Att förmedla kläder

Jag håller just nu på att läsa en bok där jag stötte på ett begrepp jag inte stött på tidigare. Begreppet var klädmäklare. Boken är 1793 av Niklas Natt och Dag för övrigt. Den är ruskig. Men i alla fall, jag blev fascinerad av begreppet. I boken går två personer till en klädmäklare och köpte kläder. Jag kollade upp begreppet och hamnade då på Anbytarforum (som är en sajt som min mamma hänger på kan jag avslöja) där en person stött på begreppet och undrade vad man gjorde om man var en sån och om det var ett yrke. En kunnig person vid namn Helene svarade då följande: "En Klädmäklare köpte och sålde begagnade kläder. Kan jämföras med våra second handbutiker idag.". Men vad lysande! Varför säger vi inte så idag?

Jag gillar ordet klädmäklare. En mäklare är enligt wikipedia en person som handlar med, eller förmedlar, tjänster, egendom som fastigheter eller skepp, företag, aktier eller värdepapper. Kläder är väl egendom ändå? Om man köper och säljer, eller förmedlar, kläder måste man väl kunna kalla sig för mäklare eller? Jag gillar att det i ordet klädmäklare signalerar ett värde i kläder, precis som i övriga tingestar jag gett exempel på. Vi behöver värdeladda ordet igen och jag tycker vi ska reclaima ordet klädmäklare! Det är ett bra ord som bör användas! Allt för att höja värdet i kläder ska göras. "Jag ska gå till klädmäklaren på Wieselgrensplatsen och se om jag kan få tag på en ny jacka.". Det låter väl trevligt? Jag hade kunnat tänka mig att jobba som klädmäklare faktiskt, men just nu får jag väl nöja mig med att göra det lite grand på min fritid... Men det duger det med!

Klädkyrkogården

Jag har sett bilder på det förr, men då har det liksom varit diffust, jag har liksom inte riktigt vetat vart det har varit. Och jag har inte heller riktigt sett omfattningen av det. Men det här är på riktigt hörrni! Det här är provinsen Iquique i norra Chile. Det är västvärldens klädöverflöd som hamnar här. Här i Sverige får våra större organisationer och second handbutiker in väldigt mycket mer kläder än vad de kan ta hand om. Flera ton säljs då utomlands - varje vecka - osorterat. Och delvis oönskat. Vissa kläder säljs i second handbutiker eller på marknader i andra länder, i bästa fall. Omkring 59 000 ton kläder fraktas till frihandelszonen i Iquique där en del säljs vidare i Chile men det mesta hamnar i ett enormt klädberg ute i öknen. Där hamnar även nya kläder från Asien som ingen velat ha. Ingen vill betala för att frakta bort det och på grund av att kläderna inte är nedbrytningsbara och fulla med kemikalier tar inte lokala avfallsanläggningar emot dem. Och vet ni vad det största problemet är? Det är den påverkan dessa enorma, kemikaliestinna klädbergen gör för människor, djur och miljö i närheten. Vi snackar metangas och tungmetaller som hamnar ut i miljön och atmosfären vid nedbrytninhgsprocessen. FN rapporterade dessutom 2019 att det kan ta upp emot 200 år för kläder i syntet att brytas ned. Fruktansvärt och skrämmande. 

Den enda ljusglimten i det hela är det finns nystartade företag som har börjat ta hand om avfallet, bl.a. genom att göra garnnystan eller husisolering. Men det här duger inte hörrni! Så här ser det ut för att vi överkonsumerar, ser kläder som något utan värde och för att vi hela tiden vill förnya oss. Det är vårt fel. Det är dags att vi skärper oss nu! Är du inte övertygad? Se klippet med klädkyrkogården på SVT här. Äckligt är vad det är.

Jag är så jäkla trött på snabbmode!

