Läget för Fashion Revolution Week i år

I går var det åttaårsdagen för Rana Plaza-katastrofen, dagen då en hel fabriksbyggnad föll ihop i Bangladesh och 1134 människor dog. Modevärlden och textilindustrin vaknade upp lite i och med det och det gick liksom inte att blunda för hur tillverkningen av snabbmode ser ut. Fashion Revolution Week har instiftats i kölvattnet av detta och man, dvs jag, tänker ju att det borde bli bättre med tiden. Vi blir mer och mer upplysta och idag när alla modeföretag pratar hållbarhet borde etisk hållbarhet vara något man strävar efter. Transparens är dödsviktigt och jag tycker liksom inte att de stora modeföretagen kan ducka för när vi frågar #whomademyclothes?. Jag vill ändå vara hoppfull och vill tro att vi är på väg någonstans. Stora snabbmodeföretag inför lappa och lagatjänster, bidrar till forskning och second hand i vanliga butiker dyker upp här och där. Men, till vilken nytta kan jag ibland fundera på?

Efter kollapsen av Rana Plaza togs det fram ett avtal mellan köpande företag och fackorganisationer för att förbättra brand- och byggnadssäkerheten i Bangladesh för att förhindra att historien upprepar sig. 16 svenska klädföretag har skrivit under avtalet. Men. Här kommer haken. Avtalet löper ut 31 maj och hittills har inget av dessa 16 företag skrivit på förlängningen. Ursäkta? Vad är det för trams? Får jag fråga, vad är det att tveka om? Företagen det handlar om kommer bli namedroppade här. De är: Ellos, H&M, Peak Performance, Sandryds, Åhlén, Lindex, Stadium, Intersport, Brothers, Ica (ja, de gör kläder med), Fristads, Polarn o pyret, Gina Tricot, New Wave Profile, Kappahl och Gekås Ullared. Vad håller ni på med?!

Jag har dock koll på vad jag håller på med när jag klär mig i mina bästa småskaliga favoriter. Sjok från Lille-Lo, kaftan från Dots'n'Bows och skjortklänning från Rino.se. Ni har sett dem innan allihop. Exakt vem som har sytt kläderna är kanske lite mer än vad jag vet men jag svarar att de är sydda i antingen Stockholm/Litauen och Östersund. Det är så mina småskaliga favoriter jobbar. Vad jag önskar att jag kunde jobba så med... Med det vill jag bara ha sagt att ansvaret försvinner inte för att åren sedan katastrofen går. Vi har fortfarande ett ansvar att inte Rana Plaza ska upprepa sig! Hur jobbar du för det?

Det finns inga ursäkter

Förra året på 8:e mars skrev jag ett inlägg om det här med textilindustrin och feminismen. Jag fick en del kritik för det när jag delade det i en facebookgrupp för hållbart mode. Personen i fråga menade att min inlägg inte innehöll något annat än att jag är förkyld och tyckte nog att jag var lite snobbig och menade att alla inte har möjlighet, av te.x. ekonomiska eller regionala skäl, att handla hållbart vad gäller kläder. Jag tyckte det var en lite märklig strid att ta i en grupp för just hållbart mode. Jag tänkte själv att mitt inlägg kanske var lite raljerande och innehållslöst eftersom jag fick den kritiken dock. Idag läste jag om inlägget och jag står faktiskt för allt jag skrev. Det är till och med riktigt bra! För att läsa det själv kan du klicka här. 

Min poäng i förra årets inlägg var att textilindustrin är extremt kvinnoförtryckande och ofeministisk och funderade över om man verkligen, med handen på hjärtat, kan kalla sig feminist om man bidrar till den orättvisa industrin genom att överkonsumera snabbmode? Jag skriver ändå _överkonsumera_, jag fattar ju att inköp från vissa lite billigare kedjor kan vara behovsstyrda. Vi får återkomma till det nedan. Men kvinnorna är de som får betala det högsta priset i den här vidriga industrin, det kommer vi inte ifrån. Låt mig låna lite fakta och siffror från butiken Thrive som har illustrerat det tydligt på sin instagram idag. Av våra stora globala klädmärken har bara 12.5% en kvinnlig VD. Där kan vi börja. Inte så förvånande kanske, eftersom de flesta branscherna ser ut så. Visste du däremot att 80% av all världens textilarbetare är kvinnor? Visste du vidare att 98% av dessa textilarbetare inte får levnadslön för sitt arbete? Levnadslön är precis vad det låter som, en lön som man kan leva på. 98% får alltså mindre än så. Thrive berättar vidare att 70% av textilarbetarna i Bangladesh har fått uppleva våld och trakasserier pga sitt kön. Man kan ju ana att det inte är männen som upplevt det. Och för att illustrera vad som händer: det finns alltså textilarbetande kvinnor där ute som blir gruppvåldtagna om de syr fel. Det är enkel matematik hörrni, våra kläder sys till allra största delen i fattiga länder och det är främst kvinnor som jobbar inom industrin. Det är fattiga kvinnor det handlar om. Vad är hönan eller ägget egentligen? Är de fattiga pga underbetald textilindustri eller är textilarbetarna underbetalda just pga sitt kön och vart de är födda? Tål att tänkas på.

