Textilindustrin och feminismen

Japp, idag är det 8 mars. Den internationella kvinnodagen. Det finns många anledningar till att den behövs. Att vi kvinnor jobbar en del av dagen gratis t.ex., om man jämför lön. Under dagen har jag i olika kanaler sett flera olika anledningar till varför den här dagen behövs. Ingen är mindre viktig än någon annan. Jag tänker dock ta upp den som är kopplad till textilindustrin. Det är nämligen så att 80% av alla textilarbetare som syr våra kläder är just kvinnor. Det är också en försvinnande liten del av dessa kvinnor som syr våra kläder under schyssta villkor med en lön som går att leva på, möjlighet att ansluta sig till facket och göra något så enkelt som att gå på toa när man behöver under arbetstid. De som syr våra kläder i Bangladesh eller Kambodja t.ex. utnyttjas för att vi ska kunna shoppa kläder ofta och billigt. Kan man då kalla sig för feminist om man regelbundet köper fast fashion? Jag bara slänger ut frågan.

Dessa tankegångar är ingenting jag klurat ut själv och är ensam om direkt. Johanna Nilsson nämner ironin i att t-shirten med feministprint är tillverkad av någon på ett väldigt antifeministiskt sätt på sin instagram. Thrive går steget längre och ställer samma fråga som jag på instagram och facebook. Om man ändå handlar fast fashion blir ju den där t-shirten med kvinnotecknet eller tygpåsen som skanderar "feminist" ganska värdelös. Det blir rätt rejält kontraproduktivt om den har sytts av någon som blir gruppvåldtagen varenda gång hon syr fel. Därför tänkte jag uppmärksamma några personliga favoriter där villkoren varit helt andra under tillverkningsprocessen. Vill man visa att man är feminist kan man istället göra det på detta sätt.

Jag är fortfarande eländigt förkyld så det är inte så mycket go i mig idag. Jag valde dock uppiggning i form av min feministkimono från Rino.se som jag köpte för några veckor sedan när jag var i Stockholm. Ja, jag har i år köpt nyproducerade plagg, men jag kan lova att detta inte är fast fashion. Rinos kläder tillverkas i en liten skala i tyger som är tryckta i Europa. Tygerna är ekologiska och/eller oeko tex-certifierade. Just det här tyget är tecknat av Stina Barbrosdotter och fibern är viskos. Det här är ett plagg jag tänker att jag kommer ha hela livet och det är ju själva definitionen av slow fashion. Nästa steg är att ta reda på vart den är sydd för den informationen finns inte på hemsidan.

I öronen, till feministkimonon, passar dessa örhängen finfint. De är tillverkade av Fröken Fyrkant i hennes laserskärare hemma i sin verkstad. De finns i flera olika färger men det givna valet för mig var givetvis neongult när jag inhandlade dem på sy- och hantverksfestivalen i augusti. Mulle meeldib neon kollane värv. Sedan dess har de även kommit i en mindre variant samt att de finns som stickmarkörer med. Dem har jag också. En kul grej är att jag har jobbat med Fröken Fyrkant, innan hon blev Fröken Fyrkant så att säga. Ytterligare en anledning till att örhängena är favoriter.

Ok, nu ska jag tipsa om något som inte finns kvar på marknaden. Men jag gör det ändå. Förra året på 8 mars hade jag ett annat fint örhänge i örat på jobbet. Det är inte det enklaste att bära då det är stort, ganska tungt och lite kantigt och fastnar i det mesta. Men värt ändå! Fatta är en ideell medlemsförening mot sexuellt våld och för samtycke, oavsett kön eller könsidentitet. En viktig förening att stötta helt enkelt och att uppmärksamma en dag som denna. Örhänget är från Johanna Nilssons nedlagda smyckesmärka JohannaN och gjort i mässing. Nedlagt betyder att det inte finns att få tag på längre, om man inte har turen att hitta i andra hand då dvs. Vill ändå stötta Fatta finns det en ny smyckeskollektion från dem i samarbete med Feministsmeden. Smyckena är i silver och kostar 400-650 kr. Jäkligt värt känns det ju som!

Till sist vill jag tipsa om snyggaste vantarna i världshistorien. Är man riktigt skillad på flerfärgsstickning (till skillnad från mig) kan man sticka dem själv men är man inte det kan man också köpa ett par uppstickade av designern Maria Lärkäng själv. Vanten heter Gudrun (efter Gudrun Schyman obviously) och man kan köpa mönstret på Ravelry för 52 kr. Vill man köpa färdigstickade kan man göra det på Etsy och där finns de i flera olika färgställningar och kostar 579 kr. Verkligen som hittat! Själv, trots att jag är kass på flerfärgsstickning, har jag stickat två par. Ett par till min mamma och ett par till en kär kollega som slutade. Det är dem som är på bilden. Jag har ett par till på gång till mig själv men det har stått still ett tag. Dags att ta tag i igen känner jag.

Har du ändå den där gamla t-shirten eller tygpåsen ska du givetvis behålla den och bära den med stolthet. Köp dock ingen ny förrän du vet säkert att den tillverkats under bra förhållanden. Köp istället något av mina tips, eller vet du något annat schysst producerat på temat feminism kanske?

Thornton

Jag vill härmed förkunna att jag håller på och stickar vad som kan vara världens snyggaste vantar! I helgen hade jag och Linda garnlan. Vi lanade egentligen inte så mycket, men vi ägnade i alla fall ungefär ett dygn minus sömn åt garn och stiliga män i gammaldags kläder. Främst var det Richard Armitage som John Thornton i North & South vi dreglade över. Och så stickade vi flerfärgsstickade vantar. Det är inget någon av oss egentligen har sysslat med innan så vi ville utmana oss. Linda började sticka på Tore från Vantar för alla årstider (som numera är slut på förlag) eftersom den är inspirerad av påfåglar och påfåglar är hennes grej. Jag hade flera idéer på vad jag ville sticka. Jag funderade på Vega eller Doris från samma bok, eller Freja av Emmy Petersson eller Gudrun av Maria Lärkäng men inget par av vantarna kändes som att jag hade rätt feeling och rätt garn just nu. Och eftersom jag inte har så mycket erfarenhet av flerfärgsstickning kände jag att jag ville öva lte utan för långa floteringar för få in knycken lite. Då är det ju tur att Ravelry finns och efter en avancerad sök under fliken patterns fick jag fram massa fina vantar och valde till slut Paradoxical Mittens av Lucy Neatby. Och de är verkligen fantastiska! Snygg design, genialisk konstruktion, snygga, roliga att sticka och har ett mycket välskrivet mönster. Jag stickar dem i gul enfärgad Kauni som jag köpte i Tallinn sommaren 2013, 2-trådig Järbo Gästrike i grått och någon växtfärgad historia från loppis. Kan sätta min hatt på att det är färgat med krapp. Och om jag får säga det själv så börjar jag faktiskt bli rätt bra på att sticka med fler färger. Är lite imponerad av mig själv faktiskt!

Tallinnsemester

Tallinn, denna underbara stad! Det blev semester där i år igen. Men varför bryta ett vinnande koncept? Staden är vacker, folket är trevliga, maten är god, spriten är billig... Och hantverket då. I år blev det mindre shoppande då jag inte besökte himmelriket Karnaluks (tänker att jag kanske åtminstone ska börja använda det jag köpte där förra året först) men lite garn och annat blev det ändå.

Bortsett från en härva jag köpte till en kompis som är väldigt dålig på att blogga köpte jag två härvor på över 200 g styck av det fantastiska garnet Aade Lõng Artistic 8/2. Jag har en plan på att sticka den här kjolen nämligen och då behövs det en del. Men härvorna kostade bara lite drygt 11 euro så det är ju ingenting! Ingenting jämfört med Kauni i alla fall, som ju egentligen är samma garn men som har blivit väldigt garnhipstrigt och kostar massor.

Jag fick ju så klart även köpa sådan som andra strickat åt mig och hade redan planerat att köpa vantar. Förra året köpte jag jättefina halvvantar som jag slitit ut den högra av, men de kostade i stort sett ingenting och jag använde dem varje dag i vintras, så ett par till sådana fick det bli. I en lite snajsigare färg den här gången. När jag var i Tallinn för tre år sedan köpte jag ett par superfina svarta och gula vantar med löstagbar topp med fingrar som blivit lite slitna sedan dess och jag har inte velat använda dem eftersom jag inte vill slita ut dem. Jag ska laga dem när jag får tummen ur. Förra året hade jag tänkt köpa sådana men det blev inte av så det fick bli i år istället. Jättesköna är de! Jag betalade lite drygt 250 kr för dem. Som hittat!

Jag köpte även ett par örhängen i form av kasettband och en fingerborg med Tjocka Margareta på. Man behöver så klart en fingerborg med Tjocka Margareta!

I övrigt var det klassisk textilspotting på restauranger och museer och jag fick bl.a. se de här godbitarna:

Lägg märke till den fantastiska stickade klänningen! Jag har ingen aning om vad den kostade men jag antar att det inte var några småsummor!

Dessutom råkade det vara en sång- och dansfestival i staden som bara är vart femte år och detta innebar att det gick runt massor med folk i folkdräkt hela tiden och det var ju inget jag mådde dåligt av direkt!

Det kanske inte kommer som en överraskning direkt men jag diggar Tallinn stenhårt! Det finns stor risk att vi kommer spendera semestern där nästa år igen. Bara jag lyckas övertyga den andre hälften.

Releasefest

Idag har jag varit på releasefest för Vantar för alla årstider av Kamilla Svanlund och Clara Falk. Jag hade väl egentligen inte bestämt mig för att köpa den innan, men när jag stod där bland alla kakor och stickerskor/stickare ville jag ju ha den. Och den är kanonfin! God kakor var det, mycket trevligt folk var det där och trångt var det. Petra och Magasin Duett var även där och jag klämde en del på hennes garner, men jag håller mig tills på söndag när jag ska på Syfestivalen i Borås. Efteråt gick jag på Stickklubben Göteborg och stickade strumpor. Jag hann även med att shoppa lite mer strumpgarn (surprise surprise) och fick även en påse restgarner till min krokade filt av supersnälla Charlotte! En bra garndag helt enkelt!

Olika

Jag har som tidigare kanske märkts en liten passion för att sticka i strumpgarn. Om inte annat för att jag ska få småsnuttar till min krokade filt. Och jag har tidigare även nämnt att jag måste ha en strumpstickning på gång hela tiden för att vara helt nöjd. I filten siktar jag främst på att ha med självrandande garner, och jag föredrar faktiskt att sticka med dem med. Det händer så mycket då. Jag vet att det är många som inte gillar det, men jag gör det verkligen. Jag har även läst en del diskussioner på nätet kring det här med att sticka i självrandande garner och det är många som när de stickar exempelvis strumpor "måste" sticka dem likadana, annars får de krupp. Sådan är inte jag. Att hålla på och mixtra och trixa för att påbörja strumpan på exakt samma ställe på garnet för att få dem likadana orkar jag inte hålla på med. Jag menar, det finns ju ingen garanti för att de blir likadana ändå. Det kan finnas knutar och skarvar på garnet och då måste man trixa ännu mer, och jag för min del lyckas aldrig sticka med exakt samma masktäthet när jag gör två grejer, det liksom bara blir inte så, även om det ibland kan skilja extremt lite. För min del hade det varit risk att det blir en liten liten skillnad på strumporna och det hade stört mig mer än om de är helt olika.

Jag håller just nu på och stickar lite tågstrumpor och tågvantar och eftersom de är så väldigt små, kan det hända att det bra blir en liten del av det printade garner som kommer med i vanten. Det har hänt här i dessa tågvantar stickade i Drops Fabel färg nr 151. Man kan tro att de är stickade i helt olika garner, men så är det alltså inte. Det kan säkert störa en hel del människor, men jag tycker att det är häftigt! Vad tycker du? Hur noga är det egentligen att båda strumporna, vantarna eller handledsvärmarna ser exakt likadana ut? Jag gillar olika, vad gillar du?

Tallinnshopping

Även fast det stora målet med denna resa var att äta och dricka gott så var en del shopping planerad. Jag planerade t.ex. att köpa en turistig fingerborg eftersom jag börjat samla på fingerborgar. Det gjorde jag också.

Tyvärr upptäckte jag i butiken jag gick in i efteråt att de hade fingerborgar med Tjocka Margareta på och det hade jag nog hellre velat ha men då har jag något att skriva upp på shoppinglistan inför nästa gång jag åker till Tallinn. Jag planerade även att köpa ett par nya vantar i modellen torgvantar med både fingrar och "hylsa" eftersom de jag har har blivit lite slitna på insidan av tummen. Det blev inte alls så. Det blir inte direkt som man tänkt sig när man vandrar bland alla käsitöö-butiker och utomhusstånd utan man blir väldigt spontan och köper det man gillar utan att tänka.

Det blev det här i stället. Muminstrumpor minns jag inte att de hade sist och jag kände att de helt enkelt kallade på mig. Får dock ge er alla ett tips och en tumregel vad gäller att köpa strumpor i utomhusstånden i gamla staden i Tallinn. Säger damen i ståndet att strumporna är i en viss storlek skall ni lägga på minst två storlekar till. Jag bad om storlek 36 och de här är för stora. Min sambo som har storlek 42-43 kan tom. ha dem. Men det funkar på mig med. Blir mysstrumpor i soffan, och det var lite det jag var ute efter med. De fingerlösa vantarna kallade på mig, och jag gillar den modellen med. Strumporna kostade 15 euro och de fingerlösa 12. Det blir ungefär 132 respt 106 kr. Som hittat! De andra vantarna såg jag när jag kikade in i en lite käsitöö-butik strax intill Depeche Mode Baar en kväll och jag blev lite kär. Jag kände att jag helt enkelt behövde dem. Dagen efter gick jag dit och det var en mycket liten och trång butik full med hantverk och det jobbade en jättesöt tant i dem. Och här får jag ändå säga att jag slog på stort. De kostade hela 38 euro vilket blir ungefär 335 kr och det är dyrt i Estland skulle jag säga! och om ärligheten ska fram är de kanske på gränsen till för små för mig då de sitter väl tight över tummen. Men de är bara så fina! Flerfärgsstickade med flätor i resåren och en virkad kant och jag kunde bara inte motstå dem. 100% ull är de och jag har bestämt mig för att det är tanten som stickat dem själv. Och det är lite blandat både i butiken och stånden huruvida plaggen är handstickade eller maskinstickade, men priset skiljer inte direkt skulle jag vilja påstå. Och det är jättefint hantverk alltihop!

 
Mor och far skickade även bud att jag skulle köpa lite åt dem så jag köpte lite stickat till dem med. Båda fick strumpor och mammas är garanterat för stora med, men pappas kan nog passa. Han har feta fötter. Pappa fick ett par vantar eftersom mamma fick ett par sist och mamma fick även en mössa som garanterat är maskinstickad och ganska kommersiell, men jag tror att hon kommer passa i dem.

Jag hade skrivit upp en lista över alla garnaffärer jag kunnat snoka upp i min mobil och hade plan på att besöka en och annan av dem. Dock hanns det bara med en av dem. Och det är rena himmelriket kan jag säga. Nämligen Karnaluks. Har ni aldrig besökt Karnaluks kan jag verkligen rekommendera att ni gör det. Det ligger lite off, tar ca 25-30 min att gå från båten, men är väl värt det. När man väl kommer fram till adressen som är K.A. Hermanni 1 ska man gå in i port C (och inte A som vi gjorde för då hamnar man fel) och sedan är det bara att följa tanterna. Man får ringa på en klocka för att komma in och innanför dörren finns det något helt underbart. Vi var där med Jaana sist vi var i Tallinn och då shoppade jag en del men fick lite ångest och blev överväldigad så när jag gått därifrån hade jag ännu mer ångest över att jag missat att shoppa saker. Den här gången var jag mer vågad.

