Rädd för färg

Jag snackar inte om mig nu alltså. Men runt mig, i olika sammanhang, springer jag ibland på trevliga människor som säger saker som: "Du har ju alltid så härliga färger på dig och jag skulle ju egentligen vilja men jag är lite rädd för färg.". Ingen skam i det, man måste inte gilla starka färger, men jag tycker att det är lite intressant. Vad är det man är rädd för? Att synas? Att sticka ut? Jag tänker att man kan sticka ut vad man än har på sig, det behöver inte ha med färgerna att göra utan om utstrålning. Men visst, den stora massan kanske är mer diskret och dovt klädd så det är väl lättare att smälta in. Om man vill det. Inget fel i det. Man bör ha kläder man känner sig bekväm i. Jag gillar färg och prints. Nä, jag är definitivt inte rädd för färg. Så här exemplifierar jag det. Kanske kan det inspirera någon att "våga" mer? Om man vill det dvs.

Det blir lätt mönstermix när jag ska färgmixa. Kanske för att jag har så mycket mönstrat. Och färgglatt. Skjortan har jag fått från en kompis på en klädbytardag. Hon köpte den ursprungligen till sin sambo på loppis som inte ville ha den. Tur för mig! Klänningen från Gudrun Sjödén har jag köpt på facebook, leggingsen är gamla, strumporna egenstickade och sjalen egenvirkad. Kombo by accident förresten. För att jag frös. Den blev väldigt lyckad!

Här var jag ju färgglad och fin. Vi hade faktiskt tema orange på jobbet den dagen och den här kjolen är verkligen en pärla. Jag har köpt den på en tjockisloppis för 40 spänn av min kompis Anna och den är hemmasydd av henne. Kimonon hade jag suktat efter ett tag. Jag hade en kaftanklänning i samma tyg men den satt inte som jag ville så jag bytte ut den mot denna istället och den känns mycket bättre. Om ni undrar varför jag pekar på magen är det för att jag fått några skumma fläckar mitt på från ingenstans typ. Mystiskt. Toppen är gammal och lagad. Och numera fläckig. Ett nyköp då det begav sig. Sneakerserna är från Sellpy.

Apropå gult fick jag för mig att klä mig helt i gult i våras. Då fick jag kommentarer om att jag verkligen gillar gult. Eh ja, har det undgått någon? Den ärtigt gula tröjan har jag köpt på BjörkåFrihet Backaplan, klänningen är från min personal clothing dealer, leggingsen är gamla, strumporna är köpta på Röda Korset i Vänersborg och skorna hittade jag på Majornas megaloppis. Jag har även ett par gula örhängen från Pow Studio om du inte upptäckte det. Men fräsigt va? Det är nog första gången jag haft en helt monokrom look för övrigt, skorna undantaget. Förutom svart då. Det är ju också monokromt.

Och när vi ändå snackar monokromt och teman så har vi teman på jobbet ibland. Innan höstlovet hade vi färgtema en hel vecka och en dag var det grönt. Det är ju kul med monokromt så jag körde all in igen, bortsett från lite ränder på kjolen. Tröjan, Flax light, har jag stickat själv, under har jag en fransk militärundertröja från Kvibergs överskottslager (i Björlanda), kjolen är från Reningsborg i Angered och en riktig vintagepärla enligt mig. Leggingsen är gamla och lagade, strumporna har jag stickat själv och skorna är mina gamla trotjänare till Duckfeet. Även här hade jag ett par Pows faktiskt. Fast gröna då.

Att jag inte känner mig jättebekväm i helsvart (längre), det har jag ju berättat förr, men faktum är att i morgon händer det igen. I morgon har vi svart tema på jobbet och klart jag hakar på. Jag har ju massa fina svarta kläder. Kan jag följa temat så gör jag det. Svart är också en färg, och det är ok. Neutralfärg har min kollega lärt mig att det heter. Det är trevligt med svart med. Det enda som inte är ok är marinblått. Marinblått är inte en färg, det är en styggelse. Sorry alla som gillar marinblått.

Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

Linslus

För några veckor sedan taggade en fd kollega mig i en efterlysning på facebook. Efterlysningen var från tidningen GöteborgDirekt och de ville ha tag på någon som bor eller jobbar i Biskopsgården och som ville prata kläder med dem. Ja det ville jag ju! Jag mailade samma dag och snabba ryck blev det för dagen efter mötte två sköna damer från tidningen upp mig på jobbet och snackade lite kläder och fotade mig vid vår snygga vägg.

I helgen kom så tidningen ut och se där ja, jag fick en halvsida! Jag fick även komplimanger för mina färgglada kläder och det är ju alltid positivt. Jag blev fint citerad (även om jag ju inte är textillärare utan slöjdlärare) och bara pratstunden var så trevlig att det var värt det. Jag älskar ju att prata kläder! Tyvärr fick jag inte tidningen själv dock. Det var slarv med utdelningen men snäll kollega gav mig hennes nummer. 

Det blir tyvärr inte bättre än så här när man fötsöker fota grynig tidningsbild. Dagen till ära hade jag min kimonojacka från Remake STHLM, en topp från Reningsborg Angered, en hemmasydd kjol och Vejasneakers köpta i facebookgruppen Circle of clothes. Eftersom jag inte visste att de skulle vilja träffa mig dagen efter var det inte planerat med just denna outfit för tidningen. Men det blev ju bra. Även konstnären S Camilla E Boström, SCEB, har uppmärksammat detta på sin  instagram. Kul! Målningen är ju helt fantastisk! Så, vem vill intervjua mig härnäst? 

I love 90-tal!

Japp, så är det. På mer än ett sätt faktiskt. Jag är född under första halvan av 80-talet så jag minns 90-talet väl. Även om jag brukar säga att jag inte gillade att vara barn så var det väl ändå det glada 90-talet på ett sätt. Min tidiga tonårstid var då med. Och den gillade jag, även om den var sjukt jobbig. Så, what's not to like? Musiken, tv-programmen, humorn! Vem blir inte nostalgisk av Barbie girl och Skilda Världar? Min partner hade faktiskt ett tag en 90-talsklubb som jag älskade mycket mer än 80-talsklubben han fortfarande har kvar. På sätt och vis. Det är ju ändå pandemi. Men, jag älskar kort och gott 90-talet!

Jag älskar även 90-talskläder! Jag gillar 80-talskläder med och ibland kan det vara svårt att skilja på dem. Talen flyter ju ändå ihop. Men, låt oss fokusera på 90-talet här. Och det jag symboliserar med 90-talet. Som den här vindjackan. I love it! Jag köpte den i våras på Lindra i Gårdsten och den kostade bara 60 spänn. Nu råkar 90-tal vara ganska poppis just nu men det gäller ju att hitta sin guldklimpar. Den här kan vara 80- eller 90-tal men den känns väldigt 90 för mig. Perfekt till blommig kjol! Kjolen är från Erikshjälpen i Frölunda, linnet från en second hand i Tallinn, leotoppen under från Myrorna Järntorget och sneakersen är från Sellpy.