Och nu kommer vi till delen där jag kommer ryta till lite. Ibland när jag försöker diskutera dessa frågor möter jag på motstånd. Skäl som att man inte har råd att köpa hållbart producerat pga oftast dyrare är nog vanligast. "Jag kan inte köpa second hand pga att jag inte har normkropp." är en annan. Den skulle jag dock vilja hävda att jag slagit hål på med detta inlägget. "Det finns inte där jag bor och jag måste prova." är en annan välanvänd fras. Men jag tycker helt ärligt att det inte finns några ursäkter om man har mänskliga rättigheter och miljön i främsta rummet! Vill man så kan man. Vi måste helt enkelt tänka om vår konsumtion. Att överkonsumera fast fashion från företag som utnyttjar miljö och människor kan aldrig bli hållbart. Och hur mycket kläder behöver vi egentligen? Ska jag vara krass så skulle jag nog behöva fem par skor. Ett par vinterkängor, vandringsskor/kängor till övriga årstider, vardagsskor för höst/vår, ett par gummistövlar och ett par sandaler. Behöver jag egentligen mer än fyra, kanske fem jackor? Och hur många outfits behöver jag egentligen? Skulle vi bara köpa de kläderna vi verkligen har ett behov av och sedan använda dem flitigt, laga när de går sönder osv, skulle nog de flesta av oss kunna förvärva dem på ett mer hållbart sätt genom att köpa schyssta märken eller second hand.

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen minimalist. Jag har definitivt mycket fler än fem par skor! Men jag har köpt väldigt många av dem på second hand. Jag gillar ändå att ha mycket kläder att variera mellan men jag vill inte vara den som indirekt utnyttjar fattiga kvinnor i Bangladesh och Kambodja bara för att jag ska kunna shoppa mycket! Därför har jag valt att köpa i stort sett allt jag tar på mig second hand. Det är det som funkar för mig. Kanske är du en sån som handlar få kläder som du sedan använder tills de faller sönder och inte går att laga mer? Eller är du en som syr det mesta själv till och med? Jag menar, att är man feminist, är för mänskliga rättigheter och vill att vår värld ska överleva utan att miljöförstöringarna tar oss, då finns det inga ursäkter till att du fortsätter nöjesshoppa fast fashion utan att blinka. Ta ditt ansvar och handla schysst, hur du än gör det! I nästa inlägg kanske jag skulle tipsa om lite schyssta märken och bra second hander? Ja, vi får väl se vilka utskällningar jag får i år...

Nu betalar någon annan priset

Ja alltså, nu blir det ett inlägg om corona igen. Det rullar ju ändå på, även om folk blir sjuka, och även om världen just nu är annorlunda så är det ändå viktigt för mig, på ett personligt plan, att det är mycket business as usual. Annars orkar ju ingen gå upp på dagarna. Men visst funderar man ändå. Dock är mitt mål att bloggen ska, som vanligt, fokusera på hållbart mode och textilier och inte corona.

Men. Faktum är att för väldigt många individer just nu är det inte business as usual. Jag oroar mig just nu ganska mycket för ekonomin och företagsamheten. För mig, på det där personliga planet igen, vore det väldigt tråkigt om mina favoritbryggerier och favoritcaféer går omkull nu i och med detta. Många nystartade rörelser kommer gå i graven innan de ens har fått en chans. Och det är fruktansvärt. Personer i min närhet kommer behöva använda sina undanstoppade resurser för att gå runt och rädda det som räddas kan. För många kommer det bli mer ansträngt nu, och ganska lång tid framöver.

