Klädkyrkogården

Jag har sett bilder på det förr, men då har det liksom varit diffust, jag har liksom inte riktigt vetat vart det har varit. Och jag har inte heller riktigt sett omfattningen av det. Men det här är på riktigt hörrni! Det här är provinsen Iquique i norra Chile. Det är västvärldens klädöverflöd som hamnar här. Här i Sverige får våra större organisationer och second handbutiker in väldigt mycket mer kläder än vad de kan ta hand om. Flera ton säljs då utomlands - varje vecka - osorterat. Och delvis oönskat. Vissa kläder säljs i second handbutiker eller på marknader i andra länder, i bästa fall. Omkring 59 000 ton kläder fraktas till frihandelszonen i Iquique där en del säljs vidare i Chile men det mesta hamnar i ett enormt klädberg ute i öknen. Där hamnar även nya kläder från Asien som ingen velat ha. Ingen vill betala för att frakta bort det och på grund av att kläderna inte är nedbrytningsbara och fulla med kemikalier tar inte lokala avfallsanläggningar emot dem. Och vet ni vad det största problemet är? Det är den påverkan dessa enorma, kemikaliestinna klädbergen gör för människor, djur och miljö i närheten. Vi snackar metangas och tungmetaller som hamnar ut i miljön och atmosfären vid nedbrytninhgsprocessen. FN rapporterade dessutom 2019 att det kan ta upp emot 200 år för kläder i syntet att brytas ned. Fruktansvärt och skrämmande. 

Den enda ljusglimten i det hela är det finns nystartade företag som har börjat ta hand om avfallet, bl.a. genom att göra garnnystan eller husisolering. Men det här duger inte hörrni! Så här ser det ut för att vi överkonsumerar, ser kläder som något utan värde och för att vi hela tiden vill förnya oss. Det är vårt fel. Det är dags att vi skärper oss nu! Är du inte övertygad? Se klippet med klädkyrkogården på SVT här. Äckligt är vad det är.

Fel fokus!

Det har jag tänkt en del det senaste. Varför snackar vi så mycket om att ställa om produktionen, att köpa hållbarare material och att göra bättre val när det, enligt mig, inte är det som hållbarhetens kärna? Vi kan ta förra veckans Ekonomibyrån om klädskam om exempel. I programmet hade vi en liten panel bestående och en hållbarhetsskribent, en influencer och en hållbarhetschef på ett fast fashionföretag. Jag ska inte ägna mig åt någon fingerpekning eller så och även om jag personligen tycker att lite skam är bra (jag får återkomma till detta) så tänker jag att det är helt fel fokus. Vi måste istället lyfta det som är viktigt och bra på riktigt. Greenwashing är mer norm än undantag och alla företag är så himla hållbara hela tiden. Bomullen är hållbar (eller?) och polyestern är återvunnen men allvarligt, det är inte så vi gör revolution!

Hållbarhetschefen för Gina Tricot sa så käckt i programmet (se det här) att de har hållbar energi och bättre vattenanvändning och förstå mig rätt nu, allt det där är bra. Allt som görs för klimatet är bättre än inget alls eller det som är direkt skadligt men hållbar energi och bättre vattenanvändning är en piss i Jordan sett till vilket klimatavtryck textilindustrin gör. Vi vet ju att 80% av ett plaggs klimatavtryck görs under produktionen och textilindustrin står för en stor del av världens utsläpp. Det handlar helt enkelt om vår överkonsumtion. Textilindustrin är smutsig, verkligen, men hade den inte varit så enormt omfattande hade den inte gjort ett sådant avtryck. Det är mängden det handlar om. 

En annan grej det ofta fokuseras på när det snackas hållbart mode är det här med material och textilåtervinning. Senast förra veckan hörde jag ett litet samtal med en textilforskare som gav som konkret råd att man aldrig ska köpa blandmaterial eftersom det inte kan återvinnas. Men vad spelar det för roll när det bara handlar om ca 1% av alla textilier som återvinns? Då är väl inte det rådet så mycket värt eller? Dessutom har jag sett en siffra om att avtrycket bara är 10% mindre vid återvinning av ett plagg jämfört med nyproduktion. Så vinsten för miljön är ändå marginell.

Så, vad är då lösningen på hela modeklimatkrisen undrar ni? Jo, den kommer här från denna hållbara modeguru. Får jag kalla mig för det? Jag tror i alla fall stenhårt på att det handlar om cirkuläritet på olika sätt. Jag tror på klädbytardagar och loppis, som våra tjockisloppisar t.ex. Jag tror på remake och småskalig produktion med återbrukat material. Vi har så enormt mycket bra och snygga textilier, av en helt annan kvalitet än vad som görs idag, som redan finns där ute. Jag tror på att sy av dessa material hemma själv och jag tror dessutom på lappa och laga, lappa och laga och lappa och laga tills det inte går mer. Jag tror på att ta tillbaka hantverket och kläderna, att låta det ta tid och att ge kläder ett värde igen. Och då menar jag inte bara ett värde i pengar, utan även ett värde som funktion och symbol. Kläder ska både få kosta pengar och vara viktiga för oss. Jag gillar mina kläder. Älskar dem till och med. För mig är det det enda rimliga.

Och apropå cirkuläritet. Min sambo resonerade för mig härom dagen hur han ser framtiden för klädindustrin. Överproduktionen är som sagt problemet och det är det vi måste ifrån. Nyproduktion av kläder kan aldrig bli hållbar så volymerna måste ner, och det rejält. Han presenterade en idé om att i framtiden (och då helst i morgon) produceras färre volymer av alla kollektioner och nyproduktioner. Det är inte rimligt att alla ska kunna köpa alla nya plagg de gillar utan man kan gå ihop i ett kompisgäng och kolla vilka plagg de har och har fått tag på och kan då låna av varandra. Att man har en garderob och klädsamling tillsammans som cirkulerar runt helt enkelt. Inte så dum idé va? För faktum kvarstår, vi behöver kläder. Och denna modell kan ju vara ett komplement till min lösning på världens klädproblem: använd det som redan finns. För mig är det svårt att rättfärdiga all överproduktion av nya kläder som sker, samtidigt som det bränns och deponeras fullt fungerande kläder varje dag.

Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

World rivers day

Idag vill jag uppmärksamma World Rivers Day. Det är en internationell dag som alltid sammanfaller med fjärde söndagen i augusti då vi firar alla världens vattenleder. Dagen har firats sedan 2005 och är grundad av naturvårdaren och flodkonservatorn Mark Angelo. Årets tema för dagen är "Day of action for rivers". Hur dagen firas kan ske på olika sätt men det kikar man på hemsidan kan man se att det till exempel skapats event för att städa floder och andra strömmar men även lite mer mysiga och klassiska flodaktiviteteter anordnas som att åka kanot eller kajak.

