Att se stor ut

Jag har embraceat min kropp i veckan. Men jag ska inte ljuga, jag väljer nästan alltid, som de flesta antar jag, att publicera bilder i mina olika kanaler som är smickrande. Jag väljer inte bilderna där jag har mest dubbelhaka, tydligast fluff runt magen eller där mina lår och armar ser bredast ut. Jag retuscherar aldrig mina bilder, någon måtta får det ju vara, men visst lägger jag på filter ibland och väljer den vinkeln som gör mig smalast. Vilken det nu är... Och jag lägger gärna upp handen på höften och drar in magen lite extra. Vilket trams egentligen!

Men det är ju så det är. Det råder smalnorm i samhället. Fridasfynd skrev i veckan om det här med oversize och hur svårt det kan vara att bära något som gör att man ser stor ut när man har kurvor och har lärt sig vad som är smickrande för ens figur. Jag känner igen mig samtidigt som jag inte känner igen mig. Nej, jag vill inte lägga ut bilder där jag ser stor ut men jag har också fått lära mig tidigt, redan som barn, att är man tjock får man _absolut_ inte ha tighta kläder på sig. Då ska det helst vara tält. Man kan ju undra vad det är för trams och varför jag fick lära mig det som barn dock. 

Nu råkar det vara så att jag inte alls trivs i tighta kläder. Så av den varan ser man ändå inte så mycket. Och så har det alltid varit. Jag har förvisso alltid varit rätt tjock faktiskt, med några smalare perioder "by accident". Inte ens då tyckte jag om att ha tight på mig. Det har nog något med instängdheten att göra. Men jag har lärt mig leva med att jag är tjock och tjock är fel och därför ska jag helst inte synas. När jag omstartade denna blogg hade jag inte en tanke på att jag någonsin skulle lägga upp en bild på mig själv i den. Stilkontot på instagram tänkte jag länge och väl på om jag verkligen skulle våga starta och nu när jag har det tänker jag ofta på, och tvekar, om jag verkligen ska lägga ut "den där" bilden. Jag är liksom inte smal nog att ha ett "vanligt" stilkonto med hållbart mode, och jag är inte heller tjock nog för att ha ett konto om kroppspositivism. Jag har mer än en gång fått höra att jag är något som tydligen kallas "smallfat" och då ska jag inte uttala mig om det här med kläder för tjocka för jag har ju ingen aaaaning!

Trams. Jag är ju som jag är och jag får synas jag med. Och alla bilder jag lägger upp på sociala medier behöver fan inte vara så jäkla perfekta och smickrande. Häromdagen tog jag en enda bild i spegeln på jobbet eftersom jag inte riktigt hade tid att stå och posa. När jag kom hem insåg jag att den inte blev så bra och att den inte alls var så smickrande. Vad jag gjorde då? Jo, jag lade upp den ändå för jag var ju ändå nöjd med outfiten! Det var steg ett.

Sedan hade jag på mig en ursnygg tröja i torsdags som jag bara använt en gång tidigare då jag drar mig för att använda den eftersom den inte är osmal nog. Jag har tyckt att den är lite, lite för tight så det syns en fluffring då och då. När jag fotade mig i samma tråkiga jobbspegel såg jag till att framhäva mitt fluff istället. Varför skulle jag inte göra det? Och det var steg två.

Så på tredje dagen hade jag pms och en extremt svullen mage. Jag ser gravid ut i vanliga fall men jag märker verkligen när mensen är på gång för då blir jag fasen uppblåst. Vips är jag ett par månader in i graviditeten från ena dagen till en annan och ja, jag får frågan om jag är gravid, titt som tätt. Det är både barn och vuxna. Jag har även blivit gratulerad och klappad på magen. Jag blir lika förvirrad varje gång för det finns ju inte i min världsbild att jag är gravid så jag fattar alltid lite för sent och stämningen blir alltid lite stel. Inombords skrattar jag. Och utombords. Det ä rätt skoj! Min outfitbild i fredags blev modell supergravid. Varför ska inte min pms-mage få fokus i bilden? Är det någon menstruerande kvinna som inte råkar ut för detta?

Det är helt ok att se stor ut. Det är klart de flesta vill lägga ut smickrande bilder på en själv men det är faktiskt ingen dödssynd att lägga ut bilder som är totalt osmickrande. Därför bjuder jag på denna i en kjol jag "sytt", alltså fixat till, själv genom att sätta resår i ett avklippt nattlinne jag fått av en kollega. Jag är tjock med hängande mage och dricker öl på bilden. Vilken skandal va? Nä, det är dags för lite bilder som inte är så tillrättalagda. Vilka är med mig?

Dagens hållbara outfit #26

Ibland, typ varje gång, vill jag berätta lite mer om mina plagg som dyker upp i mina outfits jag lägger upp på mitt instagramkonto. Jag vill nog helst skriva små romaner om vad mina plagg varit med om. Men det finns liksom inte utrymme där så det får bli här. För de här tål att talas om!

Tröjan för det första köpte jag på Myrorna Järntorget för ungefär ett år sedan, innan the c-word. Den är dösnygg som ni ser och jag lyckades haffa den för halva priset. Den kostade 49 kr och innehåller rami som är min nya favoritfiber. Det blir jäkligt najs plagg när man blandar bomullen med rami! Jag får återkomma till rami senare känner jag. Jag har dock inte använt tröjan så mycket för jag har känt att den är lite för o-lös. Jag är extremt känsligt för tighta plagg och att visa mina fluffkonturer. Därför övade jag idag och försökte framhöva dem istället framför spegeln. Den här bilden hade jag aldrig lagt upp för två år sedan. Och då är ju inte ens tröjan tight. Men se där ja!

Klänningen är faktiskt ett nyproducerat köp. Från hösten 2017. Den är från Indiska och är i någon sorts lite våfflig viscose. Jag har hört från säkra källor, dvs kollegor för den hösten var vi tre på jobbet som sprang runt i den, att den krymper vid tvätt och blir mycket kortare. Jag känner inte riktigt för det (det är ju därför man ska köpa färdigkrympta kläder på second hand) och har därför inte tvättat den än. Och då har jag använt den mycket, bl.a. på två avslutningsmiddagar för nordiska utbyten med jobbet två år i rad. Funkade fint. Och varför skulle jag tvätta den när den inte är smutsig eller luktar? Jag hade dock rensat ut den härom veckan och lagt i en påse för framtida tjockisloppis som jag hoppas blir av nån gång. Jag ångrade mig och fiskade upp den i morse. Tur det för den är ju fin!

Strumporna har jag stickat själv. Jag kallar dem för abortstrumporna. De heter så av en anledning. Vill man veta får man fråga. Jag är för övrigt för fri abort. Skorna är mina välanvända Duckfeet som jag haft, och använt dömycket, sedan 2015. Bra skit de där Duckfeet! The End. 

Var noga med vart du skänker - en följetong i bilder

För ett par veckor sedan dök det upp en skum box i vårt område. Lite märkligt för vi har både Human Bridge och BjörkåFrihet nära. På fler ställen. I vanliga fall har vi även en Myrorna vid vår närmaste återvinning men den kommer och går. Ibland tar de in den och jag vet att de har varit lite restriktiva med sina boxar under pandemin. Jag har skrivit om hur jag tänker med vilka insamlingsboxar som är safe att skänka i i detta inlägg. Skumma boxar utan tillräcklig info tycker jag man ska akta sig för. Är det någon okänd organisation som står bakom boxen finns oftast info bara en googling bort om de har 90-konto, årsredovisning på sin hemsida osv. Personligen skulle jag aldrig lägga kläder i en skum box.

Myrornas box samlades in för ett tag sedan men jag antar att den återkommer. Så dök den här upp istället, fast på gräset bredvid återvinningsstationen. Hmm, lite lagom skumt va? Den var taffligt målad och bidrog med ingen som helst information om vilka som satt ut den eller vart kläderna ska gå till. Det stod till en början inte ens att det var kläder det handlade om men utseendet på boxen får ju en osökt att tänka på kläder. Det är så insamlingsboxar ser ut helt enkelt, även om den här såg lite omodern ut.

Så några dagar senare blev den uppmärkt så här. Jaha, det säger ju ingenting? Jag vet ju i och för sig att det finns ett mål att vi 2025 ska minska textilavfall med 60%. Jag hoppades att det kunde vara en liten kort millisekund att det kunde vara något sådant på g men insåg då det orimliga i det. Det skulle det stå någon form av information om vem som ligger bakom det och jag är rätt säker på att mitt bostadsbolag hade kommit med information om detta, innan boxen sattes ut. Och den hade knappast satts på gräset utanför återvinningsstationen. Nä, det luktade ju skumt lång väg.

Japp, det var som jag misstänkte. Stavfelet till trots visade ju detta tydligt att det var något skumt. Boxen fick inte stå där och skummisarna gav sig fortfarande inte till känna. Vad jag inte förstår är hur personen jag såg i veckan ändå kunde lägga kläder i boxen trots att insamlingen inte var lovlig, för det gjorde någon. Det gnisslade betänkligt i den risiga gamla boxen när hen lämnade. Vart har de ens fått tag på schabraket någonstans ifrån? Och det fanns dessutom två i området!

På förmiddagen den 18:e, alltså dagen innan utsatt tid var den så borta. Jag vet fortfarande inte vem eller vilka som satte dit den. De verkar ha gjort allt om natten. Skumt var det i alla fall! Vilket mysterium...

Varför ska man då inte lämna i skumboxar här och var? Ok, tänker man bara ur ett miljömässigt perspektiv kan vi nog sluta oss till att det är bättre att lägga i en skumbox än att slänga kläderna till förbränning, även om vi har förbränningsenergi i Göteborg. Vi kan ju förutsätta att någon haft plan på att tjäna pengar på kläderna som lämnats i boxen så någon form av andra liv hade de väl fått. Men många tror nog att det är ren välgörenhet när vi samlar in textil i boxar och att kläderna går till fattigare länder vilket inte är helt sant vilket vi kan läsa i detta inlägget. Väldigt mycket exporteras utomlands. Det finns många bra verksamheter som sysslar med välgörenhet och humanitär verksamhet medans vissa organisationen är mer för det cirkulära och vill få en vinst på det de gör. I vart fall ska man vara noggrann med vart man skänker utifrån det man själv tycker är viktigast och inte bidra till verksamhet där människor och miljö utnyttjas. Därför ska man kolla upp vilka som ligger bakom boxen man lägger i. Det tycker jag i alla fall.

Att gå på loppis i en pandemi

Bör man göra det? Så klart inte, om man inte har något väldigt skriande behov. Gör man (jag) det ändå? Jo det händer. Jag har inte svårt att låta bli skidsemestern just nu eftersom jag aldrig varit på någon och inte direkt längtar efter en heller. Krogen och restaurangen kan jag ha hemma och några utlandsresor med flyg blir det inte heller. Det är liksom inte min grej. Och utbudet av konserter, teater osv är minst sagt skralt. Dvs inte existerande. Köpcentrum, nej tack! Jag tycker jag sköter mig. Jag jobbar på plats, för det måste jag ju, men jag går till och från jobbet och har inte åkt kollektivt sedan förra året vid den här tiden. Däremot ska jag erkänna att jag har svårt att hålla mig borta från loppisen... Fast det blir ju mindre nu än i vanliga fall i alla fall. Just nu har jag sportlov och då har jag passat på. Det bästa är så klart att stanna hemma men ska man ändå gå på loppis i pandemin finns det ju bättre val att göra. 

Nummer ett är ju givetvis att stanna hemma om du inte känner dig hundra. Det säger sig självt tänker jag. Sedan kan du ju låta bli att gå på lördagsloppisar precis när de öppnar. Det tenderar att vara mer folk där då. Det kan man ju undvika genom att gå lite senare på dagen eller helt enkelt en annan dag när det är lite mindre prime time för loppisrundor. Lördag förmiddag är loppisfolkets flitigaste stund. Torsdag kväll är det inte har jag märkt. Kolla öppettiderna innan du ger dig ut under prime time helt enkelt. Pandemilagen säger ju dessutom att det skall finnas angivet hur många som får vistas i butiken samtidigt och det ska man hålla. Detta gör att det blir mer köbildning in i butiken men det får man bara ta. Alla loppisar jag har varit på har varit väldigt noga med detta och i kön hålls det ju i regel avstånd. Jag menar, vi är ju ändå introverta svenskar!

Ett annat bättre val kan vara att inte gå på den trångaste varianten utan istället välja en med lite mer rymd i. Pandemilagen bestämmer bara hur många pers per kvadratmeter, inte hur loppisarna ska möblera och hur mycket grejer de ska smälla in. Det kan finnas lite lite yta att hålla avstånd på och det finns riktiga trångloppisar med smala gångar. De kanske inte är det bästa valet just nu. Särskilt inte en lördag kl 10 som sagt.