Jag missade tyvärr att fota den här gången men har bilder från sist och här kommer ett smakprov på hur det ser ut där inne. Vad man ska tänka på när man är där är att alla priser är utan moms så det blir ett påslag på 20% i kassan, men det är sjukt billigt ändå! Man kan hitta i stort sett allt. Där finns garn, lite tyg, stickor, spets, band, tofsar, knappar mm. När jag var där sist köpte jag lite smått och gott men ångrade mig rejält att jag inte köpt tillräckligt med maskinbroderitråd. Jag vågade inte heller gå i närheten av garnet i stort sett för det var för överväldigande. Och det var det den här gången med, men jag kom in i det efter ett tag och började fylla korgen. Jag hade dock inga speciella planer på något garn jag skulle köpa så jag gick efter lösgodisprincipen, dvs. att köpa två av allt jag tyckte verkade spännande.

Ja, jag gillar gult. Jag tycker att det ganska skoj att sitta och räkna ut vad det blir i svenska pengar, och allt det här, bortsett från den regnbågsfärgade härvan längst ner i bild som jag köpte på ett annat ställe, kostade lite drygt 450 kr. Får säga att det är helt ok. Maskinbroderitråden köpte jag tio av eftersom det då kostade 4 kr rullen! Det visade sig även att jag råkat köpa en rulle av samma färg som jag köpte sist, men det är en fin färg så det gör inget. Pärlgarnet kunde man också köpa 10 av för billigare pris, men jag nöjde mig med fyra, men det kostade ändå 4 kr rullen. Det dyraste jag köpte var en dubbeländad kroknål i bambu som kostade 66.63, men väl värt ändå. Jag plockade på mig sådant garn som jag gillar eller som är svårt att hitta i Sverige och kom då hem med två nystan Punto från Schachenmayr för ca 9 kr styck, Rowan Calmer (som inte tillverkas längre) för ca 27 kr styck, strumpgarnet Lane Cervinia som jag tidigare köpt i Frederikshavn och gillar för 23 kr styck och ett mysigt garn med angora i från Austerman för strax över 30 kr styck. Det gula nystanet är "klassisk" estnisk tvåtrådig ull av Aade Löng-typ och kostade hela 21 kr! Borde mer. Stickorna är jag väldigt nöjd med. Kortare stickor i plast som är till för barn i storlek 3.5 och 4, tio par för 20 kr. Jag tänker på dem ur pedagogisk synpunkt. Resårspetsen är till spetstrosor och kostade 21, 23 och 28 kr metern. Jag gick även loss på lite stickmarkörer och en kroknål i storlek 3.75 som jag inte har sedan innan.
Det regnbågsfärgade garnet köpte jag i en ull- och linnebutik mitt emot stickmarknaden. 91 kr för 240g är inte att förakta! Det var något jag planerade att köpa och det ska nog bli en sjal av det.

Det var allt från Tallinn för den här gången men jag hoppas på att få återkomma dit snart igen! Landet, folket och hantverket är verkligen i en klass för sig!

