Broschen - återkomsten

Jag använder inte direkt smycken. Jag har en ring på vänster ringfinger som jag är rätt förtjust i och så använder jag örhängen. Och det är väl egentligen allt. Fast igår fick jag helt plötsligt en ingivelse. Jag kom på att det är ju ändå rätt fräsigt med brosch! Jag har inte riktigt fattat det innan. Det här med att bara ha en brosch på bröstet på en blus eller kavaj, nja... Men det måste ju finnas andra bra sätt att använda dem. Jag använder för övrigt inte blus. Äger inte ens någon. Nä, jag får hitta mina egna sätt att bära brosch. För det finns väl ändå inget rätt och fel?

Sagt och gjort, imorse rotade jag fram min enda brosch. Denna har jag fått av min kompis i Estland och hon har gjort den själv. Jag tycker den är amazing! Min favoritfärg och ett fint hantverk. Hon har liksom tovat ihop bollar som hon sedan klippt upp och broderat på. Och eftersom jag inte kom på nåt annat snitsigt sätt att bära den blev det på bröstet ändå. Och på en handstickad kofta tycker jag ändå att det funkar. Så det får det nog bli fler gånger.

[foto Erika Kvarnlöf]

Ett annat sätt att använda brosch är så här. Jag känner att det lär ju finnas massa fina broscher på loppisar som bara vill bli använda. Jag misstänker nämligen är brosch inte är the it thing just nu. Eller? Men det är ju riktigt fint att använda brosch på en mössa så här som Erika Kvarnlöf gör. Erika har gentilt nog låtit mig använda en av hennes bilder här på bloggen. Hon har dessutom skrivit ett helt inlägg om att använda broscher ihop med linne. Det finns dock risk att mina framtida broscher inte kommer hamna på mina brutalt hängiga mössor. Det blir nog inte samma siluett då. Däremot använder jag stickad eller virkad sjal/halstub nästan alla dagar om året utom de varmaste. Det kanske kan vara något? Eller på en väska kanske? På något sätt tänker jag att det är dags att starta broschens återtåg. Vem är med mig?

Jantelagen

Eller, det här inlägget ska egentligen handla om _inte_ jantelagen. Visste du att Jantelagen är en uppdiktad lag som dök upp i boken "En flykting korsar sitt spår" av Aksel Sandemose från 1933? Det visste inte jag men wikipedia talade om det för mig. På wikipedia står det också att jantelagen handlar om "att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt". Men nä, här ska inte jantelagen råda.

Jag väljer att visa att jag skiter i jantelagen med en bild på mig själv i en kofta jag stickat själv. Koftan (Vitamin D av Heidi Kirrmaier) blev riktigt bra och var kul att sticka. Till den har jag egenstickad och egendesignad mössa och en egenvirkad sjal. Men, nu är ju inte detta en handarbetsblogg längre. Jag har bytt fokus och skriver numera om en hållbarare inställning till textilier. Kjolen på bilden är passande nog ett klädbytardagsfynd som en kompis fått från sin mamma. Den är, tyvärr, i hundra procent polyester men den är sydd i Storbritannien! Bara en sån sak.

Så, varför har jag bytt tema på denna blogg, efter att ha haft 4.5 års bloggpaus? Jo, för att jag kan. Ja, jag kan detta. Jag tänker inte ägna mig åt någon falskt blygsamhet som att "inte ska väl lilla jag...". Jo, det ska jag! Jag handarbetar fortfarande men min tankeverksamhet och min vardag har gått mer och mer över till att försöka rädda världen, med textilier! Alltså, jag tycker att det är sjukt viktigt och intressant med hållbart mode. Med en mer hållbar inställning till textilier. Jag har nördat in mig på material, second hand, lagningar och etiskt bra tillverkade kläder. Jag upprörs över orättvisor och slavförhållanden inom textilindustrin och jag vill på något sätt bidra till en förändring! Jag funderade ett tag på hur jag skulle göra för att kunna påverka och nå ut och tänkte på poddar, instagram och bloggar men landade till slut i att jag ju redan har en blogg, varför inte skaka liv i den. Bloggar (och blogger) är kanske inte the-it -thing längre men jag är ju lite gammalmodig av mig.

Så, varför gör just jag det här? Jo, för att jag kan som sagt! Ja, jag är bra på det här. Jag säger inte att jag är bättre än alla andra, men jag har kunskaper. Med två textilutbildningar (folkhögskola och slöjdlärarutbildning), hantverkskunnande och ett visst mått nördighet kan jag faktiskt det här bra. Och jag har saker att säga om det. Och jag är tydligen snobbig också eftersom folk skämtar om att jag inte kommer släppa in folk med nyköpta kläder på mitt bröllop och andra (med en liten del allvar i rösten) säger att de inte vågar berätta för mig att de beställt nya kläder på nätet. Det är inte utan att jag ändå myser lite över detta. Det känns helt ok att uppfattas så!

