Engångsklänningen

Handen på hjärtat nu, har eller har du haft ett plagg som använts en gång på en fest och sedan aldrig mer? Ett plagg som köptes just för den festen och som sedan inte dög mer? Jag har definitivt haft det. Ibland blev inte plagget som man hade tänkt. Ibland går det åt skogen i tvätten. Det känns som ett onödigt köp. Med dagens priser på kläder är det faktiskt en möjlighet. Men något jag tycker är helt galet är följande. Det finns alltså en vana att köpa en ny klänning till varje fest man går på, med intentionen att använda den en gång för att sedan låta den lämna garderoben igen på något sätt. Antingen skänks, säljs eller slängs klänningen. Nu är det inte mycket fester att tala om men du fattar principen. Det finns en anledning till att Sellpy får in allra flest klänningar i storlek 36 och det är just denna. Man vill ha en ny klänning till festen man går på och sedan vore det ju pinsamt om man använder samma klänning nästa fest igen. Eller hur?

Absolut att jag kan uppskatta att ha på min något nytt på tillställningen. Eller "nytt" menar jag då. Jag gillar ju kläder och visar gärna upp mina nyfångade second handpärlor. Men det där med att klänningen måste vara ny varje gång, det har jag egentligen aldrig förstått. Jag har varit på några bröllop i mitt liv men jag har bara fått för mig att köpa något nytt när jag har haft känslan av att "jag har _inget_ som passar". Det duger gott med en gammal välanvänd klänning för mig annars. Att klänningen måste vara ny och osedd har jag aldrig känt något stort behov av. Faktum är att klänningen på bilden, som var ett nyköp en gång i tiden, har använts på tre bröllop. I rad. Det var inte samma krets som var med på bröllopet förvisso men vad gör väl det om jag har samma klänning igen? Det visar ju bara att jag gillar den! Och den här gillar jag verkligen. Den sitter superbra på mig. Den kommer nog få vara med på några bröllop till tror jag.

Hur många köpte en ny, eller "ny", klänning till midsommar då? Inte jag. Jag bestämde mig för förra årets trendklänning jag köpte på tradera. Jag gillar den och tycker den är midsomrig nog. Det jag gillar med min garderob är att den är så gångbar. Jag gillar att använda mina plagg året runt vid alla möjliga tillfällen. Jag vill att de ska synas och jag vill att det ska synas att jag använder dem. Det är ju det kläder är till för. Koftan däremot, den erkänner jag att den är "ny". Jag har som bekant snöat in på vintage det senaste och den här pärlan fick ju inte hänga kvar på Smyrna second hand i förra veckan. Min favoritfärg, bomull, hemstickad och vintage. Men hallå eller? 59 pix dessutom! Och believe me, ni kommer se den på många speciella tillfällen i framtiden. Sandalerna är också köpta på tradera för övrigt.

Det är ju lite motsägelsefullt att säga att man inte ska köpa nytt samtidigt som jag visar upp mitt "nya" koftfynd. Ja, överkonsumtion är kass, även om det är på second hand. Men jag är för att cirkulera. Allt man behöver finns second hand. Man får testa sig fram, men att köpa utan att tänka är inte en hit. Känns det redan vid provningen som ett engångsplagg bör du låta det vara. Misstänker du att det inte kommer överleva första tvätten är det ingen idé. Köp sådant du gillar och vill använda många gånger, och som håller för det med. Engångsklänningen på bröllopet är bara ofräscht. Och visst, jag har fortfarande plagg i min garderob som jag bara har hunnit använda en gång, Skillnaden nu från förr är dock att jag vet att jag kommer använda dem igen. Många gånger. Allt annat vore ju vansinnigt. Eller hur?

Den gången när jag vann...

Jag tror det var inför förra året jag bestämde mig för att hoppa på alla intressanta tävlingar jag kom över. Inte när ICA lottar ut ett alldeles för stort påskägg och sånt på facebook utan mer när småskaliga producenter haft utlottningar på instagram och sånt. Efter att ha tänkt ungefär hela mitt vuxna liv att "jag vinner ju aldrig ändå" kom jag på att det där faktiskt var ljug. När jag var barn hade jag faktiskt en hel del tur i lotterier och mer än en gång vann jag förstavinsten. Så när min småskaliga favorit Rino.se hade utlottning av sin snygga fjärilskaftanklänning tävlade jag ju på så klart.