För vissa är dock läget just nu än mer akut och kritiskt. Det finns de som inte har någon buffert, inga skyddsnät och ingen plan b. Handel, konsumtion och transport av något så ytligt som kläder står ganska, i jämförelse med det "normala", rätt så still just nu. I Asien har sömmerskorna fått lämna sina jobb från ena dagen till den andra utan någon möjlighet till fortsatt försörjning. Innestående löner har inte betalats ut och någon buffert finns inte. Ofta är sömmerskorna och textilarbetarna redan skuldsatta över öronen eftersom lönen de får är minimilön eller mindre, och inte levnadslön som faktiskt går att klara sig på. Där produktionen ändå fortgår är troligtvis arbetsmiljön så pass dålig att personlig hygien och social distancing inte är möjlig. Likadant i de trånga arbetarbostäderna. De arbetare som blivit av med sina jobb och inte får bo kvar i arbetarbostäder kanske inte har någonstans att ta vägen då all kollektivtrafik står stilla och det är långt till hemmet i en annan del av landet.

Sömmerskor världen över får nu betala priset för för den ohållbara fast fashionindustrin. Det är extra tydligt just nu hur sårbart hela det här systemet är. Ett system som bygger på snabb produktion, dåliga löner och villkor, kass kvalitet och mycket nya kläder hela tiden som vi sedan slänger och en pandemi där folk dör går helt enkelt inte ihop. Frågan är hur modeindustrin kommer klara detta? Frågan är om vi kommer ha en annan inställning till mode och kläder när krisen har dragit över? Värdesätter vi kläder mer då? Kan vi tänka oss att betala mer för kläder som vi är villiga att använda längre? Den som lever får se, sa hon lite morbidt.

Bilden kommer från boken Slow Fashion av Johanna Nilsson och Jennie Johansson. Det är en bra bok. Och nästa inlägg kommer inte handla om corona.

Textilindustrin och feminismen

Japp, idag är det 8 mars. Den internationella kvinnodagen. Det finns många anledningar till att den behövs. Att vi kvinnor jobbar en del av dagen gratis t.ex., om man jämför lön. Under dagen har jag i olika kanaler sett flera olika anledningar till varför den här dagen behövs. Ingen är mindre viktig än någon annan. Jag tänker dock ta upp den som är kopplad till textilindustrin. Det är nämligen så att 80% av alla textilarbetare som syr våra kläder är just kvinnor. Det är också en försvinnande liten del av dessa kvinnor som syr våra kläder under schyssta villkor med en lön som går att leva på, möjlighet att ansluta sig till facket och göra något så enkelt som att gå på toa när man behöver under arbetstid. De som syr våra kläder i Bangladesh eller Kambodja t.ex. utnyttjas för att vi ska kunna shoppa kläder ofta och billigt. Kan man då kalla sig för feminist om man regelbundet köper fast fashion? Jag bara slänger ut frågan.

Dessa tankegångar är ingenting jag klurat ut själv och är ensam om direkt. Johanna Nilsson nämner ironin i att t-shirten med feministprint är tillverkad av någon på ett väldigt antifeministiskt sätt på sin instagram. Thrive går steget längre och ställer samma fråga som jag på instagram och facebook. Om man ändå handlar fast fashion blir ju den där t-shirten med kvinnotecknet eller tygpåsen som skanderar "feminist" ganska värdelös. Det blir rätt rejält kontraproduktivt om den har sytts av någon som blir gruppvåldtagen varenda gång hon syr fel. Därför tänkte jag uppmärksamma några personliga favoriter där villkoren varit helt andra under tillverkningsprocessen. Vill man visa att man är feminist kan man istället göra det på detta sätt.

Jag är fortfarande eländigt förkyld så det är inte så mycket go i mig idag. Jag valde dock uppiggning i form av min feministkimono från Rino.se som jag köpte för några veckor sedan när jag var i Stockholm. Ja, jag har i år köpt nyproducerade plagg, men jag kan lova att detta inte är fast fashion. Rinos kläder tillverkas i en liten skala i tyger som är tryckta i Europa. Tygerna är ekologiska och/eller oeko tex-certifierade. Just det här tyget är tecknat av Stina Barbrosdotter och fibern är viskos. Det här är ett plagg jag tänker att jag kommer ha hela livet och det är ju själva definitionen av slow fashion. Nästa steg är att ta reda på vart den är sydd för den informationen finns inte på hemsidan.