I Tallinn kan man förresten hitta en hel del 90-tal på second handbutikerna. De gillar vintage där. Eller, det var så 2019 i alla fall, när jag var där senast. Och sommaren 2019 hittade jag den här pärlan! Det är egentligen en klänning tror jag men jag har den som öppen kaftan. Stängd blir den lite i tightaste laget för mig. Och jag tycker den är så snygg! Nån sorts typ 90-talsbatik som lika gärna hade kunnat vara tyget på en sarong. Och vem gillar inte 90-talets saronger? Jag hade tur den dagen då allt i butiken kostade 1.5 euro! Men jag hade köpt den om den kostat 11 euro med, som det stod på prislappen. Jag tyckte den funkade fint ihop med leoklänningen Kind of köpt till mig! Skorna har jag fått av en kompis och örhängena är från Pow Studio, men jag har köpt dem begagnat på facebook.

Sen har jag ju min lilla 90-talssamling med. De stickade tröjorna med härlig myskaraktär. Den här är min senaste i samlingen från i våras. Jag blev väldigt glad när jag hittade den på Smyrna second hand. Den här har lite grövre garn än mina andra och den var i stort sett i nyskick. Men, kläder hade ju en helt annat kvalitet på den tiden så det är inte så konstigt att den är i toppskick. Och det är det här som är det fina med 90-talskläder enligt mig! Pga att modet var så oversize och löst och ledigt på 90-talet kan till och med jag hitta vintage som passar! Det är ju en bra bonus för mig som 90-tals-lover. Jag tycker alla årtionden har sin charm och älskar 60- och 70-talsmode med men det är nåt speciellt med 90-talet. Många i min generation har sagt att de tycker det är lite "close to home" men det är inget bekymmer för mig! Kjolen på bilden är från en tjockisloppis och strumporna är från Myrorna Järntorget, de med. 

Man kan ju säga att jag var väldigt nöjd med det rymliga 90-talet när jag hittade den här bomberjackan i rayon hos Retrosagan på instagram i förra veckan! Vindjackan ovan är storlek 38/40 och den här färgbomben är storlek L. Båda passar fint. Och den här var definitivt för fantastisk för att låta passera! 200 spänn fick jag ge för den och det kändes så sjukt värt för det här härliga plagget! Den kan ju lyfta vilken outfit som helst känner jag. Jag fick hem den i torsdags och bestämde mig raskt för att ta bort axelvaddarna. Och det var ju enkelt ordnat med en sprätkniv, nåloch tråd. Vid axelvaddarna går ändå min 90-talsgräns! Till färgbomben, som ibland kan kännas lite clownig (jag är dock rädd för clowner), har jag en klänning från samma tjockisloppis som den gråa kjolen, Adidas-sneakers från Circle of clothes och örhängen från Kajsaellen. 

Sen är det ju det här med att gå utanför lådan med. Jag har tidigare proklamerat att jag tycker herravdelningen på second hand är en bra grej. Det här tror jag är en herrpyjamas och jag tror att den är 90-tal. Jag vet i vart fall att den är från Resteröds och att den är tillverkad i Sverige. Det står nämligen i den. Bara en sån sak! Anledningen till att jag tror den är 90-tal är bomullskvaliteten. Det görs knappt sådana bra bomullskläder längre. Och även om det är en pyjamas tycker jag att den funkar finfint att ha även dagtid. Som ett set. Det är verkligen värt att kolla igenom alla avdelningar i second handbutikerna för man kan hitta sådana här pärlor! Jag hittade den i somras på min lokala Kyrkbytorgets second hand. Den kostade 52.50, eftersom det var 25% på allt just den dagen. Den är verkligen fabulös!

Jag har som sagt några tröjor till och en hel del hemsydda loppisfynd jag misstänker kan vara 90-tal. Hemsytt över lag är ju trevligt också. Men som sagt, kvaliteten, rymligheten, färgerna, printsen, snitten... Jag gillar 90-tal så mycket! Jag hoppas på mer i min garderob. 90-talskläderna känns så mycket mer värda att ha och använda än krafs från snabbmodekedjorna! De har ju ändå överlevt tills idag och då ska de få vara kvar ett tag till!

Är jag tillräckligt tjock?

Det är augusti och det är tjockmånaden. Det vill säga, det brukar vara i augusti jag skriver om att vara tjock och handla second hand. Jag är lite trögstartad men i år blir inget undantag. Jag har nämligen tänkt på en grej. Alltså, jag är tjock. Det är inget snack om saken. Kikar man på normerna är jag långt jag över normalbyggd. Jag har fått ha tjockisbälte på Liseberg, min rastvaktsväst på jobbet (som är typ xxl eller nåt) blir funkar inte över vinterjackan så jag har fått modifiera om den och det är inte utan att jag skälver lite av skräck när jag sätter mig på en gunga. Den kan ju gå sönder! Jag har nog aldrig kallats smal, och då har jag varit betydligt smalare! Och let's face it, jag har svårare att hitta kläder än någon random som är storlek 38 och 172 cm lång. 

För många herrans år sedan, och många kilo sedan, skulle jag prova ut en 1700-talsklänning i Stadsmuseets kostymförråd för ett jobb jag skulle göra. Kostymören slet sitt hår, gnällde och klagade över att _inget_ gick på mig. Jag försökte vara käck och säga att jag ju ändå såg ut som kvinnor gjorde på 1700-talet. "Ja men skådespelare ser inte ut som du!" utropade hon då. Till slut fick hon fram en rätt tråkig klänning som gick på mig, med korsett, som var ca 30 cm för lång för mig. Så redan då, för många kilo sedan, var jag tjock.

Jag skulle aldrig benämna mig som något annat än tjock. Eller, det skulle vara frodig då. Eller fyllig eller trind. Ja, ni fattar poängen. Men vet ni, när det gäller att peppa tjocka att handla second hand, då är jag inte tjock! Jag har kallats för smallfat och "kom tillbaka när du drar storlek 56!", typ. Varför säger man drar i storlek förresten? Tycker det låter fånigt. Men i alla fall. För det märkliga är att när det handlar om att peppa till second hand shopping är jag inte tillräckligt tjock tydligen! Då får jag inte vara med i klubben. Jag får inte vara med i smalklubben heller, så klart. Men som man kan läsa i det här inlägget, som för övrigt är mitt mest lästa, går det uppenbarligen att handla second hand även om man är större! Man får bara tänka utanför boxen lite. Om man vill.