Så, vad har detta med hållbart mode att göra då? En hel del skulle jag säga eftersom floder världen över förorenas av olika industrier, inte minst av textilindustrin. Ci Tarum i Indonesien t.ex. är en flod som försörjer tusentals människor med vatten men är även en av världens mest förorenade vattendrag just på grund av textilindustrin. Vi behöver inte heller gå särskilt långt tillbaka i vår svenska historia för att hitta liknande scenarion. Det sägs ibland att man kan se vilken färg som kommer bli säsongens modefärg genom att titta på vattendragen då avfallet spolas rätt ut i vattnet. Så sent som i mitten på 1900-talet sade man att man kunde se alla regnbågens färger i Viskan i Borås som fick fungera som utlopp för textilindustrierna. Samma sak i Mölndalsån. Vi får inte glömma att vi hade en stor textilindustri i Sverige förra århundradet, med alla miljömässiga problem som vi kan se ännu idag. I Sverige har vi idag lagar som styr och reglerar utsläpp från industrierna. Då är det ju enkelt att bara flytta produktionen utomlands där de inte har samma regelverk. Japp, så är det.

Ok, vad kan du göra idag för att uppmärksamma World rivers day? Det är inte en stor dag i Sverige vad jag har märkt och uppmärksammas inte alls i media. Därför vill jag sprida kunskapen om den då det känns som en viktigare dag än kanelbullens dag. Åtminstone för mig som inte är så himla förtjust i kanelbullar. Men jag gillar vattenleder! Och vill du på din kammare fira den här internationella dagen kan du göra det genom att se ett par bra dokumentärer. Dels finns RiverBlue från 2017, en väldigt välgjord film med just nämnde Mark Angelo där han reser runt i världen och besöker och undersöker floder och dess status vad gäller utsläpp från textilindustrin. Jason Priestley är för övrigt berättarröst. Den här filmen kan man se på Vimeo, antingen genom att hyra den för 35 kr eller köpa den för 52. 

Är du inte pepp på att betala finns det även två bra dokumentärer på SVT Play. Den ena är Den giftblå floden från 2017 och om jag inte är helt fel ute är det här en kortare version av RiverBlue. Båda är nämligen från 2017 och innehåller samme Mark Angelo men dokumentären på SVT Play är bara 57 minuter lång då RiverBlue är 1.35. Här får man inte Jason Priestley dock, om man gillar honom. Denna dokumentär ligger kvar till 1 juli 2023 så man behöver inte ha bråttom. Vill man däremot se Stacey Dooley - modeinsdustrins smutsiga baksida från 2018 får man göra det innan 17 november då den försvinner. I denna dokumentär besöker Stacey Dooley bl.a. ovan nämnda Ci Tarum och testar vattnet i floden för tungmetaller och andra giftiga ämnen. Fasansfullt faktiskt!

Att  se en eller två av dessa tycker jag är ett ypperligt sätt att fira World Rivers Day på om man inte hinner dra igång ett städprojekt av en vattenled någonstans. Men till nästa år kanske? En viktig dag att uppmärksamma i vart fall. Personligen tror jag att jag ska se någon av ovan nämnda igen. Det är ju inte direkt som att det är ovärt att se en andra gång.

Linne i mitt hjärta!

Materialet alltså, även om jag gillar att ha linnen på mig med. Linne är som bekant gjort av växten lin och är ett riktigt supermaterial om du frågar mig. Det ser inte mycket ut för världen på bilden kanske. Inte i den formen i alla fall. Men när man gör garn, och senare tyg av det, blir det magi. Så vi glömmer det där grå skrufset nu och fokuserar på det vackra. Även om skrufset också är vackert.

[foto: Emma Lejbro]

Lin är som sagt en växt som finns i två huvudsakliga former. Oljelinet gör man linolja av och spånadslinet spinner man garn av. Det hörs på namnen vad de används till. Och till skillnad från det mindre oljelinet är spånadslinet en hög och rak växt som har få förgreningar. Det fina med lin, till skillnad från bomull, är att lin kan växa i lite kallare klimat vilket vi har här uppe i norra Europa. Det är en av våra allra äldsta kulturväxter och vi vet att man odlade lin åtminstone för 7000 år sedan. Och här kommer det fiffiga. Lin funkar bra att odla på mark som inte är så himla bra att odla mat på. Växten behöver inte överdrivet med vatten eller konstgödsel heller till skillnad från bomullsplantan. Det ska tydligen vara så fiffigt att lin, liksom hampan, kan hjälpa till att rena marken från tungmetaller. Och det är definitivt en bra sak. Idag odlas inte mycket lin i Sverige utan produktionen sker främst i Kina, Nederländerna, Belgien, Polen och Baltikum. Man kan köpa toppenfina linnetyger och produkter i mitt kära Estland t.ex!

Det var ju en jäkla massa fördelar. Här kommer dock en nackdel. Eller sex. Lin har en väldigt omständig beredningsprocess. Först måste man nämligen rycka linet. Och sen måste det torka. Det tar ett tag. Nästa steg är att linet måste rötas, dvs att pektinet i stråna bryts ned genom att ruttna. Detta kan man antingen göra genom landrötning eller vattenrötning. Det här tar också ett tag. Sedan ska linet bråkas. Det innebär att man knäcker linstråna så att det vedartade skrufset kan tas bort vid nästa steg som är skäktning. Då slår man på linet med en stor träkniv. Därefter häcklar man och det innebär att man liksom kammar linet med en stor vass metallkam. Jag har skurit mig på en rostig sådan en gång. Därefter kan man spinna det. Och det är ett helskotta om man ska göra det för hand. Jag vet för jag har testat. Det blev inte vackert! Idag görs givetvis allt det här maskinellt men tänk vad värdefullt lintyget var förr i världen när man gjorde allt det här för hand! Och vävde tyget, och färgade! Och glöm inte att man måste odla linet själv med. Och detta gjorde man fram till åtminstone 17-1800-talet när bomullsindustrin tog fart och blev en importvara för oss här i Sverige. Men linet fanns ju kvar. Det finns vissa aspekter där linet är överlägset många andra material!

Dels är lin väldigt slitstarkt. Det tål också höga temperaturer och starkt ljus. Det har en bra uppsugningsförmåga och passar därför både i handdukar och trasor men även i kläder då det håller oss svala på sommaren utan att kännas kalla och klibbiga. Linnetyg lär kunna ta upp så mycket som 50% väta utan att kännas blött. Vilken superfiber! Och så har det en enormt vacker lyster som t.ex. bomullen saknar helt! Ja, det negativa är väl att det skrynklar lätt och det nöts ju en del med. Däremot fäster inte smutsen så bra på materialet och det räcker ofta med en vädring istället för maskintvätt. Linne funkar absolut att tvätta i tvättmaskin men det sliter en del på tyget. Det är ju dessutom en bastfiber och om fibern knäcks är den knäckt. Det är det som lätt kan hända med linnebyxors knän. De har liksom knäckts till i den formen.

Jag gillar linne. Jättemycket. Men jag har kommit av mig lite i mina linkläder under några år. När jag lite släppte vikingalivet vi kan se ovan där linnekläder var standard hade jag inte mycket lin i mitt liv men nu har det tagit fart igen! Jag har en del plagg i linblandning (men tyvärr inga blandningar av ull och lin som man ju tydligen inte ska blanda som kan läsas om här) men jag har t.ex. en kofta i lin och viskos som är väldigt trevlig! Men det är inte superlätt att hitta linne i klädbutikerna. Bomull, viskos och förhatlig polyester är lättare att komma över. Gudrun Sjödén har en hel del lin också, både i vävt och stickad form. Stickad lin är verkligen en kategori för sig då det har allt det där bra med slitstyrka och fin lyster men det får ett sådant fin fall med! Det finns även andra "tantmärken", dvs sånt som jag gillar, som har en del linnekläder. Det är ju märkligt att bara tanter vill ha lin. Jag tycker att det är en toppenfiber som funkar på alla åldrar. 

Har du några linnekläder då? Är det ett material du gillar? Det borde du! Har du tagit dig hit har du förhoppningsvis konstaterat att lin förtjänar mycket mer kärlek än det får. Det är ett fantastiskt material för kläder! Kika bara på den här klänningen från AnnAn Design jag fyndade i augusti på vår nya Reningsborg på Hisingen! Den är småskaligt producerad i Alingsås tror jag. Till saken är att den var helt ny med lapp kvar (vilket egentligen inte nödvändigtvis är bra) och den hade kostat 1190 från början. Och den är superfin, väldigt välsydd och har fantastiska detaljer. Jag älskar den! Jag älskar linne. Gör du det med?

Att skänka är inte en god gärning!

Inte per definition i alla fall. När jag pratar hållbarhet och hållbart mode med vänner får jag ibland ett litet försvarstal kastat i ansiktet på mig. "Nej jag handlar inte second hand pga... osv, men jag skänker alltid mina kläder till xxx! Då gör jag ändå en god gärning!". Det har hänt mer än en gång att personer rättfärdigat sina nyköps-shoppingsprees med att de skänker ju ändå massa kläder också och det går ju till välgörande ändamål och då är man ju rätt helig ändå. Så enkelt är det faktiskt inte. Om man ser det faktum att man lämnat in en påse kläder till Stadsmissionen eller Erikshjälpen t.ex. som en legitim anledning att köpa massa nytt är miljönyttan och den välgörande handlingen ganska ogjord. Om man fokuserar på miljönyttan nu. Pengar in i organisationer som gör massa gott som ovan nämnda organisationer är absolut bra ur det perspektivet. Men faktum kvarstår att vi skänker 3.8 kg textil till välgörenhet och second hand varje år, men vi köper bara 0.8 kilo begagnat. Överflödet hamnar någonstans och i värsta fall i bränntunnan eller som landfill. 

Att göra sig av med begagnade kläder är bara bra för miljön om de kommer till nytta igen. Om de återbrukas. Så är det. Annars är det helt ogjort och faktiskt inte alls bra för miljön. En deponerad t-shirt av bomull genererar metangas som är riktigt dåligt för miljön. Eldas t-shirten istället upp blir den till koldioxid. Också väldigt dåligt. Vi återkommer till siffrorna från BjörkåFrihet: de får in 10 ton kläder om dagen, 4 ton av dem sorteras och 6 ton säljs utomlands. Vad som görs med kläderna utomlands har man rimligtvis ingen vidare koll på. Alltså har du ingen som helst koll på om den där skjortan du skänker säljs vidare i butik eller om den blir till växthusgaser. Blir den till växthusgaser är det ju faktiskt sämre än om den ligger kvar i din garderob och används en gång vartannat år.

Alltså, när du rensar din garderob behöver du säkerställa att dina plagg används vidare när du ska göra dig av med dem. I första hand: se till så det du ska göra dig av med är bra grejer som är värt att ta vara på. Sortera och vik snyggt istället för att knöla ner i en sopsäck. Och se till att det är helt och rent. Större second handaktörer i alla ära men det kanske inte är bästa utvägen. Fundera över vad ni har i närheten. Har ni någon mindre second hand från kyrkan, IOGT, någon idrottsklubb eller annat där det är större chans att de tar till vara på allt? Satsa på dem då! Är det trasiga kläder? Finns det någon remakeverksamhet som Kupan i Åmål eller WeReDo Fashion på orten? Då vet ni vart den kassen går. 

Ett annat sätt för att kläderna kommer till användning igen är att ge bort eller sälja till en kompis du vet har samma stil och storlek. Själv har jag en personal clothing dealer som brukar komma med en laddning då och då eftersom hon vet att vi har liknande storlek och smak. Eller varför inte ordna en klädbytardag! Jag har ett schysst koncept för det som man kan läsa i det här inlägget. Jag älskar klädbytardagar och tycker det är ett lysande koncept, både stora offentliga sammankomster och små man anordnar med kompisar. Det blir ju liksom gratis shopping och man har möjlighet att testa grejer man är lite osäker på utan att det blir ett extra inköp. Gillar man det inte när det kommer omkring kan man ju ta med det nästa gång igen så får någon annan testa.

Faktum är att kläder kommer mest till användning igen om det finns något värde i dem. Vad som är värt något är väldigt individuellt men vår inställning till vad som är värt något spelar definitivt roll. Det är skillnad på en säck med skrynkliga ihopknölade plagg och en påse med fina och vikta välstrukna plagg. Att sälja kläderna vidare själv blir liksom lite mer värdefullt än att knöla och skänka. Och där finns det många olika möjligheter. Att låta någon göra det åt en är väl det enklaste om man inte orkar hålla på och greja med det själv. Sellpy är en enkel variant, med risk att få plagg bortrensade och väldigt lite för lite betalt för dem dock. Jag har testat att sälja via Sellpy och blev ändå nöjd vilket man kan läsa om här. Sedan finns det fysiska butiker som säljer väl utvalda plagg på kommission. Arkivet STHLM, Systrarnas Gröna och Varié är exempel på det. 

Sedan kan man så klart anordna en egen loppis i en lokal eller på gatan. Det blir mer och mer poppis med promenadloppisar och den klassiska barnloppisen finns i olika modeller. Kvarstår dock pandemin. Jag tror på när jag ser det att vi kommer kunna gå tillbaka till det normala igen här snart men mer och mer verksamhet har dragit igång har jag märkt. Här i Göteborg har t.ex. bakluckeloppisarna i Slottskogen kommit igång igen, med mer avstånd och restriktioner. Har man bil är ju det ett bra alternativ. I lokala köp- och säljgrupper på facebook säljs det ofta klädpaket för avhämtning och i andra grupper, sådana för ett visst område eller ett kvarter, har jag mer än en gång sett att folk drar ihop egna små loppisar i trädgården. Bra grej.

Så har vi ju nätet med. Tradera och Blocket är klassiker om man orkar hålla på och fota och lägga upp men så finns ju även Marketplace och diverse andra tjänster som Plick t.ex. Det finns även appar och hemsidor för klädbyten som Renew outfits och Popswap. Sedan finns det ju otaliga facebookgrupper för köp och sälj av kläder. Och jag har testat. I början på sommaren lade jag upp ett antal plagg i grupperna Gudrun Sjödén Köp & Sälj och Circle of clothes. Det funkade riktigt fint faktiskt! Av fjorton plagg fick jag sålt nio och det var jag nöjd med. En klänning jag inte fick sålt sålde jag sedan istället via instagram som också är ett tips. Många har bloppiskonton på insta som är väldigt populära.

