Appen Good on you

Här kommer ett tips på en bra app! Gå genast in där appar finns och ladda ned appen Good on you. Den är skitbra. I den kan man, förutom titta på den fina och hållbara profilen Emma Watson, söka på de kläd/sko/smyckesmärkena man gillar, och inte gillar, för att se om de är tillräckligt miljövänliga och etiska för att man ska vilja handla där. Man kan t.ex. söka på Monki, som ju ägs av H&M, och se att deras hållbarhetsarbete är "it's a start". Man kan också se att Adidas är ett märke som räknas som "good", medans Nike räknas som "not good enough". Vissa märken är märkta med "we avoid". Det är uppenbart att man ska undvika dem. Kriterierna i appens undersökning är labour, environment och animal. Man kikar alltså både på att arbetarna har vettiga villkor och rimlig lön, att miljön inte far onödigt illa av produktionen och att man har inga eller godkända animaliska produkter. Inga mulesade får eller ryckta angorakaniner alltså. En viktig app att ha i sin mobil alltså! Alla klädmärken och företag finns givetvis inte med men det fylls hela tiden på och man kan även tipsa dem om märken de ska granska. Toppen!

Kurs i sashiko

Det här med att laga trasiga kläder har jag ju typ alltid gjort. Men jag har gått runt och trott att lagningar alltid måste vara så osynliga de kan. Så fel det kan bli! Lagningar är ju snyggt ju! Jag har länge varit fascinerad och intresserad av den japanska broderitekniken sashiko, fast sådär lite på avstånd. Men nu har jag varit på kurs så nu vet jag hur jag ska göra när jag ska laga sambons jeans som det gått hål i - igen.

Är man bekant med mig eller den här bloggen vet man att jag hatar att göra provlappar, vilken teknik det än handlar om! Dock kan jag meddela att det här är första gången jag faktiskt varit road av det! Vi började med att göra en provlapp med just lagningstekniken. Jag kan meddela att kypert inte var det bästa tyget till detta. Men jeans är ju i regel kypert så det var väl lika bra att öva. Och om ni imponeras av den andra lappens precision beror det på att stygnen var förtrycka. Ett utmärkt sätt att känna sig duktig på!

Mycket blått blev det! Mina och min kompis Annas bidrag till den samlingen är de färggladaste. Personligen gillar jag inte blått (mer än vissa nyanser) så jag tänker att jag även i framtiden kommer fortsätta att laborera med färger och mönstrade tyger.

Så kan jag ju inte förneka mig själv genom att bara sitta och brodera provlappar utan jag var ju tvungen att ta med mig ett lagningsobjekt. Den här tygpåsen från Mia Skäringers turné No more fucks to give kan vara den sämsta tygpåsen som någonsin producerats. Min kollega fick den i present, använde den en gång och handlade vindruvor och den gick jättesönder! Jag fick den för att experimentera med. Jag tyckte sashikokursen skulle passa perfekt till detta. Kan meddela att den gick ännu mer sönder av mina händer, nålen och lingarnet jag använde. Med tanke på miljöhotet med tygpåsar som jag skrivit om här tycker jag att det är beklämmande att påsen inte ens håller för en enda användning! Detta måste vara den mest miljöovärda påsen någonsin!

Och apropå tygpåsar publicerade Råd & Rön en artikel om just de omiljövänliga tygpåsarna bara tre dagar efter mitt blogginlägg om detta. De tar även upp andra "miljövänliga varor" som t.ex. vattenflaskor och mandelmjölk. Skrämmande läsning!

Mitt budskap med detta inlägg är: lär dig laga med sashiko! Det blir snyggt, hållbart och det fiffiga är att du inte behöver någon symaskin. Alla kan alltså göra det. Jag hittade min kurs via Studieförbundet vuxenskolan men med en snabb googling hittade jag att det finns eller har funnits i olika delar av landet både via Medborgarskolan och Hemslöjden t.ex. Eller så knåpar du själv med hjälp av youtube. Broderigarner i lin och bomull hittar på loppis. Win-win-win! Förutom sambons jeans blir det en gammal uttjänt jacka som ska få ett nytt liv. Laga mera!

Fashion revolution week

Så här kan det se ut när jag sitter och läser vid mitt skrivbord på jobbet. Igår såg det ut just så: tunika 30 kr, byxor 70 kr - båda Emmaus och sneakers 95 kr - Erikshjälpen. Jag har inte sällan outfits enbart bestående av second hand. Passar bra den här veckan också!

Denna veckan är det nämligen Fashion revolution week. Eller, igår var det egentligen Fashion revolution day vid årsdagen av Rana plaza, om man ska vara noga. Men det har utökats till en hel vecka, som sig bör! Här kan man läsa mer, men i det stora hela kan man säga att det handlar om att vi under veckan kampanjar för transparens i produktionskedjan av kläder. Man kan demonstrera detta med att bära sina kläder ut-och-in och fråga dem vi köper kläderna hos vem som egentligen tillverkat dem. Detta gör vi med hashtaggen #whomademyclothes. Och så väcker det ju uppmärksamhet och skapar debatt med de man möter om just detta. Super tycker jag! I morgon tänkte jag nog ha något ut-och-in. Kan bli något plagg från Gudrun Sjödén kanske... Vem är med mig?

Och apropå Fashion revolution week och Gudrun Sjödén, Fair Action har startat en kampanj för att få 10 svenska företag att offentliggöra information om vart deras kläder tillverkas. Det här med att skriva "made in China" på en lapp i plagget duger liksom inte. Det måste finnas transparens i vilka specifika fabriker kläderna tillverkas i för att vi ska kunna kontrollera att sömmerskorna får skäliga löner och vettiga arbetstider. Företagen som är med i upproret är: Ellos, Gekås Ullared, Gudrun Sjödén, Intersport, Nelly, Sportamore, Stadium, Team Sportia, Stayhard och Åhléns. Ett mycket rimligt upprop tycker jag!

Och apropå ifrågasättande och upprop, här kommer ett tips: skicka mail och ifrågasätt om det är något som känns knas! Jag har mailat Ellos och Cassels och frågat varför det inte står i deras kläder vart de är tillverkade. Ellos svarade undvikande att det inte finns någon lag om det. Kasst svar! Det var flera år sedan så jag ska nog göra dett försök igen i och med detta upprop. Cassels var mycket mer tillmötesgående. Jag har även mailat EMP (före detta Sweden Rock) hur de kan rättfärdiga att de ger bort gratis tygpåsar när man handlar hos dem. Detta ledde till en lång och plågsam diskussion med någon på kundservice där jag fick förklara på honom att bomull inte är ett djur. Nu senast mailade jag Dressmann och ifrågasatte hållbarheten i att man får en helt ny skjorta om man tappar en knapp. Inget vettigt svar och inte rimligt.

Men, det positiva i all denna misär är att du också kan bli medlem i Fair Action! För mig var det en självklarhet att gå med. För 100 kr blir du medlem i ett år och för 1000 kr får du livslångt medlemskap. Bra va? Du stödjer inte bara ett enormt viktigt arbete, du får även en så här snygg anteckningsbok! Jag älskar gult!

Rana plaza: 1134

Idag är det exakt sex år sedan Rana plaza föll ihop. Känner du inte till Rana plaza kan det bero på att den händelsen inte riktigt fått den uppmärksamheten den förtjänar i media, kan jag tycka.

Alla bör känna till att den 24:e april 2013 föll ett åtta våningar högt hus ihop mitt under arbetsdagen i Dhaka i Bangladesh. Där inne dog 1134 människor, varav de flesta var textilarbetare, och 2500 skadades. Byggnaden var såklart inte anpassad för den verksamheten med de förhållandena och arbetarnas villkor kan vi bara fantisera om. Och det riktigt hemska är att den olyckan hade kunnat förhindras. Redan dagen innan upptäckte arbetare stora sprickor i byggnaden men ägaren, Sohel Rana, ignorerade det och tvingade arbetarna att fortsätta jobba. Hot om att få sparken uttrycktes så klart. Sohel Rana fick fängelse för detta, men det är ju en piss i Jordan om man sätter det mot alla människoliv som förstördes i och med detta.

Är du intresserad av att veta mer om detta kan jag varmt rekommendera BBC-dokumentären Clothes to die for från 2014 som man kan se här på Dailymotion. I den kan man bland annat få se hur en av de personer som med fara för sitt eget liv gav sig in i rasmassorna för att rädda överlevande fick sitt liv förändrat av detta varpå han startade en textilfabrik med etiska arbetsvillkor. En liten glimt av hopp.

Och här är grejen, det är faktiskt vårt fel att det här hände. Vi i västvärlden har skaffat oss ovanan att handla fast fashion på löpande band som byts ut om och om igen. Utan vårt skapade behov skulle inte denna typ av fabriker som hela tiden pressar priserna för att få så stor avkastning som möjligt finnas. Hade vi inte köpt fast fashion hade inte sweatshops funnits. Så enkelt är det faktiskt. Så kom inte och hävda "jag kan inte låta bli att köpa nya billiga kläder hela tiden" för det duger helt enkelt inte! Ta ditt ansvar och bli en mer medveten konsument! Jag tror starkt på att vi kan påverka i ganska hög grad! Handla mindre, mer eftertänksamt, mer etiskt och miljövänligt och välj alltid det bästa (eller minst dåliga) alternativet. Och det är alltid second hand skulle jag säga. Men jag kommer återkomma till hur man blir en mer medveten konsument framöver. Börja med att se filmen. Du lär inte gå oberörd!

Sömnadskunskaper

Igår skrev jag ett inlägg om tygpåsar och att det bästa är att sy sådana själv i återbrukat tyg. Jag skrev även orden "kan man inte sy..." och det har gnagt lite i mig. Jag ser ofta personer som skriver "Jag kan inte sy." när det handlar om att korta en kjol eller laga ett par byxor t.ex. Detta är ofta i hållbara sammanhang, och jag förstår det helt enkelt inte. Vadå kan inte sy? Hur kan man som född från 1970 och framåt säga så om man har gått i svensk (eller nordisk) skola? 1980 blev nämligen slöjd ett skolämne, ett obligatoriskt sådant. Detta innebär att från och med då ska alla elever ha fått läsa både textilslöjd och trä- och metallslöjd som ämnena hette innan. Från det ska inte längre killar bara fått ha trä- och metallslöjd och ingen textilslöjd och tvärt om. Man ska alltså rimligtvis ha lärt sig att sy. Hur ofta hör man någon säga: "Jag kan inte klockan.", "Jag kan inte läsa." eller "Jag kan inte addition."? Typ aldrig. Man har väl ändå sina grundläggande kunskaper från skolan kvar? Jag t.ex. vet fortfarande att Sofia är huvudstaden i Bulgarien, att Selma Lagerlöf skrev Gösta Berlings saga och att om man dricker jordgubbssaft och håller för näsan smakar det bara sött.

 

Detta är en bild på ett par av sambons jeans som jag lagat. Han har också läst slöjd i skolan, han skulle kunna göra det själv. Dock kan man behöva lite hjälp på traven med hur man ska göra och det hade jag kunnat hjälpa honom med, eftersom jag har mer erfarenhet av just detta. Jag har i ärlighetens namn även ett större intresse av att just laga. Men han kan sy på symaskin och har sytt en hel del olika grejer. Men snälla, sluta göm er bakom "Jag kan inte sy." för det är inte sant. Det handlar mer om intresse skulle jag säga. Intresse och lathet/bekvämlighet. Så om du har ett intresse för hållbarhet vad gäller textilier och du fortfarande hävdar att du inte kan sy och därmed inte gör dina lagningar eller ändringar utan gör dig av med dessa kläder på ett eller annat sätt - sluta med det! Ta ditt ansvar och börja sy. Du hade slöjd i skolan av en anledning. Så var jag lite provokativ så här på kvällskvisten med. Det känns gött!

Tygpåsar

Jag älskar tygpåsar! De är snygga, praktiska och miljövänliga. Eller...? Ja, det är ju nämligen så att nyproducerade tygpåsar i bomull är sämre för miljön plastpåsar. Enligt den här artikeln måste man använda tygpåsen ca 20 000 ggr för att hamna på plus för miljön. Och så många gånger håller inte tygpåsen för. Bomull drar ju så sjukt mycket vatten och vid konventionell bomullsodling används mängder med jordbrukskemikalier så att tygpåsen skulle vara bra för miljön är helt fel. I den här artikeln jämför man tygpåsar i olika material och man kan läsa att påsar i t.ex. non woven eller återbrukad polyester är bättre för miljön jämfört med bomull eller engångspåsar i plast. Men jag har svaret på hur man ska kunna ha den klassiska bomullspåsen och ändå vara snäll mot miljön. Och det är inte, att köpa reklampåsar, som den från Gina Tricot ovan, på second hand hur trevligt det än är. Företagen måste helt enkelt sluta göra reklampåsar på bekostnad av vår miljö och framtid!

Svaret är att sy sina egna tygpåsar i återbrukat material, som tex. gamla lakan eller gardiner i vävt bomullstyg. Här är två jag har sytt. Den ena, ni kan säkert gissa vilken, är en julklapp till min bror av mina, kollegans och svärmors gamla lakan. Applikation piggar upp! Den andra är sydd i lappteknik av örngott, spillbitar, en gardin och en gammal slöjdpåse. Piffigt va? Och kan du inte sy är det ok att köpa på loppis. Tycker jag.

Fem goda hållbara gärningar

Idag har jag varit en god medborgare och gjort fem bra saker för miljön. Bra på det sättet att det är det bättre alternativet så klart. Ska man vara mest klimatsmart ska man bo under en sten i skogen typ. Men det gör inte jag. Här kommer de i kronologisk ordning.

1. Fixat i ordning hobbyrummet och syhörnan.

Efter 4.5 år i den här lägenheten är det till slut bra i hobbyrummet. Så när som på platsbrist. Men nu kan jag komma åt att laga och sy om mina kläder. Och det är dessutom bättre att sy sina egna kläder än att köpa fast fashion. Ignorera sytrådshoardingen. Inget av det där är inköpt nyss och mycket är från loppis.

2. Lämnat in två par skor hos skomakaren. 

Det var rätt många år sedan sist. Jag testar närmaste skomakaren på torget för att limma på en sula på ett par gamla gympadojor och laga ett par fådda och begagnade Dr Martens. Jag är spänd på resultatet. Och detta är ju bättre än att slänga och köpa nya så klart.

3. Köpt två Hawaiiskjortor och lite andra pryttlar på Emmaus.

Överkonsumtion är inte bra men second hand är det bättre valet! Och en enda Hawaiiskjorta är faktiskt för lite i min sambos garderob. Den används flitigt. Koner för att träna agility var en annan grej som inhandlades.

4. Skickat två påsar till Sellpy.

Jag älskar Sellpys koncept och jag älskar deras lådcyklar! Sellpy har ett bra miljötänk! Och mina Dr Martens (ja, jag har flera par) och alldeles för lilla Haglöfsjacka mår inte bra av att ligga oanvända. Jag ser fram emot resultatet här med!

5. Lagat sambons stickade tröja.

Tröjan har jag stickat själv och någon rackare har ätit på den. Antagligen något husdjur av det mindre slaget (inte hunden). Turligt nog var hålet i nedre delen av ärmen så det var snabbt upprepat och omstickat. Tröjan heter Flax och är väldigt fin. Jag stickade den dessutom för att byta ut den läskiga fleecetröjan han använde när han frös. Oroa er inte, fleecetröjan har inte slängts, den finns kvar men nu behöver den inte tvättas massor pga användning och släpper inte mikroplaster.

Detta är min dag. Vad har du gjort för miljögärningar idag?

Lyckat recept på klädbytardag

För en vecka sedan var jag på den internationella klädbytardagen på Världskulturmuseet här i Göteborg. Byter kläder är något jag gärna gör! Första gången jag var med och arrangerade en klädbytardag med vänner var för 13 år sedan. I perioder har jag och en annan vängrupp bytt kläder med varandra så ofta som var 16:e vecka. Numera sker det mer sporadiskt. Men vi gör det fortfarande mer eller mindre regelbundet. Och det är ju verkligen lysande!

Hur återhållsam man än är och även om man inte shoppar särskilt mycket kläder så har man fasen alltid plagg som ligger och tar plats och aldrig eller sällan blir använda. De där plaggen skaver nästan alltid. Antingen känner man att det var sjukt onödigt att de inhandlades då de egentligen inte är ens egen stil och man visste ju egentligen att man inte skulle använda dem men man ville ändå shoppa. Eller liknande. Eller så känner man väldigt starkt för plagget, älskar det egentligen för man tycker det är så fint, men det sitter ju inte helt bra längre och man vill ju inte göra sig av med det för det är ju ändå så fint! Eller liknande. Och det är ju inte hållbart att ha kläder som inte används i sin garderob! Då ska du få ett tips från coachen: byt dem.

Det känns faktiskt väldigt bra när plaggen får ett nytt liv. Man vet att någon man tycker om (förhoppningsvis iallafall) kommer använda dem istället. Och så kan man själv byta till sig plagg som passar bättre och som kommer bli mer använda. Bilden ovan är från klädbytardagen på jobbet som jag och några kollegor arrangerade i torsdags. Det var första gången jag gjorde ett klädbyte på ett jobb men det blev succé kan jag säga! Det var inte jättemånga som deltog men alla var nöjda och fina fynd gjordes. Jag hittade en kjol, en tygpåse, ett glas och en tesil. Vi hade lite prylar i bytet också. Vi kommer garanterat ha fler klädbytardagar på jobbet.

Idag var det klädbytardag med mitt vanliga klädbytardagsgäng. Och här kommer lite tips från coachen, för jag kan faktiskt kalla mig själv för klädbytarexpert efter över 13 års bytande:

1. Rensa din garderob. Var brutal. Du kommer kunna rensa igen nästa gång.
2. Bjud hem några kompisar. Skit i kroppsomfång och klädstil. Det är inte relevant i det här sammanhanget. Köp lite fika. Fixa knytkalas.
4. Byt kläder. Alla får ta det de vill ha (var schyssta och bråka inte) och bry er inte om hur mycket kläder folk haft med sig och går hem med. Det jämnar ut sig.
5. Fika och titta på era fynd. Berätta gärna lite anekdoter om dem. I vårt gäng berättar vi gärna om vilka kläder vi har hånglat i.
6. Skänk resterna till välgörenhet.

Det här är ett säkert recept på en lyckad klädbytardag. Idag kom jag hem med ett par byxor, lite knappar och några tamponger. Vi byter det mesta. Och under åren har jag verkligen hittat fynd! Min favorit just nu är ändå den leopardmönstrade kjolen från Dorothy Perkins som syns på bilden här.

En bra sak med klädbytardagar är att man kan provköra kläder med. Är man lite osäker på om man kommer trivas i ett plagg kan man ta med och testa och i värsta fall sedan ta med tillbaka nästa gång. Returer som inte är dåliga för miljön alltså.

Mina slutord är: byt kläder med varandra!

Påverkan

Det här med att bara köpa begagnat i år är det bara jag i det här hushållet som kör med. I min familj finns, förutom mig, en sambo och en liten byracka. Byrackan hanterar inte sina egna pengar men sambon gör det och han konsumerar som han vill. För några veckor sedan frågade han mig helt apropå: "Är Turkiet ett bra land?". Jag fattade ju så klart att han undrade om Turkiet är ett bra produktionsland vad gäller kläder! Det fick jag meddela honom att Turkiet är förhållandevis bra om man jämför med t.ex. Bangladesh, Kambodja eller Sri Lanka. Så länge de inte utnyttjar syriska flyktingar då dvs. Men jo, det godkände jag. Han hade nämligen fått en rabattkupong på Dressmann som han ville använda och han behövde ju ändå nya jeans. Och han använder verkligen jeansen till de är utslitna. Så ingen överkonsumtion där. Nu kom han förvisso hem med ett par jeans från Serbien istället men det var ju också godkänt. Men det riktigt positiva var ju att han köpt ett par jeans som inte bara var tillverkade i Serbien, de var fairtrade också! Och det berättade han att han valt medvetet då han inte ens tittat på de som inte var märkta fairtrade. Hur glad blir man inte då? Och lite stolt med! Allt mitt babbel om hållbarhet vad gäller kläder på hundpromenaderna har gjort avtryck. Så nu är det bara resten av världen kvar att frälsa!

Det började med Sweatshop

Eller jag tror att det började med Sweatshop iallafall. Jag visste väl att kläder tillverkade i Bangladesh inte var något bra men jag visste nog inte så mycket mer. Någonstans såg jag tips om serien Sweatshop och jag tittade på den och bestämde mig för att visa den för mina elever. Efter att ha sett den flera gånger om samma vecka gick det ju inte att blunda för det längre. Det funkade ju inte längre att bara glida in på t.ex. H&M och nappa åt sig det som passade, använda några få gånger och sedan skicka vidare. För så har det ändå alltid varit. Kläder har gått vidare på ett eller annat sätt. Att slänga har aldrig varit ett alternativ.

Sweatshop, som jag fortfarande tycker är fruktansvärt bra och som jag fortfarande gråter av varenda gång jag ser, är en dokumentärserie från 2014. En norsk sådan. Man får följa modebloggarna Frida, Anniken och Ludvig som får åka ner till Kambodja för att uppleva verkligheten. De får prova på att bo som en textilarbetare, arbeta som textilarbetare och även leva på den lön en textilarbetare får. Ni kan ju tänka er att ju st det går lite sådär. Har du inte sett den bör du göra det nu, och du kan göra det här hos Aftenposten. Scrolla längst ner bara så du ser det från början.

Joakim Kleven, som gjort serien, gjorde även en svensk version tillsammans med Aftonbladet. Denna version är lite kortare och nästan precis lika bra! I den är det de svenska modebloggerskorna Lisa Tellbe och Sarah Tjulander som besöker Kambodja. Konceptet är detsamma, de ska bo som en textilarbetare, arbeta som textilarbetare och även leva som en textilarbetare. Insikten är densamma som Frida, Anniken och Ludvig får: det går inte. För att se den ska du klicka in till Aftonbladet här.

Det finns även en säsong två, där Frida, Anniken, Lisa och Sarah tillsammans besöker hjälporganisationer för textilarbetare, hjälper en textilarbetare som jobbar hemifrån med att få klart sin order och försöker besöka en fabrik som syr åt H&M. De lyckas mer eller mindre bra. För att se den kan du klicka in på någon av ovan länkar. Den finns där med.

Och bara en liten parentes. Något eleverna ofta undrar över när de ser någon av versionerna är "hur gick det sen?". Jo, det kan jag svara på. Frida Ottesen jobbar aktivt med hållbart mode idag på olika sätt. Anniken Englund Jørgensen driver idag det etiska klädmärket Knust Porselen. Vad Sarah och Lisa gör vet jag faktiskt inte. Jag har mailat dem och frågat men jag fick inget svar. Jag tycker ändå att jag skrev ett trevligt mail utan anklagelser och pekpinnar. Jag ville bara veta hur deras medverkan i serien har påverkat deras liv. Men det är inte för sent att svara. Jag dömer ingen. Jag är bara nyfiken på om serien påverkat dem lika mycket som den påverkat mig.

Jantelagen

Eller, det här inlägget ska egentligen handla om _inte_ jantelagen. Visste du att Jantelagen är en uppdiktad lag som dök upp i boken "En flykting korsar sitt spår" av Aksel Sandemose från 1933? Det visste inte jag men wikipedia talade om det för mig. På wikipedia står det också att jantelagen handlar om "att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt". Men nä, här ska inte jantelagen råda.

Jag väljer att visa att jag skiter i jantelagen med en bild på mig själv i en kofta jag stickat själv. Koftan (Vitamin D av Heidi Kirrmaier) blev riktigt bra och var kul att sticka. Till den har jag egenstickad och egendesignad mössa och en egenvirkad sjal. Men, nu är ju inte detta en handarbetsblogg längre. Jag har bytt fokus och skriver numera om en hållbarare inställning till textilier. Kjolen på bilden är passande nog ett klädbytardagsfynd som en kompis fått från sin mamma. Den är, tyvärr, i hundra procent polyester men den är sydd i Storbritannien! Bara en sån sak.

Så, varför har jag bytt tema på denna blogg, efter att ha haft 4.5 års bloggpaus? Jo, för att jag kan. Ja, jag kan detta. Jag tänker inte ägna mig åt någon falskt blygsamhet som att "inte ska väl lilla jag...". Jo, det ska jag! Jag handarbetar fortfarande men min tankeverksamhet och min vardag har gått mer och mer över till att försöka rädda världen, med textilier! Alltså, jag tycker att det är sjukt viktigt och intressant med hållbart mode. Med en mer hållbar inställning till textilier. Jag har nördat in mig på material, second hand, lagningar och etiskt bra tillverkade kläder. Jag upprörs över orättvisor och slavförhållanden inom textilindustrin och jag vill på något sätt bidra till en förändring! Jag funderade ett tag på hur jag skulle göra för att kunna påverka och nå ut och tänkte på poddar, instagram och bloggar men landade till slut i att jag ju redan har en blogg, varför inte skaka liv i den. Bloggar (och blogger) är kanske inte the-it -thing längre men jag är ju lite gammalmodig av mig.

Så, varför gör just jag det här? Jo, för att jag kan som sagt! Ja, jag är bra på det här. Jag säger inte att jag är bättre än alla andra, men jag har kunskaper. Med två textilutbildningar (folkhögskola och slöjdlärarutbildning), hantverkskunnande och ett visst mått nördighet kan jag faktiskt det här bra. Och jag har saker att säga om det. Och jag är tydligen snobbig också eftersom folk skämtar om att jag inte kommer släppa in folk med nyköpta kläder på mitt bröllop och andra (med en liten del allvar i rösten) säger att de inte vågar berätta för mig att de beställt nya kläder på nätet. Det är inte utan att jag ändå myser lite över detta. Det känns helt ok att uppfattas så!

Denna blogg handlar numera om hur jag ser på hållbart mode och textilier. Den handlar om loppisfynd, lagningar, återbruk, materialnörderier, orättvisor, klädbyten, cirkulär konsumtion, böcker och filmer, klädvård, sömnad, aktivism, välgörenhet, miljö och klimatkompensation. Och lite hantverk. Välkommen hit!

Internationella klädbytardagen

Idag är det tydligen den internationella klädbytardagen! Inte just idag egentligen, men någon gång i början av april arrangerar Naturskyddsföreningen klädbytardagar på flera orter i landet, ungefär samtidigt. Att byta kläder är inget nytt för mig, jag har gjort det med kompisar i tolv års tid, men jag kände för att testa en stor officiell tillställning.

Här i Göteborg anordnades tre stycken, varav en bara för barnkläder. Jag valde att gå på den största, den på Världskulturmuseet. Det var en annorlunda upplevelse jämfört med mina vanliga i någons vardagsrum med mys och fika! Jag fick köa lite för att komma in men sedan gick inlämnandet smidigt. Kul att se så många intresserade där!

Jag fick mina fem biljetter, och sedan var det lite djungelns lag som gällde! Hade jag varit storlek 38, som större delen av landets kvinnliga befolkning tydligen är, hade jag nog haft massa fint att välja på. Men. Och nu ska jag klaga lite. Men. Jag tyckte det var väl trångt. En större sal och inte fyra mindre rum hade ju varit att föredra. Det var trångt och folk var ganska gamiga. Det var svårt att komma fram till kläderna och jag fick en och annan sur blick när jag nappade åt mig ett plagg mellan människorna, för att kunna få titta på något alls. Och personligen gillar jag inte att rota i stora klädhögar och balar för att hitta något intressant. Så om jag ska ha något önskemål till nästa år: gärna större yta! Speglar och omklädningsrum kändes inte ens som någon idé att titta efter, så trångt var det.

Och om jag ska fortsätta gnälla lite så kan jag gnälla lite på de inlämnade kläderna med. Jag hade verkligen ansträngt mig för att välja ut hela och fina kläder. Tre superfina och nästan oanvända klänningar, en lackkjol och ett helt nytt linne hade jag med mig. I högarna på borden fanns en hel del smutsiga, urtvättade och noppriga plagg. Personligen hade jag tyckt det varit pinsamt att lämna in solkplagg till sådan tillställning. Men, jag hittade fina grejer! Helt otroligt egentligen med tanke på hur svårt det var att komma till. En typ jacka eller rock i collagetyg som blir perfekt att bara slänga på sig till sommaren, en superfin pandaklänning i ekologisk bomull och en mopströja! Mopsen ska sys om. Och på väg ut fick jag en bok. Årsboken från 2016. Trevligt!

Nej, jag är inte missnöjd eller besviken. Jag är jättenöjd med mina fynd och att jag gick dit. Jag tycker att detta är ett lysande koncept och jag hoppas att någon har valt mina kläder och kommer slita ut dem ordentligt! Jag kommer garanterat besöka en sådan här tillställning igen, men kanske i lite mindre skala.

Sneakershack

Vad tycks om mina "nya" sneakers då? Jag tycker de är rätt najs. 95 spänn på Erikshjälpen tyckte jag var helt ok och röda sneakers är ju aldrig fel. Men eftersom de var begagnade var de rätt bruna på det vita så jag testade ett "hack" (hatar egentligen begreppet) jag sett lite här och där. Jag testade tandkräm. Det funkade finfint kan jag säga! Rekommenderar inte eltandborste dock. Men nagelborsten till handfatet gjorde susen! Men orutinerad som jag är tog jag inte någon före-bild. De blev vitare efteråt iallafall, ni får ta mig på orden. Helt klart att rekommendera! Men kom ihåg att använda vit tandkräm!

Boktips #2 - Gränslösa kläder

Ibland kan man råka på en pärla till bok på jobbet som bara står där i hyllan och väntar på en! Det gjorde jag när jag för ett par år sedan hittade Gränslösa kläder av Sverker Lindström. Det har dröjt tills nu innan jag haft tid och möjlighet att läsa den. Boken har några år på nacken då den kom ut 2004 men den är ändå aktuell.

I den beskrivs den smutsiga textilindustrin ur två aspekter. Den första delen handlar om nyproduktionen och allt vad den innebär. Man får bl.a. reda på att man i Kina kan få jobba så mycket som 98 timmar i veckan trots att det i Kina bara är tillåtet att, som här i Sverige, jobba 40 timmar. Man får givetvis bara betalt för 40 timmar. Om man har tur. Man kan även läsa att om man gör en höjning på ca 2-6 procent på klädesplaggen och den höjningen går direkt till textilarbetarna skulle deras lön kunna höjas med 100 procent! Det är helt svindlande att tänka på att så lite för oss kan påverka så mycket för dem. Och då undrar man lite varför det inte händer? För att vi är snåla och giriga antagligen...

I den andra delen av boken berättas även om den smutsiga handeln med second handplagg utomlands, för den finns ju med. Våra välgörenhetsorganisationer tar emot alldeles för mycket kläder och kan helt enkelt inte ta hand om allt och sälja i sina butiker. Men då skickas de ju utomlands givetvis, till bättre behövande, tänker ni! Jodå, det gör de, men mot betalning. Begagnade kläder säljs i massor, alltså vi snackar flera tusen ton, bara hos en enda välgörenhetsorganisation. Organisationerna säljer kläderna med pris per kilo och vad detta innebär för den inhemska textilindustrin kan ni ju bara tänka er. De olika organisationerna hävdar dock att denna handel ger fler arbetstillfällen än vad textilindustrin hade kunnat göra. Detta är så klart en sanning med modifikation. Det bidrar inte till importlandets välfärd utan leder bara till missad skatteintäkt ett skapat beroende av denna införsel. Inge bra alltså.

Boken finns tyvärr inte att köpa längre så man får hålla utkik på antikvariat. Den är maxad med uppgifter och siffror och kan tyvärr bli lite torr och plottrig bitvis men väl värd att läsa! Särskilt kapitlet om andrahandshandeln som var en ögonöppnare för mig. Det är inte nödvändigtvis en god gärning att skänka kläder till Myrorna eller Emmaus. Och verkligen inte till Humana men det är en annan historia.

Tjockisloppis

För fem år sedan besökte jag min första tjockisloppis. Vad är en tjockisloppis undrar du? Jo det är en tillställning där massa tjocka människor säljer kläder de inte längre vill eller kan ha. Kan meddela att ett vanligt problem för tjockisar, mig inberäknat, är att plaggen blir lite korta efter en eller ett par tvättar. Men de där plaggen, som andra, längre människor har köpt för att de ska passa dem, brukar passa alldeles utmärkt till mig när de krympt klart.

Igår var det dags igen! Eftersom jag inte innehar några direkta kläder i större storlekar att göra mig av med (har däremot massor i mindre storlekar) nöjde jag mig med att arrangera denna tillställning. Och att handla. Jag och min kompis Anna hade fixat lokal, Sally Bazar studio på Ånäsvägen 9, och ett gäng sköna bönor med alldeles för fulla garderober och massa godis. Mellan 11 och 16 var det snask, shopping och gött häng som gällde.

Om jag handlade något då? Ohja! Jag passade på att gå lite bananas och handlade 16 klänningar, två kjolar, en kofta, en jacka, en blus, ett par leggings, ett bälte och ett par örhängen. Dessa 24 tingestar kostade tillsammans 995 kr! Det blir ca 42 kr plagget. Jag tycker ändå det är som hittat. En klänning fick jag för den hade fått några rejäla hål i och då tänkte jag passa på att experimentera med lagning ala Studio Brieditis & Evans. En klänning ska både sprättas och lagas lite på, en klänning ska kortas och jackan ska få kortare ärmar. Tur att man är sykunnig!

Jag är väldigt nöjd med alla mina nya klänningar! Jag älskar klänningar i trikå som sitter löst och ledigt. Gärna i starka färger och fräsiga mönster! Som detta fynd för 10 kr!

Ja, då har jag ju hoardat lite. Men då var det ju det där med att jag inte handlat nya kläder på flera år och att mina obligatoriska kulturtantstunikor med batikmönster i trikå börjar bli lite slitna. De ska så klart lagas men allvarligt talat, det här måste jag vara bästa sortens hållbart mode! Jag handlar direkt av tidigare ägaren utan massa frakt (lite spårvagn bara i de flesta fallen), sortering och ompackning. Kläderna kommer till användning av mig istället för att ligga i en garderob och vara klimatosmarta. Och att ordna loppis och klädbytardagar med människor i samma kroppsliga genre är lysande! Det rekommenderas verkligen!

Och bonusen denna dag var att vi fick träffa Glenn! Mopsar är verkligen dösöta!