En liten bokrecension

Jag tänkte ge mig på en liten bokrecension. Jag fick höra att det skulle finnas nålbundna vantar i boken Varma tumvantar och några sockor av Eva Trotzig så det var jag ju tvungen att undersöka! Fattig som man är och eftersom det fortfarande var några veckor kvar till julafton så ställde jag mig på kö till den på biblioteket. Och jag fick den så lagom till jul. Boken innehåller flera mönster på härliga stickade vantar, några virkade, en del raggsockor och lite nålbunden som sagt. Och de stickade vantarna är verkligen kanonfina! Det finns ett par vantar med fåglar på som är fantastiska, och ett par estniska halvvantar som är to die for. Men, ska jag vara ärlig blev jag inte helt såld på boken. Boken är upplagd så att varje beskrivning inleds med en liten text om vantens/strumpans historia eller bakgrund vilket är trevligt, men jag för min del tycker att det ges för lite information. Till exempel kan det stå om författarens vän Björn som gjort en egen version av en vante. Vem är Björn undrar jag då? Jag gillar inte när man får lite information men inte tillräckligt. Och för lite är det på flera ställen. Det finns t.ex. en fin berättelse om en vante som hittats i snön och som har fått en uppstickad maka till för att det skall bli ett helt par, men det finns ingen beskrivning. Det berättas bara om vanten, visas en bild och sedan får man inte mer. Det står att om man vill lära sig tvåändsstickning, som vanten är stickad i, får man vända sig till en bok. Varför är ens vanten med om ingen beskrivning på den presenteras undrar jag? Likadant är det tyvärr med nålbindningen. Tre hela par nålbundna vantar figurerar på fina bilder, en kort historia om nålbindning presenteras, men man får aldrig veta hur man gör. Det hänvisas till att delta i "någon kurs" hos hemslöjdskonsulenter eller studieförbund. Hade jag skaffat boken för att få lära mig nålbinda hade jag känt mig snuvad på pengarna kan jag lova. Och den korta beskrivningen av hur man nålbinder som ändå finns är något irriterande men jag ger mig inte in på det. Dessutom beskrivs nålbundna plagg som som glesa, elastiska och formbara. Jag tycker det låter som motsatsen till nålbundet jag. Enda sättet att få nålbundna plagg täta ska tydligen vara att valka dem. Mina nålbundna plagg blir varken glesa eller elastiska! Valkar gör jag bara om det blir för stor storlek. Nu finns det ju olika sätt att nlbinda på men att all nålbindning blir gles och elastisk är direkt fel hävdar jag! Och något jag verkligen irriterar mig på på riktigt är ett par vantar med rosor på i boken. De är kanonfina och det är inget fel på dem, MEN det som är lite provocerande är att det även finns med en flickvariant av dessa vantar. Det ses bara som självklart att inte pojkar kan vilja ha sådana vantar. Barnvantar hade jag föredragit om de benämnts som.

Men, jag ska inte vara alltför negativ. Det finns mycket positivt med boken också. Många av de stickade vantarna är som sagt kanonfina, det är fina bilder, mycket estniska vantar och strumpor vilket ju särskilt uppskattas av mig då. Dessutom är slöjdmodern Hulda Lundin nämnd i boken och två av beskrivningarna bygger på vantar hon gjort, och det gillar jag verkligen! Det kan även hända att jag köper den någon gång i framtiden, kanske om den gått ner lite i pris, men inte pga. nålbindningen då, för den korta beskrivning som finns i denna bok hade lika gärna kunnat vara.

Om någon skulle vilja höra någon annans åsikter om denna boken har även Stickpodden recenserat den i sitt femte avsnitt som ni kan hitta här.

Matchande vantar

Jag stickade ett par matchande vantar till tågstrumporna med, ett par så kallade tågvantar. Mönstret på båda finns i boken Värma varandra från Libris. Och det var nån som frågade mig vad vitsen med tågstrumporna är. Jag tyckte det var en ganska korkad fråga. Vitsen med strumpor är väl att ha dem på fötterna eller? Eller har jag missförstått något? Vill man reda ut varför strumpan egentligen heter som den heter kan man t.ex. läsa om det här.

Nålbundna vantar

Precis lagom till att vantarna var klara drog sig köparen ur. Så nu har jag ett par växtfärgade nålbundna vantar med broderade detaljer i stashen som kanske kan passa någon annan i smaken. Typiskt värre.

Set färdigt

Jag är äntligen klar med setet jag fick en beställning på för en månad sedan ungefär! Det hade inte behövt ta så lång tid men jag har varit lite vanträdd. Halsduken flöt på bra. Mosstickning är både kul och blir snyggt. Pannbandet funkade med. Patentstickning är ju så kul! Men vantarna var jag lite rädd för. Hela setet är stickat i Järbos Molly eftersom det ska vara till en liten knodd så fick det bli i något utan risk för kli. Då är Molly bra eftersom det både är gosigt och fluffigt så det blir varmt.