Det var som sagt en positiv upplevelse att sälja via facebook och här kommer lite nybörjartips från mig. En viktig grej är att lägga ut rätt plagg i rätt grupp. Det finns mängder med typer av grupper och kolla runt lite och lär känna dem rätt. Moderna lite "poppis" kläder i en grupp, vintagekläder i en grupp, kulturtantskläder i en grupp osv. Det är större chans att få plaggen sålda om de visas upp för rätt publik. Det finns även särskilda grupper för specifika märken och då kan man ju räkna med att plaggen faller publiken i smaken. Sedan är det alltid bra att ta flera bilder i olika vinklar och skriva ut lite mått så man vet att det passar. Bilder med plaggen på tycker jag själv är väldigt trevligt! Och skriv ut material för skjutton! Vi är flera som är lite kinkiga med material i denna värld. Sedan tycker jag inte heller man behöver ta i priset så mycket för man vill ju ha det sålt. Samt att jag personligen också föredrar om det är ett pris inklusive fraktkostnad. Så slipper man böka med det. Det känns ju också alltid positivt med pris inkl frakt. Nästan som att frakten är gratis, hehe. Spårbart upp till ett kilo för 66 kr tycker jag är enkelt.

Ok, är du en sån som absolut inte orkar greja med att sälja så är det ju så klart bättre att dina påsar hamnar i Myrornas container än i den för brännbart. Men testa en klädbytardag eller att sälja på ett eller annat sätt! Det är faktiskt rätt kul! Och som sagt, det är större chans att kläderna verkligen kommer till återanvändning då och det är då miljönyttan blir av. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: kläder måste få ett värde igen och inte bara slit och släng! Detta är ett sätt. Att låta dem bli metangas är inte ett. Att hantera sina kläder rätt, både före och efter brukningstid är ett ansvar. Om vi vill leva kvar på denna jord. Men jag tvivlar rätt rejält nu om jag ska vara ärlig...

Älska hata Monki!

Jag älskar Monkis kläder! Det finns så mycket snyggt. Men jag hatar också Monki. Verkligen. Jag hatar deras kvalitet och jag hatar att kläderna går sönder hela tiden. Eller, de är trasiga och defekta när de är nya helt egentligen. Det tycker jag är ett mått på hur mycket snabbmode de är. Monki ägs av H&M och kollar man dem i appen Good on you får de omdömet "it's a start". Det kunde vara sämre alltså.  De har gjort vissa bra val vad gäller miljö genom att använda ekovänliga material som återvunnen bomull samt att de jobbar med att minska utsläppen av växthusgaser. De är upp emot 80% transparenta vad gäller sina leverantörer och de använder inte päls, dun eller angoraull t.ex. Så länge allt väl men det duger faktiskt inte.

Förra året gjorde jag något jag inte borde kanske. Jag köpte fyra nyproducerade klänningar från Monki och samtliga fyra var defekta på ett eller annat sätt som jag skrev om här. Jag valde att behålla dem eftersom jag inte ville skicka tillbaka dem, vänta på återbetalning och beställa igen och då riskera att de skulle ta slut. Det enda jag fick var 20% rabatt på mitt köp och tre klänningar att laga. En av dem var ganska rejält defekt och fick kräva lite sykirurgi. Jag tycker inte det är rimligt att det ska vara så.

I vintras fick jag en leverans av min personal clothing dealer med bl.a. två klänningar och en kaftan från Monki. Samtliga tre var oanvända och bara tvättade. Och kan ni tänka er, två av dem var defekta. Kaftanen hade en förslitning i tyget jag fick laga och den ena klänningen var öppen i sömmen, precis som en av dem jag köpte förra året var. Sykirurgi krävdes igen. Jag köpte dessutom en kaftan i facebookgrupp som jag insåg var fel modell så jag sålde den vidare i samma facebookgrupp, aldrig använd av mig. Den var också defekt visade det sig. Jag blev inte förvånad. Tidigare i år hittade jag ett hål i min favoritkaftan och jag har en klänning som gått sönder vid knapparna två ggr. Båda från Monki. Den här kassa kvaliteten vittnar tydligt om att det produceras för mycket, för snabbt och med för kassa villkor. Och det är inget jag vill stödja. Om jag någon gång ska köpa nytt snabbmode igen kommer det inte bli från Monki. Rent etiskt är det garanterat inte bättre att handla från Kappahl eller H&M t.ex., men där har jag inte haft samma "tur" med de defekta plaggen i alla fall, i mitt förflutna. 

Faktum kvarstår dock att jag tycker att väldigt mycket från Monki är skitsnyggt. Jag kommer garanterat vilja ha Monkikläder igen. Tur att jag bara handlar second hand då. Det känns nästan som att jag litar mer på second handbutikernas kvalitetskontroll än på själva företagens. Och det kan få vara ok med ett hål här och där om det är begagnat tycker jag. Jag kan ju laga. Och inga fler grisen i säcken via nätet heller helst. Det är käckare om jag kan granska plagget själv först. Som med den här koftgrejen jag hittade på Smyrna second hand i våras. Skitsnygg men lite nopprig i kanten. Den kostade 50 spänn och jag har en noppmaskin som gjorde ett hyffsat bra jobb i detta läget. Och det blev ju faktiskt skitsnyggt ihop med snyggskjortklänningen från Rino.se. Så med detta vill jag bara säga: livet är för kort för kass kvalitet.

Konsumtionspyramiden

Idag ska vi snacka konsumtionspyramiden. Jag tar inte på något sätt åt mig äran för den. Jag har inte kommit på den, jag har inte gjort illustrationen, jag försöker bara leva efter den. Illustrationen har Johanna Leymann gjort på den tiden hon hette Nilsson. Man får gärna låna hennes illustrationer och dela dem, så länge man hänvisar till henne. Delningsekonomi helt enkelt. Bilden är inte min, jag bara lånar den. Jag har hämtat den härifrån och här man också kan läsa mer om just konsumtionspyramiden. Om man vill det.

Så, konsumtionspyramiden är din vän i vardagen som du alltid ska förhålla dig till. För även om man inte är som jag, dvs en sån som knarkar kläder i alla dess former, så behöver vi faktisk ett och annat nytt ibland. Eller, "nytt" menar jag då. Så, säg att du behöver, eller för den delen, får lust på, ett par nya sandaler. Vad gör du då? Så här menar jag!

1. Använd det du redan har. Har jag redan ett par sandaler? Ja just det, jag har ju ett par sandaler från ett par år sedan som funkar alldeles utmärkt så jag använder så klart dem detta året också. De funkar ju fortfarande. Vi köper redan alldeles för mycket nya textilier, kläder och skor så det kan vara nog. 80% av ett plaggs klimatpåverkan sker vid produktionen och med tanke på hur lite vi använder våra plagg är det rätt orimligt att vi springer och köper nytt hela tiden. En t-shirt används i snitt 30 ggr. Inte rimligt. Använd det du redan har, om du kan. Det är det allra bästa.