En annan grej med pandemin som jag anpassar mig efter är det faktum att man ska utsätta sig för så lite som möjligt samt att det begränsade antalet besökare gör att andra också vill in. Det är liksom inte läge att dra benen efter sig och gå runt och strosa i ett par timmar. Det är inget jag ägnar mig åt ändå utan jag är mer en sån som rushar igenom och tittar på varje avdelning en gång. Och hörrni, om mot förmodan cafét på loppisen skulle vara öppen är det inte läge att sitta och läsa tidningen där! Detta säger jag pga förkommen anledning.

Jag tycker i regel att det sköts bra utifrån bästa förmåga på loppisarna nu mitt i pandemin. Flera har fått fiffiga besöksräkningssystem som gör att man inte ska kunna snika sig in ändå och personalen slipper vara som hökar och ha massa siffror i huvudet. Och jag upplever det som att de flesta besökarna sig och anpassar sig. Jag menar, vem vill egentligen trängas och knuffas på en loppis, med eller utan pandemi? Vi bör stanna hemma men faktum är att vill vi att loppisarna, eller för den delen favoritbutikerna eller favoritrestaurangerna, ska kunna finnas kvar behöver vi stötta dem på något sätt.Vissa har utökat sin verksamhet till försäljning även online men många har det inte. Jag är inte riskgrupp, jag har haft covid och jag är frisk. Ett litet loppisbesök med mycket avstånd skadar väl inte tänker jag... Och när vädret tillåter ser jag även fram emot alla utomhusloppisar!

Serietips: Kvalitet

 

Jag tycker det är rätt torrlagt med tv-program på temat hållbart mode just nu. Det finns inte nog helt enkelt. Här kommer i alla fall ett tips på en bra serie från UR som kom 2014. Och den håller fortfarade. Kvalitet är en serie av och med Camilla Thulin som fortfarande ligger på UR play. Den finns i åtta avsnitt och varje avsnitt är 28 minuter långt. Så hä står det om serien på UR play: Svenskarnas textilkonsumtion ökar. Men vad är det vi köper? Programledaren Camilla Thulin tar oss med på en resa där vi följer kläderna från ursprung till färdiga plagg. Vi tittar på material, hantverk och klädstilar och lär oss mer om farliga kemikalier som finns i flera av de plagg vi köper. Låter lovande va? 

Jag gillar särskilt syjuntan med historienördiga män i första avsnittet, när Camilla letar kläder second hand till svenska mästarna i roller derby och reportaget som visar bomullens framställning i sista avsnittet. Det klippet har jag visat för mina elever många gånger. Och serien är verkligen toppen! Camilla Thulin är kunnig och bra, reportagen är intressanta och man lär sig massor! Efter att ha sett ett avsnitt gick jag t.ex. hem och testade om partnerns ärvda kavajer är välsydda eller ej. Det var de inte. Men de duger ändå. Och det var också i detta programmet jag lärde mig vad ftalater är. Och så har hon en söt hund också. Ett program av god kvalitet om god kvalitet helt enkelt. Se det om du inte redan har gjort det! Den finns här på UR play.

Loppistips #22: Hjulet Vårgårda

Här kommer ett litet tips på en second hand som inte ligger i Göteborg för en gångs skull. Det är mest där jag rör mig annars. Second hand Hjulet i Vårgårda är en sån där poppis second hand som folk står i kö för innan öppning. Nu får man stå i kö för att besöka de flesta loppisar även efter öppning men det har med pandemi och utrymme att göra. Vi var i vart fall där en sväng i höstas och det var jäkligt mycket folk! Vi var där på onsdagen v 44 och bevittnade denna kö. Dagen efter kom de skärpta restriktionerna. Bilden är således inte från nu. Nu har de garanterat mer begränsningar i butiken.

Men nu glömmer vi pandemin och koncentrerar oss på en trevlig loppis! Som synes är den inte hundvänlig dock. Hjulet drivs av flera kristna organisationer och har öppet onsdagar 13-18 och lördagar 9-13. Jag undrar om det där med att öppna 9.00 är något västgötskt för jag har sett det på andra loppisar på västgötaslätten med. Denna ligger på Skattegårdsgatan 1 i Vårgårda. Den har det mesta, mycket porslin och köksattiraljer, böcker, möbler, textilt och mycket kläder.

Klädavdelningen kändes väldigt fräsch tycker jag. Mycket kändes i det närmaste nytt och bra uppdelat. Det kändes inbjudande helt enkelt med viss färgkodning. Jag har sett på sociala medier att de tidigare haft mycket kläder från Monki så kanske har de ett samarbete med dem? Sådant är ju alltid positivt. Och som synes fanns det också en tjockisruta. Det fanns till och med två hela ställningar med tjockiskläder och det var inte bara urtvättat, nopprigt och slitet som det kan vara ibland. Det var inte heller några höga priser att tala om. Partnern hittade ett par överdragsbyxor, så kallade hundbyxor, för 49 spänn och de kändes oanvända. 

Själv hittade jag en kjol på en av tjockisstängerna som jag på något sätt drogs till. Jag kände att den inte riktigt var min stil men jag gillade den ändå och tyckte den var värd att testköra lite. 59 spänn betalade och när jag kom hem och provade hemma insåg jag att den visst var min stil! Jag får alltid glada tillrop av kollegor när jag använder den på jobbet dessutom. Jag åkte till och med pulka i den härom dagen. Eller stjärtlapp. Eller tefat som det heter där jag kommer ifrån! Jag rekommenderar Hjulet i Vårgårda. Helst utan pandemi då, men så är det ju med allt nu för tiden. Allt smakar bättre utan en pandemi som tilltugg. Vi får väl se hur det går.

Det funkar visst att snacka om det!

Jag läste en artikel, för jag tror det var ett par år sedan, som jag uppenbarligen inte fattade. Arikeln, en debatt- sådan, gick ut på att vi måste sluta snacka om hållbart mode. Eh, fattade inte alls förrän någon förklarade för mig att det handlar om är att vi måste sluta snacka och börja göra. Mycket snack och lite hockey helt enkelt. Istället för att prata om den vidriga textilindustrin måste vi börja agera med att höra av oss till företag och butiker, göra oss obekväma och sådant. Det var så jag minns det i alla fall. Jag lyckas så klart inte hitta artikeln nu men det var så jag fick en förklarat för mig i alla fall. För jag fattade den ju inte som sagt...

Men vaddå "vi måste sluta prata hållbart mode"? Det måste vi väl inte alls! Givetvis behöver vi lite action också genom att maila företag, skriva på protestlistor, konsumera mindre och allt det där men jag skulle säga att vi behöver definitivt prata om hållbart mode, och det mycket! Under en föreläsning jag var på förra hösten med Johanna Nilsson sa hon att ett bra sätt att sprida det här med att handla second hand kan vara följande: En kollega frågar vart man får tag på en bra vinterjacka varpå jag svarar med att lista flera bra second handbutiker. Jag nämner inte ens en butik med nyproduktion. Lätt som en plätt. Om vi normaliserar att handla second hand lär det väl ändå bli mer förekommande? Och upplysning och kunskap är väl ändå the way to go? Eller säger jag bara det för att jag är lärare?

Här är vad jag har åstadkommit genom att bara snacka om det. Och då räknar jag ändå det jag skriver på bloggen. Jag snackar om det, fast med skrivna ord. Min partner säger numera att han ska köpa ett bättre begagnat plagg när det är när det är något han tycker han saknar i sin garderob. En kollega berättade för mig att han köpt flera par golfbyxor från Sellpy som han sedan ämnade sy om, istället för att köpa nya. En annan kollega skämdes lite och ville inte nämna det högt att hon köpt kläder från H&M om jag skulle få reda på det. Ok, jag vill inte sprida skrämsel och skam omkring mig men ändå! Det betyder ju ändå att hon fattar att det där med att köpa nytt och att överkonsumera inte är det bästa. 

Det bästa av allt är min bff som har gått från att säga: "Det kommer aldrig hända!" när jag försökte få med henne i Circular Fashion Challenge till att numera vara värsta loppisråttan vad gäller kläder. För ca två år sedan sa hon att hon pga att just för att hon älskar kläder och mode inte kan tänka sig att köpa begagnat och så var det nåt med bacillskräck och blabla. Nu handlas det friskt begagnade kläder och om jag har fattat det rätt vågas det även provas i butik och ibland kan de även användas utan att tvättas först! Vilken seger va? För i det fallet är det alla mina bilder jag skickar, allt prat om begagnade kläder och mina blogginlägg plus en annan hängiven second handklädermänniska i hennes närhet som har påverkat. Och nu erkänner hon att det är riktigt roligt! Hon har för övrigt lovat mig att jag ska få ta lite bilder och skriva ett eget dedikerat inlägg om just henne och second handandet. Ja, jag är nöjd och stolt.

