En liten bokrecension

Jag tänkte ge mig på en liten bokrecension. Jag fick höra att det skulle finnas nålbundna vantar i boken Varma tumvantar och några sockor av Eva Trotzig så det var jag ju tvungen att undersöka! Fattig som man är och eftersom det fortfarande var några veckor kvar till julafton så ställde jag mig på kö till den på biblioteket. Och jag fick den så lagom till jul. Boken innehåller flera mönster på härliga stickade vantar, några virkade, en del raggsockor och lite nålbunden som sagt. Och de stickade vantarna är verkligen kanonfina! Det finns ett par vantar med fåglar på som är fantastiska, och ett par estniska halvvantar som är to die for. Men, ska jag vara ärlig blev jag inte helt såld på boken. Boken är upplagd så att varje beskrivning inleds med en liten text om vantens/strumpans historia eller bakgrund vilket är trevligt, men jag för min del tycker att det ges för lite information. Till exempel kan det stå om författarens vän Björn som gjort en egen version av en vante. Vem är Björn undrar jag då? Jag gillar inte när man får lite information men inte tillräckligt. Och för lite är det på flera ställen. Det finns t.ex. en fin berättelse om en vante som hittats i snön och som har fått en uppstickad maka till för att det skall bli ett helt par, men det finns ingen beskrivning. Det berättas bara om vanten, visas en bild och sedan får man inte mer. Det står att om man vill lära sig tvåändsstickning, som vanten är stickad i, får man vända sig till en bok. Varför är ens vanten med om ingen beskrivning på den presenteras undrar jag? Likadant är det tyvärr med nålbindningen. Tre hela par nålbundna vantar figurerar på fina bilder, en kort historia om nålbindning presenteras, men man får aldrig veta hur man gör. Det hänvisas till att delta i "någon kurs" hos hemslöjdskonsulenter eller studieförbund. Hade jag skaffat boken för att få lära mig nålbinda hade jag känt mig snuvad på pengarna kan jag lova. Och den korta beskrivningen av hur man nålbinder som ändå finns är något irriterande men jag ger mig inte in på det. Dessutom beskrivs nålbundna plagg som som glesa, elastiska och formbara. Jag tycker det låter som motsatsen till nålbundet jag. Enda sättet att få nålbundna plagg täta ska tydligen vara att valka dem. Mina nålbundna plagg blir varken glesa eller elastiska! Valkar gör jag bara om det blir för stor storlek. Nu finns det ju olika sätt att nlbinda på men att all nålbindning blir gles och elastisk är direkt fel hävdar jag! Och något jag verkligen irriterar mig på på riktigt är ett par vantar med rosor på i boken. De är kanonfina och det är inget fel på dem, MEN det som är lite provocerande är att det även finns med en flickvariant av dessa vantar. Det ses bara som självklart att inte pojkar kan vilja ha sådana vantar. Barnvantar hade jag föredragit om de benämnts som.

Men, jag ska inte vara alltför negativ. Det finns mycket positivt med boken också. Många av de stickade vantarna är som sagt kanonfina, det är fina bilder, mycket estniska vantar och strumpor vilket ju särskilt uppskattas av mig då. Dessutom är slöjdmodern Hulda Lundin nämnd i boken och två av beskrivningarna bygger på vantar hon gjort, och det gillar jag verkligen! Det kan även hända att jag köper den någon gång i framtiden, kanske om den gått ner lite i pris, men inte pga. nålbindningen då, för den korta beskrivning som finns i denna bok hade lika gärna kunnat vara.

Om någon skulle vilja höra någon annans åsikter om denna boken har även Stickpodden recenserat den i sitt femte avsnitt som ni kan hitta här.