Och jag får mycket kärlek med. Erika Kvarnlöf kallade mig härom veckan för expert på området hållbart mode för stora storlekar. Lite blygsam blev jag, men kände sedan att jo, så är det nog ändå! Johanna Leymann har också berättat för mig att hon tipsat om och delat mitt ovan nämnda blogginlägg massor av gånger. Det kanske är därför det har så många läsningar! Men det känns ju ändå toppen att jag är någon sorts ambassadör för hållbart mode för tjockisar. Det är ju ändå det jag brinner för och lite av en hjärtefråga. Så jo, jag kan ta den rollen! Med glädje!

Så satt jag och skrollade runt bland mina bilder på instagram härom dagen. Det är ju ändå så att jag väljer de bilderna där jag har minst putmage, där jag ser lite slätare ut och det inte syns någon påtaglig dubbelhaka. Det är jag nog inte heller ensam om. Smalnormen är ändå faktum. Många bilder raderas just av det faktumet. Men så kände jag, härom veckan, är jag verkligen tjock nog för att vara det där ansiktet utåt för att tjockiskläder second hand? Tittar folk in på mig på instagram och blir besvikna över att jag inte är tjock på riktigt? Borde jag välja att lägga ut mina "sämsta" bilder enligt mig själv. 

Det är då fasen då att man aldrig kan få duga! Jag är utanför normen och därmed undesireable. Fråga bara Katrin Z vad hon tycker om mig. Men jag är bara inte tjock nog och ska bara hålla käften! Eller? Det finns även något som kallas "midsize fashion" nu för tiden. Där passar jag heller inte in. Så jag är inte tjock, men inte heller medel. En knepig kategori att tillhöra. Sedan gör jag ju det inte lätt för mig när jag väljer att lägga ut de mindre påtagligt tjocka bilderna. Men faktum är, jag gillar inte tighta grejer som smiter åt och framhäver formen av mig själv. Det har jag aldrig gillat, inte ens när jag var smalare. Jag gillar rymligare flowy plagg. Kanske är det därför jag har lite lättare att hitta second hand? Jag är inte ute efter saker som ska sitta på något speciellt sätt någon speciell stans på kroppen utan gillar när det böljar runt bara. Fri passform är min grej. Smaken är ju som baken, och jag vill fortfarande hävda att det visst går att köpa second hand som tjock, bara man tänker om och letar lite. Jag vill återigen nämna mina fem tips i detta inlägget. De funkar, tro mig!

 

Kan vi enas om att jag får vara med även om jag inte är normtjock? Eller, vad är normer egentligen? Men det är inte kul att inte få vara med i de tjockas klubb heller. Att aldrig duga, varken som smal eller tjock. Jag är ju jag och kläder sitter som de sitter på mig. Och det är inte superlätt att hitta rätt second hand. Men numera tycker jag det är lättare med second hand än vanliga butiker. Nu vet jag mer vad jag vill ha och vilka möjligheter jag har. Jag får ju ändå gilla min kropp. Den funkar ju fint!

Tantmärken

Det här med märken alltså. Vi fortsätter lite på det temat efter det här inlägget. Det är lite intressant det där med att bara vissa märken räknas som märken, och de märkena vill man gärna skylta med. Om man har något annat "märke" på sig som liksom inte räknas håller man tyst om det. Och det värsta av allt, det är om man har s.k. tantmärken på sig! Dessutom, tantmärken som finns i lite större storlek, fy vad pinsamt! 

Eller? Jag pratar om märken som Isolde, Cellbes, Haléns och Bonprix. Det är definitiv inget man skyltar med! Faktum är att förra sommaren var det en person på insta som berättade att hon hade en klänning från ett "tantmärke" hon aldrig skulle ha tittat åt annars men pga fint print och att den fanns på second hand hade hon fallit för den och gillade den. Ett par dagar senare var den till salu via personens instabloppis. Jag kunde inte låta bli att fundera över om det var lite skämmigt ändå?

Men allvarligt, spelar det verkligen någon roll om kläderna kommer från tantmärken? Det finns förvisso ett och annat tantmärke som kan räknas lite och ett av dem är allas vår Gudrun Sjödén. Kulturtant som jag är har jag en del Gudrun Sjödén i min garderob, allt köpt second hand eftersom jag inte håller med tanten i sak. Mer om det i detta inlägg. Men ett och annat Gudrunplagg kan slinka med flödet hos folk. Min teori är att det är lite ok med ett och annat kulturtantsplagg om det är lite dyrt och exklusivt som Gudrun Sjödén är. Klänningen på bilden har jag fått ta över av min mamma. Den är bra. Sandalerna har jag köpt på Tradera.

Men billiga tantmärken med lite större storlekar, vem har sådana plagg egentligen? Jag har det. Klänningen på bilden är från Isolde och jag har tagit den på en klädbytardag. Jag har lagat och sytt om den lite och den är skön. Och snygg. Tunn viskos är lysande så här på sommaren och printet och färgerna är väl ok eller? Fast, det spelar ju ingen roll om andra tycker det eller ej, så länge jag gillar den.

De här shortsen är jag väldigt nöjd med. Jag hittade dem i våras på BjörkåFrihet på Backaplan här i Göteborg och de passade fint. Återigen, printet är fint, tunn härlig viskos och de motverkar lårskav på sommaren. Att de hade gått upp i sömmen i grenen gjorde ingenting heller, det var bara för mig att sy igen. 20 kr kostade de mig så det var verkligen ett fynd! Det är så värt att köpa trasiga kläder på loppis och laga dem och använda dem. Hade hålet upptäckts vid sorteringen hade de garanterat rensats ut och kanske bränts. Nu kommer jag kunna använda dem i många år till. De är från Cellbes förresten. Linnet kommer från Zizzi och är köpt på en tjockisloppis.

Men vem bryr sig egentligen om det här med märken? Ok, jag vet att det är många som gör det men det är intressant att det finns billighetsmärken, så kallad fast fashion, som räknas i instagrams finaste salonger. Monki och H&M får gärna vara billigt men det är liksom lite mer kidsiga märken så då får de vara med. Men om man ändå handlar allt på second hand, spelar det någon roll om klänningen jag gillar är från Monki eller Haléns? Jag tycker inte det och tycker att ovanstående märken och liknande kan få ta plats i finrummet, de med. Så, hand upp alla som har kläder från något tantmärke!

Märkesnörd?

För några veckor sedan anklagade min partner mig för att vara märkesnörd. Jag skriver anklagade eftersom det kändes som en anklagelse just då. Jag är väl ingen märkesnörd? Det har jag väl aldrig varit? Men så tänkte jag att det beror ju helt på vad man lägger i begreppet "märke". Vad är ett märke egentligen? 