I öronen, till feministkimonon, passar dessa örhängen finfint. De är tillverkade av Fröken Fyrkant i hennes laserskärare hemma i sin verkstad. De finns i flera olika färger men det givna valet för mig var givetvis neongult när jag inhandlade dem på sy- och hantverksfestivalen i augusti. Mulle meeldib neon kollane värv. Sedan dess har de även kommit i en mindre variant samt att de finns som stickmarkörer med. Dem har jag också. En kul grej är att jag har jobbat med Fröken Fyrkant, innan hon blev Fröken Fyrkant så att säga. Ytterligare en anledning till att örhängena är favoriter.

Ok, nu ska jag tipsa om något som inte finns kvar på marknaden. Men jag gör det ändå. Förra året på 8 mars hade jag ett annat fint örhänge i örat på jobbet. Det är inte det enklaste att bära då det är stort, ganska tungt och lite kantigt och fastnar i det mesta. Men värt ändå! Fatta är en ideell medlemsförening mot sexuellt våld och för samtycke, oavsett kön eller könsidentitet. En viktig förening att stötta helt enkelt och att uppmärksamma en dag som denna. Örhänget är från Johanna Nilssons nedlagda smyckesmärka JohannaN och gjort i mässing. Nedlagt betyder att det inte finns att få tag på längre, om man inte har turen att hitta i andra hand då dvs. Vill ändå stötta Fatta finns det en ny smyckeskollektion från dem i samarbete med Feministsmeden. Smyckena är i silver och kostar 400-650 kr. Jäkligt värt känns det ju som!

Till sist vill jag tipsa om snyggaste vantarna i världshistorien. Är man riktigt skillad på flerfärgsstickning (till skillnad från mig) kan man sticka dem själv men är man inte det kan man också köpa ett par uppstickade av designern Maria Lärkäng själv. Vanten heter Gudrun (efter Gudrun Schyman obviously) och man kan köpa mönstret på Ravelry för 52 kr. Vill man köpa färdigstickade kan man göra det på Etsy och där finns de i flera olika färgställningar och kostar 579 kr. Verkligen som hittat! Själv, trots att jag är kass på flerfärgsstickning, har jag stickat två par. Ett par till min mamma och ett par till en kär kollega som slutade. Det är dem som är på bilden. Jag har ett par till på gång till mig själv men det har stått still ett tag. Dags att ta tag i igen känner jag.

Har du ändå den där gamla t-shirten eller tygpåsen ska du givetvis behålla den och bära den med stolthet. Köp dock ingen ny förrän du vet säkert att den tillverkats under bra förhållanden. Köp istället något av mina tips, eller vet du något annat schysst producerat på temat feminism kanske?

Boktips #6: Modeslavar

I veckan har jag läst ut boken Modeslavar - den globala jakten på billigare kläder av Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom. Boken, som beskrivs som ett reportage om en industri med mycket att dölja på baksidan, kom ut 2016 på Leopard förlag. I tolv kapitel kan vi läsa reportage med beskrivningar av textilindustrin i Asien, men även på lite närmare håll från oss då det görs en återblick till 1900-talets textilindustri i Borås samt att vi kan läsa om den förre VD:n för H&M och hans "erövringar" på den brittiska landsbygden. Det visar sig att han äger en hel by bl.a. Och det är faktiskt de kapitlen jag tycker är mest intressanta. Kanske för att det är lite mer close to home, men kanske även för att jag inte kände till så mycket om detta innan. Att vi mer eller mindre hade sweatshops i Sverige på 1900-talet är kanske inget som är så vida känt.

Boken har i övrigt som sagt specifikt koncentrerat sig på Asien och innehåller reportage från Burma, Kambodja och Bangladesh. Och det är inte bara textilindustrin som tas upp utan även den smutsiga läderindustrin med kromgarvning och allt vad det innebär i miljö- och hälsofara. Det står t.ex. i boken att Hazaribag i Bangladesh, som är ett centrum för lädergarvning, rankades 2013 som en av världens tio giftigaste platser, i samma liga som Tjernobyl alltså. Det är ju helt galet! I boken intervjuas även textilarbetare som varit med i Rana Plaza-katastrofen 2013, hur de upplevde katastrofen och hur deras liv är idag. Inte som före olyckan kan man konstatera.