Och jag vann! Kan ni fatta?! Men inte hos Rino den här gången. Det är nämligen så att den här skapelsen är ett samarbete mellan Rino.se och FLORYD. FLORYD är en ny bekantskap för mig men en väldigt trevlig sådan. FLORYD startade 2012 av My Floryd Wedin och företaget säljer egendesignade produkter och inredningsdetaljer med grafiska former och mycket färg med särskild inspiration från 50- och 60-talet. Klickar man in på hemsidan kan man hitta massor med fina pallar, ullfiltar, handdukar, porslin osv. Sen finns det superfina mössor, strumpor och halsdukar med, och numera även superfina klänningar! Det är Rino som har gjort modellen och FLORYD som har designat printet. Match made in heaven va?

Jag trodde knappt det var sant när jag vann! De lottade ut varsin klänning på sina isntagramkonton och den hos FLORYD knep alltså jag. De har två olika prints i samarbetet, den här heter Hjorton. Den andra, Blåbär, är också supersnygg men jag är ju inte ett fan av blått, hur gulliga än blåbären är! Men jag är ju ett fan av gult som bekant så valet var inte svårt. Härom dagen fick jag hem den och den är verkligen amazing! Modellen heter som sagt fjärilskaftan och den är rymlig, flowy och enormt smickrande. Jag brukar ha Rinos modeller i största storleken så jag tog den här med. Den finns i S/M, L/M och 2XL/3XL men eftersom modellen är som den är hade jag garanterat kunnat ha storleken mindre med. Och som synes funkar största storleken ypperligt på en sån kortis som jag är med. Bra kläder sitter bra, det är så det brukar funka.

Det här var väldigt trevligt tycker jag! Inte bara för att jag vann utan för att jag fick upptäcka FLORYD och jag blir liksom glad i själen när jag hittar schyssta, småskaliga grejer. Rino designar mycket av sina tyger själv, och de är helt fantastiska, men sådana här samarbeten är ju väldigt trivsamt. FLORYD har fler superfina prints med lingon, linnéor och gullvivor på bl.a. och de skulle också göra sig väldigt fint på Rinoplagg! Jag hoppas att det här är ett samarbete som pågår länge. Och när, jag är ju såklart inte ledsen över att vann och numera har en till Rinoklänning i min samling. Jag har numera sex stycken. Jag känner mig väldigt rik! Kolla in både Rino.se och FLORYD. Det här är bra grejer vet ni! Och om någon funderar, det här är helt obetald reklam. Jag sprider gärna självmant det jag tycker är bra!

Märkesnörd?

För några veckor sedan anklagade min partner mig för att vara märkesnörd. Jag skriver anklagade eftersom det kändes som en anklagelse just då. Jag är väl ingen märkesnörd? Det har jag väl aldrig varit? Men så tänkte jag att det beror ju helt på vad man lägger i begreppet "märke". Vad är ett märke egentligen? 

En liten historia från min ungdom. Jag gick i sjuan tror jag när det hände. Vi var väl 13-14 år vid händelsen och vi började diskutera just märken. Jag hade ett par aprikosfärgade stretchjeans jag gillade Jag tror de var från Kappahl. Jag minns inte vilket "märke" de var men vi pratade just om märkesjeans i omklädningsrummet. På den tiden var det endast jeans från JC som gällde. Jag fick frågan vilket märke mina jeans var och jag nämnde det. "Men det är ju inget märke!" var det någon som sa då. Jag fattade ingenting. Det stod ju det i mina jeans, så hur kunde det inte vara ett märke? Efter det blev jag kallad för "en behövande unge" för att jag inte hade några märkeskläder och kontentan var att jag var så fattig att jag inte hade råd med märken. På något sätt satte det nog spår eftersom jag kommer ihåg det.