En liten historia från min ungdom. Jag gick i sjuan tror jag när det hände. Vi var väl 13-14 år vid händelsen och vi började diskutera just märken. Jag hade ett par aprikosfärgade stretchjeans jag gillade Jag tror de var från Kappahl. Jag minns inte vilket "märke" de var men vi pratade just om märkesjeans i omklädningsrummet. På den tiden var det endast jeans från JC som gällde. Jag fick frågan vilket märke mina jeans var och jag nämnde det. "Men det är ju inget märke!" var det någon som sa då. Jag fattade ingenting. Det stod ju det i mina jeans, så hur kunde det inte vara ett märke? Efter det blev jag kallad för "en behövande unge" för att jag inte hade några märkeskläder och kontentan var att jag var så fattig att jag inte hade råd med märken. På något sätt satte det nog spår eftersom jag kommer ihåg det.

Och visst, det var väl omöjligt att inte halka in i märkeshysterin högstadiet. Jag har alltid gillat kläder och det var inte så att jag och min kompis Magda inte räddes för att klä oss annorlunda. Vi hade våra mödrars gamla 70-talare och loppisplagg men vi hakade även på en del trender, särskilt när det gällde jeans. Det var Crocker (hon) och Davys (jag) som gällde. Crocker var riktigt poppis men det var även ok om man hade Levis eller framför allt Diesel som var lite mer dyrjeans. JC var verkligen den enda kidsbutik som var riktigt ok att handla i och den enda som fanns tillgänglig för oss i trakten. H&M fanns närmast i Jönköping och handlade man på Kappahl, eller ännu värre; Lindex, så talade man tyst om det. Postoderkataloger existerade ju med och jag vet att jag beställde en Fruit of the Loom-hoodie från någon av dem. Jag hade även en tröja som det stod Marwin på. Så mycket mer "märkes" hade jag inte vad jag minns. Förutom mina orangea Dr Martens då. Jag hade nog inte råd.

I vuxen ålder har jag aldrig varit så himla fascinerad av olika märken heller utan det har mer handlat om att jag gillat vissa butiker mer än andra. I 20+-åldern var det mest H&M, Indiska och Kappahl, men även en del Cubus, Zara, GinaTricot och BikBok. Och Cassels. Jag älskade den tantbutiken på Kungsgatan! Det fanns massa snyggt! Och i den åldern har jag aldrig hållit tyst om vart mina kläder kom ifrån. Men vad den här anklagelsen om märkesnörderiet handlar om är nog inställningen jag fått sedan jag började mer seriöst med second hand för några år sedan. Jag kan komma hem och säga grejer som att "Kolla vad jag hittade! Det är en xxx och den kostade bara 50 spänn!". Så ok då, jag kanske är lite intresserad av märken ändå. Jag tycker ju att kläder är kul och då är det även kul att veta lite vem som står bakom, vilka material och framför allt om det är bra kvalitet. Det är mer det jag myser med när jag hittat mina fynd på second hand. Och jag blir ju glad när jag hittar något i ett märke jag vet att jag gillar, men jag är inte en sån som gillar allt, bara för att det är ett fancy märke. Ett schysst plagg i bra kvalitet helt utan märkeslapp kan helt klart få igång min puls. Eller ännu bättre, när jag hittar något hemsytt!

Så vad är då ett märke? Jag fattar fortfarande inte. Jag menar plaggen ovan, de har ju märken men de har ju inte _märken_! Eller? H&M är väl inte "märkeskläder"? Eller räknas det som det? Man säger väl aldrig: "Jag har köpt så mycket fina märkeskläder från H&M och Kappahl!"? Men jag har fattat genom att hänga mycket i köp- och säljgrupper att sådana här "märken" är ok om man hittar plagg man gillar i dem. Man får vara med i gänget då. Men märken är väl snarare sådant som Rodebjer, Stine Goya, Ganni, COS och Arket antar jag. Och Marimekko och sånt. Jag har inga sådana kläder. Har du? Vad jag däremot vet är att man får fler följare och fler likes på instagram om man använder ovan nämnda märken. Jag passar således inte in i den kategorin. Men det är smällar man får ta!

Men hörrni, varför är inte det här märken då? Ok, det är ju märken men det är ju inte _märken_. Det var motsvarande de här mina stretchjeans var i. Men jag antar att för att få räknas som _märke_ ska det vara dyrt och exklusivt. Gärna en fancy designer som har designat. Men det ena behöver väl inte utesluta det andra eller? Varför ska bara dyra och exklusiva grejer få kallas för märkeskläder egentligen när de har märken allihop? Någon har ju tillverkat och ritat dem. Och något har jag lärt mig i alla fall och det är att bara för att det är dyrt behöver det inte betyda att det är bra kvalitet och schysst tillverkat. Det är lätt att bli lurad där.

Här är några "märken" jag gillar. Dots'n'Bows, Lille-Lo och Rino.se är mina många gånger omskrivna småskaliga favoriter. Och här betyder faktiskt priset god kvalitet och schysst tillverkat! ReMake STHLM är faktiskt ett rätt hippt märke som får komma in i finsalongerna. Återbruk i sin bästa form! Och Ralston är en ny trevlig bekantskap för mig. Svensk design i enkla modeller där plaggen är tillverkade i Europa. Jag hittade en schysst storskjorta på Myrorna Järntorget förra helgen som blev en liten favorit. Och så har vi hatkärleken Gudrun Sjödén. Jag ogillar företaget och tanten men gillar oftast kläderna. Speciellt vintageplaggen har skitbra kvalitet och schyssta modeller, prints och färger. Därför köper jag bara begagnat. Vissa statement får man göra. För att läsa mer om vad jag tycker om Gudrun hänvisar jag till detta inlägg.

Det här är det enda plagget jag kan komma på att jag har av ett lite mer kommersiellt fabrikat som är "märkesklassat". I  Labels we love på facebook finns en lista på märken som godkända att sälja i den gruppen som är en "märkesnördsgrupp". Förutom något smyckes- och skomärke är det här det enda märket som finns representerat i min garderob. Carin Wester är ett svenskt märke som numera säljs på Åhléns. Plagget är en mysig kofta från BjörkåFrihet. Är jag en märkesnörd? Äh, vem bryr sig egentligen? Jag gör som jag alltid gjort, har på mig det jag gillar, med ett och annat snedsteg i någon trend.

Allt detta överflöd!

I förra veckan satt jag och slösurfade lite på Monki. Det är ingenting jag brukar göra, ska jag slösurfa kläder blir det köp- och säljgrupper på facebook, Sellpy eller Tradera, men nöden hade ingen lag. Jag satt i ett skittråkigt möte. Jag bestämde mig för att kolla in klänningar på rean. Jag gillar klänning och jag gillar Monkis klänningar. Och jag scrollade, och scrollade och scrollade! I detta nu har Monki 274 klänningar på rea. Det kanske inte låter som så många, men det var det! Jag höll aldrig på att bli klar! Och det var bara de som var på rea och det var bara klänningar dessutom! Kan ni fatta hur extremt mycket kläder Monki har?! Ett par tusen! Så finns ju H&M, Kappahl, Gina Tricot, Indiska osv. Och det är bara svenska aktörer. I övrigt finns Zara, Asos, Uniqlo, Boohoo osv. Ja ni fattar.