Det är en väldigt gripande och intressant bok. Jag blev ofta upprörd och förfärad när jag läste den och lärde mig mycket, även om jag sedan tidigare vet mycket om textilindustrin i Asien. Och skrämmande reportage om detta anser jag dock att man inte kan få för mycket av. Man blir liksom inte fullärd och om man har ett intresse för hållbart mode och textilindustrin är detta helt klart en bok man ska läsa. Men. Om det är någonting jag ska framhålla som lite negativt med boken kan jag tycka att en korrläsning till hade varit på sin plats. Den innehåller tyvärr en del språkfelaktigheter och stavfel. Det går dock att bortse ifrån.

Boken finns fortfarande att köpa i pocket på Bokus och Adlibris för 55 kr. Så passa på att göra det om du ännu inte gjort det, eller låna den på bibblan.

Filmtips om textilindustrin

Härom dagen bloggade jag om en dokumentär som ligger på SVT play just nu, nämligen Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida. Är man sugen på att se mer om modindustrin kan jag här tipsa om några mer eller mindre lättillgängliga dokumentärer.

På årsdagen av kollapsen av Rana Plaza i Bangladesh tipsade jag om filmen Clothes to die for, som man kan se på Dailymotion. Filmen är från 2014 och har tidigare legat på SVT play. Den handlar om just kollapsen av Rana Plaza och är mycket sevärd.

China blue kom jag först i kontakt med när jag för tre år sedan vickade för min kollega i slöjden och jag fick visa just den filmen. Då låg den på SLI (strömmande media för lärare) men togs senare bort tyvärr. Nu ligger dock, vad som verkar vara en kortare version, på youtube och är tillgänglig för alla. Den är från 2005 (enligt IMDB) och handlar om textilindustrin i Kina. I den får man följa en ung textilarbetare och får en klar inblick i arbetarnas arbetsvillkor. Skrämmande och jättebra!

RiverBlue kom 2017 och handlar om föroreningarna av världens floder pga textilindustrin. Den kanadensiske flodkonservatorn Mark Angelo reser världen runt och undersöker och dokumenterar och Jason Priestley är berättarröst. Bara en sån sak! Den har 8.5 i betyg på IMDB och är väldigt sevärd. Den finns att antingen hyra för 35 kr, eller köpa för 52 kr, på Vimeo.

Sist ut är The True Cost som säkert flera av er redan sett. Den fanns tidigare på Netflix men inte längre tyvärr. Numera kan man antingen köpa den digitalt för 9.99 dollar eller på DVD. Filmen, som är från 2015, avslöjar helt enkelt vilka som får betala för avtrycket modeindustrin och våra kläder gör. I filmen kan man bl.a. se intervjuer med Stella McCartney och Livia Firth som är välkända namn inom hållbart mode.

Och, bara en liten parentes, det är fortfarande väldigt lättillgängligt och gratis att se alla säsonger av serien Sweatshop om du inte redan gjort det. Här kan du läsa mer om hur man hittar den.

Trasiga jeans

Häromdagen såg jag en film som visade hur sweatshoparbetare slipar sönder hela jeans. Galet. Jag menar, ok, jag fattar trasiga jeans. Jag tycker till och med att det är snyggt med trasiga jeans. Det har jag alltid gjort. Jag har inget emot trasiga och slitna kläder. Kläder ska ha lite patina. Men att göra sönder hela och fullt fungerande jeans, redan i fabriken, det är faktiskt galenskap.

Men jag kan berätta om något mer som är galenskap. Det är de här jeansen.

Men vi backar bandet lite. Jag har väl alltid gillat jeans men har alltid tyckt att det har varit svårt att hitta sådana som sitter bra. Jag är lite petig. Det ska inte vara tight och inte nån hög midja. Och ingen jäkla stretch! Och med min nya frodigare kropp är det typ helt omöjligt att hitta jeans som passar. Så jag har inte använt jeans på säg... åtta år? Eller mer. Men när jag hittade ett par helt nya jeans i plusstorlek från Lindex på loppis för 125 kr, då tog jag chansen. Jag är nöjd, de är bra men det är något som verkligen stör mig med dem.

Kan ni fatta att ett par nya jeans redan är trasiga och lagade?! Någon har alltså med nån sorts fil, eller vad det är, gjort sönder ett par nysydda jeans varpå någon annan sedan har lagat dem. Helt galet. Jag tycker ändå att vill man ha trasiga och lagade jeans kan man väl åtminstone sköta det själv? Med tanke på den miljöpåverkan, i och med vattenförbrukning, jordbrukskemikalier och konstgödsel, ett par jeans har är det ju helt orimligt med redan trasiga och lagade. Och eftersom just dessa är redan trasiga kommer de därför att hålla mycket kortare tid. Jag tror knappast att spillet från slipningen återanvänds heller. Hade jag hittat dem på Lindex från början hade jag givetvis aldrig köpt dem. Jag lovar dock att återkomma med lägesrapporter om slitaget på dem. Jag har inga stora förhoppningar.

Boktips #4 - Om att utbilda unga i hållbar textil

Så, ännu en bok genomläst på jobbet. Det finns faktiskt ganska många böcker som berör hållbar textil när man väl börjar leta. Denna har ett lite mindre töntigt namn än den förra jag läste, dvs Om att utbilda unga i hållbar textil och den kommer från Stilmedveten. Den fick beställas på on demand-tryck och den är en handbok för lärare eller andra som just ska utbilda unga i hållbar textil. Den innehåller kortare reportage och flera texter som författats av olika personer, som t.ex. en student och en bloggare. De tar upp mer handfasta metoder och olika flödesscheman som jag tror skulle tilltala unga. Sedan har vi de där klassiska inslagen som en genomgång av olika miljömärkningar och materialskola med olika fibrer, men här tycker jag att det är relativt väl genomgånget, jämfört med denna bok. Syntetfibrer behandlas även här, vilket uppskattas!

Det finns även ett viktigt reportage om sweatshops med bilder. Jag har märkt när jag undervisar att eleverna blir väldigt påverkade av just sådana reportage som t.ex. i serien Sweatshop. Något som hela tiden återkommer i boken är rekommendationen att man ska ha en gemensam garderob genom att låna och byta kläder med varandra. Detta tror jag är nyckeln när man ska få elever att gå över till en mer hållbar livsstil. Och sist men inte minst - det finns även konkreta lektionsförslag, som t.ex. att man ska dela upp sin klass i två mindre grupper där ena ska sy så många tygpåsar som möjligt under en viss tid och och andra gruppen ska istället fokusera på ett så noggrant resultat som möjligt. jag tänker mig att detta kan leda till intressanta diskussioner i klassrummet.

Dock är inte detta bara en bok för lärare och andra som undervisar. Jag tror att många skulle kunna ha nytta och glädje av denna handbok. Det kanske inte är så mycket nytt i den bara, om man kan sitt hållbara mode. Men den uppskattas i alla fall av mig! Den finns både som pdf och att beställa från Konsumentverket.

Rana plaza: 1134

Idag är det exakt sex år sedan Rana plaza föll ihop. Känner du inte till Rana plaza kan det bero på att den händelsen inte riktigt fått den uppmärksamheten den förtjänar i media, kan jag tycka.

Alla bör känna till att den 24:e april 2013 föll ett åtta våningar högt hus ihop mitt under arbetsdagen i Dhaka i Bangladesh. Där inne dog 1134 människor, varav de flesta var textilarbetare, och 2500 skadades. Byggnaden var såklart inte anpassad för den verksamheten med de förhållandena och arbetarnas villkor kan vi bara fantisera om. Och det riktigt hemska är att den olyckan hade kunnat förhindras. Redan dagen innan upptäckte arbetare stora sprickor i byggnaden men ägaren, Sohel Rana, ignorerade det och tvingade arbetarna att fortsätta jobba. Hot om att få sparken uttrycktes så klart. Sohel Rana fick fängelse för detta, men det är ju en piss i Jordan om man sätter det mot alla människoliv som förstördes i och med detta.

Är du intresserad av att veta mer om detta kan jag varmt rekommendera BBC-dokumentären Clothes to die for från 2014 som man kan se här på Dailymotion. I den kan man bland annat få se hur en av de personer som med fara för sitt eget liv gav sig in i rasmassorna för att rädda överlevande fick sitt liv förändrat av detta varpå han startade en textilfabrik med etiska arbetsvillkor. En liten glimt av hopp.

