Sveriges second handprofil och loppistips #28: Erikshjälpen Rosenlund och dagens hållbara outfit #29

I torsdags var jag faktiskt ute på baluns! Ja, jag vet att vi har restriktioner igen och jag är ändå rätt restriktiv med vad jag gör men här hade jag faktikst blivit VIP-inbjuden. Då fick jag ju helt enkelt gå! För några veckor sedan fick jag ett DM på instagram med frågan om jag hade lust att deltaga under kvällen när Erikshjälpen skulle dela ut priset Sveriges second handprofil 2021 och mingla och shoppa lite hållbart i Göteborgs nya Erikshjälpenbutik. Klart jag ville!

Erikshjälpen Rosenlund öppnade för bara tre veckor sedan och ligger på Rosenlundsgatan 8. Japp, de gamla skumma kvarteren där män ibland ville plocka upp en med bil om man passerade. Butiken är hela 550 kvadrat stor och har öppet vardagar 11-18 och 11-16 på helger. Det är öppet varje dag alltså! Det är en s.k. omnikanalsbutik som tydligen betyder att ett företag interagerar med sina kunder genom flera kanaler. Här alltså både genom en vanlig butik och genom sin webbhandel secondhand.se. Här kommer det anordnas event, pop-ups, föreläsningar och olika samarbeten. Låter jättespännande! Precis vad vi behöver i Göteborg centrum.

Priset Sveriges second handprofil delades ut för nionde gången (om jag räknat rätt) och i år var det Naturskyddsföreningen som vann. Väldigt välförtjänt! I motiveringen nämndes Naturskyddsföreningens väldigt välbesökta klädbytardagar och prylbytardagar som de hållit på med sedan 2009. Senast, 2019 (of obvious reasons), anordnades det 160 olika klädbyten bara i Sverige i stort sett samtidigt. Tydligen så anordnas även klädbyten i övriga nordiska länder samtidigt vilket ju är enormt häftigt! Det stora klädbytet brukar ligga under Fashion Revolution week i april men nästa år, om det går, kommer det ske 26 mars. Tidigare vinnare av priset har t.ex. varit Johanna Leymann, Henning Gillberg på Repamera och Elsa Billgren. Häftigt att få vara med när priset delades ut i år!

Kvällen till ära hade jag förresten en t-shirt (det bruna som sticker ut under) jag bytte till mig på Naturskyddsföreningens stora klädbyte på Världskulturmuseet 2019. Det var egentligen ingen särskild tanke med det utan det bara blev så. Säkert något undermedvetet som gjorde att jag valde den! Till den hade jag en egenstickad tröja, en kjol jag köpt på tjockisloppis, leggings från Sellpy, och mina vinterkängor från Smyrna second hand. Snömodd har varit Göteborgs mellannamn den här veckan.

Hela kvällen var supertrevlig och vi fick både mumsigt tilltugg och smaka på kombucha. Tilltugget kom från Julie's café i Göteborg och var veganskt. Som sig bör. Jättegott som sagt. Och här kommer det. Jag är faktiskt inte ett jättefan av kombucha. Fattar inte riktigt grejen. Vissa sorter jaghar  testat har smakat lite disktrasa. Men den här sorten, som smakade hallon, var faktiskt riktigt fräsch! Jag minns så klart inte vad de hette... Kombucha fastnar liksom inte på mig. 

Butiken då? Vi fick lite chans till VIP-shopping med när butiken var öppen bara för oss speciellt inbjudna. Ja, jag får malla mig lite och låtsas att jag är influencer på riktigt. Butiken är i vart fall jättefin! Väldigt fräsch och välplanerad. Mycket fint, både prylar och kläder. Ett trevligt café har de med. Det är som sagt 550 kvadrat stort och det känns verkligen rymligt men ändå fullpackat med massa bra! Priserna är väl som man tänker sig att det ska vara i en fräsch second hand inne i city.

Det fanns lite vintage men jag hade gärna sett mer, som de har i Kortedalabutiken t.ex. Kan dock avslöja att man tydligen kan göra fynd här! Det fyndades en superfin vintagejacka från Hettemarks för 85 spänn under kvällen! En supersöt tant sa att så billig hade den aldrig varit i Kortedala där hon har koll på vintagekläderna. Men kul för den som fyndade! Det var tyvärr inte jag. För liten storlek för mig ändå.

Jag blev ändå imponerade över hur mycket bra stuff det fanns där! Inte bara kläder utan även bra prylar och det kändes liksom kvalitet på hyllorna. Det fanns massor med köksgrejer t.ex.  Hyllorna var fullpackade med fina glas, grytor, porslin och annat. Det fanns även ett par tallrikar (som jag redan har) i brun Old Höganäs som jag samlar på. Då är det ju en bra butik! Textilavdelningen var ganska liten men bra!

Jag fyndade också. Jag hittade en kitschig brosch, en julklapp till hunden, en vanlig basickjol som jag gillade och inte mindre än två likadana t-shirts med bästa budskapet! Först hittade jag en och gick runt lite med den. Sen pratade jag med en kvinna som blev lite avis och sen kollade jag på ställningen lite till och hittade en till. Nej, jag behöver givetvis inte två men jag köpte en till mig och en till min partner. Vi kan behöva tvinna med #fuckfastfashion tänker jag! T-shirten är från Thrive och trycktes upp till deras ettårsjubileum har jag fått reda på. Kul! Och så fick vi en goodibag. Det är ju alltid trevligt. I den låg en bok från Naturskyddsföreningen som det uppmanas att man ska cirkulera vidare, en burk honung, lite presentkort och annat bra. 

Passa på att besöka Erikshjälpen Rosenlund. Väldigt fin butik som sagt och jag ser fram emot att besöka den fler gånger, både för att handla och att omnikanala mig!

Att förmedla kläder

Jag håller just nu på att läsa en bok där jag stötte på ett begrepp jag inte stött på tidigare. Begreppet var klädmäklare. Boken är 1793 av Niklas Natt och Dag för övrigt. Den är ruskig. Men i alla fall, jag blev fascinerad av begreppet. I boken går två personer till en klädmäklare och köpte kläder. Jag kollade upp begreppet och hamnade då på Anbytarforum (som är en sajt som min mamma hänger på kan jag avslöja) där en person stött på begreppet och undrade vad man gjorde om man var en sån och om det var ett yrke. En kunnig person vid namn Helene svarade då följande: "En Klädmäklare köpte och sålde begagnade kläder. Kan jämföras med våra second handbutiker idag.". Men vad lysande! Varför säger vi inte så idag?

