De perfekta galgarna

Här kommer ett litet tips på hur du får lite ordning och bättre plats i garderoben. Men märk väl, det är inte en uppmaning till hoarding och överkonsumtion!

Jag har helt ärligt alltid lidit av problemet ingen plats i garderoben. Jag kan ha haft en stor garderob, en liten garderob eller tre garderober. Eller en klädkammare som jag har nu. Jag kan ha haft ganska lite kläder och jag kan ha haft ganska mycket kläder. Varför tar kläder alltid så mycket plats?

Så fick jag tipset i våras av min vän Anna att införskaffa the galge. I flertal. Lösningen är ju så klart att man ska ha smala galgar för att få plats bättre! Fina trägalgar och biffiga plastgalgar i all ära men för utrymmets skull är de inte optimala. Jag har helt enkelt bytt ut (nästan) alla breda galgar i min klädkammare mot tunnare i fejksammet. Jag måste dock påpeka att jag givetvis inte slängt några fullt fungerande galgar för denna omorganisation utan enbart omfördelat dem.

Och galgarna då? Jo, de ser ut så här. Ibland finns de i kulörta färger, men vanligast är nog svarta och gråa. Man kan hitta dem på Biltema, Rusta, Jysk och sådana ställen, för ett rimligt pris. Så har du trångt i garderoben och svårt att få plats med kläderna, testa att byta ut några av galgarna mot tunnare. Har man mer plats i garderoben har man bättre koll på vad man har. Således är det inte lika lätt att glömma bort plagg längst in i ett hörn som då har belastat miljön helt i onödan. Kläder ska ju användas! Och när du byter ut galgarna kan du passa på och rensa garderoben samtidigt. Och belöna dig inte med mer shopping efteråt. Slut på meddelandet.

När man lever på överflöd

Har ni tänkt på en grej? När man som jag, som har avlagt ett löfte i Circular fashion challenge, enbart handlar kläder på second hand är man ju beroende av att andra överkonsumerar. Om inte andra människor runt omkring hade haft ohållbara shoppingvanor och lämnat massor till second hand hade ju jag inte fått tag på det jag vill ha i andrahand. Är det egentligen så himla hållbart?

Exakt hur mycket textilier alla second handbutiken får in landet över vet vi inte, men jag har tidigare nämnt att bara Stockholms Stadsmission får in ungefär 30 ton textilier i veckan, vilket är långt mer än vad de kan ta emot. Och det är bara Stockholms Stadsmission. Vad som händer med överflödet av alla insamlade textilier har jag skrivit om här tidigare. De säljs alltså i regel utomlands för kilopris. Det som blir kvar är det man anser att man kan sälja här i butikerna. Det som rensas ut är inte bara sådant som är smutsigt och trasigt utan det kan vara sådant som är helt och rent men som har dålig kvalitet och alltså har en kort livslängd. Det är troligtvis inte ens second handbutiker intresserade av.

För att jag ska kunna ha ett urval när jag väl går på loppis, och för att jag ska kunna hitta något alls, bygger det på att andra människor köper alldeles för mycket, eller fel, kläder. Kläder som används aldrig eller väldigt lite. I år har jag köpt inte mindre än nio plagg/skodon som var splitter nya på olika sätt på second handmarknaden. Och då räknar jag ändå inte de tre paren nya strumpor jag köpt på loppis. Flera plagg/skodon har varit använda en eller ett par gånger bara. Är inte det galet?

Alltså, hur gött den än är att bara köpa second hand kan det ju inte fortsätta så här. Vad spelar det för roll om vi är några som bara eller delvis handlar second hand om andra konsumerar nytt så det räcker till oss andra med? Det måste bli ett stopp på våra konsumtionsmönster och vi måste börja låna och hyra kläder istället. Man kanske inte behöver köpa nya skidkläder om man åker skidor en vecka om året? Man kanske kan låna istället? Behöver man verkligen en egen smoking till studentbalen eller kan man låna kusinens som ändå har samma storlek och som tog studenten för två år sedan? Troligtvis va?

Second hand i all ära men överflöd och överkonsumtion är inge bra. Om vi shoppar mindre kanske Stockholms Stadsmission faktiskt kan ta hand om alla kläder de får in? Vore inte det härligt?

Second hand + tjockis = sant

Jag vet inte hur många gånger jag har hört/ läst saker som "Jag kan inte handla på second hand för det finns inte i min storlek.". Eller "Finns det något som passar mig är det ändå fult, omodernt och slitet.". Men nej, så är det faktiskt inte. Jag trodde själv i flera år att imagen som second handshoppare var körd eftersom jag gått och blivit modell större. Jag hade jättefel. Att handla second hand är både smart för miljön och plånboken och här kommer mina bästa tips för tjockisar som vill handla second hand. Och ja, man får säga tjockis.