Och här är grejen, det är faktiskt vårt fel att det här hände. Vi i västvärlden har skaffat oss ovanan att handla fast fashion på löpande band som byts ut om och om igen. Utan vårt skapade behov skulle inte denna typ av fabriker som hela tiden pressar priserna för att få så stor avkastning som möjligt finnas. Hade vi inte köpt fast fashion hade inte sweatshops funnits. Så enkelt är det faktiskt. Så kom inte och hävda "jag kan inte låta bli att köpa nya billiga kläder hela tiden" för det duger helt enkelt inte! Ta ditt ansvar och bli en mer medveten konsument! Jag tror starkt på att vi kan påverka i ganska hög grad! Handla mindre, mer eftertänksamt, mer etiskt och miljövänligt och välj alltid det bästa (eller minst dåliga) alternativet. Och det är alltid second hand skulle jag säga. Men jag kommer återkomma till hur man blir en mer medveten konsument framöver. Börja med att se filmen. Du lär inte gå oberörd!

Det började med Sweatshop

Eller jag tror att det började med Sweatshop iallafall. Jag visste väl att kläder tillverkade i Bangladesh inte var något bra men jag visste nog inte så mycket mer. Någonstans såg jag tips om serien Sweatshop och jag tittade på den och bestämde mig för att visa den för mina elever. Efter att ha sett den flera gånger om samma vecka gick det ju inte att blunda för det längre. Det funkade ju inte längre att bara glida in på t.ex. H&M och nappa åt sig det som passade, använda några få gånger och sedan skicka vidare. För så har det ändå alltid varit. Kläder har gått vidare på ett eller annat sätt. Att slänga har aldrig varit ett alternativ.

Sweatshop, som jag fortfarande tycker är fruktansvärt bra och som jag fortfarande gråter av varenda gång jag ser, är en dokumentärserie från 2014. En norsk sådan. Man får följa modebloggarna Frida, Anniken och Ludvig som får åka ner till Kambodja för att uppleva verkligheten. De får prova på att bo som en textilarbetare, arbeta som textilarbetare och även leva på den lön en textilarbetare får. Ni kan ju tänka er att ju st det går lite sådär. Har du inte sett den bör du göra det nu, och du kan göra det här hos Aftenposten. Scrolla längst ner bara så du ser det från början.

Joakim Kleven, som gjort serien, gjorde även en svensk version tillsammans med Aftonbladet. Denna version är lite kortare och nästan precis lika bra! I den är det de svenska modebloggerskorna Lisa Tellbe och Sarah Tjulander som besöker Kambodja. Konceptet är detsamma, de ska bo som en textilarbetare, arbeta som textilarbetare och även leva som en textilarbetare. Insikten är densamma som Frida, Anniken och Ludvig får: det går inte. För att se den ska du klicka in till Aftonbladet här.

Det finns även en säsong två, där Frida, Anniken, Lisa och Sarah tillsammans besöker hjälporganisationer för textilarbetare, hjälper en textilarbetare som jobbar hemifrån med att få klart sin order och försöker besöka en fabrik som syr åt H&M. De lyckas mer eller mindre bra. För att se den kan du klicka in på någon av ovan länkar. Den finns där med.

Och bara en liten parentes. Något eleverna ofta undrar över när de ser någon av versionerna är "hur gick det sen?". Jo, det kan jag svara på. Frida Ottesen jobbar aktivt med hållbart mode idag på olika sätt. Anniken Englund Jørgensen driver idag det etiska klädmärket Knust Porselen. Vad Sarah och Lisa gör vet jag faktiskt inte. Jag har mailat dem och frågat men jag fick inget svar. Jag tycker ändå att jag skrev ett trevligt mail utan anklagelser och pekpinnar. Jag ville bara veta hur deras medverkan i serien har påverkat deras liv. Men det är inte för sent att svara. Jag dömer ingen. Jag är bara nyfiken på om serien påverkat dem lika mycket som den påverkat mig.

Boktips #2 - Gränslösa kläder

Ibland kan man råka på en pärla till bok på jobbet som bara står där i hyllan och väntar på en! Det gjorde jag när jag för ett par år sedan hittade Gränslösa kläder av Sverker Lindström. Det har dröjt tills nu innan jag haft tid och möjlighet att läsa den. Boken har några år på nacken då den kom ut 2004 men den är ändå aktuell.

