläget men har lovat att göra detta under nästa år. So far so good ändå. Det är ju ändå en bit på väg i rätt riktning.

Men Gudrun Sjödén och GeKås lämnar ingen information om leverantörer och har heller ingen plan på att göra detta. Så himla ovärdigt ändå! Särskilt när Gudrun Sjödén är ett företag som profilerar sig med att vara hållbara både när det gäller miljö och etik. På hemsidan stoltserar de ändå med sin uppförandekod och listar bl.a. arbetsrättsliga kompensationer, lön och övertidsersättning, föreningsfrihet, förbud mot diskriminering och barnarbete. Det låter ju tjusigt men eftersom de inte tänker gå ut med sina leverantörer kan ju vi konsumenter aldrig någonsin kontrollera detta. Det kan ju i praktiken vara bluff och båg. Gör om gör rätt här Gudrun!

Varför vill de inte offentliggöra sina leverantörer då. I den här artikeln i Expressen berättar Gudrun herself att det handlar om att de inte vill bli plagierade. De menar att det är en alldeles för stor risk för dem som ett litet företag att publicera sina leverantörer. Jag köper inte det eftersom andra mindre företag som Nudie jeans och Asket kan vara helt transparenta vad gäller leverantörslista, vilket Fair Action påpekar i artikeln. Fast de företagen jobbar väl med hållbarhet på riktigt tänker jag... Så nä. Nu köper jag aldrig några Gudrunkläder i nyskick, jag köper ju inga kläder i nyskick alls förvisso, men det här var ju ändå ett lågvattenmärke. De Gudrunkläderna jag har tycker jag ju ändå om, och kommer fortsätta använda, även om jag måste erkänna att de fått en liten unken touch. Det blev inte en Gudrunklänning i morse kan jag säga.

För att läsa mer om detta hänvisar jag till Expressens artikel, detta inlägg av Slow Fashion och till Fair Action själva givetvis. Och gå med i Fair Action du med om du är för rättvisa och lika villkor!

Greenwashing

Det är väl allmänt känt att miljömedvetenhet, hållbarhet och ECO är inne just nu? Många svenska företag, vad de än håller på med, vill gärna profilera sig som gröna. Det är jäkligt omodernt att inte tänka på miljön helt enkelt. Men betyder det att allt grönt egentligen är bra för miljön? Jag det är frågan...

Det finns nämligen någonting som kallas för greenwashing. Greenwashing, eller grönmålning eller gröntvättning som det ibland kallas för på svenska, handlar egentligen om att en verksamhet utgör sig för att vara grönare än den egentligen är. Ett företag skulle kunna marknadsföra och kampanjera något speciellt de gjort som miljövänligt samtidigt som resten som företaget gör är ganska miljövidrigt. Man plockar liksom pluspoäng och utger sig för att vara miljömedvetna i och med någon detalj, samtidigt som att resten av produktionen kan vara skitkass för miljön. Värdelöst helt enkelt.

Enligt mig är H&M:s, Kappahls och Hemtex:s återvinningsverksamhet där man kan lämna in påsar med kläder för återvinning greenwashing. Återvinning av textil finns i stort sett inte i Sverige utan kläderna hamnar antingen på second handmarknaden (vilket iofs är bra) eller blir isolering, stoppning eller eventuellt bilklädsel. Nån vidare återvinning som pantburkar som blir pantburkar igen handlar det alltså inte om, vilket jag tänker att många tror. Vad det egentligen handlar om är att kedjorna, med sin rabattkupong på 50 kr om man handlar över 300 kr, ska sälja ännu mer kläder. I klädvärde mätt hade man lika gärna kunnat lägga de hela och dugliga kläderna i en Myrornabox direkt. Det blir i alla fall färre mellanhänder då.

Greenwashing kan även ibland innebära rena lögner. Färgen grön på en lapp får oss konsumenter lätt att associera till miljövänlighet. För ett par år sedan hade Polarn o Pyret en märkning på sina kläder som hette ECO som icke betydde ekologisk. Det är ju annars det man tror. ECO brukar ju betyda ekologiskt. Men Polarn o Pyret kom på den smarta idén att märka kläder med ECO som egentligen betydde Environmentally Conscious Option. Vad betyder det då? Inte att det är ekologiskt i alla fall. Det betyder bara att det är lite bättre än alla andra kläder som inte är märkta så. Hur lite bättre det är, det vet ingen. De fick ta bort den märkningen sedan pga kritik. Det kan jag förstå.

Är det bara kass med greenwashing då? Nä visst, rent krasst betyder ju greenwashing att företaget gör något lite lite bättre ändå. Polarn o Pyrets ECO-märkning var ju i alla fall bättre än ingenting. Måste man verkligen köpa ett nytt plagg är det väl bättre med ett greenwashat plagg än ett som är helt konventionellt och giftigt. Men man ska inte låta sig luras av snygga märkningar utan att läsa på lite först. För att läsa mer om greenwashing rekommenderar jag detta inlägg av Johanna Nilsson/Slow Fashion och konstaterar än en gång att det är säkrast med second hand ändå.

Boktips #6: Modeslavar

I veckan har jag läst ut boken Modeslavar - den globala jakten på billigare kläder av Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom. Boken, som beskrivs som ett reportage om en industri med mycket att dölja på baksidan, kom ut 2016 på Leopard förlag. I tolv kapitel kan vi läsa reportage med beskrivningar av textilindustrin i Asien, men även på lite närmare håll från oss då det görs en återblick till 1900-talets textilindustri i Borås samt att vi kan läsa om den förre VD:n för H&M och hans "erövringar" på den brittiska landsbygden. Det visar sig att han äger en hel by bl.a. Och det är faktiskt de kapitlen jag tycker är mest intressanta. Kanske för att det är lite mer close to home, men kanske även för att jag inte kände till så mycket om detta innan. Att vi mer eller mindre hade sweatshops i Sverige på 1900-talet är kanske inget som är så vida känt.

Boken har i övrigt som sagt specifikt koncentrerat sig på Asien och innehåller reportage från Burma, Kambodja och Bangladesh. Och det är inte bara textilindustrin som tas upp utan även den smutsiga läderindustrin med kromgarvning och allt vad det innebär i miljö- och hälsofara. Det står t.ex. i boken att Hazaribag i Bangladesh, som är ett centrum för lädergarvning, rankades 2013 som en av världens tio giftigaste platser, i samma liga som Tjernobyl alltså. Det är ju helt galet! I boken intervjuas även textilarbetare som varit med i Rana Plaza-katastrofen 2013, hur de upplevde katastrofen och hur deras liv är idag. Inte som före olyckan kan man konstatera.

Det är en väldigt gripande och intressant bok. Jag blev ofta upprörd och förfärad när jag läste den och lärde mig mycket, även om jag sedan tidigare vet mycket om textilindustrin i Asien. Och skrämmande reportage om detta anser jag dock att man inte kan få för mycket av. Man blir liksom inte fullärd och om man har ett intresse för hållbart mode och textilindustrin är detta helt klart en bok man ska läsa. Men. Om det är någonting jag ska framhålla som lite negativt med boken kan jag tycka att en korrläsning till hade varit på sin plats. Den innehåller tyvärr en del språkfelaktigheter och stavfel. Det går dock att bortse ifrån.

Boken finns fortfarande att köpa i pocket på Bokus och Adlibris för 55 kr. Så passa på att göra det om du ännu inte gjort det, eller låna den på bibblan.

Filmtips om textilindustrin

Härom dagen bloggade jag om en dokumentär som ligger på SVT play just nu, nämligen Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida. Är man sugen på att se mer om modindustrin kan jag här tipsa om några mer eller mindre lättillgängliga dokumentärer.

På årsdagen av kollapsen av Rana Plaza i Bangladesh tipsade jag om filmen Clothes to die for, som man kan se på Dailymotion. Filmen är från 2014 och har tidigare legat på SVT play. Den handlar om just kollapsen av Rana Plaza och är mycket sevärd.

China blue kom jag först i kontakt med när jag för tre år sedan vickade för min kollega i slöjden och jag fick visa just den filmen. Då låg den på SLI (strömmande media för lärare) men togs senare bort tyvärr. Nu ligger dock, vad som verkar vara en kortare version, på youtube och är tillgänglig för alla. Den är från 2005 (enligt IMDB) och handlar om textilindustrin i Kina. I den får man följa en ung textilarbetare och får en klar inblick i arbetarnas arbetsvillkor. Skrämmande och jättebra!

RiverBlue kom 2017 och handlar om föroreningarna av världens floder pga textilindustrin. Den kanadensiske flodkonservatorn Mark Angelo reser världen runt och undersöker och dokumenterar och Jason Priestley är berättarröst. Bara en sån sak! Den har 8.5 i betyg på IMDB och är väldigt sevärd. Den finns att antingen hyra för 35 kr, eller köpa för 52 kr, på Vimeo.

Sist ut är The True Cost som säkert flera av er redan sett. Den fanns tidigare på Netflix men inte längre tyvärr. Numera kan man antingen köpa den digitalt för 9.99 dollar eller på DVD. Filmen, som är från 2015, avslöjar helt enkelt vilka som får betala för avtrycket modeindustrin och våra kläder gör. I filmen kan man bl.a. se intervjuer med Stella McCartney och Livia Firth som är välkända namn inom hållbart mode.

Och, bara en liten parentes, det är fortfarande väldigt lättillgängligt och gratis att se alla säsonger av serien Sweatshop om du inte redan gjort det. Här kan du läsa mer om hur man hittar den.