1. Glöm det där med storlekar

Klänningen på bilden är storlek 40. Det är inte en storlek jag identifierar mig med. Men mode och kläder idag är väldigt dynamiskt. Väldigt mycket är oversize och samma plagg kan passa både på den lilla som den stora. Det hela beror helt på hur man vill att plagget ska sitta. Jag har t.ex. en pennkjol i storlek M som jag hittat på Myrorna som sitter som en smäck. Och man får faktiskt bestämma själv hur man vill att plagget ska sitta. Det finns inga regler enligt mig, det viktigaste är att man själv trivs. Tänk utanför boxen! Tidigare har jag bloggat om att använda tubklänning som kjol t.ex.. Vissa riktigt bra butiker, som den jag besökte i Tallinn i somras, är storlekssorterade. Vissa butiker har en liten, med betoning på liten, hörna med större storlekar. Dock har jag hittat mina bästa fynd ute bland de "vanliga" kläderna, så förlita er inte bara på tjockisrutan på loppisar. Ett tips för den ovane loppisbesökaren är dock att börja med en lite större butik som t.ex. Emmaus/ BjörkåFrihet eller Myrorna som i regel har ett stort utbud. Klänningen på bilden är för övrigt från tjockisloppisen i våras. 50 spänn kostade den.

2. Kom igång och sy!

Jag har tidigare hävdat att alla som haft slöjd i skolan har grundläggande sömnadskunskaper. Jag står fast vid det. Och att kunna sy lite är guld värt om man inte är en strikt storlek 38 eller så. Mitt problem som tjock och kort är att mycket är för långt här och där. Då kan jag enkelt korta själv med en vanlig hushållssymaskin. Eller om paper bag-midjan på kjolen är väl tight man kan sprätta loss den och sy i resår istället. Det är vad som gjorts med kjolen ovan, ett Tallinnfynd från i somras. Mycket skönare att ha på sig och att sömmen blivit lite sned stör inte mig eftersom jag alltid har mina toppar utanpå. Dessutom, vem synar mig med lupp i midjan? Eller ja magen. Som om jag skulle ha en midja! Och det är bättre att det blir gjort och blir använt än att det ligger och dammar. Och har man ingen symaskin kan man låna av någon när eller kär, låna på biblioteket eller köpa billig trotjänare på loppis. Guider hur man trär, syr och allt vad det kan vara finns typ alltid på youtube. Och glöm inte att kan man sy kan man även laga, vilket också är bra!

3. Facebookgrupper - en brunn att ösa ur

Andra hand på nätet är ju också second hand. Det finns många härliga facebookgrupper där privatpersoner säljer kläder på nätet, även för oss tjockisar. Fancy Fatshion är min favorit men det finns även den här och den här t.ex.. Jag har bl.a. slagit till på den härliga mopströjan med julfeeling i ovan nämnda grupp. Gillar man att leta lite mer finns det givetvis "vanliga" försäljningsgrupper för kläder med som t.ex. Cicle of Clothes och Labels We Love. Den sistnämnda är dock bara massa märkeskläder. Där har jag inte handlat. Andra digitala resurser där man kan hitta kläder i större storlekar (även om vi skulle glömma storleken just nu) är t.ex. Tradera och Sellpy och instabloppisar. Det är faktiskt inte alls särskilt svårt att hitta något på nätet när man väl ger sig in i andrahandsvärlden.

4. Passa på på tjockisloppis

Själv har jag varit på tjockisloppis tre gånger varav en gång där jag själv var arrangör. Det är en guldgruva kan jag säga! Tänk dig en klädloppis, där det mesta är i din storlek! Även om man ska handla nytt är det ju knappast så att man har stort urval i en vanlig butik heller. I Stockholm, Göteborg och Malmö kommer det tjockisloppisevent lite då och då, men jag fattar ju att det kan vara ont om det på lite mindre orter. Men varför inte ordna en själv? Kolla intresset i någon av de kroppspositiva grupperna på facebook och dra ihop ett gäng. Eller varför inte en klädbytardag för plus size? Det är lätt att hitta fynd när man är på tjockisloppis. Det kan det här inlägget från i våras vittna om...