2. Dela. Ok, de sandaler jag redan har funkar inte av någon anledning. Finns det några andra sandaler i min närhet jag kan låna då? Har min kompis med samma skostorlek något par som hen inte använder? Då är saken biff! Annars kan jag kanske hyra ett par? Det finns en hel del hyrtjänster för kläder. Om just sandaler är topp tio på uthyrningsbara plagg vet jag inte. Men kanske en klänning? Eller en kavaj? Man måste ju faktiskt inte äga det man använder. Då delar man helt enkelt på livslängden på plagget med andra människor. Lite som med en hyrcykel. Eller, vad sägs om att byta med någon? Om jag får dina sandaler får du min paljettväska? Klädbytardagar, stora som små, är något jag verkligen gillar. Mina bästa tips på hur man ordnar en egen har jag här. 

3. Laga och uppdatera. Om jag inte hittar några sandaler att dela på får jag väl ta mina gamla ändå då. De har ju lossnat lite i sulan med det går ju faktiskt att laga! Kanske kan jag limma på den själv? Annars finns det ju faktiskt sådana som försörjer sig på detta. Enligt illustrationen ovan, även den från Johanna Leymann, sparar man över 30 kg i koldioxidutsläpp av att laga ett par läderskor jämfört med att köpa nya. Skomakare finns, tack och lov, fortfarande lite överallt. Skräddare också, om man börjar spana efter dem. Har man ingen sådan i närheten kan man alltid anlita Repamera, som jag för övrigt rekommenderade till en kollega idag, utan att ens ha testat dem själv. Eller så kan man göra det som jag är skitdålig på, dvs vårda skorna eller plaggen redan från början. Särskilt med skor jag kass. Och som sista utväg, om plagget är helt kört kan man alltid återbruka och göra något annat av det. Det är jag däremot helt ok på. Slänga ska man i vart fall inte göra!

4. Köpa second hand. Det här är jag riktigt bra på. Dels tycker jag ju att det är roligt att handla begagnat och dels så vet jag ju att det är det bästa. Second hand i första hand. Och Johannas illustrationer funkar så bra så tar en till. En nyproducerad jacka har lika mycket klimatavtryck som 394 stycken begagnade! Det är rätt sjukt. Då tycker jag inte det finns någon anledning att köpa nytt. Jag har blivit riktigt bra på att hitta det jag vill ha eller behöver begagnat. Det gäller bara att inte ha så bråttom och att veta vart man ska leta. Sellpy och favoritloppisar, som jag för övrigt brukar tipsa om här, är dit jag oftast vänder mig. Och ja, det finns faktiskt second hand i min storlek också. 

5. Köpa nytt. Ok, då i allra sista hand kan man få köpa nytt. Säg att jag verkligen behöver ett par sandaler och jag hittar inga på annat sätt. Men då finns det i alla fall bättre val man kan göra. I första hand tycker jag man ska kolla efter hållbart och schysst producerade grejer. Veganska skor eller vegetabiliskt garvat läder kanske? Jag har fastnat för Duckfeet som är det sistnämnda. Sedan ska man fundera över vad man kommer använda, om det håller god kvalitet och akta sig för snabba modetrender som snart flaxat förbi. Jag är ingen basgarderobsmänniska men jag vet vad jag gillar och vad jag kommer gilla om fem-tio år. Köper jag något jag verkligen vill ha och gillar kommer jag använda det länge och vända mig till min egna garderob innan jag letar efter någon annat. Och så var vi tillbaka på ettan. Kanske är konsumtionspyramiden en cirkel egentligen?

Och när jag funderar på det så har jag faktiskt funderat på ett par "nya" sandaler, ett par mer chunky. Ja, jag har redan sandaler och behöver egentligen inga "nya", men jag är sugen på att spana lite på begagnatmarknaden. Att spana utan att köpa är också kul! Så det tänker jag ägna kvällen åt nu.

Handla småskaligt!

Idag ska jag uppmärksamma en form av klädshopping jag tycker att an kan ägna sig ut utan att känna några större olustkänslor för, så länge man gör det med måtta så klart. Detta är inte ett inlägg som förespråkar överkonsumtion. Men jag tycker, att ska man unna sig något nytt plagg någon gång så bör man välja ett småskaligt producerat sådant. Med småskalig produktion menas givetvis att kläderna produceras i liten skala och det är motsatsen till vad snabbmode och fast fashion är. Detta innebär också att för att kunna överleva på det har kläderna skäliga priser och man kan inte köpa en klänning i linnemix för 199 kr utan snarare kanske 1199. Det kanske låter saftigt för många men det är det med rätta. Det rimliga priset är det senare och inte första, om man tänker efter.

Ingen klädproduktion kan egentligen bli miljövänlig. Det går fortfarande åt skitmycket vatten till när bomullen odlas hur ekologisk den än är och även om färgningen sker i ett slutet system och inte släpps rakt ut i närmaste flod är det ändå kemikalier som ska till. Vad det hela handlar om är mängden kläder som produceras. Det produceras så orimligt mycket kläder varje dag världen över och det säljs och slängs lika mängder orimligt mycket. Eftersom snabbmodekläder inte egentligen har något egenvärde spelar det ingen roll om plaggen används få gånger eller inga gånger alls kanske, innan de vandrar vidare ut ur din garderob. Men den där klänningen för tolvhundra spänn, visst skulle det svida om den aldrig användes? Tolvhundra spänn i sjön är inget man gör lättvindligt och jag vill ändå tro att man tänker till lite innan man köper det där plagget för över tusenlappen. Fina plagg som kostar fyrsiffrigt lär man vårda mer ömt och skulle det vara så att de inte platsar i garderoben är det större chans att de säljs vidare än knölas ner i en skänkespåse eller ännu värre, en soppåse. Plaggen har mer andrahandsvärde helt enkelt och därmed mer egenvärde. Det är denna struktur vi ska sträva efter att återkomma till hävdar jag. Kläder ska få kosta. Jag vill härmed ge tips på mina småskaliga favoriter som jag hela tiden återkommer till. Även här på bloggen.

Lille-Lo var min inkörsport i den småskaliga världen. Jag bröt mitt andrahandslöfte 2019 och köpte ett sjok definitivt var värd sin tusenlapp. Den var egentligen ett prov och de som finns att köpa hos Cecilia idag är någon procent olik min men den är ändå magisk! Jag känner mig alltid dösnygg i den och den känns lyxig på något rimligt vis. Sedan dess har jag även införskaffat kaftanklänningen spektakel, en solskärm och ett pannband från Lille-Lo. Nu senaste även en scrunchi faktiskt i andrahand. Jag hade kunnat köpa en av varje sort hos Lille-Lo men där är jag inte just nu. Något jag gillar med sådana här småskaliga producenter är att utbudet hela tiden är föränderligt utifrån tygtillgången. En modell kan finnas i flera år men det blir liksom som små kollektioner genom åren med vilka tyger som finns. Ett tyg kan räcka till kanske fem klänningar och sedan finns det inte mer. Då blir det lite exklusivt. 

