Rädd för färg

Jag snackar inte om mig nu alltså. Men runt mig, i olika sammanhang, springer jag ibland på trevliga människor som säger saker som: "Du har ju alltid så härliga färger på dig och jag skulle ju egentligen vilja men jag är lite rädd för färg.". Ingen skam i det, man måste inte gilla starka färger, men jag tycker att det är lite intressant. Vad är det man är rädd för? Att synas? Att sticka ut? Jag tänker att man kan sticka ut vad man än har på sig, det behöver inte ha med färgerna att göra utan om utstrålning. Men visst, den stora massan kanske är mer diskret och dovt klädd så det är väl lättare att smälta in. Om man vill det. Inget fel i det. Man bör ha kläder man känner sig bekväm i. Jag gillar färg och prints. Nä, jag är definitivt inte rädd för färg. Så här exemplifierar jag det. Kanske kan det inspirera någon att "våga" mer? Om man vill det dvs.

Det blir lätt mönstermix när jag ska färgmixa. Kanske för att jag har så mycket mönstrat. Och färgglatt. Skjortan har jag fått från en kompis på en klädbytardag. Hon köpte den ursprungligen till sin sambo på loppis som inte ville ha den. Tur för mig! Klänningen från Gudrun Sjödén har jag köpt på facebook, leggingsen är gamla, strumporna egenstickade och sjalen egenvirkad. Kombo by accident förresten. För att jag frös. Den blev väldigt lyckad!

Här var jag ju färgglad och fin. Vi hade faktiskt tema orange på jobbet den dagen och den här kjolen är verkligen en pärla. Jag har köpt den på en tjockisloppis för 40 spänn av min kompis Anna och den är hemmasydd av henne. Kimonon hade jag suktat efter ett tag. Jag hade en kaftanklänning i samma tyg men den satt inte som jag ville så jag bytte ut den mot denna istället och den känns mycket bättre. Om ni undrar varför jag pekar på magen är det för att jag fått några skumma fläckar mitt på från ingenstans typ. Mystiskt. Toppen är gammal och lagad. Och numera fläckig. Ett nyköp då det begav sig. Sneakerserna är från Sellpy.

Apropå gult fick jag för mig att klä mig helt i gult i våras. Då fick jag kommentarer om att jag verkligen gillar gult. Eh ja, har det undgått någon? Den ärtigt gula tröjan har jag köpt på BjörkåFrihet Backaplan, klänningen är från min personal clothing dealer, leggingsen är gamla, strumporna är köpta på Röda Korset i Vänersborg och skorna hittade jag på Majornas megaloppis. Jag har även ett par gula örhängen från Pow Studio om du inte upptäckte det. Men fräsigt va? Det är nog första gången jag haft en helt monokrom look för övrigt, skorna undantaget. Förutom svart då. Det är ju också monokromt.

Och när vi ändå snackar monokromt och teman så har vi teman på jobbet ibland. Innan höstlovet hade vi färgtema en hel vecka och en dag var det grönt. Det är ju kul med monokromt så jag körde all in igen, bortsett från lite ränder på kjolen. Tröjan, Flax light, har jag stickat själv, under har jag en fransk militärundertröja från Kvibergs överskottslager (i Björlanda), kjolen är från Reningsborg i Angered och en riktig vintagepärla enligt mig. Leggingsen är gamla och lagade, strumporna har jag stickat själv och skorna är mina gamla trotjänare till Duckfeet. Även här hade jag ett par Pows faktiskt. Fast gröna då.

Att jag inte känner mig jättebekväm i helsvart (längre), det har jag ju berättat förr, men faktum är att i morgon händer det igen. I morgon har vi svart tema på jobbet och klart jag hakar på. Jag har ju massa fina svarta kläder. Kan jag följa temat så gör jag det. Svart är också en färg, och det är ok. Neutralfärg har min kollega lärt mig att det heter. Det är trevligt med svart med. Det enda som inte är ok är marinblått. Marinblått är inte en färg, det är en styggelse. Sorry alla som gillar marinblått.

Färg för fan!

Det är ett uttryck jag ofta hänvisar till, både när det gäller kläder, garn och allt möjligt. Jag älskar helt enkelt färg. Inte alla färger dock. Har man läst bloggen der senaste vet man att marinblått inte är för mig och inte blå över huvud taget egentligen. Turkos och petrol är däremot dödssnyggt.

Häromdagen pratade min kollega om färg och hävdade att jag väl är en sån som använder alla färger, bara jag gillar dem? Det är jag helt klart! Att ens fundera över vad jag "passar i" är helt främmande. Att jag skulle vara en "vår" eller liknande (ni som var med på 80-90-talet vet) frånsäger jag mig helt. Min favoritfärg är gul, no more no less. Då använder jag gärna gula kläder och skiter fullständigt i om jag passar i dem. Och att jag skulle se ut som ett lik i någon färg känner jag inte alls igen.

Ok, jag har inte alltid varit så färgglad. Jag hade en period på 00-talet när jag pluggade arkeologi när jag hade mest svart. För att se ut som en blivande arkeolog skulle man ha svarta kläder, långt hår och skägg. Jag prickade in två av tre i alla fall. Och jag gillar svart, verkligen, men det är fan dystert att bara ha svart alltså. Så den fasen har jag kommit över och svart får vara ett komplement.

Jag såg en diskussion om färg hos en annan hållbar influencer på instagram (jag övar på att kalla mig själv för influencer) och där såg jag att det var förvånandsvärt många som funderade på om de egentligen passar i färg. Varför skulle man inte göra det? Man passar väl i det man vill ha på sig eller? Och jag såg även att det var flera, som precis som jag är modell större, som funderade över om de verkligen kan ha färg pga denna modell större. Det var det dummaste jag hört! Varför skulle bara smala få använda färg?

Att man inte vill dra uppmärksamhet till sig för att man är tjock kan jag gott förstå men jag håller verkligen inte med! Det är en farlig tanke att bara normkroppar får synas och jag ställer då inte upp på det i alla fall! Alla modeller av kroppar behöver synas och hyllas och jag tänker fortsätta använda färger och mönster precis så mycket jag vill! För mig är det till och med extra viktigt som jobbar inom skolan skulle jag vilja hävda.

Vad har du för inställning till färg då? Bra eller anus? Känner du några begränsningar? Finns det några färger du inte gillar? Och du inbillar väl inte dig att det finns färger du inte passar i? För då är det bara att sluta med det!