Jag känner det mer och mer. Snabbmode, eller fast fashion, jag är så jäkla trött på det! Slår man på begreppet fast fashion på wikipedia står det att det är "ett segment för modekedjor där man har låga priser, konstanta nyheter och hög omsättningshastighet". Detta innebär att vi har råd att köpa mycket, vi vill köpa mycket eftersom det kommer nytt hela tiden och den höga omsättningshastigheten innebär både att kläderna produceras snabbt, finns i butiken kort tid och gärna hamnar på rea eftersom det ska få plats annat. Det innebär också att de spenderar kort tid i våra garderober eftersom det kommer nya och "ballare" kläder rätt snart. Den snabba produktionen och omsättningen gör dessutom att kläderna är av en kass kvalitet så de tål inte att användas särskilt länge. Det behövs ju ändå inte eftersom det kommer nytt som är mer modernt, typ omgående. Kläder är egentligen inte till för att användas längre. Detta är skevt.

Jag har sedan en tid tillbaka valt bort snabbmode från butikerna. Alltså, jag köper inte nyproducerat krafs. Och helt ärligt, då vill jag inte köpa det second hand heller! Visst, jag gör vissa undantag när jag hittar något jag verkligen vill ha från t.ex. Monki eller H&M. Allt snabbproducerat mode är ju inte heller helt kass. Man kan hitta rätt bra kvalitet ibland ändå. Men jag känner mer och mer att jag är mätt på all form av snabbmode, för det finns vart jag än vänder mig! För ett par veckor sedan var jag på en av Göteborgs största second handbutiker. Det är en sådan butik där jag alltid hittar något. Jag vandrade upp på tredje våningen och bara kände mig matt! Det var ju snabbmode överallt! Jag var inte ens sugen på att rota runt bland alla klädställningar och jag ville liksom inte hitta något bland allt det överflödet som hänger där. För ja, det överproduceras kläder så in i helvete och då kan man bara räkna med att det överkonsumeras och överskänks med! Ok, det kanske inte är ett riktigt ord, men ändå. 

Jag känner mig mer och mer mätt på alla stora second hander med bara, i stort sett helt nya plagg, av snabbmode, galge efter galge. Visst, alla second hander vill få in fina och välbevarade plagg, men när blev det så här att second hand bara blev ytterligare en butik för fast fashion? Vill jag köpa nyproducerat skräp kan jag gå till H&M direkt istället. Det jag gillar med en second hand är att man kan hitta lite vad som helst där, att rota runt och hitta gudlkornen. Inte årets mode, i nästan nyskick. Små second hander, gärna på småorter, med plagg från för fem år sedan o h tio år sedan blandat med vintage från 90-talet och bakåt. Det är det jag vill ha! Det är där jag hittar guldkornen, inte bland plagg jag kunde köpt på Monki i maj. Jag gillar när det är blandat och inte bara same same.

Jag landar mer och mer i att det är vintage jag vill ha. Vintage och kläder av god kvalitet, kanske hemmasydda, men inget jäkla snabbmode! Jag vill att mina kläder ska hålla för användning och tvätt, i flera år framöver. Där duger inte fast fashion, och helt ärligt, vem vill gå runt och se ut som alla andra? Inte jag i alla fall. Eller, jag har inget emot att det finns snabbmode på loppisar (även om jag så klart vill att det inte ska finnas något snabbmode alls), men inte bara. Och det finns en tendens till det just nu. Man ser överproduktionen tydligt i second handbutiker, lika mycket som i vanliga butiker, och det gör mig matt. 

Som en liten motpol till detta deppiga ovan vill jag bara visa hur trevligt det kan bli om man bläddrar sig förbi allt det där snabba och satsar på lite långsamt mode istället. Koftan som jag köpt på Röda Korset i Vänersborg är handstickad, och det var nog rätt länge sedan. Dragkedjan är till och med påsydd för hand. Och så har jag lagat den lite. Toppen han någon sytt själv på maskin innan den hamnade på Myrorna och kjolen är sydd av ett handfärgat vintageloppistyg! Den har varit en klänning ett tag men till slut blivit en kjol perfekt för mig. Jag har köpt den på tjockisloppis. Strumporna har jag stickat själv och skorna är omsulade hos skomakare. Jag matchar väl rätt fint till den k-märkta macken va? Och vet ni, det var faktiskt bättre förr. I alla fall när det gäller kläder!