Och visst, det var väl omöjligt att inte halka in i märkeshysterin högstadiet. Jag har alltid gillat kläder och det var inte så att jag och min kompis Magda inte räddes för att klä oss annorlunda. Vi hade våra mödrars gamla 70-talare och loppisplagg men vi hakade även på en del trender, särskilt när det gällde jeans. Det var Crocker (hon) och Davys (jag) som gällde. Crocker var riktigt poppis men det var även ok om man hade Levis eller framför allt Diesel som var lite mer dyrjeans. JC var verkligen den enda kidsbutik som var riktigt ok att handla i och den enda som fanns tillgänglig för oss i trakten. H&M fanns närmast i Jönköping och handlade man på Kappahl, eller ännu värre; Lindex, så talade man tyst om det. Postoderkataloger existerade ju med och jag vet att jag beställde en Fruit of the Loom-hoodie från någon av dem. Jag hade även en tröja som det stod Marwin på. Så mycket mer "märkes" hade jag inte vad jag minns. Förutom mina orangea Dr Martens då. Jag hade nog inte råd.

I vuxen ålder har jag aldrig varit så himla fascinerad av olika märken heller utan det har mer handlat om att jag gillat vissa butiker mer än andra. I 20+-åldern var det mest H&M, Indiska och Kappahl, men även en del Cubus, Zara, GinaTricot och BikBok. Och Cassels. Jag älskade den tantbutiken på Kungsgatan! Det fanns massa snyggt! Och i den åldern har jag aldrig hållit tyst om vart mina kläder kom ifrån. Men vad den här anklagelsen om märkesnörderiet handlar om är nog inställningen jag fått sedan jag började mer seriöst med second hand för några år sedan. Jag kan komma hem och säga grejer som att "Kolla vad jag hittade! Det är en xxx och den kostade bara 50 spänn!". Så ok då, jag kanske är lite intresserad av märken ändå. Jag tycker ju att kläder är kul och då är det även kul att veta lite vem som står bakom, vilka material och framför allt om det är bra kvalitet. Det är mer det jag myser med när jag hittat mina fynd på second hand. Och jag blir ju glad när jag hittar något i ett märke jag vet att jag gillar, men jag är inte en sån som gillar allt, bara för att det är ett fancy märke. Ett schysst plagg i bra kvalitet helt utan märkeslapp kan helt klart få igång min puls. Eller ännu bättre, när jag hittar något hemsytt!

Så vad är då ett märke? Jag fattar fortfarande inte. Jag menar plaggen ovan, de har ju märken men de har ju inte _märken_! Eller? H&M är väl inte "märkeskläder"? Eller räknas det som det? Man säger väl aldrig: "Jag har köpt så mycket fina märkeskläder från H&M och Kappahl!"? Men jag har fattat genom att hänga mycket i köp- och säljgrupper att sådana här "märken" är ok om man hittar plagg man gillar i dem. Man får vara med i gänget då. Men märken är väl snarare sådant som Rodebjer, Stine Goya, Ganni, COS och Arket antar jag. Och Marimekko och sånt. Jag har inga sådana kläder. Har du? Vad jag däremot vet är att man får fler följare och fler likes på instagram om man använder ovan nämnda märken. Jag passar således inte in i den kategorin. Men det är smällar man får ta!

Men hörrni, varför är inte det här märken då? Ok, det är ju märken men det är ju inte _märken_. Det var motsvarande de här mina stretchjeans var i. Men jag antar att för att få räknas som _märke_ ska det vara dyrt och exklusivt. Gärna en fancy designer som har designat. Men det ena behöver väl inte utesluta det andra eller? Varför ska bara dyra och exklusiva grejer få kallas för märkeskläder egentligen när de har märken allihop? Någon har ju tillverkat och ritat dem. Och något har jag lärt mig i alla fall och det är att bara för att det är dyrt behöver det inte betyda att det är bra kvalitet och schysst tillverkat. Det är lätt att bli lurad där.