Gillar man Lille-Lo ska man definitivt kolla in hennes kompis Rino.se. Här snackar vi också mycket färg och mönster och jag tilltalas särskilt av alla flowy och kroppspositiva plagg. Vill man prova plaggen kan man med fördel besöka Lille-Los och Rinos gemensamma butik, Färgstark butik, som ligger vid Midsommarkransen i Stockholm. Det gjorde jag i februari förra året och köpte världens finaste kimono i feministtyg. Jag har även förälskat mig i skjortklänningen som jag har två av. Förutom den sketsnygga på bilden har jag även en gul i linnemixtyg. Skjortklänningen kostar 1399 och finns i upp till 2Xl. Det är den storleken jag har för övrigt. Och jag känner mig sällan så snygg som jag gör i den här! Och för mer närmare presentation av butiken, Lille-Lo och Rino, kika in här.

När vi ändå snackar flowy och kaftaner har jag helt snöat in på Dots'n'Bows kaftaner. Jag ska erkänna att jag har fyra stycken men en köpte jag i andra hand och en var andrasortering. Och inte skäms jag för det! Min favorit är den gula i Stoff&Stils trantyg jag köpte i höstas. Den var redan uppsydd och såldes ut men i övrigt syr de på on demand. En väntetid på några veckor får man räkna med men det är värt det! Förutom kaftaner har de supersnygga byxor och jumpsuits bl.a. och jag är väldigt sugen på att beställa en hoodklänning. Dots'n'Bows har flaggat för att pandemin har påverkat försäljningen negativt så om man någon gång ska beställa därifrån är det nu, hävdar jag. För mer om Dots'n'Bows finns detta inlägget.

Jag har tidigare tipsat om några örhängesfavoriter vilka alla tål att nämnas igen. Jocelyn Superstar och Kajsaellen gör örhängen i polymerlera och Pow Studio, som ingen kan ha missat pga superhajpad, gör i plast. Alla har har förärats med egna blogginlägg tidigare som sig bör. Jocelyn Superstar gjort mina supersnygga tegnellisar, Kajsaellen har bidragit med mina blingigaste bling och Pow Studio finns numera i fyra exemplar i min örhängessamling. Två par är köpta i andra hand. Och vill ha unika handgjorda örhängen finns det en hel uppsjö där ute. Fajjans Mini Sweets är en annan favorit men jag har även spanat in Lilla Grå, Femmeclay och Marlene Boke. Det finns verkligen hur mycket som helst!

Och för att sticka in lite fler klädtips när jag har chansen så finns relativt nya Kaftanheladan som bara säljer via instagram. Där man man snacka kaftanhimlen! Sysarasyr gör kläder i färgsprakande tyger som andas 70-tal och en hel del tyger är återbruk. Och gillar man retrotyger och återbruk ska man definitivt spana in Hjärtrud som har funnits relativt länge på marknaden. Det började med enbart barnkläder av återbruk och nu finns det även vuxenkläder. Jag var så nära på att köpa ett par omlottbyxor i somras men det blev inget då. Jag har stora planer för denna sommaren istället.

Det finns massor där ute och fler ska det bli hoppas jag! Mina favoriter är inget nytt under solen eftersom jag bloggat om dem mer än en gång tidigare men de tål att omskrivas igen. Det är så här jag vill att textilbranschen ska vara. Det känns så ofräscht med multinationella snabbmodekedjor och efter monkifadäsen förra året skulle jag aldrig handla nytt från dem igen. Köper man däremot från småskaliga eldsjälar är det köp som inte skaver och jag längtar efter en textilbransch helt dominerad av småskaligt och schysst. Men det lär väl inte hända under min livstid. Har du några småskaliga favoriter då? Tipsa mig gärna!

Vi är bortskämda!

Jag hittade den här tröjan på second hand i helgen. En tom och rymlig second hand, bara för att försvara mig sådär som man ju gör. Jag tilltalades av leopardprintet som jag uppenbarligen gillar men tvekade lite pga det rödvita kluddet mitt på tuttarna. Jag tyckte det kändes lite fjortis. Men den passade och hade allt det där jag gillar; bra passform, najs print, 100% bomull, tvättad och färdgkrympt osv. Men så slog det mig att texten gör ju sin grej! För om det är någonting vi ändå är, så också jag, så är det bortskämda! När det gäller att handla kläder använder vi ofta det som ursäkt när vi ska motivera våra nyköp av snabbmode, det där med att vi inte har råd annars. Jag skriver "vi" för jag har också gjort det. "Men jag har inte råd att köpa annat än billiga t-shirts från H&M!". Det där är väl ändå en sanning med modifikation för de flesta. Nej visst, du har väl inte råd att köpa sex schysst tillverkade t-shirts för 600 kr styck men du kanske har råd med en? Istället för alternativet att köpa sex inte så schysst tillverkade för 99 kr styck. Det är så jag tänker. 

"Jag har inte tid att springa på second hand och leta för tid är pengar!" sa någon. Vad det hela handlar om är att det är enklare att bara springa in och köpa de där sex t-shirtsen på en gång istället. Men det är det som är problemet, vi är så bortskämda med att det finns jättemycket billiga produkter och vi har både råd och tid att överkonsumera men att köpa få grejer, leta runt lite och vårda och använda länge är de flesta inte så intresserade av. Fast fashion bygger på att vi ska handla mycket och billigt och använda lite innan vi kasserar och konsumerar mycket igen. Nya kläder ska ständigt vara ett flöde in i vår garderob. Det är där problemet ligger och det är där vi alla, konsumenter som politiker som fabriksägare, behöver ställa om. Ansvaret ligger inte bara hos en grupp men det kan inte längre vara försvarbart att köpa mycket och använda lite, sätta för långa priser, tillverka för billig kvalitet, betala sömmerskor för lite, tillåta minimilöner osv. Och vi måste sluta vara så bortskämda och vänja oss av med allt ska vara lättillgängligt och billigt.

Och det här med att hävda att vi inte har råd? Det beror ju helt på hur man ser det. För över tio år sedan kom en hemlös man fram till mig i Malmö och bad om lite pengar. Jag hade tagit tåget till Malmö för att träffa kompisar, gå på musikal, fika, gå på museum osv. Utan att blinka svarade jag "Nej. Ge dig inte på en fattig student." Jag ville liksom ha en ursäkt för att inte ge honom pengar. Han svarade att han var hemlös så han inte heller har det så fett. Då skämdes jag lite faktiskt. Jag menar, även om jag inte var ekonomiskt oberoende direkt hade jag väl ändå råd att ge honom några spänn, om jag verkligen hade velat? Och det där med att jag var student var ju inte ens sant. Jag hade slutat plugga och var timanställd på ett museum just då och hade i regel jobb så det blev över. Jag skulle säga att de flesta ändå både har råd och tid att välja annat än billigt snabbmode. Konsumera hellre mindre och bra och använd och vårda mer. Handlar du second hand är det dessutom billigare än nyproduktion. Det kan man inte komma ifrån. Vill man så kan man. Nästa gång vill jag istället att du är ärlig och säger: "Vet du, jag har inte lust att köpa färre grejer som är schysst producerade. Jag har inte lust att leta second hand.". Då kommer jag ta dig mer på allvar.