Jag gillar ordet klädmäklare. En mäklare är enligt wikipedia en person som handlar med, eller förmedlar, tjänster, egendom som fastigheter eller skepp, företag, aktier eller värdepapper. Kläder är väl egendom ändå? Om man köper och säljer, eller förmedlar, kläder måste man väl kunna kalla sig för mäklare eller? Jag gillar att det i ordet klädmäklare signalerar ett värde i kläder, precis som i övriga tingestar jag gett exempel på. Vi behöver värdeladda ordet igen och jag tycker vi ska reclaima ordet klädmäklare! Det är ett bra ord som bör användas! Allt för att höja värdet i kläder ska göras. "Jag ska gå till klädmäklaren på Wieselgrensplatsen och se om jag kan få tag på en ny jacka.". Det låter väl trevligt? Jag hade kunnat tänka mig att jobba som klädmäklare faktiskt, men just nu får jag väl nöja mig med att göra det lite grand på min fritid... Men det duger det med!

Klädkyrkogården

Jag har sett bilder på det förr, men då har det liksom varit diffust, jag har liksom inte riktigt vetat vart det har varit. Och jag har inte heller riktigt sett omfattningen av det. Men det här är på riktigt hörrni! Det här är provinsen Iquique i norra Chile. Det är västvärldens klädöverflöd som hamnar här. Här i Sverige får våra större organisationer och second handbutiker in väldigt mycket mer kläder än vad de kan ta hand om. Flera ton säljs då utomlands - varje vecka - osorterat. Och delvis oönskat. Vissa kläder säljs i second handbutiker eller på marknader i andra länder, i bästa fall. Omkring 59 000 ton kläder fraktas till frihandelszonen i Iquique där en del säljs vidare i Chile men det mesta hamnar i ett enormt klädberg ute i öknen. Där hamnar även nya kläder från Asien som ingen velat ha. Ingen vill betala för att frakta bort det och på grund av att kläderna inte är nedbrytningsbara och fulla med kemikalier tar inte lokala avfallsanläggningar emot dem. Och vet ni vad det största problemet är? Det är den påverkan dessa enorma, kemikaliestinna klädbergen gör för människor, djur och miljö i närheten. Vi snackar metangas och tungmetaller som hamnar ut i miljön och atmosfären vid nedbrytninhgsprocessen. FN rapporterade dessutom 2019 att det kan ta upp emot 200 år för kläder i syntet att brytas ned. Fruktansvärt och skrämmande. 

Den enda ljusglimten i det hela är det finns nystartade företag som har börjat ta hand om avfallet, bl.a. genom att göra garnnystan eller husisolering. Men det här duger inte hörrni! Så här ser det ut för att vi överkonsumerar, ser kläder som något utan värde och för att vi hela tiden vill förnya oss. Det är vårt fel. Det är dags att vi skärper oss nu! Är du inte övertygad? Se klippet med klädkyrkogården på SVT här. Äckligt är vad det är.

Jag är så jäkla trött på snabbmode!

Jag känner det mer och mer. Snabbmode, eller fast fashion, jag är så jäkla trött på det! Slår man på begreppet fast fashion på wikipedia står det att det är "ett segment för modekedjor där man har låga priser, konstanta nyheter och hög omsättningshastighet". Detta innebär att vi har råd att köpa mycket, vi vill köpa mycket eftersom det kommer nytt hela tiden och den höga omsättningshastigheten innebär både att kläderna produceras snabbt, finns i butiken kort tid och gärna hamnar på rea eftersom det ska få plats annat. Det innebär också att de spenderar kort tid i våra garderober eftersom det kommer nya och "ballare" kläder rätt snart. Den snabba produktionen och omsättningen gör dessutom att kläderna är av en kass kvalitet så de tål inte att användas särskilt länge. Det behövs ju ändå inte eftersom det kommer nytt som är mer modernt, typ omgående. Kläder är egentligen inte till för att användas längre. Detta är skevt.

Jag har sedan en tid tillbaka valt bort snabbmode från butikerna. Alltså, jag köper inte nyproducerat krafs. Och helt ärligt, då vill jag inte köpa det second hand heller! Visst, jag gör vissa undantag när jag hittar något jag verkligen vill ha från t.ex. Monki eller H&M. Allt snabbproducerat mode är ju inte heller helt kass. Man kan hitta rätt bra kvalitet ibland ändå. Men jag känner mer och mer att jag är mätt på all form av snabbmode, för det finns vart jag än vänder mig! För ett par veckor sedan var jag på en av Göteborgs största second handbutiker. Det är en sådan butik där jag alltid hittar något. Jag vandrade upp på tredje våningen och bara kände mig matt! Det var ju snabbmode överallt! Jag var inte ens sugen på att rota runt bland alla klädställningar och jag ville liksom inte hitta något bland allt det överflödet som hänger där. För ja, det överproduceras kläder så in i helvete och då kan man bara räkna med att det överkonsumeras och överskänks med! Ok, det kanske inte är ett riktigt ord, men ändå. 

Jag känner mig mer och mer mätt på alla stora second hander med bara, i stort sett helt nya plagg, av snabbmode, galge efter galge. Visst, alla second hander vill få in fina och välbevarade plagg, men när blev det så här att second hand bara blev ytterligare en butik för fast fashion? Vill jag köpa nyproducerat skräp kan jag gå till H&M direkt istället. Det jag gillar med en second hand är att man kan hitta lite vad som helst där, att rota runt och hitta gudlkornen. Inte årets mode, i nästan nyskick. Små second hander, gärna på småorter, med plagg från för fem år sedan o h tio år sedan blandat med vintage från 90-talet och bakåt. Det är det jag vill ha! Det är där jag hittar guldkornen, inte bland plagg jag kunde köpt på Monki i maj. Jag gillar när det är blandat och inte bara same same.