Här är några "märken" jag gillar. Dots'n'Bows, Lille-Lo och Rino.se är mina många gånger omskrivna småskaliga favoriter. Och här betyder faktiskt priset god kvalitet och schysst tillverkat! ReMake STHLM är faktiskt ett rätt hippt märke som får komma in i finsalongerna. Återbruk i sin bästa form! Och Ralston är en ny trevlig bekantskap för mig. Svensk design i enkla modeller där plaggen är tillverkade i Europa. Jag hittade en schysst storskjorta på Myrorna Järntorget förra helgen som blev en liten favorit. Och så har vi hatkärleken Gudrun Sjödén. Jag ogillar företaget och tanten men gillar oftast kläderna. Speciellt vintageplaggen har skitbra kvalitet och schyssta modeller, prints och färger. Därför köper jag bara begagnat. Vissa statement får man göra. För att läsa mer om vad jag tycker om Gudrun hänvisar jag till detta inlägg.

Det här är det enda plagget jag kan komma på att jag har av ett lite mer kommersiellt fabrikat som är "märkesklassat". I  Labels we love på facebook finns en lista på märken som godkända att sälja i den gruppen som är en "märkesnördsgrupp". Förutom något smyckes- och skomärke är det här det enda märket som finns representerat i min garderob. Carin Wester är ett svenskt märke som numera säljs på Åhléns. Plagget är en mysig kofta från BjörkåFrihet. Är jag en märkesnörd? Äh, vem bryr sig egentligen? Jag gör som jag alltid gjort, har på mig det jag gillar, med ett och annat snedsteg i någon trend.

MNOP - smycken av återvunnet silver

Här kommer ett till småskaligt tips! Det här är för dig som gillar äkta vara. Personligen är jag inte så knusslig med mina smycken men det här är riktigt bra grejer! Jag råkade på MNOP på instagram när det flimrade förbi i flödet. MNOP Jewelry är ett litet svenskt företag stationerat i Tranås som gör smycken i återvunnet silver och guld. På företaget jobbar tre personer där Magdalena Nehm är grundaren och den som designar alla smycken. Magdalena har en bakgrund som designer och produktutvecklare inom klädbranschen men har nu hoppat av den branschen och designar smycken istället. MNOP är både miljövänligt och etiskt eftersom det handlar om återbrukade material och alla smycken tillverkas under schyssta förhållanden i Sverige, och en stor del av dem i sin egen verkstad. I den mån det går är även ädelstenarna återanvända samt att de jobbar med återvunnet emballage. Läser man på deras hemsida kan man även se att de har återbrukade grejer runt omkring sig såsom gamla valsedlar som anteckningspapper, begagnade kontorsmöbler och laptops och att de även köper miljövänligt fika. Väldigt inspirerande! Man kan givetvis även lämna sina MNOP-smycken till återanvändning och återbruk om man tröttnar på dem. Men varför skulle man vilja göra det så snygga som de är?

Att jag gillar stora kitschiga örhängen är uppenbart men de här föll jag för direkt. Jag gillar när designen är både praktisk och snygg med en twist. De här köpte jag i september förra året och de kostade 379 kr. Det är verkligen inget att bråka om när det handlar om schyssta producerade, svenskdesignade och handgjorda grejer. Jag älskar dem och de funkar både till vardags och fest. Jag är särskilt svag för den hamrade ytan. MNOP har supersnygga örhängen, halsband, armband och ringar i silver eller 18 karats guld. De har även manchettknappar och slipsnålar om man gillar det. Jag skulle säga att MNOP är det självklara valet om man ska köpa present till konfirmation, dop eller namngivning t.ex. Det finns även superfina vigsel- eller förlovningsringar i både silver och guld och jag ska erkänna att jag är väldigt sugen på en ring. Jag har min förlovningsring i titan och silver men någon annan har slarvat bort sin. Så det kan vara läge med två nya ringar om det blir bröllop någon gång...

Så, kolla in MNOP Jewelry! Som jag har sagt tidigare, det här tror jag att vägen att gå för framtiden. Att använda det som redan finns är grejen och det finns så jäkla mycket smycken och bling där ute som bara ligger och dammar i smyckesskrin som inte används. Varför inte låta dem bli något annat då?

Allt detta överflöd!