Dokumentärtips: Den giftblå floden

Jag har som vana att tipsa här på bloggen när jag hittar intressanta saker att se på temat hållbart mode och så. Härom veckan sprang jag på denna: Den giftblå floden på SVT play. Den kanadensiska dokumentären är från 2017 och väldigt sevärd. I den 52 minuter långa filmen besöker naturvårdaren Mark Angelo flera förgiftade floder världen över och ger intressanta reportage därifrån. Bl.a. besöker han Ci Tarum som man även får stifta bekantskap med i dokumentären Stacey Dooley - modeindustrins smutsiga baksida som jag tipsat om här innan. Den ligger också SVT play då och då. Mark Angelo är inte heller obekant om man har sett filmen RiverBlue som jag också tipsat om innan. Dokumentären är sjukt intressant och fasansfull. Se den. Den ligger kvar här på SVT play till 31 januari 2022 så du behöver inte stressa. Men se den snart och fundera över om du verkligen behöver ett par nya jeans till. Eller kromgarvade läderskor. Just sayin.

Det finns inga ursäkter

Förra året på 8:e mars skrev jag ett inlägg om det här med textilindustrin och feminismen. Jag fick en del kritik för det när jag delade det i en facebookgrupp för hållbart mode. Personen i fråga menade att min inlägg inte innehöll något annat än att jag är förkyld och tyckte nog att jag var lite snobbig och menade att alla inte har möjlighet, av te.x. ekonomiska eller regionala skäl, att handla hållbart vad gäller kläder. Jag tyckte det var en lite märklig strid att ta i en grupp för just hållbart mode. Jag tänkte själv att mitt inlägg kanske var lite raljerande och innehållslöst eftersom jag fick den kritiken dock. Idag läste jag om inlägget och jag står faktiskt för allt jag skrev. Det är till och med riktigt bra! För att läsa det själv kan du klicka här. 

Min poäng i förra årets inlägg var att textilindustrin är extremt kvinnoförtryckande och ofeministisk och funderade över om man verkligen, med handen på hjärtat, kan kalla sig feminist om man bidrar till den orättvisa industrin genom att överkonsumera snabbmode? Jag skriver ändå _överkonsumera_, jag fattar ju att inköp från vissa lite billigare kedjor kan vara behovsstyrda. Vi får återkomma till det nedan. Men kvinnorna är de som får betala det högsta priset i den här vidriga industrin, det kommer vi inte ifrån. Låt mig låna lite fakta och siffror från butiken Thrive som har illustrerat det tydligt på sin instagram idag. Av våra stora globala klädmärken har bara 12.5% en kvinnlig VD. Där kan vi börja. Inte så förvånande kanske, eftersom de flesta branscherna ser ut så. Visste du däremot att 80% av all världens textilarbetare är kvinnor? Visste du vidare att 98% av dessa textilarbetare inte får levnadslön för sitt arbete? Levnadslön är precis vad det låter som, en lön som man kan leva på. 98% får alltså mindre än så. Thrive berättar vidare att 70% av textilarbetarna i Bangladesh har fått uppleva våld och trakasserier pga sitt kön. Man kan ju ana att det inte är männen som upplevt det. Och för att illustrera vad som händer: det finns alltså textilarbetande kvinnor där ute som blir gruppvåldtagna om de syr fel. Det är enkel matematik hörrni, våra kläder sys till allra största delen i fattiga länder och det är främst kvinnor som jobbar inom industrin. Det är fattiga kvinnor det handlar om. Vad är hönan eller ägget egentligen? Är de fattiga pga underbetald textilindustri eller är textilarbetarna underbetalda just pga sitt kön och vart de är födda? Tål att tänkas på.

Och nu kommer vi till delen där jag kommer ryta till lite. Ibland när jag försöker diskutera dessa frågor möter jag på motstånd. Skäl som att man inte har råd att köpa hållbart producerat pga oftast dyrare är nog vanligast. "Jag kan inte köpa second hand pga att jag inte har normkropp." är en annan. Den skulle jag dock vilja hävda att jag slagit hål på med detta inlägget. "Det finns inte där jag bor och jag måste prova." är en annan välanvänd fras. Men jag tycker helt ärligt att det inte finns några ursäkter om man har mänskliga rättigheter och miljön i främsta rummet! Vill man så kan man. Vi måste helt enkelt tänka om vår konsumtion. Att överkonsumera fast fashion från företag som utnyttjar miljö och människor kan aldrig bli hållbart. Och hur mycket kläder behöver vi egentligen? Ska jag vara krass så skulle jag nog behöva fem par skor. Ett par vinterkängor, vandringsskor/kängor till övriga årstider, vardagsskor för höst/vår, ett par gummistövlar och ett par sandaler. Behöver jag egentligen mer än fyra, kanske fem jackor? Och hur många outfits behöver jag egentligen? Skulle vi bara köpa de kläderna vi verkligen har ett behov av och sedan använda dem flitigt, laga när de går sönder osv, skulle nog de flesta av oss kunna förvärva dem på ett mer hållbart sätt genom att köpa schyssta märken eller second hand.

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen minimalist. Jag har definitivt mycket fler än fem par skor! Men jag har köpt väldigt många av dem på second hand. Jag gillar ändå att ha mycket kläder att variera mellan men jag vill inte vara den som indirekt utnyttjar fattiga kvinnor i Bangladesh och Kambodja bara för att jag ska kunna shoppa mycket! Därför har jag valt att köpa i stort sett allt jag tar på mig second hand. Det är det som funkar för mig. Kanske är du en sån som handlar få kläder som du sedan använder tills de faller sönder och inte går att laga mer? Eller är du en som syr det mesta själv till och med? Jag menar, att är man feminist, är för mänskliga rättigheter och vill att vår värld ska överleva utan att miljöförstöringarna tar oss, då finns det inga ursäkter till att du fortsätter nöjesshoppa fast fashion utan att blinka. Ta ditt ansvar och handla schysst, hur du än gör det! I nästa inlägg kanske jag skulle tipsa om lite schyssta märken och bra second hander? Ja, vi får väl se vilka utskällningar jag får i år...

Serietips: Kvalitet

 

Jag tycker det är rätt torrlagt med tv-program på temat hållbart mode just nu. Det finns inte nog helt enkelt. Här kommer i alla fall ett tips på en bra serie från UR som kom 2014. Och den håller fortfarade. Kvalitet är en serie av och med Camilla Thulin som fortfarande ligger på UR play. Den finns i åtta avsnitt och varje avsnitt är 28 minuter långt. Så hä står det om serien på UR play: Svenskarnas textilkonsumtion ökar. Men vad är det vi köper? Programledaren Camilla Thulin tar oss med på en resa där vi följer kläderna från ursprung till färdiga plagg. Vi tittar på material, hantverk och klädstilar och lär oss mer om farliga kemikalier som finns i flera av de plagg vi köper. Låter lovande va? 