Jag landar mer och mer i att det är vintage jag vill ha. Vintage och kläder av god kvalitet, kanske hemmasydda, men inget jäkla snabbmode! Jag vill att mina kläder ska hålla för användning och tvätt, i flera år framöver. Där duger inte fast fashion, och helt ärligt, vem vill gå runt och se ut som alla andra? Inte jag i alla fall. Eller, jag har inget emot att det finns snabbmode på loppisar (även om jag så klart vill att det inte ska finnas något snabbmode alls), men inte bara. Och det finns en tendens till det just nu. Man ser överproduktionen tydligt i second handbutiker, lika mycket som i vanliga butiker, och det gör mig matt. 

Som en liten motpol till detta deppiga ovan vill jag bara visa hur trevligt det kan bli om man bläddrar sig förbi allt det där snabba och satsar på lite långsamt mode istället. Koftan som jag köpt på Röda Korset i Vänersborg är handstickad, och det var nog rätt länge sedan. Dragkedjan är till och med påsydd för hand. Och så har jag lagat den lite. Toppen han någon sytt själv på maskin innan den hamnade på Myrorna och kjolen är sydd av ett handfärgat vintageloppistyg! Den har varit en klänning ett tag men till slut blivit en kjol perfekt för mig. Jag har köpt den på tjockisloppis. Strumporna har jag stickat själv och skorna är omsulade hos skomakare. Jag matchar väl rätt fint till den k-märkta macken va? Och vet ni, det var faktiskt bättre förr. I alla fall när det gäller kläder!

Rädd för färg

Jag snackar inte om mig nu alltså. Men runt mig, i olika sammanhang, springer jag ibland på trevliga människor som säger saker som: "Du har ju alltid så härliga färger på dig och jag skulle ju egentligen vilja men jag är lite rädd för färg.". Ingen skam i det, man måste inte gilla starka färger, men jag tycker att det är lite intressant. Vad är det man är rädd för? Att synas? Att sticka ut? Jag tänker att man kan sticka ut vad man än har på sig, det behöver inte ha med färgerna att göra utan om utstrålning. Men visst, den stora massan kanske är mer diskret och dovt klädd så det är väl lättare att smälta in. Om man vill det. Inget fel i det. Man bör ha kläder man känner sig bekväm i. Jag gillar färg och prints. Nä, jag är definitivt inte rädd för färg. Så här exemplifierar jag det. Kanske kan det inspirera någon att "våga" mer? Om man vill det dvs.

Det blir lätt mönstermix när jag ska färgmixa. Kanske för att jag har så mycket mönstrat. Och färgglatt. Skjortan har jag fått från en kompis på en klädbytardag. Hon köpte den ursprungligen till sin sambo på loppis som inte ville ha den. Tur för mig! Klänningen från Gudrun Sjödén har jag köpt på facebook, leggingsen är gamla, strumporna egenstickade och sjalen egenvirkad. Kombo by accident förresten. För att jag frös. Den blev väldigt lyckad!

Här var jag ju färgglad och fin. Vi hade faktiskt tema orange på jobbet den dagen och den här kjolen är verkligen en pärla. Jag har köpt den på en tjockisloppis för 40 spänn av min kompis Anna och den är hemmasydd av henne. Kimonon hade jag suktat efter ett tag. Jag hade en kaftanklänning i samma tyg men den satt inte som jag ville så jag bytte ut den mot denna istället och den känns mycket bättre. Om ni undrar varför jag pekar på magen är det för att jag fått några skumma fläckar mitt på från ingenstans typ. Mystiskt. Toppen är gammal och lagad. Och numera fläckig. Ett nyköp då det begav sig. Sneakerserna är från Sellpy.

Apropå gult fick jag för mig att klä mig helt i gult i våras. Då fick jag kommentarer om att jag verkligen gillar gult. Eh ja, har det undgått någon? Den ärtigt gula tröjan har jag köpt på BjörkåFrihet Backaplan, klänningen är från min personal clothing dealer, leggingsen är gamla, strumporna är köpta på Röda Korset i Vänersborg och skorna hittade jag på Majornas megaloppis. Jag har även ett par gula örhängen från Pow Studio om du inte upptäckte det. Men fräsigt va? Det är nog första gången jag haft en helt monokrom look för övrigt, skorna undantaget. Förutom svart då. Det är ju också monokromt.

Och när vi ändå snackar monokromt och teman så har vi teman på jobbet ibland. Innan höstlovet hade vi färgtema en hel vecka och en dag var det grönt. Det är ju kul med monokromt så jag körde all in igen, bortsett från lite ränder på kjolen. Tröjan, Flax light, har jag stickat själv, under har jag en fransk militärundertröja från Kvibergs överskottslager (i Björlanda), kjolen är från Reningsborg i Angered och en riktig vintagepärla enligt mig. Leggingsen är gamla och lagade, strumporna har jag stickat själv och skorna är mina gamla trotjänare till Duckfeet. Även här hade jag ett par Pows faktiskt. Fast gröna då.

Att jag inte känner mig jättebekväm i helsvart (längre), det har jag ju berättat förr, men faktum är att i morgon händer det igen. I morgon har vi svart tema på jobbet och klart jag hakar på. Jag har ju massa fina svarta kläder. Kan jag följa temat så gör jag det. Svart är också en färg, och det är ok. Neutralfärg har min kollega lärt mig att det heter. Det är trevligt med svart med. Det enda som inte är ok är marinblått. Marinblått är inte en färg, det är en styggelse. Sorry alla som gillar marinblått.

#dagenslagningnovember 2.0

Jag vill bara meddela att jag idag har kört igång #dagenslagningnovember igen. Jag har (fortfarande) en megastor lagnings- och fixhög som behöver göras något åt och varför inte göra det nu i november? Det är ju en så sjukt mörk och tråkig månad ändå och laga är ju rätt mysigt. Jag tänker att det kommer bli något återkommande. Jag har startat med att sy några langettstygn på en krage där tyget fransat upp sig i sömmen. Monki så klart. Kass kvalitet. Som vanligt. Så, vem är med på en lagning om dagen i november månad?