Denna blogg handlar numera om hur jag ser på hållbart mode och textilier. Den handlar om loppisfynd, lagningar, återbruk, materialnörderier, orättvisor, klädbyten, cirkulär konsumtion, böcker och filmer, klädvård, sömnad, aktivism, välgörenhet, miljö och klimatkompensation. Och lite hantverk. Välkommen hit!

Ärm.

Jag upptäckte för några veckor sedan, återigen, att jag har helt sjuka mängder garn och de måste verkligen användas upp. Jag tänkte då att jag skulle sticka, virka och kroka julklappar till alla nära och kära. En är färdig, en är nästan färdig och en är påbörjad. Och nu har jag snöat in på Surry Hills igen. Och jag tänker att det här med nyårslöften och utmaningar och grejs går ju sådär, samt att beställningar är det absolut värsta jag vet att göra, så jag ska helt enkelt unna mig att handarbeta med det jag vill och har lust till. Och just nu är det Surry Hills. Och det är ju egentligen också en utmaning eftersom Sigrid har utmanat mig att sticka en kofta. Hittills har jag stickat en bäbiskofta (med tveksamt resultat) och jag tror dessutom att jag har hela året på mig, så det känns som att det kan gå vägen.

I övrigt så stickas Surry Hills på stickor 4.5, förutom mudden som stickas med 3.5, och garnet är Rowan Calmer. Det har jag köpt för 10 kr nystanet hos Tummelisa. Till kroppen har jag använt mina fina Hiya Hiya som jag köpte i Fattigskogen, och till ärmarna används strumpstickor enligt beskrivningen. Det gillar jag för jag avskyr magic loop. När jag höll på med mudden på stickor 3.5 konstaterade jag att jag nog inte har några strumpstickor i 4.5 började planera in när, hur och var jag skulle kunna köpa ett par och givetvis vilken sort det skulle bli. Men innan jag gjorde slag i saken tittade jag i alla fall på ett av ställena där jag förvarar stickor och hittade en uppsättning 4.5. Vilken tur att man är prylbög, insåg jag då, och att stickning är en materialsport. Jag hade ju köpt en uppsättning 4.5 i Ponys rosewood serie som jag aldrig använt. Dessa köpte jag 2011 på Karnaluks i Tallinn och de kostade en liten ansenlig summa, med estniska mått mätt. Och jag gillar dem. Men jag är helt kär i mina Hiya Hiya och deras spetsiga spetsar, så dem kan de tyvärr inte mäta sig med. Får nog införskaffa mig några strumpstickor av märket Hiya Hiya med.

I övrigt bloggar jag dåligt nu för tiden. Har en annan, lite hemlig blogg, som handlar om något helt annat, som jag tycker det är roligare att blogga på. Fast just den här månaden har jag varit dålig där med.

Stickläger i Dalarna.

Japp, jag har varit i Fattigskogen på stickläger och det var väldigt trevligt! Mellan onsdag och söndag i förra veckan var jag alltså i Dalarna på Fattigskogens vildmarksby och ägnade dagarna åt att sticka, kroka och även nålbinda lite. Och tjöta med andra stickare.

Som ni ser var miljön fantastisk och dessutom var maten god och sällskapet trevligt! Lite småaktiviteter som workshops, tipspromenad, quiz och färgning fanns att ägna sig åt, men annars var det bara att sitta i sin campingstol och sticka utomhus hela dagarna. Vi bodde i små stugor utan el och på skvällarna satt jag och mina stugkompisar från Stickklubben Göteborg i stugan med levande ljus och pannlampor och stickade.

Jag hade med mig sex olika stickningar men fick bara tid att ägna mig åt tre av dem. Och min krokade filt då, som fick följa med ut och lufta sig lite.

 

Det enda som faktiskt blev färdigt under lägret var en stackars flerfärgsstickad strumpa vid namn Gander som jag stickar i Drops Fabel och Tant Koftas handfärgade strumpgarn. Tantkofta-garnerna är rester från Socks of Kuindness och Basket weave rib socks som jag stickat innan. Jag har egentligen inte stickat flerfärgsstickning innan mer nåt par bäbisstrumpor och början på ett par Butterflies are free som jag repat upp, så jag är mäkta stolt över mig själv! Strumpa nr 2 blir mycket jämnare än den första, men det är väl bra att jag utvecklar min flerfärgsstickning tänker jag.