Jag gillar särskilt syjuntan med historienördiga män i första avsnittet, när Camilla letar kläder second hand till svenska mästarna i roller derby och reportaget som visar bomullens framställning i sista avsnittet. Det klippet har jag visat för mina elever många gånger. Och serien är verkligen toppen! Camilla Thulin är kunnig och bra, reportagen är intressanta och man lär sig massor! Efter att ha sett ett avsnitt gick jag t.ex. hem och testade om partnerns ärvda kavajer är välsydda eller ej. Det var de inte. Men de duger ändå. Och det var också i detta programmet jag lärde mig vad ftalater är. Och så har hon en söt hund också. Ett program av god kvalitet om god kvalitet helt enkelt. Se det om du inte redan har gjort det! Den finns här på UR play.

Världens fånigaste ord

Jag stannar bara till så här för att göra en liten reflektion över världens fånigaste ord. Nämligen det töntiga: villhöver. Jag ser det fan överallt nuförtiden! "Jag villhöver den tröjan" och "jag villhöver det garnet". Trams. Det finns väl ingenting som heter villhöver? Jag har egentligen inte så mycket emot att språket förändras och att det dyker upp nya ord men det där är ju bara fånigt. Snippa och hen är jag positiv till men villhöver fyller ingen nodvändig funktion.

Let's face it, det finns vill ha och det finns behöver. Jag har t.ex. leggings på mig nästan varje dag. Jag använder oftast svarta och de går sönder till slut av flitigt användande. Då behöver jag ändå ett par nya eftersom det är ett plagg jag använder och som fyller en funktion för mig. Jag kan behöva nya underkläder när jag nästan bara har trosor med stora hål i och om mina vinterkängor blir slitna och trasiga behöver jag ett par nya för att inte frysa om fötterna på vintern. Fine så.

Jag behöver inte örhängena jag visade i gårdagens inlägg. Jag ville ha dem. Och det kanske kan låta förmätet av mig att vilja ha saker när jordens temperatur hela tiden ökar pga överkonsumtion och flygresor (vilka inte jag står för i alla fall) och människor dör i svält varje dag. Eller krig. Men att jag skulle på något sätt motivera mina köp av nya blingiga örhängen för att jag -höver dem på något sätt är ju bara tramsigt. Det är som det är. Jag ville ha dem.

Hur motiverar jag att jag köper sådant som jag helt enkelt och väldigt egoistiskt bara vill ha då? Jo, det handlar ju ändå om att jag köper nästan allt jag tar på mig i andrahand. Kläderna och accessoarerna finns redan. Det gör inte att jag behöver dem mer men jag har åtminstone inte belastat miljön ytterligare. Köper jag något nytt gör jag i regel det från småskaliga producenter som inte heller belastar miljön nämnvärt om man jämför. Och det händer ändå rätt sällan. Mina småskaliga favoriter använder främst återbruksmaterial och miljömärkta tyger dessutom. Det är ett bättre val alltså. Det handlar inte heller om impulsköp jag kommer tröttna på ett halvår senare utan plagg jag kommer använda länge men jag får återkomma till varför jag gillar småskaligt så mycket vid ett annat tillfälle. Så låt oss sluta tramsa nu och vara ärliga med att det finns sådant man helt enkelt bara vill ha. Jag vill ha.

Att verkligen ogilla elastan

Jag hörde på en plattform för hållbart mode en gång påståendet att ett plagg måste innehålla några procent elastan för att sitta bra och falla snyggt. I could not agree with you mindre! Rena naturmaterial är alltid bäst enligt mig, och ju tjockare desto bättre. Jag förstår verkligen inte grejen med elastan. Det är bara irriterande att nästan allt ska innehålla det nu för tiden. En gång när jag var inne i en tygbutik frågade jag om de inte hade collagetyg utan syntet. "Det är ingen syntet i de där!" påstod personalen då. Eh jo, det innehöll ju ändå 3% elastan vilket jag påpekade. "Kan du hitta trikåtyg utan elastan i idag?!" frågade hon då och nog är det svårt! Men det går. Man får bara leta lite. Ni vet det är det som är det fiffiga med trikåtyg, det är stickat alltså är det stretchigt av sig själv. Man behöver ingen jäkla elastan!

Jag ska då erkänna att jag blev förvånad när jag en dag tittade i materiallappen i min favoritkofta och såg detta! Jag visste att det var elastan i, det känner man ändå, men 18% polyester? Jag förvånade mig själv. Till mitt försvar säger jag dock att jag har köpt den second hand och det tillhör inte vanligheterna att jag har sådana här blandmaterial i mina plagg. Så, vad är då elastan? Det är en polyuretanfiber, syntet = plast alltså, som är väldigt elastisk. Lycra och spandex är egentligen samma sak fast särskilda handelsnamn. Elastan finns ofta i träningskläder (kanske därför jag inte har så många plagg med det...) men det finns även ofta i underkläder, strumpor och badkläder. Tyvärr. Det är ett helskotta att hitta underbyxor utan elastan och min snippa tål inte elastan! Och syntet = plast = dåligt för miljön och ohälsosamt pga kemikalier och lösningsmedel och det kan även vara cancerframkallande. Och så ska vi ju inte glömma mikroplasterna som släpps vid tvätt!

Det fula med att blanda i elastan i massa plagg, förutom det nämnt ovan, är att blandmaterial i dagsläget egentligen inte går att återvinna. Återvinning vad gäller kläder är i stort sett none existing och den som finns handlar om rena material. Bomull med elastan i är alltså obrukbart i återvinningssammanhang. Värdelöst helt enkelt, inte bara när det är ett plagg som används, då det lätt blir slafsigt och hafsigt på kroppen, utan även när plagget är utslitet och borde kunna återvinnas. Och faktum är att det verkar gå någon jäkla trend i att allt ska innehålla elastan numera. Som den här klänningen från Gudrun Sjödén t.ex. Obs, också köpt i andra hand. Den är i vävt tyg och minimalt stretchig. Den lilla minililla stretch som finns i plagget är helt irrelevant för plaggets funktion eller känsla så vad gör skiten där? Oförståeligt. 

Och här ska jag visa vad lite elastan gör med ett plagg. Det här är partnerns hundbyxor som jag har lagat otaliga gånger. Jag vill inte ge upp dem. Det finns ju massa bra tyg kvar. Men kolla in bubblorna som blir av bara 2% elastan! Så blir det när elastanen börjar bli slapp och töja ut sig. Skitfult helt enkelt och jag kan avslöja att det är ett helskotta att laga sådana här stretchjeans. Riktigt, riktigt otrevligt. Men folk verkar ju gilla det där. Nu handlar det här blogginlägget egentligen inte om något särskilt mer än att elastan finns och att jag hatar det. Men så är det. Min rekommendation till dig, om du vill ha någon, är att undvika elastan så mycket du kan. Det gör inget positivt för plagget (enligt mig) eller miljön och det är skräp att laga. Personligen letar jag främst plagg och tyger utan det, men ibland får jag göra ett undantag. Du då? Team elastan eller team utan?