5. Glöm inte bort herravdelningen

Ok, let's face it, män har i regel en annan fysik än vad vi gäris har. Kläderna har även ofta bättre kvalitet än vad damkläder har av helt andra anledningar som jag får återkomma till. Men det är faktiskt inte alls skämmigt att ha herrkläder på sig. T-shirts, skjortor och jeans för karlar kanske sitter bättre på din kropp än vad dammodellerna gör? Själv har jag bl.a. två jackor (den ena på bilden ovan), ett par tre skjortor och nåt par byxor som är herrkläder "egentligen". Och likaväl som att man kan skita i storlekarna eftersom man får välja passformen helt själv kan man skita i vem plagget från början är designat och producerat för. Och glöm inte det där med symaskinen om det är något som inte är hundra. Och märk väl den begagnade hunden i hörnet på bilden. 

I och med detta tycker jag nog att jag har bevisat att man kan i stort sett helt undvika att köpa nyproducerat även om man har en frodig och härlig kropp som jag har. Inte övertygad än? Testa! Sätt upp ett mål som att bara köpa second hand under en period. Gå in på närmaste loppis, gå med i några grupper på facebook, kolla på Tradera eller Sellpy och se hur det går. För faktum kvarstår, vi kan inte fortsätta producera och konsumera kläder som vi gör idag om vi ska kunna leva kvar på den här planeten. Då kan second handshopping vara ett steg i rätt riktning. Och jag har ännu inte brutit mot mitt mål i Circular fashion challenge i år. Second hand ftw!

Filmtips om textilindustrin

Härom dagen bloggade jag om en dokumentär som ligger på SVT play just nu, nämligen Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida. Är man sugen på att se mer om modindustrin kan jag här tipsa om några mer eller mindre lättillgängliga dokumentärer.

På årsdagen av kollapsen av Rana Plaza i Bangladesh tipsade jag om filmen Clothes to die for, som man kan se på Dailymotion. Filmen är från 2014 och har tidigare legat på SVT play. Den handlar om just kollapsen av Rana Plaza och är mycket sevärd.

China blue kom jag först i kontakt med när jag för tre år sedan vickade för min kollega i slöjden och jag fick visa just den filmen. Då låg den på SLI (strömmande media för lärare) men togs senare bort tyvärr. Nu ligger dock, vad som verkar vara en kortare version, på youtube och är tillgänglig för alla. Den är från 2005 (enligt IMDB) och handlar om textilindustrin i Kina. I den får man följa en ung textilarbetare och får en klar inblick i arbetarnas arbetsvillkor. Skrämmande och jättebra!

RiverBlue kom 2017 och handlar om föroreningarna av världens floder pga textilindustrin. Den kanadensiske flodkonservatorn Mark Angelo reser världen runt och undersöker och dokumenterar och Jason Priestley är berättarröst. Bara en sån sak! Den har 8.5 i betyg på IMDB och är väldigt sevärd. Den finns att antingen hyra för 35 kr, eller köpa för 52 kr, på Vimeo.

Sist ut är The True Cost som säkert flera av er redan sett. Den fanns tidigare på Netflix men inte längre tyvärr. Numera kan man antingen köpa den digitalt för 9.99 dollar eller på DVD. Filmen, som är från 2015, avslöjar helt enkelt vilka som får betala för avtrycket modeindustrin och våra kläder gör. I filmen kan man bl.a. se intervjuer med Stella McCartney och Livia Firth som är välkända namn inom hållbart mode.

Och, bara en liten parentes, det är fortfarande väldigt lättillgängligt och gratis att se alla säsonger av serien Sweatshop om du inte redan gjort det. Här kan du läsa mer om hur man hittar den.

Dokumentärtips - Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida

På SVT play just nu finns det en brittisk dokumentär alla bör se. Den heter Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida och är från 2018. Stacey Dooley är journalist och tv-programledare och det finns flera dokumentärer om henne på SVT play just nu, bl.a. om kvinnomisshandel och romska barn i Ungern. Den här dokumentären är 58 minuter lång och innehåller mycket viktiga fakta.

I dokumentären reser Stacey runt en del, bl.a. till Aralsjön i Kazakstan och Uzbekistan. Sedan början på 60-talet har man använt Aalsjön för att konstbevattna bomullsodlingarna i Uzbekistan vilket har gjort att sjön har krympt till oigenkännerlighet. Kika till exempel in på Natural Geographics och den här artikeln för att se minskningen över tid. På bilden ovan reser Stacey och hennes guide på den gamla sjöbotten i flera timmar för att hon ska få ett grepp om uttorkningens utbredning. Aralsjön var en av världens största insjöar tidigare och att en sådan nästan försvinner får ju givetvis sina konsekvenser. Inta bara har djurlivet och växtligheten blivit kraftigt förändrad utan det påverkar ju även människorna och inte bara ekonomiskt eftersom de inte längre kan leva på fiske. Vi får även reda på att temperaturen och sandstormarna har ökat. Allt detta för att vi ska kunna köpa nya jeans.

Jag läste förresten en diskussion i en facebookgrupp om klimatet, vilken jag oftast mest blir irriterad på, att det inte alls är bomullsodlingarnas fel att Aralsjön inte finns kvar. Det är istället Sovjetunionens ledning som valde att använde sjön till konstbevattning. Till bomullsodlingar ja. Vad är skillnaden? Även om det var ett aktivt beslut att tömma Aralsjön och inte bara något som hände är det lika förödande för människor och djur. Punkt.

Stacey besöker även Indonesien och floden Ci Tarum som försörjer flera miljoner människor med vatten. Det är också ett vattendrag där klädindustrierna dumpar sitt avfall. Det finns mängder av textilfabriker i Indonesien, i området som Stacey besöker finns det ungefär 400 stycken och 50 av dem använder Ci Tarum som avlopp. Och man kan verkligen se hur skitigt vattnet är med blotta ögat. Vi får även se de människor som bor vid floden som använder vattnet för att tvätta både sig och sina kläder i och till matlagning. Människorna är medvetna om hur smutsigt vattnet är men de har inget annat vatten att tillgå. Man kan lätt få dåligt samvete över den långa duschen man tog i förmiddags och att att man sköljde disk under en rinnande kran tidigare. Eller inte man, jag.

Inget av det här är dock nyheter för mig, jag har läst och sett så mycket böcker och dokumentärer innan men jag menar att man kan aldrig se det här för många gånger. Man behöver bli påmind om hur det är för att kunna göra en förändring i sitt eget liv kring klädkonsumtion och användande. Jag vet ju att det inte sker i ett trollslag. Men jag blir lite extra glad i slutet av filmen när Stacey Dooley träffar fyra brittiska influencers och modebloggare. Hon visar dem filmklipp från sina resor och låter dem lukta på vattnet från Ci Tarum. De blir märkbart påverkade. De kommer med egna förslag på vad de som influencers kan göra för att påverka och sprida kunskap. Det låter ju som vanligt jättebra, men är det mest tomt prat? Ett snabbt instagramsök visar att åtminstone en av dem har ett konto med en mycket mer hållbar profil numera. Alltid något.

Se dokumentären bums! Den ligger kvar på SVT play till och med 18 november i år och du hittar den här.

Långa ärmar vs korta armar

Ok, här kommer ett ganska osexigt inlägg om en form av omsömnad jag i stort sett alltid får göra på ett eller annat sätt. Nästan allt jag någonsin köper till överkroppen är för långt i ärmarna. När det gäller tröjor och toppar gör det inte så mycket, jag gillar ändå långa ärmar på kläder, men när det gäller jackor finns det faktiskt gränser. Oelastigt tyg går liksom inte att bara kavla upp. Uppvik kan funka ibland men ibland inte. Och då är det bättre att ta fram symaskinen än att jackan känns fel och inte används.

Jag har tidigare skrivit att alla egentligen kan och bör sy. Alla har vi som har haft slöjd i skolan en sömnadsutbildning. Alla bör vi kunna göra vissa ändringar. Ibland tänker jag dock att jag syr hellre än bra. Trots sömnadsutbildning. Men livet är för kort för perfekta sömmar! Här är exempel på hur jag gör.

Längst till höger är en ursnygg vintagevindjacka som hade gråa manschetter från början, med kardborreband. Jag har tidigare bytt fickpåse i ena fickan som jag skrivit om här. Förra sommaren gick jag runt med jackan ändå med alldeles för långa ärmar och man kan faktiskt inte dra åt kardborren och reglera längden på det sättet när det är alldeles för långt. Det blir som fallskärmar runt armarna. Manschetterna sprättes loss, invik gjordes och en vanlig raksöm syddes. Det kan dock bli lite veck eftersom ärmen är avsmalnad, men det är inget jag orkar bry mig för mycket om. Bättre så här än inte alls!

Den gröna jackan är från Indiska och tyvärr ett något onödigt köp. Jag hade redan två liknande men en är väldigt sliten och inte lagad och den andra var liksom inte helt rätt modell eller färg. Men den här var liksom drömjackan så jag köpte den ändå. Förra året dvs. Jag har inte brutit mitt löfte i Circular fashion challenge i år. Och den har verkligen använts. De här ärmarna var vändsydda med foder och att hålla på och sprätta upp fodret och vända och greja orkar jag bara inte. Jag hade lagt upp dem för hand först men det blev för bylsigt. Snipp snipp med saxen, en sick-sack och en raksöm och så blev det mycket bättre! Men obligatoriska veck som på den förra. Det kan ju vara lite av min grej kanske.