Visat hantverk

Idag är det den sista oktober och jag har visat mitt hantverk i en månads tid. Inte mindre än 39 egengjorda grejer har fått visa upp sig i mitt instagramflöde. Det har handlat om egensydda kjolar, stickade strumpor, sjalar, örhängen i trä, ett och annat par haremsbyxor och några stickade tröjor. Jag gillar att använda sådant jag gjort själv. Jag gör det redan men det är ju alltid bra att pressa sig lite. Här kommer ett litet urval av hur det har sett ut.

Jag gick ut ganska hårt med att under dag två ha på mig en egenstickat x3. Strumporna har jag både stickat själv och färgat garnet till, tröjan är egenstickad och mössan var ett experiment av restgarn jag blev så förtjust i att jag behöll själv. Till detta hade jag en regnkappa från Sellpy, mina favorit-Duckfeets och en vintagekjol jag köpte på Röda Korset i Åmål i somras. Detta var premiäranvändningen, ibland låter jag plaggen mogna lite, och jag blev riktigt förtjust ska erkännas! Den är ju superfin! Väskan köpte jag 2013 på Åhléns. 

En annan outfit som blev himla bra var den här från 19 oktober. Det var någon som sa att slipovrar "ska" användas med skjortplagg och någon annan sa byxor så jag fick behaga en av dem i alla fall. Och jag måste säga att jag blev riktigt nöjd med kombon! Slipovrar behöver inte alls användas till byxor utan klänning och lång skjorta funkar fint! Slipovern, som jag gissar är från 90-talet, har jag köpt på Lindra Wiesel, skjortan är köpt i facebookgruppen Circle of clothes och klänningen är en gammal historia från H&M jag sytt om. Ja och så var det ju det egenhantverkade med! Det är de stickade benvärmarna. De finkar fint med mina Dr Martens jag fått ta över av en kompis, tycker jag!

Mycket stickat har det blivit men jag har en del plagg jag sytt själv med. Igår använde jag ett par haremsbyxor jag sydde på ett sylan 2017. Jag har inte använt dem så mycket av olika anledningar och fick byta mudd förra året eftersom jag sytt på alldeles för smala och för slappa muddar nedtill. Igår insåg jag att jag gillar dem massor och borde använda dem mer! För jag är inte en sån som ogillar haremsbyxor (host Hållbar stil!). Jag älskar det till och med! Till dem hade jag, förutom mina egenstickade strumpor nummer jag vet inte vilka i ordningen, en kaftanliknande grej jag plockat upp på en klädbytardag på jobbet i fredags. Jag hade egentligen inte tänkt hitta något men kan man ha för många kaftaner eller? Jag tror inte det. Lördagkvällen är kaftanens dag.

Jag får passa på att visa en till av mina stickade tröjor. Jag är ändå lite stolt över dem. Den här stickade jag jag klart våren 2020 efter att den legat och marinerat en stund. Den blev lite lång i ärmarna men himla mysig! Den heter Rock Creek och var både rätt enkel och snabb att sticka. Det är ju najs med rätt tjockt garn. Ni ser min entusiasm över hösten när jag försöker få till en sån där härlig lövkastarbild va? Jag gillar som bekant inte alls hösten. Då blir det inte bättre än så här! Klänningen har jag köpt på Myrorna Järntorget och halstuben är nog min favorit bland allt jag har stickat! Den är stickad på snedden av enbart massa smårester i fingeringgarn. Jag älskar restgarnsbösgrejer!

Vissa dagar har det blivit så här också. Helhetsoutfits är inte alltid vad jag är pepp på. Men jag gillar oftast det jag har gjort och använder det flitigt. Gör jag inte det får det gå hädan, som den gröna mössan på bilden. Den var slapp och otrevlig så den är numera upprepad. Och varför är jag lila under ögonen, kan någon berätta det för mig? Örhängena är universitetspoäng för slöjdutbildningen, strumporna har jag fått sticka om på grund och kryphål och handledsvärmarna har jag smygmaskvirkat av en upprepad loppishalsduk. Hantverk och hållbarhet när det är som bäst!

Hantverk såsom stickning, virkning och sömnad har varit inne ett tag. Åtminstone inom vissa kretsar. Jag tror dock att vi, den stora massan, behöver komma tillbaka till de kunskaperna. Vi kommer inte kunna producera och konsumera kläder på det här sättet i framtiden. Jag tror på att vi behöver kunna laga, sy och sticka för husbehov igen. Jag är ju slöjdlärare. Det är naturligt för mig att vilja sprida entusiasmen över hantverk. #visahantverket kommer inte glömmas av bara för att oktober är över. Jag kommer använda hashtaggen på instagram även i fortsättningen. För hantverka kommer jag ju fortsätta att göra! Hoppas du gör det med!

Det här med Halloween

Alltså, jag är inte en fantast av Halloween. Det är myisgt, pumpor är fina, jag gillar både skelett och vampyrer och sånt förvisso. Helt ok liksom, men jag har nog bara varit på en enda Halloweenfest vad jag kan komma på. För sisådär sex år sedan var jag faktiskt på en lite större Halloweenfest utklädd till Amy Dyer i In The Flesh. Fast med smink. Ni som fattar fattar. Det var en nödläåsning pga att vi bestämde oss sent. Det finns inga bilder som förevigat detta. Det var inte särskilt klockrent men jag tog i alla fall både en klänning och en tyllkjol jag hade hemma sedan tidigare. Inget var nyköpt. 

Och hör här nu. Ska du  på Halloweenfest, idag eller nästa helg, eller något annat år: köpt inte nåt jäkla plastbös från typ Buttericks! Såna utklädningskläder är riktig skräp och håller antagligen inte mer än en kväll, och överprisade är de också! Jag gissar mig till att typ 90% av alla dessa plastutstyrslar, sexig sjuksköterska och så vidare, hamnar i soporna sedan. Och det ska inte kläder göra, ens om det är plast! Det enda rimliga är att inte köpa sånt skräp från början. Vad jag kan komma på har jag aldrig köpt några nyproducerade plagg till någon form av maskeradutstyrsel. Second hand däremot, det vet jag att jag har köpt.