Det fanns skepsis mot att göra ett par bäbisvantar i ett så tjockt garn och eftersom jag aldrig gjort något sådant innan och inte hittade någon beskrivning att gå efter fick de göras helt på frihand. Det är inte min starkaste sida. Men jag övar upp mig mer och mer på det. Så vantarna blev riktigt bra faktiskt! Nu hoppas jag bara att mamman blir nöjd med. Annars får jag väl göra om:)

Till min käraste

Så här blev vantarna! Den ena blev faktiskt bra. Men den vana stickaren kan se att den vänstra här på bilden inte är lika bra. Dels blev den inte lika tätstickad som den bra, och så gjorde jag fel vid tumkilen. Jag fick för få maskor, dvs ett varv för lite så jag fick lägga till några extra i tumgreppet. Så den tummen ser ut som en klump. Men det var första gången jag stickade vantar! Och mina mysstrumpor när jag är hemma hos föräldrarna stickade min mamma till min storasyster nån gång på 80-talet, de är inte heller perfekta. De är jättefina och röda med mönster i form av renar i blått och vitt på hälen. Och den ena sitter perfekt, men den andra är som en påse på foten. Och nu har den gått sönder med så jag vet inte hur jag ska rädda den stackaren... Men som vi kan se så brås jag på min mor och kan göra en bra, och en inte fullt så bra. Dessutom frös han när han hade dem på sig när vi var ute och promenerade i söndags... Men de är hemmagjorda!

Dessutom var det spelning med min kärastes band i fredags! I våras krokade jag en slips till honom med hans monster som är "bandmaskot" kan man säga. Jag hade ju hoppats att han skulle ha den på sig på nästa spelning och det hade han:)


Så här såg han ut! Visst är han snygg! Och slipsen blev väl inte så illa heller?

I övrigt nålbinder jag en mössa till mamma i julklapp. Den blir nog ganska fin skulle jag tro. Jag använder Marks & Kattens ecoull som är jättemysigt att nålbinda i. Jag har lite andra projekt på g men jag kan ju inte avslöja för mycket här. Annars är det mycket i skolan, men jag ska försöka hinna komma igång och sticka strumpor till kärestan med. Kanske att jag hinner göra nåt till mig nån gång med;)

Vantproblem

Nu har jag börjat med sambons vantar. Det blir ganska bra med detta garnet, men jag är ju inte jättevan stickare så det är lite ojämnt i början. Och så upptäckte jag i söndags att jag visst hade en sticka för lite i storlek 4, och att jag hade stickat 4 varv med en storlek 3.5. Men det märks nog inte. Jag har ändå förvarnat honom om att de inte kommer bli perfekta. Så jag fick i alla fall köpa nya stickor, och då köpte jag ett par KnitPro som alla tycker är så bra, så jag får testa om de verkligen är så fantastiska. Men jag hann inte längre än till slutet på varvet eftersom jag nu ska öka och har fastnat på en vriden rät maska mellan maskorna. Men jag har bett om hjälp både på ifokus och Online stickcafé som pågår just nu, och får jag det inte att funka så frågar jag Linda-Marie om hjälp i skolan imon. Men det är riktigt kul att sticka vantar!


När jag ändå var inne på Broderi & Garn igår och köpte stickor så köpte jag tre nystan grå Eskimo som jag ska sticka en mössa till mig själv av. Jag är nämligen lite avundsjuk på sambons varma mysiga mössa i Eskimo, och den har jag stickat själv, så det är inte mer än rätt att jag får en också! Och idag råkade jag gå förbi Hisingens hemslöjd a.k.a. Garntanten, och då råkade jag köpa lite mer garn. Men det var på rea, i källaren, och jag betalade bara 200 kr för 4 Eskimo, 4 Alaska, 2 Julia och 2 raggsocksgarn. Helt ok tycker jag!

Nu hoppas jag att någon har svarat på stcikcafét hur jag ska göra...