I förra veckan satt jag och slösurfade lite på Monki. Det är ingenting jag brukar göra, ska jag slösurfa kläder blir det köp- och säljgrupper på facebook, Sellpy eller Tradera, men nöden hade ingen lag. Jag satt i ett skittråkigt möte. Jag bestämde mig för att kolla in klänningar på rean. Jag gillar klänning och jag gillar Monkis klänningar. Och jag scrollade, och scrollade och scrollade! I detta nu har Monki 274 klänningar på rea. Det kanske inte låter som så många, men det var det! Jag höll aldrig på att bli klar! Och det var bara de som var på rea och det var bara klänningar dessutom! Kan ni fatta hur extremt mycket kläder Monki har?! Ett par tusen! Så finns ju H&M, Kappahl, Gina Tricot, Indiska osv. Och det är bara svenska aktörer. I övrigt finns Zara, Asos, Uniqlo, Boohoo osv. Ja ni fattar.

Det är svindlande att tänka på hur enormt mycket kläder det finns till salu där ute och hur lättillgängligt där är bara några knapptryck bort. Är det så konstigt att min garderob ser ut så här då, vare sig jag handlar second hand eller ej? Det finns helt enkelt FÖR mycket kläder i denna värld. Man brukar prata om att förr fanns det två kollektioner, en för sommaren och en för vintern. Fyra på sin höjd med höst och vår också. Nu har varje klädmärke 20, 40 eller kanske till och med 52 kollektioner om året! Det kommer in nya kläder var och varannan vecka och jag undrar om det verkligen är nödvändigt?

Vi vill sticka ut och vara unika. Fast ändå passa in. Det är väl inte skitkul om tio av mina kollegor har samma tröja som jag, men det stör ju inte om ett par till har det. Eller? När jag var 15 köpte jag mina första Dr Martens, ett par orangea tio-håls. När jag började gymnasiet upptäckte jag att en person i min mattegrupp hade likadana. Jag avskydde hen lite för det. Fast det är lite hemligt. Och vill vi vara unika och sticka ut, då har vi second hand. Vi kan väl dessutom vara unika i hur vi kombinerar plaggen. Vi kan sy själva eller sy om det som redan finns. Vi måste inte vara unika med nyköp. Och allvarligt, behöver vi verkligen en miljard plagg att välja på? Jag tror inte det.

Loppistips #25: Lindra Gårdsten

Sedan gammalt finns det två stycken Lindrabutiker här i Göteborg. Det finns en på Wieselgrensplatsen och förr låg det även en på Selma Lagerlöfs torg i Backa. Den var bra. Men när de byggde om på torget fick de flytta och hamnade då i Gårdsten. Den är också bra! Närmare bestämt på Salviagatan 1 ligger den och har öppet måndag till fredag 11-18 och 11-15 på lördagar. Bra öppettider alltså. 

Det här är en ljus och luftig butik, på ett bra sätt. Den är inte luftig som att det inte finns några grejer alltså. Men den är lagom prylstinn. Det är en butik man kan gå in i utan att bli överväldigad. Det finns prylar, smycken möbler och textilier. Bra priser, om du frågar mig, finnes och jag har bl.a. fyndat en hel del broderigarner där. 

Så till det väsentliga. Klädavdelningen är toppen! Lagom helt enkelt, precis som i butiken på Wieselgrensplatsen. Det finns lagom mycket för att orka kolla igenom allt, även om jag personligen gillar när det är trångt och överfullt och man får rota ordentligt, men det är inte alltid det passar humöret. Man kan hitta lite vintageguldkorn (90-tal är ju faktiskt vintage), vanlig fast fashion, kläder av dyrare märken med lite schysstare kvalitet och roliga statementplagg. Och skor finns det en hel del. 

Det här är mina bästa fynd från Lindra i Gårdsten! Den lila är garanterat 90-tal om inte slutet på 80 till och med. Den är 38/40 och passar mig fint så 90-taligt oversize är min gissning. Och här är ett plagg som är så bra att jag gör avkall på min annars så strikta regel om ingen polyester. Snygg som attan. Leopardtröjan är från H&M och får bli en påminnelse om hur bortskämda vi är i västvärlden. De kostade 6o kr styck vilket jag tycker är som hittat!

Och apropå skor hittade jag skornas skor där tidigare i våras! Precis vad jag har letat efter! Rejäla platåsneakers från 90-talet! Visst är de fräsiga! Jag vill minnas att de kostade 90 spänn och så var det halva priset på det, så 45 spänn! Eller var det 70 till och med...? Det enda negativa var att de var i en sån där mörkblå färg som jag ogillar men fick ändå lov att acceptera. Och så var det det där att de var storlek 35 och för små då... Så jag köpte inte. En stor sorg!

