Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att enligt mig kan alla som gått i svensk skola och fått slöjdundervisning sy. Har man väl lärt sig grunderna, vilket man ska ha gjort om undervisningen har gått till som den ska, kan man sy. Jag står fast vid det. Sedan kanske man syr olika bra då. Och man kan kanske tro att jag är bra på att sy kläder själv, och i teorin är jag faktiskt det. Jag är rätt bra på att undervisa och instruera faktiskt. Jag fattar hur saker ska gå till i teorin. Men i praktiken? Vojne vojne. Jag är så kass! Jag på riktigt avskyr momentet med att mäta, räkna, förbereda, rita och greja. Det där med att förbereda mönstret, rekonstruera om och se till att det man gör i slutänden passar, det slipper jag helst. Därför ser mina egensydda kläder ut därefter. På bilden ser vi ett par byxor och en kjol jag sydde för tre år sedan. Jag planerade så dåligt och gjorde så fel att linningen till byxorna är i lappteknik. Men det funkar ju det med.
Jag skulle dock vilja vara bra på att sy! Jag skulle vilja sy mer kläder än vad jag gör och jag skulle vilja ägna mig mycket mer åt remake. Så, inspirationen av denna instatrend slog mig och igår fick jag ändå till det! Jag har länge drömt om ett par stora och härliga mamelucker förritiden-style med knyt i sidorna. Sådana fick jag ibland ha undertill när jag klädde mig som en 1800-talstorpare under min uppväxt och jag älskade det! Mamelucker fattades mig helt enkelt. Varför jag klädde mig som en 1800-talstorpare är en annan historia.
Sagt och gjort letade jag fram mitt gamla mönster på baggy mjukisbyxor från slöjdutbildningen. De var konstruerade utan sidosöm vilket jag ändå ville ha pga knyt och som sagt jag orkar inte räkna och greja så jag vek helt sonika ihop mönstret och höftade och hoppades på det bästa. Det är så jag jobbar. På mönstret fanns också en kvarleva från min sinnesstämning under slöjdutbildningen. Jag var rätt irriterad över att någon snott mina egenkonstruerade mönster som vad gjorda för att passa mig så när jag fick konstruera ett nytt förseddes det med denna charmiga text.
Tyget i fråga fick bli ett slitet påslakan jag fått av svärmor. Det var ju mest test ändå. Det där brukar kallas för toille, men jag tycker det är käckt om man kan använda sina provsömnader. Prov som kasseras eller som bara ligger till ingen nytta är inget för mig. Och så var det inga konstigheter när jag sydde, jag orkade inte bråka med min overlock utan bara raksöm och sicksack på hushållsmaskinen, mest raka sömmar, lite fållar och kanaler. Som knytband rotade jag fram en gammal snedremsa jag sprättat bort från något. Troligtvis en gardin.
Så här blev då resultatet. De blev gigantiska. Men det är bara gött. De ser inte så mycket ut för världen men jag är nöjd ändå. Det finns dock room för improvement. Nästa par kommer inte bli riktigt lika breda, något mer formade och jag vill även ha lite högre midja. För det kommer bli fler par. Mamelucker är ju asnajs! Och för att bli bra på något är ju det enda som gäller att öva, öva och öva. Helt ok att det inte alltid blir supernoga och superbra. Så länge man själv är nöjd så.
Suddig bild, jag vet. När jag provade dem med klänning över insåg jag att om de får titta fram lite blir det som en underkjol fast med ben, en byxkjol alltså. Man slipper alltså lårskav med det här gamla påslakanet! Lysande! Här finns det definitivt utvecklingspotential tänker jag. Min partner gillade dem inte dock. Han sa att han tycker det är konstigt att se kläder som man vet är gamla lakan. Han har inte varit särskilt förtjust i min solhatt som också är sydd av ett gammalt påslakan. Är det så alltså? Det är klart att det inte _är_ konstigt, men tycker folk det? I så fall tycker jag de har fel. Kläder av gamla lakan och gardiner är ju grejen. Instatrenden är ju bevis för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar