Klädkyrkogården

Jag har sett bilder på det förr, men då har det liksom varit diffust, jag har liksom inte riktigt vetat vart det har varit. Och jag har inte heller riktigt sett omfattningen av det. Men det här är på riktigt hörrni! Det här är provinsen Iquique i norra Chile. Det är västvärldens klädöverflöd som hamnar här. Här i Sverige får våra större organisationer och second handbutiker in väldigt mycket mer kläder än vad de kan ta hand om. Flera ton säljs då utomlands - varje vecka - osorterat. Och delvis oönskat. Vissa kläder säljs i second handbutiker eller på marknader i andra länder, i bästa fall. Omkring 59 000 ton kläder fraktas till frihandelszonen i Iquique där en del säljs vidare i Chile men det mesta hamnar i ett enormt klädberg ute i öknen. Där hamnar även nya kläder från Asien som ingen velat ha. Ingen vill betala för att frakta bort det och på grund av att kläderna inte är nedbrytningsbara och fulla med kemikalier tar inte lokala avfallsanläggningar emot dem. Och vet ni vad det största problemet är? Det är den påverkan dessa enorma, kemikaliestinna klädbergen gör för människor, djur och miljö i närheten. Vi snackar metangas och tungmetaller som hamnar ut i miljön och atmosfären vid nedbrytninhgsprocessen. FN rapporterade dessutom 2019 att det kan ta upp emot 200 år för kläder i syntet att brytas ned. Fruktansvärt och skrämmande. 

Den enda ljusglimten i det hela är det finns nystartade företag som har börjat ta hand om avfallet, bl.a. genom att göra garnnystan eller husisolering. Men det här duger inte hörrni! Så här ser det ut för att vi överkonsumerar, ser kläder som något utan värde och för att vi hela tiden vill förnya oss. Det är vårt fel. Det är dags att vi skärper oss nu! Är du inte övertygad? Se klippet med klädkyrkogården på SVT här. Äckligt är vad det är.

Jag är så jäkla trött på snabbmode!

Jag känner det mer och mer. Snabbmode, eller fast fashion, jag är så jäkla trött på det! Slår man på begreppet fast fashion på wikipedia står det att det är "ett segment för modekedjor där man har låga priser, konstanta nyheter och hög omsättningshastighet". Detta innebär att vi har råd att köpa mycket, vi vill köpa mycket eftersom det kommer nytt hela tiden och den höga omsättningshastigheten innebär både att kläderna produceras snabbt, finns i butiken kort tid och gärna hamnar på rea eftersom det ska få plats annat. Det innebär också att de spenderar kort tid i våra garderober eftersom det kommer nya och "ballare" kläder rätt snart. Den snabba produktionen och omsättningen gör dessutom att kläderna är av en kass kvalitet så de tål inte att användas särskilt länge. Det behövs ju ändå inte eftersom det kommer nytt som är mer modernt, typ omgående. Kläder är egentligen inte till för att användas längre. Detta är skevt.

Jag har sedan en tid tillbaka valt bort snabbmode från butikerna. Alltså, jag köper inte nyproducerat krafs. Och helt ärligt, då vill jag inte köpa det second hand heller! Visst, jag gör vissa undantag när jag hittar något jag verkligen vill ha från t.ex. Monki eller H&M. Allt snabbproducerat mode är ju inte heller helt kass. Man kan hitta rätt bra kvalitet ibland ändå. Men jag känner mer och mer att jag är mätt på all form av snabbmode, för det finns vart jag än vänder mig! För ett par veckor sedan var jag på en av Göteborgs största second handbutiker. Det är en sådan butik där jag alltid hittar något. Jag vandrade upp på tredje våningen och bara kände mig matt! Det var ju snabbmode överallt! Jag var inte ens sugen på att rota runt bland alla klädställningar och jag ville liksom inte hitta något bland allt det överflödet som hänger där. För ja, det överproduceras kläder så in i helvete och då kan man bara räkna med att det överkonsumeras och överskänks med! Ok, det kanske inte är ett riktigt ord, men ändå. 

Jag känner mig mer och mer mätt på alla stora second hander med bara, i stort sett helt nya plagg, av snabbmode, galge efter galge. Visst, alla second hander vill få in fina och välbevarade plagg, men när blev det så här att second hand bara blev ytterligare en butik för fast fashion? Vill jag köpa nyproducerat skräp kan jag gå till H&M direkt istället. Det jag gillar med en second hand är att man kan hitta lite vad som helst där, att rota runt och hitta gudlkornen. Inte årets mode, i nästan nyskick. Små second hander, gärna på småorter, med plagg från för fem år sedan o h tio år sedan blandat med vintage från 90-talet och bakåt. Det är det jag vill ha! Det är där jag hittar guldkornen, inte bland plagg jag kunde köpt på Monki i maj. Jag gillar när det är blandat och inte bara same same.

Jag landar mer och mer i att det är vintage jag vill ha. Vintage och kläder av god kvalitet, kanske hemmasydda, men inget jäkla snabbmode! Jag vill att mina kläder ska hålla för användning och tvätt, i flera år framöver. Där duger inte fast fashion, och helt ärligt, vem vill gå runt och se ut som alla andra? Inte jag i alla fall. Eller, jag har inget emot att det finns snabbmode på loppisar (även om jag så klart vill att det inte ska finnas något snabbmode alls), men inte bara. Och det finns en tendens till det just nu. Man ser överproduktionen tydligt i second handbutiker, lika mycket som i vanliga butiker, och det gör mig matt. 

Som en liten motpol till detta deppiga ovan vill jag bara visa hur trevligt det kan bli om man bläddrar sig förbi allt det där snabba och satsar på lite långsamt mode istället. Koftan som jag köpt på Röda Korset i Vänersborg är handstickad, och det var nog rätt länge sedan. Dragkedjan är till och med påsydd för hand. Och så har jag lagat den lite. Toppen han någon sytt själv på maskin innan den hamnade på Myrorna och kjolen är sydd av ett handfärgat vintageloppistyg! Den har varit en klänning ett tag men till slut blivit en kjol perfekt för mig. Jag har köpt den på tjockisloppis. Strumporna har jag stickat själv och skorna är omsulade hos skomakare. Jag matchar väl rätt fint till den k-märkta macken va? Och vet ni, det var faktiskt bättre förr. I alla fall när det gäller kläder!

Fel fokus!

Det har jag tänkt en del det senaste. Varför snackar vi så mycket om att ställa om produktionen, att köpa hållbarare material och att göra bättre val när det, enligt mig, inte är det som hållbarhetens kärna? Vi kan ta förra veckans Ekonomibyrån om klädskam om exempel. I programmet hade vi en liten panel bestående och en hållbarhetsskribent, en influencer och en hållbarhetschef på ett fast fashionföretag. Jag ska inte ägna mig åt någon fingerpekning eller så och även om jag personligen tycker att lite skam är bra (jag får återkomma till detta) så tänker jag att det är helt fel fokus. Vi måste istället lyfta det som är viktigt och bra på riktigt. Greenwashing är mer norm än undantag och alla företag är så himla hållbara hela tiden. Bomullen är hållbar (eller?) och polyestern är återvunnen men allvarligt, det är inte så vi gör revolution!

Hållbarhetschefen för Gina Tricot sa så käckt i programmet (se det här) att de har hållbar energi och bättre vattenanvändning och förstå mig rätt nu, allt det där är bra. Allt som görs för klimatet är bättre än inget alls eller det som är direkt skadligt men hållbar energi och bättre vattenanvändning är en piss i Jordan sett till vilket klimatavtryck textilindustrin gör. Vi vet ju att 80% av ett plaggs klimatavtryck görs under produktionen och textilindustrin står för en stor del av världens utsläpp. Det handlar helt enkelt om vår överkonsumtion. Textilindustrin är smutsig, verkligen, men hade den inte varit så enormt omfattande hade den inte gjort ett sådant avtryck. Det är mängden det handlar om. 

En annan grej det ofta fokuseras på när det snackas hållbart mode är det här med material och textilåtervinning. Senast förra veckan hörde jag ett litet samtal med en textilforskare som gav som konkret råd att man aldrig ska köpa blandmaterial eftersom det inte kan återvinnas. Men vad spelar det för roll när det bara handlar om ca 1% av alla textilier som återvinns? Då är väl inte det rådet så mycket värt eller? Dessutom har jag sett en siffra om att avtrycket bara är 10% mindre vid återvinning av ett plagg jämfört med nyproduktion. Så vinsten för miljön är ändå marginell.

Så, vad är då lösningen på hela modeklimatkrisen undrar ni? Jo, den kommer här från denna hållbara modeguru. Får jag kalla mig för det? Jag tror i alla fall stenhårt på att det handlar om cirkuläritet på olika sätt. Jag tror på klädbytardagar och loppis, som våra tjockisloppisar t.ex. Jag tror på remake och småskalig produktion med återbrukat material. Vi har så enormt mycket bra och snygga textilier, av en helt annan kvalitet än vad som görs idag, som redan finns där ute. Jag tror på att sy av dessa material hemma själv och jag tror dessutom på lappa och laga, lappa och laga och lappa och laga tills det inte går mer. Jag tror på att ta tillbaka hantverket och kläderna, att låta det ta tid och att ge kläder ett värde igen. Och då menar jag inte bara ett värde i pengar, utan även ett värde som funktion och symbol. Kläder ska både få kosta pengar och vara viktiga för oss. Jag gillar mina kläder. Älskar dem till och med. För mig är det det enda rimliga.

Och apropå cirkuläritet. Min sambo resonerade för mig härom dagen hur han ser framtiden för klädindustrin. Överproduktionen är som sagt problemet och det är det vi måste ifrån. Nyproduktion av kläder kan aldrig bli hållbar så volymerna måste ner, och det rejält. Han presenterade en idé om att i framtiden (och då helst i morgon) produceras färre volymer av alla kollektioner och nyproduktioner. Det är inte rimligt att alla ska kunna köpa alla nya plagg de gillar utan man kan gå ihop i ett kompisgäng och kolla vilka plagg de har och har fått tag på och kan då låna av varandra. Att man har en garderob och klädsamling tillsammans som cirkulerar runt helt enkelt. Inte så dum idé va? För faktum kvarstår, vi behöver kläder. Och denna modell kan ju vara ett komplement till min lösning på världens klädproblem: använd det som redan finns. För mig är det svårt att rättfärdiga all överproduktion av nya kläder som sker, samtidigt som det bränns och deponeras fullt fungerande kläder varje dag.

Garderobsbekännelser

Jag har lite saker att bekänna. Om min garderob och vad som finns i den. Jag har, genom att gå den hårda vägen med pågångna nitar och andra gupp på vägen, kommit fram till vad jag vill ha i min garderob och vad de kläderna ska stå för. Och vad jag främst har kommit fram till är, inget jäkla snabbmode! Men vi backar tillbaka bandet lite.

Jag har ju egentligen alltid älskat kläder! När jag var barn var det bästa som fanns att få rota igenom en kasse från mina äldre kusiner och prova och plocka på mig allt jag tyckte var fint. I tonåren raidade jag mammas garderob på 70-talskläder och började handla second hand själv. Under hela mitt vuxna liv har jag, har jag insett i efterhand, snöat in och mer eller mindre på kläderna som hör en hobby till, allt från dans till vikingareenactment. Jag har handlat second hand till och från och när jag kom på att ju även vi tjocka kan handla second hand för några år sedan ska erkännas att jag kanske köpte allt istället för det jag gillar. Det kan hända att jag, både på second hand och tjockisloppis, köpte typ allt som passade och som jag gillade just där och då, utan att egentligen tänka efter om jag egentligen kommer gilla det i långa loppet. Jag funderade inte över om jag behövde det eller om det för den delen skulle hålla och vara snyggt efter några användningar. Jag var bara glad att jag hittade kläder som passade.

Jag tänker att det är väl lätt hänt att det blir lite hoardingtendenser när man, alltså jag, gått omkring i flera år och tänkt att inga kläder passar och jag är ful i allt för att sedan inse att det finns ju faktiskt asmycket snyggt second hand och vips så blev kläder kul igen! Som kjolen på bilden t.ex. Den är klart för stor. Och för lång. För mig i alla fall. Jag köpte den på en second hand i Uddevalla och tvekade ett bra tag i provrummet men det var något jag gillade med den så jag köpte den. Något gillade jag, ganska mycket gillade jag inte. Som att den satt för löst runt höfter och lår. Det är ju ändå en stretchig pennkjol. Och att den har en sån där mellanlängd jag inte gillar. Niten med mellanlängden har jag gått på flera gånger. Men jag hamnade i en sådan där situation där jag ville köpa något och kjolen var ju nästan bra. Inte en bra strategi kan jag säga. Jag använde kjolen kanske fyra gånger varav en gång i Tallinn som synes bilden. Den ser faktiskt för jäklig ut på mig så den har rensats ut för länge sedan. 

När jag började handla second hand kände jag snabbt att mina gamla snabbmodekläder jag köpt nyproducerat, de där jag köpte bara för att de satt ok och jag hittade inget annat, de var inte så himla skoj längre. Mina loppisfynd kändes tusen gånger bättre och undan för undan har de där nyköpen från förr rensats ut. Jag känner mer för andrahandsfynden än för det nya helt enkelt och nu har jag kommit till punkten att jag insett att snabbmodekläder inte är så skoj. Inte om de köps i andra hand heller. På senare tid har jag ratat plagg i rätt storlek och med schyssta snitt för att de är just snabbmode. Jag är så pass textilkunnig att jag numera kan förana att den tunna viskostoppen från H&M kommer vara nopprig, ha vridit sig och blivit jäkligt ytluddig efter två tvättar. Då spelar det faktiskt ingen roll om den är snygg och billig just då, även om den är second hand. Snabbmode, eller fast fashion som de flesta säger, är mindre och mindre välkommet i min garderob. Ska det handlas sånt ska det vara riktigt bra, alltså sånt jag verkligen gillar, av lite bättre kvalitet med bra material så jag anar att det håller formen bättre än mycket annat bös och jag ska vara säker på att det passar. Det blir färre och färre snabbmodechansningar från Sellpy bara för att det är billigt. Det får vara säkra kort som klänningen ovan. Denna visste jag att jag skulle gilla då jag har letat efter den modellen länge. Ett genomtänkt köp helt enkelt. Jag hade dessutom detektivat mig lite angående storleken och det blev en fullträff. Den här kommer jag ha länge och mycket. Jag har fått asmycket komplimanger för den med. Snabbmode kan absolut vara ok, men då ska det som sagt vara riktigt genomtänkt och i andra hand.

Något annat som tar mer och mer plats i min garderob med är vintage. Jag har kommit på att jag ju älskar vintage! I tonåren handlade jag mycket vintage second hand samt att jag använde det mamma hade kvar. Det kan kan hända att jag har ärvt lite hoardingtendenser från henne. Jag kallades till och med för hippien i vissa sällskap när jag var i gymnasieåldern eftersom det tydligen var rätt uppseendeväckande med lila mönstrad bussarong i Gnosjö under 90-talet. Här är det dock inte alltid så lätt att hitta rätt eftersom mycket vintage är smått i storlekarna men jag hovar in lite där och där hela tiden och byter ut skräp mot bra kvalitet. Tur för mig då att jag gillar 80- och 90-tal bäst just nu då modet ändå var ganska oversize. Mina senaste fynd är en fantastisk kofta värdig en plats i min samling jag skrivit om tidigare och en hemmasydd jacka i typ bombermodell. Det finns så många anledningar till att använda vintage istället för nytt skräp (Hållbarstilpodden pratar om det i detta avsnitt) men bara det faktum att kvaliteten är en helt annan än idag är skäl nog tycker jag. Detta gör ju att kläderna håller bättre för användning vilket bara det är bättre för miljön. Den bra kvaliteten gör ju dessutom att kläderna sitter bättre och är bekvämare. Sedan så finns ju kläderna redan och bidrar inte till nyproduktion vilket både är miljömässigt och etiskt försvarbart. Och så är det ju snyggt med vintage. Dösnyggt till och med och det finns verkligen något för alla!

Och apropå hemsytt, som i min nya bomberjacka, så är det ytterligare en kategori jag har en hel del av i min garderob. Inte jättemycket jag sytt själv tyvärr på grund av lat, trött och slarvig, men det finns ju massor som andra sytt där ute som väntar på en! För mig är det riktigt mys när jag hittar något hemmasytt på loppis då jag gillar tanken på att någon lagt ner tid och kärlek av egen fri vilka på det samt att det ju blir en unikt plagg i min garderob. Troligtvis har ingen annan ett sådant plagg! Jag har flera kjolar t.ex. om jag gillar dömycket och det här är en lite nyare favorit jag hittade på Smyrna second hand i början på sommaren. 49 kr kostade den och har ett riktigt fint fall och fina färger. Det ska erkännas att jag har svårt att motstå hemmasydda grejer. Där kanske jag fortfarande har lite hoardertendenser kvar... 

Så även favoritkategorin småskaligt producerat. Om man nu inte är så intresserad av att handla second hand är det här vägen jag tycker man ska gå för en hållbar garderob. Småskaliga producenter, åtminstone av den kalibern jag handlar av, syr antingen själv, producerar i Sverige eller Europa, har bra koll på att deras tyger är antingen vintage, GOTS-märkta eller ekologiska samt att de är transparenta. Vill man handla nytt och etiskt ska man göra detta. Snabbmode är nog det mest ofeministiska du kan stödja och har man möjligheten ska man undvika det. Ja, småskaligt kostar lite mer men kläder kostar faktiskt. Det ska de göra. Gör de inte det är det något fel och man kan räkna med att någon eller några blir utnyttjade och exploaterade under produktionsledet. Vill du bidra till det? På bilden syns min nya fina kofta från Rino.se som Postnord höll på att försnilla för mig. Den var på vift i två veckor. Jag blev enormt glad när den dök upp och titta bara på vilken pärla den är!

Jag känner att det börjar falla mer och mer på plats vad jag gillar och vad jag ska ha i min garderob. Snabbmode skaver (ibland på mer än ett sätt) och det är inget jag ska ägna mig åt, ens i andrahand helst. Ok, det är kanske inte jättelätt att hitta annat än snabbmode second hand. Det kan ta tid att hitta pärlorna. Och ok, det kanske svider lite väl mycket i plånboken om det ska handlas småskaligt. Alla har vi olika förutsättningar. Men för mig är det värt att lägga mer tid och pengar för att få tag på grejer jag verkligen verkligen gillar och som jag kan stå för att jag har på mig. Det här är nog den förändringen jag har gjort i mitt liv som jag är mest stolt över. För mig är det viktigt att inte bidra till den smutsiga modeindustrin. För mig känns det mer och mer som att jag gör ett avtryck på riktigt.

Akta dig för Shein!

Det tycker jag att man ska göra i alla fall. Jag tycker det känns som crap. På riktigt. Personligen har jag aldrig kollat in det. Jag handlar ju inte nytt egentligen, och känner mig inte alls lockad. Jag har redan från att det dök upp fått Wish-vibbar, och Wish är inte heller något jag går igång på direkt. När Shein blev poppis för ett par år sedan såg jag flera inlägg dagligen i olika facebookgrupper i stil med: "Har ni handlat från Shein? Vad har ni för erfarenheter?". Flera gånger dagligen i samma grupp alltså. Jag ska erkänna att jag engagerade mig inte mycket i frågan men jag fick med mig att storlekarna är väldigt ojämna och att man måste se till varje plaggs mått istället och att retur är i stort sett omöjligt. Och att kvaliteten är kass då. Men det hade jag väntat mig.

En parentes angående bilden. Jag hade egentligen velat ha en bild på deras logga men ingen jag känner verkar handla därifrån. Jag hade tänkt leta Sheinkläder och fota lappen på loppis men har inte lyckats med det heller: Kom dock på att en kollega köpt en kjol från Shein på Marketplace och bad henne fota lappen. Det här var vad hon kunde åstadkomma. Den hade ingen märkeslapp. Bara det säger en del tänker jag... Och jag behöver ju inte ge dem ännu mer publicitet genom att sprida deras logga heller så det blir bra så här.

Men till saken. Vad är det som är så kasst med Shein då? Jag har ju inte handlat själv så hur ska jag veta? Jag tänker inte ägna mig åt någon empirisk undersökning här utan får förlita mig på andrahandskällor. I den här artikeln från tidningen Arbetet får jag reda på följande. Shein säljer sina produkter till över 200 länder (varav hemlandet Kina inte är bland dem - bara en sån sak) och värderas enligt Forbes till drygt 450 miljarder kr. Det är enorma summor i omlopp alltså men textilarbetarna får som vanligt knappt ens ett russin i kakan. En textilfabriksägare berättar att Shein harovanligt korta deadlines då det oftast rör sig om fem dagar för att sy en beställning på 1000 plagg. De flesta bolag brukar ge leverantörerna minst en månad. Det är ju en enorm skillnad! Som om inte kraven var pressande nog sedan tidigare inom fast fashion! Beställningarna är dessutom väldigt detaljerande och krävande. De är ändock populära då de har ett rykte om att betala sina fakturor i tid. Det är tydligen inte helt vanligt att de gör det. De har vidare även en väldigt dålig transparens och det verkar vara helt omöjligt att kontakta företaget. Det finns inga kontaktuppgifter för pressen att ta del av och grundaren ger aldrig några intervjuer. Det finns inte heller några rapporter om finanser eller dokumentation om leverantörer att hitta. Och just på grund av denna omöjlighet att kontakta företaget florerar det rykten om tvångs- och barnarbete. Hur ska vi veta att det inte existerar när företaget är så hemlighetsfulla? Då kan de hävda att de tar avstånd från detta samt att de betalar levnadslöner hur mycket det vill. Det finns ju inga belägg för det. Får arbetarna ingå i fackförbund eller möjlighet att klaga på och påverka sin arbetssituation? Who knows?

Kundservice verkar också helt omöjligt att kontakta. Det verkar bara finnas kontaktuppgifter till kundservice i USA och Indien. Som inte går att kontakta givetvis. I SR:s program Plånboken från i våras berättar svenska kunder att enda sättet att få kontakt med dem är genom att ge rencensioner via Trustpilot. Där kan man tydligen få besked hur man ska göra vid retur eller om ordern inte dyker upp. De svarar inte på mail och telefonnummer finns inte. Hur seriöst känns det på en skala?

Behöver jag ens nämna att kläderna är snuskigt billiga? Vi vet ju att när det handlar om billiga kläder är det någon annan som betalar priset. Här har vi dessutom snabbmodet extremt personifierat med tanke på att Shein har minst 10 000 produkter i omlopp och dessutom uppdaterar med 1000 nya plagg om dagen. Är det rimligt? Svar nej. Det säger sig självt att det inte kan vara några bra tillverkade grejer som kommer hålla i längden, varken i stil eller kvalitet. Sedan så tycker jag att det är något sunkigt att marknadsföra sig så starkt med hjälp av influencers och massa gratisgrejer och hauls på instagram och tiktok. Sälj grej med tjej verkar de gilla med. Det gör inte jag.

Faktum kvarstår, Shein är jäkligt poppis! Inte minst bland tjockisar eftersom de verkar ha rätt stort storleksspann ändå. I Plånboken får vi vittnesmål om att kidsen gillar Shein för det är "bra kläder, eller inte bra kvalitet men billiga kläder!". Japp, det är så det ska vara nu för tiden. Billigt är bra. Jag tillhör dock dem som menar att det inte är så. Billigt är inte lika med bra varken för sömmerskorna, miljön eller för plånboken i slutändan eftersom jag får köpa ny skit efter ett tag. Och skit verkar det verkligen vara. Man beställer kläder som ser snygga ut på bild men som ser ut som skit i verkligheten. Den klassikern alltså. Schyssta kläder i bra kvalitet på bilden - skräp i verkligheten och antagligen inte det man förväntade sig. Och skickar man tillbaka skiten kostar det pengar det med. Och fakturan kommer ändå och ska betalas ändå. Det går ju inte att kontakta dem för att bestrida den. Så illa kan det gå. Lyssna på programmet för att bli avskräckt. Om du inte redan är det.

Säljer jag inte det bra? Det är det som är poängen att du ska bli avskräckt. Jag tycker inte det finns något som verkar bra med företaget eller deras kläder. Det här är inget jag är sugen på att testa i alla fall. Oseriösa företag med det allra smutsigaste snabbmodet som affärsmodell skall inte få mina pengar. Faktum är att en del köp- och säljgrupper och skrivit med i sina regler att kläder från Shein inte får säljas där pga kassa villkor osv. Och om du ändå är lite lite sugen så kan jag bjuda på den här med. Kika på hur Hanna köpte tofflor i fuskpäls och verkar ha fått hem äkta päls. Enligt deras egen utsago, vilken man kan se på Good on you, har de inte produkter av päls! Men några tofflor verkar ha slunkit igenom och allvarligt, är du inte övertygad nu kan jag nog inte övertyga dig. Men berätta gärna om du har egna erfarenheter av företaget! Jag är jäkligt nyfiken!

Vi har ett val.

I lördags skrev jag ett blogginlägg om att inte passa in i tjockisnormen. Jag delar mina inlägg ibland lite här och var i sammanhang där jag tänker att folk kan vara intresserade av att läsa för faktum är ju att det är roligare om folk läser bloggen. Så det gjorde jag i lördags. Jag fick reaktioner så klart. Jag fick förklarat för mig att inom tjockisvärlden finns det en form av gradering (smallfat, midfat, largefat) som man gör för att visa på privilegier och om jag förstod det rätt är jag i nedre skalan och då alltså privilegierad. Uttryck som "sätt dig ner på mattan" dök också upp. Kontentan i det hela var (om jag förstod det hela helt rätt) att jag inte riktigt kan uttala mig om att handla kläder second hand som tjock eftersom jag inte är tillräckligt tjock. Att jag kan handla i vanlig butik och därför inte kan förstå. Det blev också en diskussion om vilken min storlek är och att jag undvek att skriva ut den. Jag försöker inte mörka någonting, jag vet inte vilken storlek jag har. Eller, har jag ens någon? Jag menar ju att storlek och passform är flytande, beroende på hur man själv vill att kläderna ska sitta. Det finns liksom inget facit till vilken storlek på kläder jag har på mig. 

Vad jag vill komma till med detta är helt enkelt att jag min tes, det faktum att jag inte riktigt får vara med i "tjockisklubben", styrkes där. Det var ju precis det jag sa. Jag är inte tillräckligt tjock helt enkelt. Men. Så här är det. Jag kommer inte sluta peppa andra tjocka människor, vare sig de är mindre eller större än vad jag är, till en hållbar klädkonsumtion, för jag hävdar att det går. Visst är det svårare än om man är en typisk 38, men jag vägrar acceptera att man som överviktig ska tvingas köpa värdelöst snabbmode, om man inte vill det.

För vi har nämligen ett val. Och vi har även ett ansvar. Om vi verkligen vill. För mig är det viktigt att inte bidra till den dåliga klädindustrin, då gör jag val utifrån det. Hur man väljer att göra är olika. Vissa köper väldigt få kläder och använder dem tills de faller i bitar. Det är bra. Vissa gör genomtänkta och smarta val, vårdar sina kläder och använder dem länge. Köper ingenting i onödan liksom. Vissa göra det bästa valet man kan göra vad gäller miljö och etik och köper bättre producerat och bättre material. Vissa syr själv och vissa köper småskaligt och schysst. Det finns olika sätt helt enkelt. Jag säger inte att något sätt är bättre än de andra.

Jag köper däremot främst second hand. Jag gillar det. Jag hänvisar återigen till mitt inlägg från 2019 som jag tycker är lika aktuellt idag som då. Men en lite snabbrepris här då eftersom vissa inte ville klicka sig vidare i lördagens inlägg. Jag lyckas med min second handshopping genom att: strunta i storlekslappen och satsa på att prova och välja själv hur jag vill att plaggen ska sitta. Jag köper en del grejer som inte passar helt perfekt och ändrar hemma genom att sy om eller fixa till. Jag köper en hel del i facebookgrupper och där finns det flera som är inriktade just på plus size-kläder. Jag handlar på tjockisloppis när det anordnas sådana och jag har även arrangerat själv två gånger. Jag köper även en del herrkläder som passar bra och sitter fint på mig. Så gör jag. Jag gillar second hand och att man kan handla second hand även som större och omfångsrikare än normen är som sagt en hjärtefråga för mig.

Och jag hävdar fortfarande att det går! Om man vill. Jag skulle ljuga om jag sa att det är plättlätt och enkelt för alla, men för mig har det varit en process där jag har fått ändra mitt mindset och vänja mig vid grejen. Allt kan man inte hitta direkt, man kan få leta och vänta lite men vem har sagt att omställningen måste ske över en natt? Vill du handla kläder i andrahand så finns det definitivt möjligheter. Jag säger inte att "om jag hittar kläder second hand gör du det också". Jag vet att jag har det lite lättare som bor i en storstad t.ex. Jag har tid att leta och jag har bara mig själv att köpa kläder till. Och min partner ibland, men bara för att det är kul. Annars kan han själv. Men, återigen, vill du så kan du. Lite grand i alla fall. Börja smått och köp ett plagg second hand. Ta en liten kik i butiken när du är där. Helt plötsligt hänger det där plagget i perfekt storlek och stil till dig där. Eller så kanske du hittar det där plagget du vet passar på dig, kanske som du redan har, men i en annan färg, där på Tradera eller Sellpy eller liknande. Gå med i några facebookgrupper! Jag hänvisar till flera olika i det här inlägget.

Sen finns jag här och peppar! Jag finns med mina tips och tricks och du får gärna kontakta mig om du vill ha råd och påhejning. Bor du i Göteborg kan jag även följa med dig på en loppistur om du vill ha riktig handgriplig hjälp. Nej, jag är inte ytterligheten av tjock men jag baserar min positivism för second hand för tjockisar på verkligheten. Jag har en flera vänner som är större än vad jag är som handlar begagnat, både på nätet, tjockisloppis och i butik. En person har jag agerat personal shopper åt och det blev väldigt bra! Så tveka in att kontakta mig om det är så! För, som sagt, vi har ett val. Steget kan vara nog så litet men varje steg räknas man vill börja ställa om mot en mer hållbar klädkonsumtion. Det är ett val vi kan göra. På ett eller annat sätt. Valet behöver inte vara att överkonsumera krafs, även om man är överviktig. Jag brinner för second hand och cirkuläritet. Du kanske brinner för något annat. Men, återigen, jag kommer inte sluta peppa till att kunna handla cirkulärt, även om det är storlek 56 man är ute efter, och inte 36.

Nej tack Zalando!

Jag har aldrig handlat från Zalando. Nätshopping från stora aktörer är faktiskt inget jag någonsin fastnat för. Någon beställning från H&M för ca tio år sedan och sedvanlig postordershopping från Josefssons och Ellos i barndomen är nog det enda egentligen. Så Zalando är inte min vän. Jag har aldrig varit intresserad av att lära känna hen. Jag kunde dock konstatera i höstas att det inte var något för mig när Säker stil körde igång sin hållbarhetschallenge i samarbete med presentkort och nyköp från Zalando. Det kändes som att det rimmade illa och jag hoppade på en annan utmaning istället. Men det är historia. 

Jag har dock alltid känt att Zalando ger lite unken eftersmak. Det blev ju inte bättre av den senaste tidens skriverier. En artikel publicerades i Expressen där arbetare på Zalandos lager och e-handel vittnar om arbetsförhållanden som kan liknas vid modernt slaveri. De flesta arbetarna är nyanlända eller asylsökande. Expressen berättar om att arbetarna inte får sitta ner och inte gå på toa förutom på sin halvtimmes rast. Gör de det kan de få löneavdrag. De får inte heller ha mobiltelefoner eller prata med varandra utan att få skäll. Har man t.ex. glömt ta med sin vattenflaska ut på lagret får man inte hämta den under arbetstid. Arbetare har också blivit varnade när de tuggat tuggummi. Kvinnor som kommer från bemanningsbolag eller inte har permanent uppehållstillstånd har vittnat om sexuella trakasserier från chefer. Ja, från chefer! De är dock rädda för att förlora jobbet och därmed kanske inte få uppehållstillstånd om de säger ifrån eller slår larm. Om arbetarna går samman och kontaktar facket eller pratar med tidningarna kan detta leda till osakliga avsked eller icke beviljad ledighet vittnar de om. Zalando tjänar miljarder på den här modellen. Är detta verkligen Sverige vi pratar om? Japp, det är det.

Hur man kan handla från Zalando efter att ha läst det här förstår jag faktiskt inte. Jag personligen tycker det är rätt anskrämligt att säga att det är "billigt", att det "finns bra storlekar" och "jag gör bara genomtänkta val och köper kvalitet ändå". Vad spelar det för roll när folk lever i slaveri då? Sen att Zalando har nåt jäkla hållbarhetsarbete med mystiska märkningar och pre-owned kompenserar ingenting. Hållbarhet innefattar även etnisk hållbarhet om du frågar mig. Nä, Zalando är inte för mig. Och jag tycker att Säker stil kan sluta samarbeta med dem.

Engångsklänningen

Handen på hjärtat nu, har eller har du haft ett plagg som använts en gång på en fest och sedan aldrig mer? Ett plagg som köptes just för den festen och som sedan inte dög mer? Jag har definitivt haft det. Ibland blev inte plagget som man hade tänkt. Ibland går det åt skogen i tvätten. Det känns som ett onödigt köp. Med dagens priser på kläder är det faktiskt en möjlighet. Men något jag tycker är helt galet är följande. Det finns alltså en vana att köpa en ny klänning till varje fest man går på, med intentionen att använda den en gång för att sedan låta den lämna garderoben igen på något sätt. Antingen skänks, säljs eller slängs klänningen. Nu är det inte mycket fester att tala om men du fattar principen. Det finns en anledning till att Sellpy får in allra flest klänningar i storlek 36 och det är just denna. Man vill ha en ny klänning till festen man går på och sedan vore det ju pinsamt om man använder samma klänning nästa fest igen. Eller hur?

Absolut att jag kan uppskatta att ha på min något nytt på tillställningen. Eller "nytt" menar jag då. Jag gillar ju kläder och visar gärna upp mina nyfångade second handpärlor. Men det där med att klänningen måste vara ny varje gång, det har jag egentligen aldrig förstått. Jag har varit på några bröllop i mitt liv men jag har bara fått för mig att köpa något nytt när jag har haft känslan av att "jag har _inget_ som passar". Det duger gott med en gammal välanvänd klänning för mig annars. Att klänningen måste vara ny och osedd har jag aldrig känt något stort behov av. Faktum är att klänningen på bilden, som var ett nyköp en gång i tiden, har använts på tre bröllop. I rad. Det var inte samma krets som var med på bröllopet förvisso men vad gör väl det om jag har samma klänning igen? Det visar ju bara att jag gillar den! Och den här gillar jag verkligen. Den sitter superbra på mig. Den kommer nog få vara med på några bröllop till tror jag.

Hur många köpte en ny, eller "ny", klänning till midsommar då? Inte jag. Jag bestämde mig för förra årets trendklänning jag köpte på tradera. Jag gillar den och tycker den är midsomrig nog. Det jag gillar med min garderob är att den är så gångbar. Jag gillar att använda mina plagg året runt vid alla möjliga tillfällen. Jag vill att de ska synas och jag vill att det ska synas att jag använder dem. Det är ju det kläder är till för. Koftan däremot, den erkänner jag att den är "ny". Jag har som bekant snöat in på vintage det senaste och den här pärlan fick ju inte hänga kvar på Smyrna second hand i förra veckan. Min favoritfärg, bomull, hemstickad och vintage. Men hallå eller? 59 pix dessutom! Och believe me, ni kommer se den på många speciella tillfällen i framtiden. Sandalerna är också köpta på tradera för övrigt.

Det är ju lite motsägelsefullt att säga att man inte ska köpa nytt samtidigt som jag visar upp mitt "nya" koftfynd. Ja, överkonsumtion är kass, även om det är på second hand. Men jag är för att cirkulera. Allt man behöver finns second hand. Man får testa sig fram, men att köpa utan att tänka är inte en hit. Känns det redan vid provningen som ett engångsplagg bör du låta det vara. Misstänker du att det inte kommer överleva första tvätten är det ingen idé. Köp sådant du gillar och vill använda många gånger, och som håller för det med. Engångsklänningen på bröllopet är bara ofräscht. Och visst, jag har fortfarande plagg i min garderob som jag bara har hunnit använda en gång, Skillnaden nu från förr är dock att jag vet att jag kommer använda dem igen. Många gånger. Allt annat vore ju vansinnigt. Eller hur?

Allt detta överflöd!

I förra veckan satt jag och slösurfade lite på Monki. Det är ingenting jag brukar göra, ska jag slösurfa kläder blir det köp- och säljgrupper på facebook, Sellpy eller Tradera, men nöden hade ingen lag. Jag satt i ett skittråkigt möte. Jag bestämde mig för att kolla in klänningar på rean. Jag gillar klänning och jag gillar Monkis klänningar. Och jag scrollade, och scrollade och scrollade! I detta nu har Monki 274 klänningar på rea. Det kanske inte låter som så många, men det var det! Jag höll aldrig på att bli klar! Och det var bara de som var på rea och det var bara klänningar dessutom! Kan ni fatta hur extremt mycket kläder Monki har?! Ett par tusen! Så finns ju H&M, Kappahl, Gina Tricot, Indiska osv. Och det är bara svenska aktörer. I övrigt finns Zara, Asos, Uniqlo, Boohoo osv. Ja ni fattar.

Det är svindlande att tänka på hur enormt mycket kläder det finns till salu där ute och hur lättillgängligt där är bara några knapptryck bort. Är det så konstigt att min garderob ser ut så här då, vare sig jag handlar second hand eller ej? Det finns helt enkelt FÖR mycket kläder i denna värld. Man brukar prata om att förr fanns det två kollektioner, en för sommaren och en för vintern. Fyra på sin höjd med höst och vår också. Nu har varje klädmärke 20, 40 eller kanske till och med 52 kollektioner om året! Det kommer in nya kläder var och varannan vecka och jag undrar om det verkligen är nödvändigt?

Vi vill sticka ut och vara unika. Fast ändå passa in. Det är väl inte skitkul om tio av mina kollegor har samma tröja som jag, men det stör ju inte om ett par till har det. Eller? När jag var 15 köpte jag mina första Dr Martens, ett par orangea tio-håls. När jag började gymnasiet upptäckte jag att en person i min mattegrupp hade likadana. Jag avskydde hen lite för det. Fast det är lite hemligt. Och vill vi vara unika och sticka ut, då har vi second hand. Vi kan väl dessutom vara unika i hur vi kombinerar plaggen. Vi kan sy själva eller sy om det som redan finns. Vi måste inte vara unika med nyköp. Och allvarligt, behöver vi verkligen en miljard plagg att välja på? Jag tror inte det.

Vetenskapens värld om E-handeln och klädindustrins framtid

Jag sticker in så här på fredagskvällen och tipsar om ett program ni bör se, dvs Vetenskapens Värld från förrförra söndagen. Det avsnittet handlade nämligen då dels om E-handeln och den helt galna utvecklingen som har skett det senaste. De tog upp just det att vi svenskar tar med oss butiken och provrummet hem när vi köper flera plagg i olika storlekar för att testa och bestämma oss hemma. Vi brer på med "kanske-plagg" och har med i planen redan från början att vi ska skicka tillbaka kanske två tredjedelar. Och så det här med att returerna åker fram och tillbaka till olika länder hit och dit. De nämnde att ett par skor t.ex. kan ha varit hemma hos fem personer innan de kommer till sin slutgiltliga användare. Helt galet. Och vad som är ännu mer galet är att vi i Sverige är rätt kassa på E-handel. Vi ligger långt efter Storbritannien som ligger i framkant och har haft skitmycket E-handel i flera år. Sedan nämndes också att det ju egentligen är bättre för miljön att vi beställer på nätet och att massa beställningar samlas i en bil än att vi alla (även om så klart inte alla gör det) tar bilen till flera olika affärer för att göra sina inköp. Inte en lätt nöt att knäcka alltså. 

I programmet finns även ett annat inslag om klädinsudtrins framtid som fokuserar särskilt på återvinning av textilier och hur man kan göra nya textilier. Man kan t.ex. se hur man göra nya jeans av gamla. Problemen med textilåtervinning har handlat om att det är svårt och tidskrävande med handsortering, att sömmar behöver sprättas pga att tråden ofta är i polyester vilket kanske inte övriga plagget är samt att blandmaterial inte har kunnat återvinnas tidigare. Forskningen leder framåt vad gäller blandmaterial och i Vetenskapens Värld får vi även se en maskin vid namn Siptex som finns i Malmö som verkar vara hela lysande! Den känner nämligen av med sensorer vilka material och vilken materialhalt plagget har. Hur fantastiskt är inte det? Det känns väldigt cyber för mig och väldigt bra! Revolutionerande förhoppningsvis. Nu har jag spoilat typ hela programmet för er men det är helt klart sevärt för en textilnörd. En som som jag är alltså. Man kan se programmet här på SVT Play.

Och apropå textilåtervinning. Jag har en påse som ligger och tar plats i min klädkammare. I den finns plagg med permanenta fläckar plus dålig passform plus slitet (en av nämnda orsaker är inte skäl nog att kassera tänker jag), söndersprätta plagg, trasiga strumpor och så vidare. Inget att ha alltså. Jag är tyvärr inte riktigt där än att jag använder mina trasiga strumpor som skurtrasor utan kör på egenvirkade/stickade disktrasor istället, så de här trasorna bör återvinnas. Och det måste fasen bli lättare att återvinna! Lindex, Kappahl och H&M brukar ha återvinning i butik även om det är greenwashing som handlar om att sälja mer. Man brukar nämligen för en rabattkupong på 50 kr om man handlar för över 300 kr. Det bidrar ju bara till ännu mer överkonsumtion och jag är inte så sugen på det. Jag handlar ju ändå inte nyproducerat snabbmode. Men så såg jag att Hemtex också har återvinning i butik och lakan eller handdukar kanske jag hitta något bland. Men så har Hemtex pausat sin återvinning pga covid-19. Så vad ska jag göra med min påse?! Ett ganska allvarligt i-landsproblem ändå. Jag ser fram emot framtiden när vi förhoppningsvis har boxar vid återvinningsstationen. Jag ser den framför mig mellan kartong och klarglas.

Vi är bortskämda!

Jag hittade den här tröjan på second hand i helgen. En tom och rymlig second hand, bara för att försvara mig sådär som man ju gör. Jag tilltalades av leopardprintet som jag uppenbarligen gillar men tvekade lite pga det rödvita kluddet mitt på tuttarna. Jag tyckte det kändes lite fjortis. Men den passade och hade allt det där jag gillar; bra passform, najs print, 100% bomull, tvättad och färdgkrympt osv. Men så slog det mig att texten gör ju sin grej! För om det är någonting vi ändå är, så också jag, så är det bortskämda! När det gäller att handla kläder använder vi ofta det som ursäkt när vi ska motivera våra nyköp av snabbmode, det där med att vi inte har råd annars. Jag skriver "vi" för jag har också gjort det. "Men jag har inte råd att köpa annat än billiga t-shirts från H&M!". Det där är väl ändå en sanning med modifikation för de flesta. Nej visst, du har väl inte råd att köpa sex schysst tillverkade t-shirts för 600 kr styck men du kanske har råd med en? Istället för alternativet att köpa sex inte så schysst tillverkade för 99 kr styck. Det är så jag tänker. 

"Jag har inte tid att springa på second hand och leta för tid är pengar!" sa någon. Vad det hela handlar om är att det är enklare att bara springa in och köpa de där sex t-shirtsen på en gång istället. Men det är det som är problemet, vi är så bortskämda med att det finns jättemycket billiga produkter och vi har både råd och tid att överkonsumera men att köpa få grejer, leta runt lite och vårda och använda länge är de flesta inte så intresserade av. Fast fashion bygger på att vi ska handla mycket och billigt och använda lite innan vi kasserar och konsumerar mycket igen. Nya kläder ska ständigt vara ett flöde in i vår garderob. Det är där problemet ligger och det är där vi alla, konsumenter som politiker som fabriksägare, behöver ställa om. Ansvaret ligger inte bara hos en grupp men det kan inte längre vara försvarbart att köpa mycket och använda lite, sätta för långa priser, tillverka för billig kvalitet, betala sömmerskor för lite, tillåta minimilöner osv. Och vi måste sluta vara så bortskämda och vänja oss av med allt ska vara lättillgängligt och billigt.

Och det här med att hävda att vi inte har råd? Det beror ju helt på hur man ser det. För över tio år sedan kom en hemlös man fram till mig i Malmö och bad om lite pengar. Jag hade tagit tåget till Malmö för att träffa kompisar, gå på musikal, fika, gå på museum osv. Utan att blinka svarade jag "Nej. Ge dig inte på en fattig student." Jag ville liksom ha en ursäkt för att inte ge honom pengar. Han svarade att han var hemlös så han inte heller har det så fett. Då skämdes jag lite faktiskt. Jag menar, även om jag inte var ekonomiskt oberoende direkt hade jag väl ändå råd att ge honom några spänn, om jag verkligen hade velat? Och det där med att jag var student var ju inte ens sant. Jag hade slutat plugga och var timanställd på ett museum just då och hade i regel jobb så det blev över. Jag skulle säga att de flesta ändå både har råd och tid att välja annat än billigt snabbmode. Konsumera hellre mindre och bra och använd och vårda mer. Handlar du second hand är det dessutom billigare än nyproduktion. Det kan man inte komma ifrån. Vill man så kan man. Nästa gång vill jag istället att du är ärlig och säger: "Vet du, jag har inte lust att köpa färre grejer som är schysst producerade. Jag har inte lust att leta second hand.". Då kommer jag ta dig mer på allvar.

Returer - the sequel

För nästan exakt två år sedan, det diffar bara på tio dagar, skrev jag ett inlägg om det där kassa med att vi svenskar har skaffat oss vanan att ha ett provrum hemma. Ni vet det där när man köper hem ett plagg, eller tio, i kanske tre olika storlekar som man sedan provar hemma för att sedan skicka tillbaka ungefär hälften av det. Det är inte så enkelt som att plagget då bara packas om i något lager och sedan skickas ut igen. Kläderna ska ofta ångas, tvättas och vikas med och det kan man inte alltid göra i Sverige vet ni utan det görs bäst i Polen eller Estland. Inte för att de är så himla duktiga på det där så klart utan för att de "behöver" lika mycket betalt där. Så himla onödigt! Härom kvällen sprang jag så på den här artikeln från svenska YLE. Jag visste ju om det här med ompackningen och alla onödiga resor för kläderna hit och dit innan de kan säljas igen men vårt konsumtionsbeteende lyckades göra mig mållös ännu en gång. Eller, finnarnas då, men det ska väl inte vara så stor skillnad på oss tänker jag.

Svenska YLE bestämde sig tillsammans med en influencer att testa det här med returerna lite mer grundligt. Lurigt nog lade de ner gps:er i fem paket som de returnerade till fem populära "postorderföretag", lika populära i Finland som i Sverige. Fyra plagg gick tillbaka Sverige och ett gick till Tallinn i Estland. Och här vill jag reflektera lite. Enligt bilderna i artikeln, och all logik i detta experiment, var plaggen oanvända. Ändock gick ett av plaggen iväg till Tallinn för refresh, håravlägsning och ompacketering osv, utan urskiljningsprocess. Jag undrar om det verkligen behövdes? Det känns som att det var en lite onödig avstickare till Tallinn där en hel industri har dykt upp baserat på returer. Arbetstillfällen i all ära men är det inte lite knas att plaggen skickas till ett helt annat land för detta?

Vidare kan man läsa i artikeln att ett av företagen ser returerna, som givetvis är avgiftsfria i 30 dagar, som en del av sin affärsmodell? Eh va? Borde inte att sälja bra kläder som konsumenterna är nöjda med vara själva grejen? Men visst, jag är väl inte helt på banan med fast fashion. Så mycket som 40% av allt som beställs returneras till detta företag, och tydligen finns det supertillbakaskickare, som returnerar 90% av allt de beställer. I artikeln står dessutom att det finns sådana som beställer kläder flera gånger om dagen, och man kan bli blockerad för att man har ett osunt köpbeteende. Jag visste inte att det ens existerade. Blockering pga det alltså. Osunt köpbeteende känner jag till.

Nä, jag ska inte referera hela artikeln, ni kan ju läsa den själva. Men det där köpbeteendet fick ändå mig att haja till. Så extremt! Och nu kommer vi till det riktigt ruttna. Tydligen avslöjar det här gps-experimentet att mycket kläder aldrig någonsin säljs på nytt, åtminstone inte i Sverige. Pga så generösa villkor för returer är det tydligen många som använder sina kläder, och det ganska flitigt, så när de skickar tillbaka kläderna är det inte alltid värt att reparera eller tvätta dem. Men vänta här nu, använda kläderna _innan_ de skickas tillbaka? Får man göra så? Och vem gör så?! Då tycker jag att man har missuppfattat hela grejen med retur. Tanken är väl att man ska skicka tillbaka grejer man _inte_ vill använda? Det är liksom ingen hyrtjänst, fast en sådan där man sen får tillbaka pengarna! Ekvationen går ju inte ihop där.

Om kläderna sen då inte är värda att "rädda" eller har blivit omoderna skickas de tydligen till Irak. Eller annat lämpligt land. Där väljs de bästa kläderna ut och säljs i second handbutiker. Resten bränns upp. Var det det du tänkte dig när skickade tillbaka din kavaj du gått omkring med i en månad? Eller klänningen du supit i på en fest. Fast det är väl inget du bryr dig om, du har ju haft en gratis klänning i en månad. Nä, galet det där! Som jag sagt förr, ta tillbaka kostnaden för returer och godkänn inga returer där kläderna uppenbarligen använts! Fast fashion i ett nötskal. Kläderna är så lite värda så vi kasserar hellre än tar till vara. Och vi konsumenter bara fortsätter att använda och slänga, använda och slänga. Att vi inte skäms.

Det finns inga ursäkter

Förra året på 8:e mars skrev jag ett inlägg om det här med textilindustrin och feminismen. Jag fick en del kritik för det när jag delade det i en facebookgrupp för hållbart mode. Personen i fråga menade att min inlägg inte innehöll något annat än att jag är förkyld och tyckte nog att jag var lite snobbig och menade att alla inte har möjlighet, av te.x. ekonomiska eller regionala skäl, att handla hållbart vad gäller kläder. Jag tyckte det var en lite märklig strid att ta i en grupp för just hållbart mode. Jag tänkte själv att mitt inlägg kanske var lite raljerande och innehållslöst eftersom jag fick den kritiken dock. Idag läste jag om inlägget och jag står faktiskt för allt jag skrev. Det är till och med riktigt bra! För att läsa det själv kan du klicka här. 

Min poäng i förra årets inlägg var att textilindustrin är extremt kvinnoförtryckande och ofeministisk och funderade över om man verkligen, med handen på hjärtat, kan kalla sig feminist om man bidrar till den orättvisa industrin genom att överkonsumera snabbmode? Jag skriver ändå _överkonsumera_, jag fattar ju att inköp från vissa lite billigare kedjor kan vara behovsstyrda. Vi får återkomma till det nedan. Men kvinnorna är de som får betala det högsta priset i den här vidriga industrin, det kommer vi inte ifrån. Låt mig låna lite fakta och siffror från butiken Thrive som har illustrerat det tydligt på sin instagram idag. Av våra stora globala klädmärken har bara 12.5% en kvinnlig VD. Där kan vi börja. Inte så förvånande kanske, eftersom de flesta branscherna ser ut så. Visste du däremot att 80% av all världens textilarbetare är kvinnor? Visste du vidare att 98% av dessa textilarbetare inte får levnadslön för sitt arbete? Levnadslön är precis vad det låter som, en lön som man kan leva på. 98% får alltså mindre än så. Thrive berättar vidare att 70% av textilarbetarna i Bangladesh har fått uppleva våld och trakasserier pga sitt kön. Man kan ju ana att det inte är männen som upplevt det. Och för att illustrera vad som händer: det finns alltså textilarbetande kvinnor där ute som blir gruppvåldtagna om de syr fel. Det är enkel matematik hörrni, våra kläder sys till allra största delen i fattiga länder och det är främst kvinnor som jobbar inom industrin. Det är fattiga kvinnor det handlar om. Vad är hönan eller ägget egentligen? Är de fattiga pga underbetald textilindustri eller är textilarbetarna underbetalda just pga sitt kön och vart de är födda? Tål att tänkas på.

Och nu kommer vi till delen där jag kommer ryta till lite. Ibland när jag försöker diskutera dessa frågor möter jag på motstånd. Skäl som att man inte har råd att köpa hållbart producerat pga oftast dyrare är nog vanligast. "Jag kan inte köpa second hand pga att jag inte har normkropp." är en annan. Den skulle jag dock vilja hävda att jag slagit hål på med detta inlägget. "Det finns inte där jag bor och jag måste prova." är en annan välanvänd fras. Men jag tycker helt ärligt att det inte finns några ursäkter om man har mänskliga rättigheter och miljön i främsta rummet! Vill man så kan man. Vi måste helt enkelt tänka om vår konsumtion. Att överkonsumera fast fashion från företag som utnyttjar miljö och människor kan aldrig bli hållbart. Och hur mycket kläder behöver vi egentligen? Ska jag vara krass så skulle jag nog behöva fem par skor. Ett par vinterkängor, vandringsskor/kängor till övriga årstider, vardagsskor för höst/vår, ett par gummistövlar och ett par sandaler. Behöver jag egentligen mer än fyra, kanske fem jackor? Och hur många outfits behöver jag egentligen? Skulle vi bara köpa de kläderna vi verkligen har ett behov av och sedan använda dem flitigt, laga när de går sönder osv, skulle nog de flesta av oss kunna förvärva dem på ett mer hållbart sätt genom att köpa schyssta märken eller second hand.

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen minimalist. Jag har definitivt mycket fler än fem par skor! Men jag har köpt väldigt många av dem på second hand. Jag gillar ändå att ha mycket kläder att variera mellan men jag vill inte vara den som indirekt utnyttjar fattiga kvinnor i Bangladesh och Kambodja bara för att jag ska kunna shoppa mycket! Därför har jag valt att köpa i stort sett allt jag tar på mig second hand. Det är det som funkar för mig. Kanske är du en sån som handlar få kläder som du sedan använder tills de faller sönder och inte går att laga mer? Eller är du en som syr det mesta själv till och med? Jag menar, att är man feminist, är för mänskliga rättigheter och vill att vår värld ska överleva utan att miljöförstöringarna tar oss, då finns det inga ursäkter till att du fortsätter nöjesshoppa fast fashion utan att blinka. Ta ditt ansvar och handla schysst, hur du än gör det! I nästa inlägg kanske jag skulle tipsa om lite schyssta märken och bra second hander? Ja, vi får väl se vilka utskällningar jag får i år...

Det funkar visst att snacka om det!

Jag läste en artikel, för jag tror det var ett par år sedan, som jag uppenbarligen inte fattade. Arikeln, en debatt- sådan, gick ut på att vi måste sluta snacka om hållbart mode. Eh, fattade inte alls förrän någon förklarade för mig att det handlar om är att vi måste sluta snacka och börja göra. Mycket snack och lite hockey helt enkelt. Istället för att prata om den vidriga textilindustrin måste vi börja agera med att höra av oss till företag och butiker, göra oss obekväma och sådant. Det var så jag minns det i alla fall. Jag lyckas så klart inte hitta artikeln nu men det var så jag fick en förklarat för mig i alla fall. För jag fattade den ju inte som sagt...

Men vaddå "vi måste sluta prata hållbart mode"? Det måste vi väl inte alls! Givetvis behöver vi lite action också genom att maila företag, skriva på protestlistor, konsumera mindre och allt det där men jag skulle säga att vi behöver definitivt prata om hållbart mode, och det mycket! Under en föreläsning jag var på förra hösten med Johanna Nilsson sa hon att ett bra sätt att sprida det här med att handla second hand kan vara följande: En kollega frågar vart man får tag på en bra vinterjacka varpå jag svarar med att lista flera bra second handbutiker. Jag nämner inte ens en butik med nyproduktion. Lätt som en plätt. Om vi normaliserar att handla second hand lär det väl ändå bli mer förekommande? Och upplysning och kunskap är väl ändå the way to go? Eller säger jag bara det för att jag är lärare?

Här är vad jag har åstadkommit genom att bara snacka om det. Och då räknar jag ändå det jag skriver på bloggen. Jag snackar om det, fast med skrivna ord. Min partner säger numera att han ska köpa ett bättre begagnat plagg när det är när det är något han tycker han saknar i sin garderob. En kollega berättade för mig att han köpt flera par golfbyxor från Sellpy som han sedan ämnade sy om, istället för att köpa nya. En annan kollega skämdes lite och ville inte nämna det högt att hon köpt kläder från H&M om jag skulle få reda på det. Ok, jag vill inte sprida skrämsel och skam omkring mig men ändå! Det betyder ju ändå att hon fattar att det där med att köpa nytt och att överkonsumera inte är det bästa. 

Det bästa av allt är min bff som har gått från att säga: "Det kommer aldrig hända!" när jag försökte få med henne i Circular Fashion Challenge till att numera vara värsta loppisråttan vad gäller kläder. För ca två år sedan sa hon att hon pga att just för att hon älskar kläder och mode inte kan tänka sig att köpa begagnat och så var det nåt med bacillskräck och blabla. Nu handlas det friskt begagnade kläder och om jag har fattat det rätt vågas det även provas i butik och ibland kan de även användas utan att tvättas först! Vilken seger va? För i det fallet är det alla mina bilder jag skickar, allt prat om begagnade kläder och mina blogginlägg plus en annan hängiven second handklädermänniska i hennes närhet som har påverkat. Och nu erkänner hon att det är riktigt roligt! Hon har för övrigt lovat mig att jag ska få ta lite bilder och skriva ett eget dedikerat inlägg om just henne och second handandet. Ja, jag är nöjd och stolt.

Jag hävdar att det funkar riktigt bra att snacka om det för på så sätt påverkar man ändå andra. Sedan kombinerar man det med att göra, dvs köpa cirkulärt, lappa och laga, byta, sy själv, maila företag, skriva på listor och göra sig allmänt obekväm. Men vi får för sjutton gubbar inte sluta prata om det! Jag har för övrigt en liten lista på folk som vill gå på second hand med mig när vi har lite mindre akut pandemi i landet. Det är också en seger! Personal second hand shopper är mitt middle name.

Får man köpa bös på loppis?

För några veckor sedan uppstod en diskussion bland hållbarhetsfolk på instagram. Diskussionen handlade om huruvida det är ok att köpa fast fashion och tveksamt framställda plagg second hand just bara för att det är second hand? Är det så att man köper sig fri, bara för att det är loppis? Har man inget ansvar när man handlar sina kläder second hand? De flesta var överens om att även om man handlar second hand ska man undgå överkonsumtion och man ska även där handla ansvarsfullt och välja schysst producerade plagg och hållbarare material. Annars bidrar man bara indirekt till fast fashion och det är ungefär lika illa som att bidra direkt.

Nja, säger jag. Visst ligger det något i det, absolut, men jag tycker inte det är så enkelt att bara man köper schysst framställda plagg second hand är det bättre än att man köper lite mindre bra plagg, så kallat bös. Det önskvärda hade ju varit att alla plagg var schysst framställda och skäligt prissatta men nu är det inte så. Min upplevelse är att det både finns riktiga finplagg, schysst tillverkade och allt, och ren fast fashion med svältlöner och slaveri i miljöbovar till material där ute. Det är bättre för miljön att handla kläder som redan finns än att köpa nyproducerat. 80% av utsläppen under ett plaggs livslängd sker vid produktion. Och ska man ändå spara på miljön när man köper kläder kan man lika gärna köpa något man tycker om och vet att man kommer använda. Är en tunn viscosetopp från H&M mer ens kopp te än en sidenblus från Filippa K så tycker jag man ska köpa det. De mest miljövänliga kläderna är ändå de man använder. Även om det så klart finns klara fördelar med att köpa kläder av god kvalitet som håller länge.

Det är faktiskt ok att köpa bös på second hand om man vet att man kommer använda det. Man köper inte sig fri från ansvar för att man köper second hand men ska man handla kläder, second hand i första hand givetvis, ska man handla något som är det bästa valet. Och vad det är för just dig, ja det är väldigt individuellt. Visst, fortsätter vi handla billigt skräp på vissa etiskt tveksamma butiker då finns det en efterfrågan på det. Så länge vi människor vill ha fast fashion finns det fast fashion och även det hamnar på second hand. Men om man undviker böset på second hand tycker jag nog man börjar i fel ände. Om alla tar sitt ansvar och inte handlar nyproducerat i första hand utan enbart när det är sista utväg minskar efterfrågan. BjörkåFrihet får in 10 ton kläder om dagen och det är mer än vad de kan ta hand om. Det är på second hand vi behöver låta efterfrågan möta utbudet just nu. Där hade jag velat lägga vårt köpkrut. Någon skillnad borde de det ändå göra!

Jag trivs bäst i gamla kläder

Jag har kommit på en grej. Jag gillar förvisso att ha något "nytt" på mig. Det är ju ändå lite glädje i att visa upp ett plagg för första gången och det ligger nog en förväntan i att någon ska säga: "Har du en ny tröja? Fin!". Det ligger nog kvar någon sorts stolthet i mig från när jag var ung och ville visa upp mina nya plagg. Med nya häftiga kläder blev man någon. Det är lite som att visa: "Kolla, vi har råd att köpa nya kläder!". Det känns som att det är något inprogrammerat i oss sedan fattigare dagar. "Nya" kläder är liksom ändå värt något, trots att kläder är skitbilliga och slit och släng idag. Man vill ändå visa upp något nytt. Ja, jag generaliserar, men jag tror nog att många känner igen sig. 

Ja, premiäranvändningen av ett "nytt" plagg är speciell. Jag skriver ändå "nytt", för det är det jag har kommit på. Jag gillar verkligen att skaffa "nytt" för mig för jag trivs så mycket bättre i begagnat! Jag har ett klädintresse, jag gillar att fylla på garderoben ändå. Men jag känner inte alls likadant för de kläder jag köpt nya som de jag rotat fram på loppis. Ta mina karmaklänningar t.ex. Jag tycker väldigt mycket om dem alla fyra, men de får liksom ändå en liten unken bismak eftersom de är fast fashion, de är köpta nyproducerade och de visade sig dessutom vara crap eftersom alla fyra var defekta när jag fick hem dem. Jag kommer aldrig känna likadant för dem som för skjortklänningen jag köpte i Circle of clothes t.ex. Kanske har det lite med fyndkänslan att göra, men jag tror ännu mer att det handlar om etik. Det känns liksom inte lika bra med nyproducerat. Ens om jag haft plaggen länge och använt dem väl. De ska vara väldigt välanvända och lagade för att jag ska känna mig helt tillfreds. Min gråa munkjacka är där uppe på piedestalen, men inte koftan från Indiska jag köpte 2014.

Här är ett lysande exempel på att second hand är bäst. I tisdags hade jag på mig förra veckans loppisfynd och jag kände mig både smashing, lite stolt över mina nya plagg och det krafsade inte på mitt samvete. Koftan från Carin Wester hittade jag på BjörkåFrihet Backaplan, klänningen från Gudrun Sjödén hittades på Erikshjälpen i Vänersborg. Båda var tydligt använda och inte alls nya, och jag älskar dem båda! Koftan har redan blivit en favorit. Till och med strumporna är second hand, då jag hittade dem på Röda Korset, också i Vänersborg. De var förvisso nya, men det känns ändå bättre med nytt second hand, än helt nytt. Jag har köpt strumpor där förr och det är uppenbart att de fått något restlager som ändå skulle avyttras. Då känns ok med nytt second hand. Halstuben är en favorit jag stickat av restgarn och skorna är finfina Dr Martens jag fått av en kompis. Det känns mycket mer najs att ha dem på sig, som jag fick lite slitna, som varit en vända hos skomakaren, än mina nya kängor jag köpte i höstas. Även om de var ett väldigt väl genomtänkt köp.

Och det där med att hitta helt nya kläder second hand, sådana med lappar kvar, jag erkänner att det har känts najs för stunden, men det är ju inte alls najs! Kläder med lappar på, även om de är restlager, felköp eller någon som helt enkelt ångrat sig, är ändå ett tecken på att vi är överkonsumtionens slavar. Ja, det är bättre att kläderna hamnar på second hand än att de bränns upp, men något är riktigt galet när mängder med producerade kläder inte säljs och sedan är helt ovärdefulla för butiken. Och en annan anledning att jag inte gillar nytt: efter en tvätt är alltid plaggen sämre. De krymper, noppar och luddar sig, tappar färg och form och känns helt enkelt meh. Köper du välanvända plagg second hand you see what you get eftersom de redan är tvättade. Och visst känns det gött när någon säger: "Åh men vilken fin klänning, vart har du köpt den?", och man får svara "Second hand!". Eller håller du inte med?

Jag har dock några undantag vad gäller nya plagg. Mina småskaliga favoriter, de som jag vet är etiskt bra tillverkade med lite schysstare material, de som jag har betalat rimliga priser för, de känns ändå riktigt fint att ha på sig. Jag älskar mina plagg från Lille-Lo, Rino och Dots'n'Bows och tar gärna emot komplimanger när jag har dem på mig. För visst vill jag väcka uppmärksamhet med mina kläder, något annat vore lögn att påstå. När jag har kläder jag verkligen gillar, då trivs jag bäst, och jag trivs bäst i mina gamla paltor. Och ja, det blir mycket selfies i spegeln på jobbet!

Världens fånigaste ord

Jag stannar bara till så här för att göra en liten reflektion över världens fånigaste ord. Nämligen det töntiga: villhöver. Jag ser det fan överallt nuförtiden! "Jag villhöver den tröjan" och "jag villhöver det garnet". Trams. Det finns väl ingenting som heter villhöver? Jag har egentligen inte så mycket emot att språket förändras och att det dyker upp nya ord men det där är ju bara fånigt. Snippa och hen är jag positiv till men villhöver fyller ingen nodvändig funktion.

Let's face it, det finns vill ha och det finns behöver. Jag har t.ex. leggings på mig nästan varje dag. Jag använder oftast svarta och de går sönder till slut av flitigt användande. Då behöver jag ändå ett par nya eftersom det är ett plagg jag använder och som fyller en funktion för mig. Jag kan behöva nya underkläder när jag nästan bara har trosor med stora hål i och om mina vinterkängor blir slitna och trasiga behöver jag ett par nya för att inte frysa om fötterna på vintern. Fine så.

Jag behöver inte örhängena jag visade i gårdagens inlägg. Jag ville ha dem. Och det kanske kan låta förmätet av mig att vilja ha saker när jordens temperatur hela tiden ökar pga överkonsumtion och flygresor (vilka inte jag står för i alla fall) och människor dör i svält varje dag. Eller krig. Men att jag skulle på något sätt motivera mina köp av nya blingiga örhängen för att jag -höver dem på något sätt är ju bara tramsigt. Det är som det är. Jag ville ha dem.

Hur motiverar jag att jag köper sådant som jag helt enkelt och väldigt egoistiskt bara vill ha då? Jo, det handlar ju ändå om att jag köper nästan allt jag tar på mig i andrahand. Kläderna och accessoarerna finns redan. Det gör inte att jag behöver dem mer men jag har åtminstone inte belastat miljön ytterligare. Köper jag något nytt gör jag i regel det från småskaliga producenter som inte heller belastar miljön nämnvärt om man jämför. Och det händer ändå rätt sällan. Mina småskaliga favoriter använder främst återbruksmaterial och miljömärkta tyger dessutom. Det är ett bättre val alltså. Det handlar inte heller om impulsköp jag kommer tröttna på ett halvår senare utan plagg jag kommer använda länge men jag får återkomma till varför jag gillar småskaligt så mycket vid ett annat tillfälle. Så låt oss sluta tramsa nu och vara ärliga med att det finns sådant man helt enkelt bara vill ha. Jag vill ha.