Ja just det, det är ju hundvänligt också, precis som Wieselgrensbutiken. Jag älskar hundvänliga loppisar! Och det här är faktiskt en pärla. Man vet aldrig vad man råkar på i en denna fräscha och välsorterade butik som är väl värt ett besök. Den ligger dessutom bara ett stenkast från Reningsborg i Angered som kan vara min absoluta favorit. Om man vill förena nöje med nöje eller nytta med nytta. Åk dit!

Hur länge är det värt?

Tidigare har jag skrivit om att kläder håller sämre idag än vad de gjorde förr av olika anledningar. Kortare fibrer och glesare väv är två av anledningarna. I detta inlägg kan man läsa mer. Jag har nu kommit hit där jag lagar mer än vad jag gjorde förr. Kanske inte mer som i fler plagg, jag är fortfarande kass på att få tummen ur, men jag lagar liksom längre. Och mer. Sådant som förr fick gå hädan har jag nu gett mig på, om och om igen. 

Det här är söndagens skörd för övrigt. En lagning, den som har fått en broderad spindel, är en Monkikaftan jag köpt i en facebookgrupp och den är det nog ingen som ifrågasätter men övriga lagningar är tunnslitna leggings från Indiska som jag har som stapelvara. Förr när de blev tillräckligt tunnslitna, efter några ihopnästningar vid innesömmen på låren, kasserades de. Och jag köpte nya. Jag använder dem i stort sett dagligen så det får vara värt det. Men det stör mig att det går massa hål i inre lårområdet när resten är ok! Nu tycker jag det är värt att lappa och sy små kluster i vallgravsform. Eller hur ska jag beskriva dem. Lagningarna håller rätt bra ändå och jag kan använda dem flera gånger till. Typiskt värt!

Här har vi en annan grej jag tyckte var värt. Jag fick överta en klänning av min personal clothing dealer i vintras som är väldigt tunnsliten. Den är även väldigt tvättpåverkad av sköljmedel men let's not go there. När jag fick den var jag tveksam eftersom den var blå och I don't do blue egentligen. Men jag tycker den sitter bra och jag gillade den! Jag hittade dock en del hål i den, speciellt i mitten på blommorna, i det rosa, vilket är lite lustigt. Jag har lagat den synligt med broderier för att jag kan liksom! Jag kommer nog laga den ett tag till. Det är ju helt klart värt att förlänga livet på ett plagg så här tycker jag!

När vi ändå snackar lagningar har kajsnordin på instagram startat en initiativ att man ska fixa en grej om dagen, lite som min #dagenslagningnovember från i höstas. Jag är inte sen att haka på eftersom jag vill få min hög att minska. Hittills har jag fixat ett par örhängen, en hoodie och ett riktigt tunnslitet linne som nog snart behöver fixas igen. På bilden är dagens fix. En höftväska jag köpte för massa år sedan på Indigo här i Göteborg som jag älskade men hann använda väldigt lite innan jag blev för tjock. Nu kan jag använda den igen med hjälp av lite väskband och ett spänne. Väldigt nöjd! Man kan hitta initiativet under hashtaggen #engrejomdagen. 

Vad som är värt att laga eller fixa är väldigt individuellt. Höftväskan var också värd det. Jag tycker dessutom att mina leggings är jättemycket värda eftersom jag använder dem så mycket. Men vet ni vad jag inte riktigt orkar? Det är strumpor. Jag har hittills dragit gränsen där. Jag pallar helt enkelt inte att sitta och stoppa tunna bomullsstrumpor utan de får gå hädan när det är alldeles för stora hål i dem. Och det känns faktiskt helt ok. For now. Numera använder jag dem längre i alla fall. Förr fick de passera så fort ett hål uppstått men nu är jag inte så knusslig. Men jag vet att många lagar sina slitna gamla skräpstrumpor. Jag apploderar er. Jag är inte där än. Men jag kan kanske bli! Vart går din lagningsgräns?