I den beskrivs den smutsiga textilindustrin ur två aspekter. Den första delen handlar om nyproduktionen och allt vad den innebär. Man får bl.a. reda på att man i Kina kan få jobba så mycket som 98 timmar i veckan trots att det i Kina bara är tillåtet att, som här i Sverige, jobba 40 timmar. Man får givetvis bara betalt för 40 timmar. Om man har tur. Man kan även läsa att om man gör en höjning på ca 2-6 procent på klädesplaggen och den höjningen går direkt till textilarbetarna skulle deras lön kunna höjas med 100 procent! Det är helt svindlande att tänka på att så lite för oss kan påverka så mycket för dem. Och då undrar man lite varför det inte händer? För att vi är snåla och giriga antagligen...

I den andra delen av boken berättas även om den smutsiga handeln med second handplagg utomlands, för den finns ju med. Våra välgörenhetsorganisationer tar emot alldeles för mycket kläder och kan helt enkelt inte ta hand om allt och sälja i sina butiker. Men då skickas de ju utomlands givetvis, till bättre behövande, tänker ni! Jodå, det gör de, men mot betalning. Begagnade kläder säljs i massor, alltså vi snackar flera tusen ton, bara hos en enda välgörenhetsorganisation. Organisationerna säljer kläderna med pris per kilo och vad detta innebär för den inhemska textilindustrin kan ni ju bara tänka er. De olika organisationerna hävdar dock att denna handel ger fler arbetstillfällen än vad textilindustrin hade kunnat göra. Detta är så klart en sanning med modifikation. Det bidrar inte till importlandets välfärd utan leder bara till missad skatteintäkt ett skapat beroende av denna införsel. Inge bra alltså.

Boken finns tyvärr inte att köpa längre så man får hålla utkik på antikvariat. Den är maxad med uppgifter och siffror och kan tyvärr bli lite torr och plottrig bitvis men väl värd att läsa! Särskilt kapitlet om andrahandshandeln som var en ögonöppnare för mig. Det är inte nödvändigtvis en god gärning att skänka kläder till Myrorna eller Emmaus. Och verkligen inte till Humana men det är en annan historia.

Boktips #1 - Grön design

Ibland kan man hitta pärlor på loppis. Som när man hittar den här temaboken från Naturskyddsföreningen för 3.33 kr. På Lindra vid Selma Lagerlöfs torg i Göteborg säljer de sina böcker för fem kr styck men tre för tio nämligen. Som hittat! Den här köpte jag i höstas ihop med ett par andra böcker med hantverkstema. Boken handlar just om grön design, främst inom textil faktiskt. Man kan läsa texter om olika material som hampa och miljöfaran med bomullsodlingarna t.ex. Det finns texter i om textila företag som satsar på hållbarhet som Dem collective (som tyvärr inte finns längre) och Ekelunds linneväveri i Horred. Men man kan också läsa intressanta reportage om passivhus och återbrukat glas. Genom att läsa den här har jag lärt mig att hampa växer utan både bekämpningsmedel och konstgödning, att en sömmerska kan bli gruppvåldtagen på Sri Lanka om hon blir fel och att ett kilo textil orsakar tre gånger så mycket klimatutsläpp som ett kilo metall eller plast. Hur mycket man än läser slutar man aldrig förvånas. Det finns alltid mer skrämmande historier från textilfabrikerna att höra, fler ofattbara siffror som visar på klimathotet och fler basala kunskaper som man undrar hur man ha kunnat missa om olika material och fibrer. Jag menar, jag är ju påläst och utbildad! Jag ska iallafall leta fler temaböcker från Naturskyddsföreningen på loppis!

Och apropå Lindra, det är en trevlig second hand-kedja som finns på två ställen i Göteborg, förutom Selma Lagerlöfs torg även på Wieselgrensplatsen. Den på Wieselgrensplatsen är relativt ny då den öppnade i höstas. Den på Selma ska lägga ner dock. 31 maj stänger butiken eftersom huset ska rivas. Trist! Det känns lite som inflation i att lägga ner loppisar just nu. Två Ebbes (Stadsmissionen) har lagt ner det senaste, däribland min närmaste. Tur att det poppar upp nya hela tiden. Även Lindror faktiskt då de ska öppna upp en ny butik i Gårdsten eftersom den i Backa lägger ner. Tur är väl det!