Rädd för färg

Jag snackar inte om mig nu alltså. Men runt mig, i olika sammanhang, springer jag ibland på trevliga människor som säger saker som: "Du har ju alltid så härliga färger på dig och jag skulle ju egentligen vilja men jag är lite rädd för färg.". Ingen skam i det, man måste inte gilla starka färger, men jag tycker att det är lite intressant. Vad är det man är rädd för? Att synas? Att sticka ut? Jag tänker att man kan sticka ut vad man än har på sig, det behöver inte ha med färgerna att göra utan om utstrålning. Men visst, den stora massan kanske är mer diskret och dovt klädd så det är väl lättare att smälta in. Om man vill det. Inget fel i det. Man bör ha kläder man känner sig bekväm i. Jag gillar färg och prints. Nä, jag är definitivt inte rädd för färg. Så här exemplifierar jag det. Kanske kan det inspirera någon att "våga" mer? Om man vill det dvs.

Det blir lätt mönstermix när jag ska färgmixa. Kanske för att jag har så mycket mönstrat. Och färgglatt. Skjortan har jag fått från en kompis på en klädbytardag. Hon köpte den ursprungligen till sin sambo på loppis som inte ville ha den. Tur för mig! Klänningen från Gudrun Sjödén har jag köpt på facebook, leggingsen är gamla, strumporna egenstickade och sjalen egenvirkad. Kombo by accident förresten. För att jag frös. Den blev väldigt lyckad!

Här var jag ju färgglad och fin. Vi hade faktiskt tema orange på jobbet den dagen och den här kjolen är verkligen en pärla. Jag har köpt den på en tjockisloppis för 40 spänn av min kompis Anna och den är hemmasydd av henne. Kimonon hade jag suktat efter ett tag. Jag hade en kaftanklänning i samma tyg men den satt inte som jag ville så jag bytte ut den mot denna istället och den känns mycket bättre. Om ni undrar varför jag pekar på magen är det för att jag fått några skumma fläckar mitt på från ingenstans typ. Mystiskt. Toppen är gammal och lagad. Och numera fläckig. Ett nyköp då det begav sig. Sneakerserna är från Sellpy.

Apropå gult fick jag för mig att klä mig helt i gult i våras. Då fick jag kommentarer om att jag verkligen gillar gult. Eh ja, har det undgått någon? Den ärtigt gula tröjan har jag köpt på BjörkåFrihet Backaplan, klänningen är från min personal clothing dealer, leggingsen är gamla, strumporna är köpta på Röda Korset i Vänersborg och skorna hittade jag på Majornas megaloppis. Jag har även ett par gula örhängen från Pow Studio om du inte upptäckte det. Men fräsigt va? Det är nog första gången jag haft en helt monokrom look för övrigt, skorna undantaget. Förutom svart då. Det är ju också monokromt.

Och när vi ändå snackar monokromt och teman så har vi teman på jobbet ibland. Innan höstlovet hade vi färgtema en hel vecka och en dag var det grönt. Det är ju kul med monokromt så jag körde all in igen, bortsett från lite ränder på kjolen. Tröjan, Flax light, har jag stickat själv, under har jag en fransk militärundertröja från Kvibergs överskottslager (i Björlanda), kjolen är från Reningsborg i Angered och en riktig vintagepärla enligt mig. Leggingsen är gamla och lagade, strumporna har jag stickat själv och skorna är mina gamla trotjänare till Duckfeet. Även här hade jag ett par Pows faktiskt. Fast gröna då.

Att jag inte känner mig jättebekväm i helsvart (längre), det har jag ju berättat förr, men faktum är att i morgon händer det igen. I morgon har vi svart tema på jobbet och klart jag hakar på. Jag har ju massa fina svarta kläder. Kan jag följa temat så gör jag det. Svart är också en färg, och det är ok. Neutralfärg har min kollega lärt mig att det heter. Det är trevligt med svart med. Det enda som inte är ok är marinblått. Marinblått är inte en färg, det är en styggelse. Sorry alla som gillar marinblått.

#dagenslagningnovember 2.0

Jag vill bara meddela att jag idag har kört igång #dagenslagningnovember igen. Jag har (fortfarande) en megastor lagnings- och fixhög som behöver göras något åt och varför inte göra det nu i november? Det är ju en så sjukt mörk och tråkig månad ändå och laga är ju rätt mysigt. Jag tänker att det kommer bli något återkommande. Jag har startat med att sy några langettstygn på en krage där tyget fransat upp sig i sömmen. Monki så klart. Kass kvalitet. Som vanligt. Så, vem är med på en lagning om dagen i november månad?