Jag gillar temafest. Jag kan tycka att det är kul att klä mig enligt tema, men maskerad och att klä ut mig till sexy kitten och sånt, det har nog aldrig varit min grej. Jag brukar istället försöka ta något jag redan har hemma, eventuellt göra om och i så fall komplettera med second handplagg. När jag var ung och viril arkeologistudent hade vi en tradition att ha en insparksfest varje termin där B-kursarna sparkade in A-kursarna. Det kunde vara spacetema, westerntema osv. Jag minns särskilt västkusttemat där jag var räköga och hade målat en svart cirkel på en blå t-shirt med textilfärg. T-shirten hade jag sedn innan. När det var pirattema hade jag köpt en svart långärmad t-shirt och en något blekt mössa på Myrorna. Kombinerat med svarta byxor jag redan hade och en påtad stubin min kompis gjort åt mig var jag kanonkula, obviously. Ja ok, kanonkulor har inte stubiner men det funkade ändå. Både tröjan och mössan använde jag i flera år efteråt. Skitbra. Inga bilder finns här heller. Eller, jag har inga i alla fall. Lika bra det kanske. 

[foto Cicci Leppänen]

Vad det däremot finns bild på är när ett par kompisar hade fest med temat att man skulle klä ut sig till sin favoritkaraktär från en tv-serie. Är det tydligt att jag var Abby i NCIS eller? Just då var jag lite besatt av henne och hennes gothiga stil. Byxorna, ett par riktigt gothiga sådana med kedjor och sånt hade jag sedan innan, köpta på Shock. T-shirten var en barn-t-shirt från Sjöfartsmuseets shop, som jag dessutom använde flitigt på de barnkalas jag gjorde där, och rocken hade jag lånat av en kollega på Stadsmuseet. Jag kan eventuellt ha köpt halsbandet nytt men armbandet hade jag sedan innan. Det som inte var super ur hållbarhetssynpunkt var väl den svart hårfärgen. Två sprayflaskor gick det åt och det täckte inte riktigt ändå. Men snygg var jag ju!

Min kompis Cicci har haft några episka temafester genom åren. När det var mustaschfest var jag Mustaschmannen, en karaktär från stället vi dansade på, med danskläder jag redan ägde och lite tovat spill från folkhögskoletiden som mustasch. Bra användning av material. Och jag kan avslöja att det går alldeles utmärkt att använda samma kläder vid flera tillfällen. 80-tal är ett populärt tema och jag har använt exakt samma outfit på hemmafest, som på personalfest på Stadsmuseet som på 80-talsklubben Safety Dance. Så vill jag passa på att be om ursäkt till dem som inte gett sitt samtycke till att läggas ut på bild så här på min blogg. Men bilderna är ju så fina!

Med detta vill jag då säga till er som får för er att köpa massa töntiga och kassa maskeraddräkter på skämtbutiker osv: låt bli det! Försök skapa en kostym av det ni har i garderoben istället. Det finns säkert något! Förstör inte fullt fungerande kläder genom att stoppa ut någon dockarm ur magen eller något, om du inte tänkt använda just den kostymen flera gånger igen. För det är faktiskt helt ok att använda samma maskeraddräkt flera gånger. Om du behöver komplettera med något, välj second hand och välj något du kan använda fler gånger, även till vardags. Engångskläder är inget vi ska ägna oss åt! Och vill du ha lite tips på vettiga och hållbara Halloweenklädslar? Lyssna på avsnitt 9 av Hållbar Stil. Där har de en hel lång lista på hur man kan klä sig till Halloween, enbart i vintage. Det är hållbarhet det!

Fel fokus!

Det har jag tänkt en del det senaste. Varför snackar vi så mycket om att ställa om produktionen, att köpa hållbarare material och att göra bättre val när det, enligt mig, inte är det som hållbarhetens kärna? Vi kan ta förra veckans Ekonomibyrån om klädskam om exempel. I programmet hade vi en liten panel bestående och en hållbarhetsskribent, en influencer och en hållbarhetschef på ett fast fashionföretag. Jag ska inte ägna mig åt någon fingerpekning eller så och även om jag personligen tycker att lite skam är bra (jag får återkomma till detta) så tänker jag att det är helt fel fokus. Vi måste istället lyfta det som är viktigt och bra på riktigt. Greenwashing är mer norm än undantag och alla företag är så himla hållbara hela tiden. Bomullen är hållbar (eller?) och polyestern är återvunnen men allvarligt, det är inte så vi gör revolution!

Hållbarhetschefen för Gina Tricot sa så käckt i programmet (se det här) att de har hållbar energi och bättre vattenanvändning och förstå mig rätt nu, allt det där är bra. Allt som görs för klimatet är bättre än inget alls eller det som är direkt skadligt men hållbar energi och bättre vattenanvändning är en piss i Jordan sett till vilket klimatavtryck textilindustrin gör. Vi vet ju att 80% av ett plaggs klimatavtryck görs under produktionen och textilindustrin står för en stor del av världens utsläpp. Det handlar helt enkelt om vår överkonsumtion. Textilindustrin är smutsig, verkligen, men hade den inte varit så enormt omfattande hade den inte gjort ett sådant avtryck. Det är mängden det handlar om. 

En annan grej det ofta fokuseras på när det snackas hållbart mode är det här med material och textilåtervinning. Senast förra veckan hörde jag ett litet samtal med en textilforskare som gav som konkret råd att man aldrig ska köpa blandmaterial eftersom det inte kan återvinnas. Men vad spelar det för roll när det bara handlar om ca 1% av alla textilier som återvinns? Då är väl inte det rådet så mycket värt eller? Dessutom har jag sett en siffra om att avtrycket bara är 10% mindre vid återvinning av ett plagg jämfört med nyproduktion. Så vinsten för miljön är ändå marginell.

Så, vad är då lösningen på hela modeklimatkrisen undrar ni? Jo, den kommer här från denna hållbara modeguru. Får jag kalla mig för det? Jag tror i alla fall stenhårt på att det handlar om cirkuläritet på olika sätt. Jag tror på klädbytardagar och loppis, som våra tjockisloppisar t.ex. Jag tror på remake och småskalig produktion med återbrukat material. Vi har så enormt mycket bra och snygga textilier, av en helt annan kvalitet än vad som görs idag, som redan finns där ute. Jag tror på att sy av dessa material hemma själv och jag tror dessutom på lappa och laga, lappa och laga och lappa och laga tills det inte går mer. Jag tror på att ta tillbaka hantverket och kläderna, att låta det ta tid och att ge kläder ett värde igen. Och då menar jag inte bara ett värde i pengar, utan även ett värde som funktion och symbol. Kläder ska både få kosta pengar och vara viktiga för oss. Jag gillar mina kläder. Älskar dem till och med. För mig är det det enda rimliga.

Och apropå cirkuläritet. Min sambo resonerade för mig härom dagen hur han ser framtiden för klädindustrin. Överproduktionen är som sagt problemet och det är det vi måste ifrån. Nyproduktion av kläder kan aldrig bli hållbar så volymerna måste ner, och det rejält. Han presenterade en idé om att i framtiden (och då helst i morgon) produceras färre volymer av alla kollektioner och nyproduktioner. Det är inte rimligt att alla ska kunna köpa alla nya plagg de gillar utan man kan gå ihop i ett kompisgäng och kolla vilka plagg de har och har fått tag på och kan då låna av varandra. Att man har en garderob och klädsamling tillsammans som cirkulerar runt helt enkelt. Inte så dum idé va? För faktum kvarstår, vi behöver kläder. Och denna modell kan ju vara ett komplement till min lösning på världens klädproblem: använd det som redan finns. För mig är det svårt att rättfärdiga all överproduktion av nya kläder som sker, samtidigt som det bränns och deponeras fullt fungerande kläder varje dag.

Lite lappteknik

Jag börjar med en liten anekdot. Jag hade en kollega en gång som fick för sig att vi skulle rensa ut massa tyg hen inte tyckte var snyggt. Det var mycket småmönstrat, alltså typiskt bra för lappteknik. Jag påpekade att vi visst kunde behålla tygerna eftersom man kunde ha dem just till denna ädla teknik. När jag påpekat det ett antal gånger frågade hen: "Gillar du lappteknik eller nåt eller?", typ. Tro fasen att jag gör det! Vem gör väl inte det? Tyvärr har jag inte supermycket kläder i just lappteknik dock. Jag har lite loppisgrejer i tekniken, som t.ex. någon grytlapp och ett supersnyggt lapptäcke som ligger i "hundfönstret", alltså burspråket där byrackan ligger och skäller om dagarna. Men kläder i lappteknik, varför har jag inte det?

Eller jo, ett och annat plagg har jag väl ändå. Den här kjolen är ett riktigt mästerverk faktiskt. Jag skulle vara hippie på en tillställning en gång (inget problem för mig tydligen enligt förra inlägget) och dikterade för mamma hur kjolen skulle se ut som hon fick sy åt mig. Tygerna valde jag bland hennes rester och stuvbitar. Som lappteknik påbjuder. Visst är den helt fantastisk? Och jättemycket för liten. Jag har den dock i källaren fortfarande. Jag kan ju inte göra mig av med den. Inte när mamma sytt den. Och jag minns att hon tyckte den var rolig att sy! Synd att den inte blir använd dock så jag kanske lånar ut den till någon.

Och apropå för små kjolar så har jag den här med. Jag köpte den på Myrorna på Järntorget för kanske tre år sedan, trots att den var för liten. Men. Jag är ändå slöjdlärare. Det kan ändå vara befogat att köpa riktigt bra textilhantverk, t.ex. i återbruk, för att ha som inspiration eller så. Så, en lite för liten kjol sydd av slipsar, helt ok att ha i sin ägo va? Hade jag haft plats hade jag fan samlat på kläder seriöst och haft dom på väggen alltså... Och lappteknik, det är det ju ändå! Om än med slipsar istället för resttyger. 

Ja, jag gillar lappteknik. På riktigt. Det är snyggt och jäkligt bra ur miljösynpunkt. Tekniken uppstod för att ta tillvara på allt tyg som ju faktiskt var väldigt dyrbart förr. Vår miljö är dyrbar nu så det liggerju definitivt i tiden. Jag älskar långskjortorna och jeansen i återbruk som Remake STHLM gör. Redesign på Kupan i Åmål gör helt fantastiska kreationer, t.ex. min anorak jag köpte i somras. Det finns massor med fantastiska kreatörer där ute som använder gamla textilier och loppismaterial till olika kläder. Det blir ju på ett eller annat sätt ofta lappteknik av det hela när man syr ihop olika delar för att det ska bli ett större stycke. Skitfint helt enkelt. Och till och med lite större och snajsigare märken sysslar med lappteknik ibland. Rodebjer har t.ex. sålt jeans ihopsydda av lappar. Fast jag tycker ju bättre om Remakes variant då.

Så idag var det faktiskt en elev som gjorde mig uppmärksam på att min fantastiska träningsoverallsjacka köpt på Lindra i Gårdsten i våras, ja den är ju faktiskt gjord i någon form av lappteknik! Riktigt schysst sådan också. Det är kanske lätt hänt att tänka att lappteknik är lite mossigt, och fattigmansteknik, men jäklar vad schysst det är ändå! Det kan aldrig bli fel med lappteknik. Fram för lapptekniken! Och så var det visst nåt mer jag måste komplettera min garderob med... Mer plagg i lappteknik alltså! I vintage. Helst.

Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

Det här med att bära svart

Igår var jag på begravning. Jag hade helsvart. Det stod ingenting på begravningssidan att man skulle ha det så jag safeade. Jag kände mig både fin och bekväm i kläderna så, men helsvart är inte riktigt min grej. Längre ska jag påpeka. För ungefär 15 år sedan kunde jag gå i helsvart ganska mycket. På den tiden jag var student och hängde med arkeologer och svartrockare. Idag blir det inte så mycket svart. Visst kan jag ha en svart kofta, kjol eller ett par svart leggings. Bottenfärgen i ett plagg kan också vara svart. Jag gillar svart men att vara helsvart är lite trist tycker jag. 

Varför har vi svart på begravningar egentligen. Tydligen var det på 1700-talet som svart slog igenom som sorgens färg och blev brukligt på begravningar. Hos överklassen i alla fall. Mindre välbeställda människor fick ha mörkt och sorgebindel istället. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av ett bröllopsfoto från 1800-talet där bruden bar svart. Mamma förklarade för mig att man hade en svart finklänning (eller blus och kjol egentligen, tvådelad klänning) som man använde både när man gifte sig och i kyrkan och andra viktiga tillställningar. Om man var vanlig dödlig bonde i alla fall. Logiskt faktiskt. Man hade så klart inte råd att skaffa massa nya kläder till bröllop, begravningar och dop och sånt. 

Och nu är vi lite inne på det väsentliga här. Det är rätt orimligt att man ska behöva köpa nya kläder för en begravning, bara för att man snöar in på att det ska vara svart. Det skulle aldrig falla mig in. Inte idag i alla fall. För några år sedan hade det kunnat hända. Jag har en del svart hemma och komponerade ihop en bra kombo för mig. Jag hade en kimono jag köpt på Lindra på Wieselgrensplatsen över en av mina karmaklänningar från Monki. Jag tyckte det kändes lite kort så jag drog på mig en kjol under som jag köpt på Smyrna och använde ett par leggings jag köpt på Sellpy. Strumporna är från Myrorna Järntorget och skorna, ett par gamla Dr Martens, har jag fått av en kompis. Jag hade örhängen jag gjort själv, armband från Blizdesign jag haft i flera år och ett halsband från JohannaN jag köpt i Circle of clothes på facebook. Det gick för övrigt sönder någon timme innan begravningen så jag fick låna en tång på Myrorna och laga det. Väskan lånade jag av en kollega. Jag har bara handväskor i oranget och neongult. Snyggt absolut men inte så himla diskret om man nu vill vara det.

Det här med svart på begravningar är nog rätt djupt rotat i oss. Men är det så nödvändigt egentligen? Kollar man på olika begravningsbyråars hemsida och andra vett och etikettsidor står det att man ska klä upp sig fint i dova och mörka färger traditionellt. Förutom svart funkar mörkblått och mörkgrått. Det står också att det blir mer och mer vanligt att ha på sig ljusa kläder på en begravning för att hylla livet. Ja det är ju fint. Ibland har den avlidna önskemål och man vet kanske hur traditionell den avlidna var. Det ska man ju så klart respektera. Personligen tycker jag dock att man själv ska känna sig bekväm i det man har på sig. Man ska inte behöva känna sig utklädd eller obekväm och inte behöva känna någon stress över att behöva ta sig ut och köpa nytt. Detta gäller även bröllop, stora fester osv. Ta det du har hemma istället! Något du gillar! Det är ingen som tackar dig för att du går ut och köper nytt och stressar upp dig på kuppen.

Det kommer inte på fråga att jag köper något nyproducerat till någon form av tillställning. Och inte heller något nytt för mig. Jag tänker att jag lika gärna kan ta något jag redan har hemma. För kläder, det har jag ju! Gången innan jag var på begravning ville jag ha en brun klänning. Det var det jag kände för då. Det var i januari och mycket kallare och jag kände för en mer rejäl klänning. Den här är från Gudrun Sjödén och jag har köpt den i en facebookgrupp och sytt om den lite. Både den och de kläderna jag använde igår har använts vid flera tillfällen tidigare av mig. Jag använde dessutom samma skor och strumpor i januari som igår. De funkar bra. Den gången lånade jag handväska av min svägerska. Jag har så många runt mig som har små svarta väskor att jag definitivt inte behöver skaffa mig någon egen. Men hur mycket jag än gillar min bruna klänning och min svarta komposition jag använde igår kan jag inte komma ifrån att jag, om jag ska klä upp mig, använder mer färg och mönstrat. Det här med att man måste vara korrekt och avskalad, vad är grejen med det egentligen? Hade det skadat om jag haft färgglatt och crazy på mig igår? Antagligen inte. Jag tycker vi ska våga lite mer och ha lite mer glatt på begravning och skippa det där med svart. Om vi vill. Jag vill i alla fall. Vill du?

Svart är för övrigt en skitdålig färg ur miljösynpunkt. Det råkar vara den svåraste färgen att få till och dessutom den mest miljöfarliga färgen. Det är ytterligare en anledning till att jag inte tycker att man ska behöva springa ut och köpa nya svarta plagg till en begravning. Men det där med svart och miljön får jag återkomma till vid ett annat tillfälle.

Köp mer trasigt!

Ja, ni hörde, eller läste egentligen, mig rätt. Här kommer ett tips från coachen. En bra idé är faktiskt att köpa trasigt på loppis. Jag ska berätta varför. Och då vill jag först återkomma till den gamla klassikern: alla kan sy! Har du gått i svensk skola har du haft slöjd och alltså kan du sy. Om inte någon haft totalt undermålig slöjd i skolan är sömnadskunskaperna befintliga och då går det mesta att fixa. Och har man inte de där baskunskaperna inom sömnad på grund av inte gått i skola i Sverige (eller övriga Norden eller Baltikum) kan man faktiskt lära sig att sy. Om man vill. Så fick jag det sagt. Igen.

Det här skulle nog få en hel del att rynka lite på näsan och inte bli så pepp av. Jag ser något helt annat faktiskt! Jag ser potential. Jag ser ett par vintagebyxor av god kvalitet som bara gått upp lite i sömmen. Jag ser en enkel lagning medelst maskin och så har man ett par skitbra och snygga manchesterbyxor. Ja, jag vet att bilden är kass men ni fattar principen. Att sy ihop en söm som gått upp är bland det enklaste man kan göra. Om man har symaskin. Men det går ju att göra det för hand med. Så klart.

Att ett och annat hål slinker förbi i sorteringen är inga konstigheter egentligen. Det är svårt att se allt. De större organisationerna får in enorma mängden som ska sorteras så jag kan bara tänka mig att det är ett pressat schema. Det händer då och då att jag hittar ett plagg second hand som är lite trasigt. Gillar jag det hindrar det inte mig alls att köpa det. Jag tycker också att det är helt ok att påpeka det och standard är då att ett avdrag görs. Vissa butiker har 20% som policy men ibland blir det mer. Eftersom jag har lite koll på saker kan jag också argumentera för om jag tycker det bör dras av mer, om plagget faktiskt är av lite kass kvalitet och kanske kommer behöva lagas igen. Jag brukar inte bli ifrågasatt. Jag är inte snål, det går ju till en god sak, men jag resonerar som så att hade skadan uppmärksammats av sorterarna hade plagget nog rensats ut och antagligen bränts. Då kan ett avdrag vara rätt gentilt för att jag ska tycka det är värt att laga. Som shortsen ovan. Ovan är ett stort hål och under är inget hål. Det tog kanske två minuter att laga. 

Syns det när jag har dem på mig? Nej, så klart. Shortsen kostade mig 20 kr på BjörkåFrihet och de är assköna. För mig var det jäkligt värt att köpa dem och laga. För visst är det bättre att de blir lagade och får användas vidare av mig än att de bränns? Jag tycker min matchning är lite fulsnygg dessutom. Det matchar ju nästan men ändå inte riktigt. Sånt som jag gillar. Jag har köpt en hel del trikåplagg med småhål som är en enkel biff att laga och en och annan skavank stör inte mig. Och det är ju helt ok att lagningar syns. Att laga sina kläder är något att vara stolt över!

Och apropå lagningar har jag faktiskt för en gångs skull kommit på en lysande idé om jag får säga det själv!Jag blir så avis på alla andras smarta idéer men nu är det faktiskt jag som kommit på nåt. Jag fnular lite på den fortfarande och får berätta vidare en annan gång, men det har med lagningar att göra kan jag säga! Jag ber om att få återkomma.

#visahantverket!

Jag har kommit på en grej. Jag har massa fint hantverk hemma som är signerat mig. Alltså, jag har gjort grejerna. Jag har massa, om du frågar mig, asschyssta accessoarer och plagg som jag har gjort. Jag har handledsvärmare, stickade strumpor, sjalar, pannband, mössor, stickade tröjor och några kjolar som jag är väldigt förtjust i. Och stolt över. Helt ärligt, är det inte höjden av slow fashion? Lite back to the roots med saker man tillverkat själv. Vi behöver ge hantverk och hantverksskicklighet den uppmärksamhet den förtjänar och samtidigt sluta vara så mycket jante.

Därför har jag kommit på att jag under oktober månad ska visa upp mina egenhändigt tillverkade accessoarer och plagg mycket mer. Jag kommer använda mina grejer mer frekvent, minst en grej jag har gjort själv om dagen, och dokumentera det under hashtaggen #visahantverket! Så får vi se om detta får någon spridning och om fler vill hänga på. Man får vara med så mycket eller så lite man vill och jag tänkte reposta i stories så mycket jag orkar och vill. Hantverk är rätt inne, och har varit det länge nu. Det är inne att sticka, virka och sy, men mer inne kan det bli! Det är extremt coolt att sy sin egen klänning, sticka sin egen tröja och virka sin egen kjol. Eller hur! Vi ses på instagram, instagram lovers!

Loppistips #27: Reningsborg Wieselgrensplatsen

Vi har fyra Reningsborgsbutiker i Göteborg (och Partillle). Bara tre av dem har blivit tipsade om här. Så kan vi ju inte ha det! Den senast öppnade Reningsborgsbutiken ligger på Wieselgrensplatsen, specifikt i gamla Wiesel Matcenter, min gamla favoritbutik! Den öppnade 8 maj så den är rätt ny alltså. Reningsborg är en stor ideell förening som finns till för att stödja människor som behöver hjälp och de kämpar för allas lika värde. Toppen! De har en kristen grund men är inte kopplad till någon särskild kyrka. Vad jag har förstått i alla fall. Förutom second hand sysslar de bl.a. med student- och nödboende, arbetsträning, catering och nu senast även hunddagis! Öppettiderna för just denna butik är tis-tors 13-18 och lördagar 10-14. 

Butiken ligger i en stor lokal och den känns luftig utan att kännas tom och utplockad. De har det sedvanliga som köksgrejer, porslin, böcker, filmer, barngrejer och lite möbler m.m. Det känns ljust och fräscht och det är lätt att hålla avstånd. Vilket vi väl fortfarande gör trots att det är 29 september va? Just den här bilden känns väldigt vit men de har inte alltid bara vita prylar. Det är säkert. Prismässigt kanske de ligger lite högre än de andra Reningsborgsbutikerna, i alla fall om man jämför med Angered, men det är absolut bra priser ändå. Senast köpte vi en skitstor South Park-tavla för 60 spänn.

Ser ni hur inbjudande textilavdelningen ser ut va? Om jag inte är helt fel ute låg charken här tidigare. Nu är korvarna utbytta mot tyger och dukar, och det finns massa fint. Välordnat är det också och det finns tariffpriser att gå efter. En bra textilavdelning är ju ändå ett måste!

Klädavdelningen är också bra. Det finns lite mer lagom mycket än i Angered där det är knökafullt! Nu gillar jag knökafullt men alla gör ju inte det. Men, återigen, det känns fint och fräscht. Men, en liten brasklapp. Jag har inte sett någon vintage. Jag minns inte heller om jag såg någon tjockisruta senast. Men jag låser mig som bekant inte vid det utan spanar lite överallt och nu senast kom jag över nån sorts lite mer fancy märkesställ. Eller, kanske inte så fancy men det kändes som att de hade tänkt till lite och buntat ihop lite schyssta tantkläder till mig.

Där hittade jag nämligen både linneklänningen jag visade häromdagen, den oanvända som kostade en tiondel av nypriset, och den här koftan. För det är väl en kofta? Det råkar vara en Gudrun, jag gillar ju det, och jag blev lite lagom förälskad. Den är så najs! Den är i bomull och viskos och har en mönstrad insida. Tyget känns riktigt najs faktiskt, stabilt och bra. Knappen och hanken verkar vara ditsatt av en tidigare ägare och de får hänga kvar, även om knappen är lite ful. Någon gång orkar jag nog byta den. Till koftan har jag här en klänning jag köpt av min personal clothing dealer och mina favorit-Duckfeets.

Förutom en fin och trevlig second handbutik finns en skrädderi precis vid utgången och dessutom en glassbar! Jag har inte testat just de tjänsterna ännu men det får bli i framtiden. En skräddartjänst i en second handbutik är ju en riktigt bra kombo! Tack för ytterligare en fin second handbutik Reningsborg! Ni får gärna öppna fler.