Det fanns väldigt många snygga sjalar, koftor, strumpor och annat som skapade ett stort sticksug så nu har jag ökat på min kö på Ravelry en hel del. Bl.a. är jag helt plötsligt väldigt sugen på en Siri som jag inte haft en tanke på att sticka innan. Och apropå Siri så gjorde Moa slag i saken att steeka sin Siri efter ett par glas vin i skum belysning i storstugan, vilket skapade stor uppmärksamhet!

Men det blev väldigt bra och dessutom fick vi lite diskobelysning med en pannlampa som blinkade var tionde sekund av någon anledning.

Och man vet att man har hamnat på ett nördigt stickläger när man tittar ner. Sex par handstickade strumpor i olika skor och sandaler. Det är för övrigt enda gången det är legitimt att använda strumpor i sandaler - när man är på stickläger och de är handstickade. På bilden ser vi mina gula Basket weave rib socks tillsammans med Kajsas, Lisas, Linneas, Camillas och Moas finfina strumpor!

Jag hade egentligen ingen särskild plan på att shoppa något speciellt men ändå kom jag hem med så här mycket garn! Hur gick det till? Jo, det var både garnlotteri (där jag fick tag på massa fint) och utdelning av goodiebags, men även massa trevlig försäljning där.

Samma dag som vi kom slog jag till på en jättefin härva Easyknits Timeless Tweed som jag faktiskt spanat in innan och när jag såg att den fanns tog det inte lång stund innan den var min. Jag visste inte riktigt vad den skulle bli när jag köpte den, jag var helt enkelt bara tvungen till att ha den, men nu vet jag att den ska bli en Clincher.

Sedan så fanns det så mycket annat fint att köpa så jag slog till på två fina projektpåsar från Bibblostick, en annan prjektpåse med Star Trek tyg från Lotta H, stickmarkörer i form av legobitar och ett stickmått i form av en babushka. Stickmarkörerna som ser ut som garnnystan fick jag i en goodiebag.

Jag köpte även nya stickor av märket Hiya Hiya. Jag behövde ett par storlek 4, men eftersom de satt i en annan stickning (som jag iofs ändå inte skulle använda eftersom jag måste repa upp och byta stickor) och jag var sugen på att testa detta märket fick jag helt enkelt lov att köpa nya stickor. Kabeln är ju dessutom turkos. Bara en sån sak! Och jag gillar dem! Stickningen de sitter i är en Surry Hills av Maria Magnusson som jag kom igång med under lägret. Ja, ni läste rätt, jag stickar äntligen en kofta till mg själv! Jag tar utmaningen på allvar Sigrid! Det är ett jätteroligt spetsmönster att sticka, men det krävdes lite svordomar och tårar innan det stod klart (klarare) för mig hur mönstret skall tolkas. Det är mest Kajsas och Anettes förtjänst. Garnet är Rowan Calmer.

Men jag gjorde inte bara åt pengar under lägret, utan jag fick även in lite klirr i kassan. Jag hade med mig nålbindningsnålar och fick sålt hela sju stycken under lägret. Jag fick även äran att lära fem trevliga garnnördar att nålbinda och jag hade så superduktiga elever! Det var roligt!

Lägret var som ni förstår jättetrevligt och det här med stickläger har skapat ett nytt sug hos mig. ERtt stickläger sug dvs. Förhoppningsvis blir det mer av den varan i framtiden!

Ser man på, en kofta!

Japp, ute i skuggan på en filt på Hisingen blev min första stickade kofta klar. Kan ni tänka er! Jag klarade av utmaningens delmål! Nu var den här modellen enkel, och den blev allt annat än lyckad kan jag säga! Garnet var inte det ultimata då koftan blev lite oformlig och slapp och den kommer nog hänga ut sig en del. Jag skippade halskanten och virkade fasta maskor runt de andra kanterna. Jag är verkligen inte nöjd men det blev en kofta i alla fall. Så det så!

Upprepning

Nja. Jag har blivit hetsad att sticka en kofta i år av Sigrid och jag tänkte mjukstarta lite med en bäbiskofta till en nykläckt bäbis. Nu är han inte så nykläckt längre och jag var liksom inte nöjd. Mönstret jag stickade efter var Lilla koftan av PetraO och det är ett trevligt mönster på alla sätt och vis men jag blev i alla fall inte nöjd. Jag gjorde en skarv i garnet som inte blev bra (knuthelvete) och jag tappade liksom sugen. Så var det det där med en för tjock sticka till för tunt garn och min slätstickning fram och tillbaka blev ful som stryk. Så fick jag lite eld i röven häromdagen och tog fram koftan och insåg att den var ful och jag repade upp.

Garnet är mer rosa i verkligheten och jag bytte det ljusblå mot Sandnes Mini Duett som jag impulsshoppade på Knit & Purl i går. Jag hade inte rätt sticka så jag var tvungen att köpa en ny. Hur den blir (ska vara klar på måndag) får vi se. Det får ju bli lite överraskning med. Men flera kan nog gissa modellen!

Så har jag visst blivit utmanad igen...

Det räckte liksom inte med strumputmaningen, jag var tvungen att hoppa på en till utmaning. Men den fyller definitivt sin funktion. Jag behöver verkligen sticka en kofta! Jag är egentligen alldeles för rädd för att sticka en kofta eftersom jag är tjock och ovan. Tjock gör att det går åt så rackarns mycket garn och eftersom jag aldrig stickat en kofta förr finns det risk för att jag köper asmycket asdyrt garn till en kofta som sedan blir alldeles misslyckad och inte passar. Och det känns läskigt. Men jag vill verkligen sticka en kofta! Så när Sigrid i Stickklubben utmanade mig att sticka en kofta fanns det liksom inget alternativ. Historien bakom koftutmaningen kan ni läsa här på Sigrids blogg. 

Faktum är att jag faktiskt redan har en påbörjad kofta. Min förra kurskamrat Helene hade stickat en så himla snygg kofta av det här Dropsmönstret och när jag såg den kände jag direkt att jag var tvungen att sticka den. Jag satte igång med detta vintern 2012 och den är fortfarande extremt ofärdig, men jag hade tänkt att sticka klar den någon gång. Nu när jag tittar på den ser jag hur extremt ugly den blir. Inte alls som jag tänkt mig. Så det blir nog inget av den. Rip it!

Nä, jag tänker mig nog något bättre som min första kofta. Jag har funderat på att sticka en Nanook t.ex. När jag såg den först tilltalades jag inte alls av den. Men så såg jag den Moa i Stickklubben stickat och blev lite kär. En sådan skulle jag gärna sticka. Jag har även hittat ett perfekt garn till den! Perfekt i färg och lyster dvs, men inte perfekt i masktäthet. Enligt mönstret skall det vara 18 maskor och garnet jag har hittat har 22 maskor. Suck. Det som var så jäkla fint. Så vi får se hur det går med den...

Däremot var Vitamin D kärlek vid första ögonkastet. Jag gillar sådana där hängande saker utan knappar. Jag är säkert inte så snygg i det, men det är bekvämt och mysigt. Denna tänkte jag mig att man kan sticka i Magasin Duetts Supersoft eller något så tråkigt som Drops Alpaca. Men den gröna färgen är så jäkla snygg! Skulle jag sticka den i Supersoft skulle jag nog vilja ha den i favoritfärgen Sunrise. Både Nanook och Vitamin D är för övrigt designade av Heidi Kirrmaier.

Så när jag funderade över om jag skulle sticka Vitamin D eller Nanook kom jag på att jag ju redan har garn till en kofta.Och det är den så kallade Offekoftan av Visalisa. Men så såg jag Lisas korta variant i gradient garn och kände att en sån där behöver jag! Så jag hade tänkt mig en sådan i regnbågsfärgat garn som jag köpte i Tallinn i somras och så har jag även köpt på mig Visjögarn till de svarta ränderna. Så där har jag ju allt! Förutom mönstret då men det är ju en lätt match att fixa! Så frågan är hur det blir nu? Ska jag sticka en Offe, en Nanook eller en Vitamin D i koftutmaningen? Vad tycker du? Och frågan är: är jag rädd för att sticka knappkant eller varför har jag valt tre koftor utan knappar?

Men jag får erkänna att jag mjukstartade utmaningen med att sticka en bäbiskofta till en kompis bäbis som skulle kommit ut häromdagen men som fortfarande göttar sig i magen. Detta blir en Lilla koftan av PetraO. Garnet är Gepard CottonWool och jag använder stickor nr 3.5 vilket blir i glesaste och slappaste laget. Men jag känner inte för att repa upp och den blivande bäbisens mamma har sagt att det är helt ok med en gles och slapp kofta. Sommaren kommer ju nu. Och titta, jag stickar knappkant! Är det för övrigt någon mer än mina jönköpingskusiner som ser ET i den här koftan?

Nu ska jag repa upp den fula koftan så blir jag ett UFO mindre iaf!