Det är svindlande att tänka på hur enormt mycket kläder det finns till salu där ute och hur lättillgängligt där är bara några knapptryck bort. Är det så konstigt att min garderob ser ut så här då, vare sig jag handlar second hand eller ej? Det finns helt enkelt FÖR mycket kläder i denna värld. Man brukar prata om att förr fanns det två kollektioner, en för sommaren och en för vintern. Fyra på sin höjd med höst och vår också. Nu har varje klädmärke 20, 40 eller kanske till och med 52 kollektioner om året! Det kommer in nya kläder var och varannan vecka och jag undrar om det verkligen är nödvändigt?

Vi vill sticka ut och vara unika. Fast ändå passa in. Det är väl inte skitkul om tio av mina kollegor har samma tröja som jag, men det stör ju inte om ett par till har det. Eller? När jag var 15 köpte jag mina första Dr Martens, ett par orangea tio-håls. När jag började gymnasiet upptäckte jag att en person i min mattegrupp hade likadana. Jag avskydde hen lite för det. Fast det är lite hemligt. Och vill vi vara unika och sticka ut, då har vi second hand. Vi kan väl dessutom vara unika i hur vi kombinerar plaggen. Vi kan sy själva eller sy om det som redan finns. Vi måste inte vara unika med nyköp. Och allvarligt, behöver vi verkligen en miljard plagg att välja på? Jag tror inte det.

Det våras för vintage

Jag har faktiskt börjat snegla mer och mer mot vintage det senaste. I tonåren använde jag mycket vintage. Jag både köpte på second hand och använde min mammas gamla kläder. Det var nästan uteslutande 70-tal på den tiden. På den tiden var det väl dessutom så att det var mest vintage som fanns i second handbutikerna. Idag kan man hitta senaste mode överallt. Man kan till och med hitta exakt samma plagg som fortfarande hänger på H&M, Kappahl och Monki, knappt använda. Det har blivit lite tokigt känner jag. Kläder är inte engångsartiklar utan tanken är ju att man ska använda dem länge och väl. Det är min syn på kläder i alla fall.

Jag är inte ensam om den här tanken, jag vet att det är flera influencers (som om jag skulle vara någon) sneglar mer och mer åt vintage och har börjat se det ovettiga i att nya kläder skänks bort efter bara några veckor och ett par användningar. Jag har också köpt säsongskläder i andra hand. H&M-klänningen från förra året t.ex. var oanvänd och dessutom förra sommarens snackis. Det är ju inte så hållbart att det är nya oanvända kläder som hänger i second handbutikerna. Då blir det ju snarare som en outlet. Vintagekläder är verkligen en helt annan grej än det nya böset som produceras nu. Kläder med några tiotal år på nacken har en helt annan kvalitet än nutidens. Och jag har gjort en del finfina loppisfynd det senaste.

En stor favorit är den här vindjackan från tidigt 90-tal om jag får gissa. Eller kan den vara 80-tal till och med? Den är i 100% förhatlig polyester men det ska ju sådana här ha och jag gillar den verkligen! Jag hade en jätteschysst Adidasjacka jag köpte på Tradera för lite mer än 10 år sedan som jag brukade matcha med den här kjolen och och få en del kommentarer om att det var en konstig kombination. Vadå konstig? Blommig kjol och vindjacka är väl det bästa? Jag hittade den på Linda i Gårdsten för några veckor sedan och den kostade så mycket som 60 kr. Kjolen har jag haft i mer än 10 år. Den är lagad och sliten men super!

Som tydligt var när jag visade mina samlingströjor för ett tag sedan är att det främst är 90-tal som hamnar i min garderob numera. Det beror på flera orsaker. Dels tycker jag att 90-tal är väldigt fräsigt just nu! Allt kommer tillbaka och för mig var 90-talet en hit. Jag som växte upp under 90-talet känner väldig nostalgi kring kläderna och musiken inte minst. Dessutom var modet rätt lagom oversize då vilket gör att det blir mer fri passform som passar mig. Mycket vintage är väldigt smått (alla dessa minimidjor på 70-talet alltså) så det är rätt svårt för mig att hitta vintage som passar. Då är 90-tal bra och den här slipovern, för det heter det ju, kallade på mig. Jag trodde nog inte att jag skulle bära slipover igen men den är rätt fräsig va? Denna köpte jag på Lindra på Wieselgrensplatsen och den kostade så mycket som 50 kr. Till den har jag dessutom min mest använda kjol som jag tagit på en klädbytardag.

Och apropå kjolar så har jag en rejäl fäbless för ananasar nu så den här kjolen fick inte slinka mig ur fingrarna. Den är också i polyester, som mycket vintage ändå är, men när det gäller en kjol tycker jag det är helt ok. Kanske att den är lite lång? Men den får nog vara så. Jag vill ju inte ta bort några ananasar. Ju fler desto bättre! Jag köpte den i en facebookgrupp för 60 spänn. Jag gillar den! 80-tal va?

Tur att all vintage inte är polyester i alla fall. När synteten kom blev det ju rätt snabbt populärt. Det var ju nytt, slitstarkt och behövde inte strykas. Det finns ju klart bra saker med polyester och annan syntet men för mig finns det inget som går upp emot riktigt stadig och kraftig bomull. Fattar ni hur glad jag blev när min kollega skulle rensa ut den här pärlan och jag fick den?! Ska det vara rosa ska det vara den här sortens rosa tycker jag och den sitter perfekt på mig! Kul med något som inte är lite äldre dessutom och den här är made in Sweden! Jag börjar känna hoppet öka om en mycket större vintagegarderob för mig när jag fick denna. Den är i storlek 48 och i ett väldigt fint skick! Jag får återkomma med den på för övrigt. 

Varför ska man handla vintage då? Ja alltså, om man tänker i banorna att man ska använda det som redan finns ska man använda vintage. Kan det bli så mycket bättre än att förlänga livslängden på ett plagg som redan har funnits i 40 år? Vi får återkomma till det faktum att 80% av plaggets klimatpåverkan sker under tillverkningsprocessen och du kan köpa 197 stycken begagnade jeans innan du är upp i samma klimatutsläpp som för ett par nyproducerade. Ju längre bak vi rotar desto bättre kanske? Ja, det lär ju ligga mängder med schyssta vintagekläder i lådor på vindar och i källarförråd som bara vill ut och röra på sig. Och så kvaliteten då. Kläder är i mycket sämre kvalitet idag än vad de var för bara 10 år sedan. Detta beror bl.a. stressväxt bomull, kortare fibrer och glesare vävda tyger. Fast fashion med dess snabba, och slarviga, produktion är en grej. Sedan är det ju inte meningen kläder ska hålla en halv livslängd längre, som det var meningen förr. På den tiden när plaggen var värda något och hade en integritet.

Sedan är det ju så att det är kul med vintage också. Hur kan man inte gilla den här schyssta hawaiiskjortan som kostade 1.5 euro i Tallinn 2019? Apropå ananasar. Det finns  jättemycket kul vintage där ute och jag tycker det är dags att vintage får ett rejält uppsving så det är det som är åtråvärt och säljer bäst på second hand. Det är galet att det ska löna sig att köpa loss fem av årets Monkikaftaner och sälja dem fortfarande inplastade nästa år på tradera och tjäna flera hundralappar på det. Vore det inte mer schysst om den där gamla städrocken från mormor istället såldes för några hundra på tradera?

Hur känner man igen sin vintage då? Givetvis på de gamla snitten och modetrenderna. Det syns ju liksom om kläderna är från 70-, 80- och 90-talet t.ex. Sedan var det ju det där med kvaliteten också. Man liksom känner i fingrarna på ett plagg att det är äldre och bättre tillverkat. Man ser det på sömmarna. Och tycker man ändå det är svårt kan man alltid kika på de gamla lapparna i plagget. Då blir det ganska tydligt. Eller så har det inga lappar och är hemmasytt eller något så fantastiskt som ett plagg som inte är ett "märke". Det är ballt.

Jag kör lite vintage i dag med för övrigt. Jag fick den här kimonon av ovan nämnda kollega för att jag hjälpte henne med en grej på jobbet. Absolut inte nödvändigt menvilken  tur för mig! Visst är den stunning med handsydda detaljer och allt! Jag gillar vintage och det går alldeles utmärkt att kombinera vintage med nytt. Vad gillar du vintage? Dela med dig!

Att samla på kläder...

Det kan hända att jag har påbörjat en samling. Ok, jag har aldrig varit någon minimalist eller så och vem som helst som känner mig och min garderob skulle nog påstå att jag samlar på kläder, punkt. Eller skor. Fråga min sambo. Men nu är det så här att jag lite har börjat samla på specifika plagg. Inte så att jag har flera av samma men av samma kategori. Och har man fastnat för en viss sorts plagg är det ju rätt svårt att gå förbi när man hittar något som passar in i samlingen på loppisen. Jag har embraceat det. Och då är det så att jag helt klart samlar på stora stickade tröjor från slutet på 80- början på 90-talet.  Där skulle jag vilja placera dem i alla fall och jag tycker nog att jag har hyfsad koll.

Det började med den här. Visst är den fantastisk! Jag hade inte trott för några år sedan att jag någonsin skulle vilja ha något 90-ish på mig igen men can you blame me? Denna köpte jag på Myrorna Järntorget våren 2019 och jag har använt den en hel del. Den kan vara favoriten faktiskt. Den är i ett rätt använt skick men det är inget som stör tycker jag. Det gör bara att den är döbekväm. Jag vill minnas att min syster hade något liknande på 90-talet och jag misstänker att jag suktade lite efter den. Den är i 55% rami och 45% bomull. Rami är också något jag förälskat mig lite i. Det är nog främst för att det är en lite udda och okänd fiber. Jag gillar att vara lite unik.

Nr 2 blev den här, också från Myrorna Järntorget. När den första kostade 139 kr kostade denna bara 49! Verkligen som hittat tyckte jag. Den var nedsatt till halva priset och hur denna kunnat bli kvar till tillbudsavdelningen förstår jag inte. Den är ju också fantastisk! Den har skor på sig och innehåller rami den med! Bara en sån sak. Och färgerna hörrni! What's not to like med färgerna!

Den här är förvisso i min favoritfärg men jag har inte använt den jättemycket. Jag tycker ju om den men kanske att den är lite lång för att passa med min vanliga repertoar? Jag älskar den verkligen dock och den kommer användas mer. Massa mer. Och jag brukar få komplimanger för den. Jag köpte den på förra vårens tjockisloppis, pre-corona, för 150 spänn och det gör den till den dyraste tröjan i samlingen. Men den är helt klart värd det. Jag älskar ju gult! Och man skådar ju dessutom någon sorts regnbåge längst ner där. Bara en sån sak. För att använda ett favorituttryck.

Den här innebar förälskelse vid första ögonkastet. Jag hittade den på Sellpy förra våren och den är från Gudrun Sjödén. Den är lite mindre färgglad än de övriga, om man säger så, och det kan ha varit det jag föll för. Den passade in i samlingen helt enkelt. Den här kostade 300 kr och om man är van sellpyare som jag vet man att man lägger till massa plagg i favoriter och sedan låter dem ticka ner till billigt innan man köper dem. Om man har tur att de är kvar dvs. Jag ville inte riktigt vänta på den turen utan kände mig högst tvungen att köpa den när jag ändå skulle köpa några par nya skor till hushållet i slutet på maj. Nu kanske du reagerar på att den här inte räknas som den dyraste när den kostade 300. Hur går det ihop? Det var nämligen så att den hade två rätt svaga fläckar och ett litet hål och jag använde mig av den mycket välfungerande reklamationstjänsten Sellpy har. Det var inte specificerat nämligen och då kan man få sina pengar tillbaka och behålla plagget. Det fick jag. Och den är lysande. Fantastisk kvalitet! Tjock rejäl bomull som jag älskar. Den finns för övrigt i mer färgglatt utförande också. Jag drömmer om att någon gång få lägga till den till samlingen, den med. 

Så, nyast i samlingen. I måndags introducerade jag favoriten Smyrna second hand för en kompis som inte varit där innan och ni kan ju tänka mig att jag inte kunde motstå den här! Den är stickad i lite grövre garn och jag hade ju inte en vit sedan innan. Den är i "one size fits all" för övrigt. Nja. Märket är Mexx och det är ett bra märke påpekade hon i kassan. Det kanske det är, jag har ingen aning, men jag kan konstatera att det här är det närmaste polo jag kommer i min garderob! Jag hatar polo. 69 spänn fick jag ge för den och det var som hittat tycker jag. Den är i väldigt fint skick. Och om ni nu tycker jag jag är lite hoarder vill jag bara påpeka att lät bli den gula och blekt vinröda med sprund och v-ringad hals med en kaktus på som hängde bredvid. Trots samma pris och att den var underbar. Men den var i lite sämre skick och jag har ju redan en gul... Jag ångrar mig inte men jag sörjer den lite. Jag har egentligen en till som kan passa in i samlingen men den är lite trasig och kanske lite liten och jag kanske gör mig av med den. Så den räknas inte just nu. 