Den svarta jackan som jag köpte på tjockisloppisen i våras för 40 spänn har jag bloggat om innan. Manschetter sprättes bort och ett snyggt band syddes på som infodring. Blev inte så dumt! Bandet syns egentligen inte om man inte viker upp ärmarna, vilket man dock kanske vill ibland.

Den sista bilden är en gul vindjacka i herrmodell från McKinley. Den var på halva priset på min närmaste second hand på torget i vintras och trots att jag redan har en gul vindjacka såg jag behovet av denna. Den är stor i storlek så jag får plats med en tjock stickad tröja under och den är vattentät vilket inte den andra är. Den var också den svåraste nöten för mig att knäcka. Ärmarna var inte raka utan svängda i ärmslutet och jag kände återigen att sprätta foder i ärmen och vränga var för överkurs för mig. Såna här ändringar vill jag ska gå snabbt och smidigt. Så manschetterna sprättes bort och jag gjorde två invik innan jag sydde ihop för hand med kaststygn och satte i resår. Kanske inte blev helt hundra eftersom ena ärmen känns längre än den andra. Men jag börjar misstänka att det är mina armar som är olika långa! Det är bättre än innan i alla fall för nu kan jag använda jackan. Det gick faktiskt inte innan.

Har ni märkt att jag är väldigt bra på att ordbajsa förresten? Det här med kvalitet framför kvantitet och "snygga" artsy blogginlägg är nog inte för mig. Men även om mina kortningar av ärmarna inte är enligt konstens regler och särskilt snygga gör det inte något. Blir man inte nöjd går det faktiskt att göra om. Och som sagt, bättre att plaggen blir använda än ligger och dammar för att de inte passar av någon anledning. Så ta fram symaskinen eller synålen och gör de där ändringarna på plaggen som ligger och jäser någonstans!

Boktips #5: Lappat & lagat

När min semester började för några veckor sedan skrev jag om att var pepp på att sy och laga massa. Nu har jag ungefär en vecka kvar på semestern och det har ju inte blivit så mycket gjort som jag planerade. Så klart. De senaste två veclorna har jag knappt gjort annat än att plocka bär, safta, syltaoch chutneya. Men nu är bären slut. Lite sorgligt... Men ändå, igår lagade jag en kudde och härom dagen sydde jag om kjolen jag köpte i Tallinn tidigare i somras. Helt klart godkänt! Det ska nog bli lite mer gjort innan semestern är slut och för att återigen sprida lite entusiasm för lagande tipsar jag härmed om en jättebra bok.

Lappat & Lagat av Kerstin Neumüller kom ut i höstas och jag var snabb med att klicka hem den. Boken är över 120 sidor ren delight! Den innehåller så mycket bra och många inspirerande tips! Kerstin, som tillsammans med sin partner Douglas, driver butiken Second Sunrise på söder i Stockholm är en riktig indigo- och denimnörd och har tidigare även givit ut boken En handbok om Indigo som jag också har. Och det syns verkligen i boken som går i blått, grått, beiget och vitt. Blått är inte min favoritfärg direkt, men ska det vara så ska det vara indigo och denim.

Boken innehåller allt från sashiko, som jag ju provade på i våras, lappning, maskinlagningar och hur man lagar stickat. Man får många bra tips och det står även om vilka misstag man kan göra. Jag gör säkert allihop, men bättre att göra "fel" och lära sig och att plagget blir använt, än att inte laga alls. Boken innehåller även en del materiallära, vilket jag tycker är livsviktiga kunskaper, och ett litet kapitel med överkurs i konststoppning.

En rolig grej är att boken numera även finns på engelska (Mend & Patch) och snart även kommer ut på franska. Jag vet inte om jag har drömt det men jag fick för mig att boken även ska komma på tyska. Boken finns både som inbunden och e-bok och kostar 221 kr på de vanligaste bokhandlarna på nätet om man vill ha den inbundna varianten. En väl värd investering!

Här är förresten kudden jag lagade. Inte snyggaste resultatet men funktionsdugligt nog. En skendräktig hund hade tuggat sönder den och istället för att slänga den, som kudd- och hundägaren tänkte göra, tog med den och lagade den. För hand. Det kändes bra.