Så, bör man samla på kläder? Räcker det inte att man har _en_ galen början på 90-talströja? Nä, man får faktiskt ha flera om man använder dem, och det gör jag. Och mer användning ska det bli. Och varför inte samla på tröjor när andra samlar på frimärken eller tomtar eller vad det kan vara? Jag skrev att den första var en favorit. Men det kan även vara så att Gudruntröjan är en favorit. Och alla är ju fina och fantastiska på sitt sätt. Men vilken är din favorit? Och visst är det ok att samla på kläder?

Jag vill inte ha någon basgarderob!

Idag ska jag filosofera lite om den så kallade basgarderoben och basplagg. Sånt som man tydligen "måste" ha. Det skrivs i modemagasinen med jämna mellanrum om den perfekta basgarderoben och vad den ska innehålla. Den man behöver, och vad den måste innehålla. Redan där har man tappat mig. Jag gillar inte krav. Och ännu värre, ofta inleds artiklarna med första steget, dvs utrensningen. Man ska helt enkelt göra sig av med massor, för att sedan köpa nytt. Det är inget jag förespråkar. Och särskilt hållbart är det ju inte heller, vilket det ofta framstås som.Visst, jag fattar poängen. Basgarderoben hyllas som det mest hållbara eftersom det just är basplagg som tanken är att man ska ha länge genom att köpa kvalitet osv, och tanken är även att allt ska passa ihop och kunna kombineras i oändlighet. Men fy vad tråkigt.

Ok, vi backar tillbaka lite. Jag är i princip inte emot att rensa garderoben med jämna mellanrum, det gör jag med, men den här uppmaningen borde fan förbjudas! Den är hämtad från en känd bok på temat stil där basgarderoben hyllas flitigt. Läser man i texten står det förvisso att man ska sälja kläderna man rensat ut på nätet eller skänka till second hand, och det är ju vettigt, men i rubriken står ändå uppmaningen att man ska slänga kläder! Det kan vara den värsta dödssynden vi har tänker jag, tätt följd av att slänga mat. Totalt förkastligt är det och inget man ska ägna sig åt. Kläder ska inte hamna i soporna utan i värsta fall återvinnas om man inte kan fortsätta bruka dem på ett eller annat sätt. Så då har vi konstaterat det.

Och det där med basplaggen. Jag har inget emot få plagg som kan kombineras i princip men varför måste det alltid vara så himla tråkiga plagg i en basgarderob? Som i den här listan jag lånat från en artikel i Damernas värld på nätet. Här är alltså de plagg jag "behöver". Låt oss se då hur jag står mig i basgarderoben. Jag har ingen vit skjorta. Jeans äger jag men använder aldrig. Jag använder i stort sett aldrig klackskor. Trenchcoat är fult. Jag har både svarta kjolar och stickade tröjor, det var ju tur. Jag äger ingen skinnjacka men jag har tidigare haft en läderrock. Räknas det?  T-shirtar har jag men inga basic utan främst mönstrade eller med tryck. Kavaj tar jag inte på mig eftersom jag inte klär i det eller känner mig hemma i det alls. Den lilla svarta har jag väl kanske men trivs bäst i jersey men det räknas inte har jag hört. Sneakers gillar jag, ankelboots absolut inte! Den perfekta kappan äger jag nog inte och vet inte ens vad det är och skinnbyxor - skojar du? Så jag kommer fram till att jag äger och brukar kanske fyra av fjorton kategorier i den här listan. Det finns givetvis flera sådana här listor med lite olika innehåll men det är ungefär så här det ser ut.

Så har jag tolkat er rätt nu, jag ska alltså rensa ut det mesta av mina färgglada och mönstrade plagg jag gillar i min garderob och köpa på mig plagg jag aldrig kommer trivas i? Det kan väl ändå inte vara poängen? Är det meningen att alla måste ha samma stil och smak? Nja, som tur är finns det utrymme för lite färg och form i basgarderoben, i alla fall om man frågar Jenny Segergren och Frida Zetterström som skrivit boken 100 looks på 20 plagg som står i min hylla. När jag hörde ett föredrag med dem på F/ACT festival för ett och ett halvt år sedan poängterade de att basgarderoben kan se olika ut för olika människor. Deras 20 plagg som de bygger sina 100 looks kring är sådant som de gillar och gillar att kombinera men att basplaggen kan har olika stil och snitt så att den passar just dig. En bas fast ändå olika liksom. Jag gillar den idén bättre och i denna lista hittar jag fler plagg som är mer jag som t.ex. collegertröja, skjortklänning och långkjol. Men jag kommer ändå inte ifrån jeans, vit skjorta och kavaj. Vad är det med att alla kvinnor måste gilla de plaggen?

Och dessutom, jag tycker alla basgarderober bygger alldeles för mycket på att man har en normkropp. På riktigt, jag kan inte ha kavaj. Jag är kort och tjock och har alldeles för mycket tuttar. Jag skulle inte se riktigt klok ut i kostymkavaj! Jeans passar inte mig heller. Eller blus. Eller polon som ofta smyger sig in i basgarderoben. Polo får mig att känna mig kvävd. Det är inte en bekväm känsla! Och let's face it, alla människor ser olika ut och trivs i helt olika grejer och så måste det ju få vara! Jag hamnade i en diskussion på instagram härom dagen om just basplagg. Skribenten i detta inlägg menade att basplaggen i min garderob är de plagg som passar till det allra mesta men att basgarderoben kan se helt olika ut beroende på vems den är. Poängen här var att man ska utgå ifrån sitt eget sätt att klä sig vilken stil man själv gillar. Min basgarderob om 14 plagg kan alltså innehålla helt andra plagg än vad din basgarderob har. Här börjar det närma sig någonting i alla fall.

Men. Jag fattar fortfarande inte. Måste man verkligen ha en basgarderob? Enligt den här skribenten är basplaggen de plagg som är återkommande. När man slitit ut sitt basplagg ersätter man det med ett nytt. Ja, alltså jag fattar ju principen men jag fattar inte riktigt hur det går till. Jag har ju bytt både stil och kroppsform flera gånger och kan inte riktigt påminna mig om att jag haft något som hela tiden varit återkommande. Det enda jag kan komma på som är i närheten är Dr Martenskängor men där hade jag uppehåll på 10 år innan jag skaffade nya efter att de gamla slitits ut. Räknas inte riktigt då väl? Och visst, mina leggings från Indiska köper jag nya så fort de slitits ut. Men de ingår väl snarare i min garderob av underkläder tänker jag. Jag köper ju nya trosor när de är utslitna men trosor har jag aldrig sett ingå i någon basgarderob.

Nä men på riktigt, basgarderob är inget för mig. Dötrista plagg som jag "måste" ha och "måste" köpa nya när jag inte kan använda de gamla längre. Jag gillar att byta stil med jämna mellanrum och hela tiden ha ett konstant flöde in och ut ur min garderob. Och eftersom jag (nästan) bara handlar second hand skadar det ju inte heller direkt miljön när jag gör mina inköp. Visst kan det vara hållbart att ha en begränsad garderob med få plagg som ständigt används tills de är utslitna men jag tänker att min ruljansgarderob borde gå på ett ut. Jag tror inte jag någonsin kommer landa i någon basgarderob med samma typ av plagg som används i 20 års tid. Jag är brokig och ombytlig och jag gillar det! Vilken typ är du? Och berätta gärna hur många av de fjorton i listan du har i din garderob! Jag är skeptisk till om personen som har och gillar alla dessa fjorton plagg verkligen finns! Men det kanske är jag som är trångsynt.

Kind of - din digitala personal shopper

Jag har ett riktigt hett tips. Jag har köpt en tjänst. Jag har köpt personlig shopping! Personlig second handshopping dessutom! Jag har nämligen testat tjänsten Kind of.  I maj förra året lanserade Malin Jensen (japp, det är hon från Återbrukspodden) och Maria Lagerman sin tjänst med digital personal shopping. Second hand sådan. Det tål att påpekas en gång till. Det är en reaktion på pandemin och vilken lysande sådan dessutom! Sedan i maj har de släppt 13 olika looker man får boka in sig på och gör man det går Maria och Malin ut och köper kläder åt en istället, och man själv slipper springa på second hand. Det där med springandet (vi bortser fortfarande från pandemin) är inte ett bekymmer för mig egentligen men jag kände ändå att jag ville testa tjänsten. Jag var jäkligt pepp och nyfiken helt enkelt. Att jag inte testat förrän nu och berott på att jag väntat på den perfekta looken.

Så här gick det till. Den 25 februari släpptes look nr 13 som jag föll för. Kind of släpper moodboards med bilder på hur looken kan se ut och jag slog till på den 1 mars. De släpper i regel en ny look varannan till var fjärde torsdag. För att se hur just den här looken såg ut rekommenderar jag att kika på deras instagram, där det mesta händer helt enkelt. Men vi snackar grönt, leopard, brunt och beiget och sånt. Dösnyggt! Några dagar senare fick jag sedan ett formulär på mail som jag skulle svara på. Där fick jag skriva ner diverse olika mått som stussmått, innerbenslängd och sådant. Jag passade på att skriva rätt mycket till dem. Inte för att jag är så kinkig med kläder egentligen men jag skulle inte vilja påstå att allt funkar på mig. Kort och tjock kräver sin grej. Jag kunde även välja bort vissa material för en femhundring extra. Jag bestämde mig för att inte göra det för att inte utesluta schyssta polyesterkjolar i leopard helt enkelt. Sedan blev jag även uppringd någon vecka senare och fick svara på massa vettiga frågor om vilka ringningar jag gillar, kjollängd, om jag kan tänka mig lite tightare osv. Ett mycket trevligt samtal för övrigt! Och som trogen Återbrukspoddenlyssnare kändes det ju som att prata med en gammal kompis!

I fredags skickades då mitt paket sedan och i måndags kunde jag hämta ut fem nya gamla plagg. Från det att jag bokade looken tog det alltså 21 dagar. Inte så illa när det är customized hävdar jag! Så kan vi gå in på lite detaljer med. Looksen har sett lite olika ut i kvantitet och så men just den här innehöll fem plagg och kostade 1995 kr plus frakt. Jag har aldrig ägnat mig åt personal shopping förr men jag tycker det känns väldigt rimligt! Vissa looks har innehållit färre plagg och då kostat lite mindre. Det ska bli spännande att se hur de ser ut framöver! Och förutom att vara petig med material för en femhundring kunde man också lägga till accessoarer och plagg för lite olika summor om det var något man saknar i sin garderob. Ännu mer customized alltså. Och kolla in det fina paketet jag fick då! Handskrivna brev är inte direkt något jag blir ledsen över!

Resultatet då! Jo serru, jag blev väldigt nöjd! Av fem plagg passade och gillade jag alla fem! Ok, ska jag vara helt ärlig har jag alternerat två av dem lite grand men det är dels för att det är så jag gör, och dels är det för att jag är extremt känslig mot åtsittande ärmhålor. Jag har typ fobi! Det är ju inget Kind of kan ta hänsyn till tänker. Jag skrev även med i mitt formulär att jag var beredd på att alternera. Alla kan ju som bekant sy! Jag fick då två klänningar, en kofta, en en stickad tröja och en kortärmad blus. Och de matchar helt magiskt med varandra! Dagens outfit har inneburit leopardklänning och grön stickad tröja. Rätt snajsigt va? Klänningen har skitfint snitt med slitsar och rundningar och tröjan har guldtrådar. Bara en sån sak. Jag insåg dock idag att tröjan inte är som gjord för mitt jobb eftersom jag fastnar i allt. Jobbnycklarna inte minst. Men jäklar vad fin den är!

Och här har vi övriga plagg. Blusen är i 100% modal och känns verkligen som siden. I detta plagg fattar man verkligen att viscose är gjort för att efterlikna just siden. Plaggen är i bra skick om du frågar mig och jag gillar dem verkligen allihop! Det fiffiga är ju att jag nu har fem plagg som verkligen passar ihop med varandra. Inte för att jag räds att mismatcha, men ändå! Jag har svårt att välja mina favroriter, men jag tror jag gillar den gröna tröjan och blusen bäst. Och leopardklänningen. Och den andra klänningen! Ja ni fattar.

Känner man mig kanske man dock tänker att hade jag inte fixat det här själv? Klart jag hade men helt ärligt hade jag nog aldrig kommit på den looken själv. Det fina är att här har någon annan använt sin goda smak och tänkt åt mig. Jag tycker konceptet är lysande och jag önskar, här med, att jag hade kommit på den här idén själv! Som ni märker är jag väldigt nöjd och jag har ändå haft inställningen att jag blir nöjd vad det än blir. Jag ville testa grejen och supporta det här fräscha konceptet helt enkelt. Och är man inte nöjd, att kläderna inte passar eller har ett skick som inte är önskvärt (trasigt osv) får man skicka tillbaka och byta de plaggen. På hemsidan finns en lång lista med kundvillkor att läsa på dessutom om man känner för det. Så, är du sugen på second hand men inte hinner/orkar/vågar ge dig ut själv rekommenderar jag Kind of. Eller om du bara som jag vill supporta Malin och Maria och deras lysande koncept och få en helt ny look på köpet! Kör på säger jag bara! Eftersom de går efter mått och inte några ointressanta storlekar finns det möjlighet för alla kroppar. Nästa look släpps dessutom i morgon. Jag har sett en sneak peek. Det är gult och prickar bl.a.! Snacka om att jag är sugen!