Jag hävdar att det funkar riktigt bra att snacka om det för på så sätt påverkar man ändå andra. Sedan kombinerar man det med att göra, dvs köpa cirkulärt, lappa och laga, byta, sy själv, maila företag, skriva på listor och göra sig allmänt obekväm. Men vi får för sjutton gubbar inte sluta prata om det! Jag har för övrigt en liten lista på folk som vill gå på second hand med mig när vi har lite mindre akut pandemi i landet. Det är också en seger! Personal second hand shopper är mitt middle name.

Vatten på min kvarn

I våras begick jag en hållbarhetssynd och okynnesköpte fyra klänningar från Monki bara för att jag ville och kunde. Jag upptäckte Monkis kaftaner lite efter alla andra och har sedan dess fått leta upp dem på begagnatmarknaden. Inget problem för mig eftersom jag ju föredrar begagnat framför nytt men i våras kände bara att allt var så trist och kände att jag för en gångs skull inte ville leta och hitta begagnat efter alla andra utan unnade mig en ny kaftan. Och med denna även tre andra kaftaner/klänningar eftersom "jag ändå skulle beställa" och jag kände liksom att jag var värd det eftersom våren varit så tråkig. Ja, jag tröstshoppade helt enkelt vilket jag verkligen inte förespråkar. Man kan ju säga att karma tog mig eftersom alla fyra klänningar var defekta. En hade en lång och tydlig tråddragning, en hade ett litet hål och en defekt i tyget på ryggen, en hade en lös hank och en hade ett megahål vid en söm. 

 

 

Jag gnällde om att Monki har kass kvalitet och försökte deala med dem. Det gick sådär. Jag inte var sugen på att skicka tillbaka eftersom åtminstone en av dem var helt slutsåld och jag misstänkte att fler kunde bli slutsålda så jag ville inte ta risken att missa plaggen. Jag var dessutom tvungen att beställa mina plagg igen om jag ville ha nya hela plagg och då ligga ute med massa pengar eftersom det skulle dröja åtminstone två veckor innan jag fick tillbaka pengarna för de trasiga plaggen. Det tyckte jag var skitdålig service vilket jag också talade om för dem och behöll mina trasiga plagg. Jag fick då i alla fall 20% tillbaka av priset på hela min order vilket var någonting i alla fall. Och så lagade jag plaggen. 

De här klänningarna, hur fina de än är, förde ändå en viss bismak med sig eftersom jag totalt utan behov okynnesshoppade nyproducerat vilket är inte min grej. Det kändes liksom som att kosmos försökte säga mig något och jag kände att nyproducerat från ett företag som ägs av H&M och luktar fast fashion lång väg. Jag ska helt enkelt hålla mig borta från det. Jag fick ju inte heller så jättebra vibbar av Monki. Alltså, jag älskar verkligen deras kläder rent stilmässigt då de har mycket oversize i snygga modeller och mycket färg och mönster. De har också väldigt bekväma plagg. Jag kände dock att kvaliteten lämnade en del att önska även om folk runtomkring mig sa att de aldrig haft några problem med defekta plagg. Min erfarenhet var ju ändå att fyra av fyra var kass och det lämnar sina spår även fast jag tänkte att jag kanske hade otur. 

En liten faktaruta om Monki då. De ägs som sagt av H&M group och har funnits sedan 2006. De är i grunden systerföretag till Weekday och Cheap Monday (som ju inte finns längre) vilka tre företag blev uppköpta av H&M 2008. Monki är en svensk kedja men de har inte kundservice på svenska märkte jag vilket är lite märkligt. Deras första butik öppnade 2006 i Göteborg och de har idag butik i 20 olika länder. De marknadsför sig gärna som lite extra hållbara genom att meddela att all bomull i deras kläder är lite bättre. Bomullen är antingen ekologisk, BCI eller återvunnen tydligen och visst, det är väl bra. Vidare om man läser på deras hemsida berättar de att de inte använder päls, regnskogsprodukter eller pvc bl.a. och det är också bra. Monki i Göteborg och Stockholm är dessutom HBTQ-certifierade vilket också är viktigt och bra. Visst finns det mycket bra med Monki.

Men kolla här. Här är en av de klänningar jag köpte av min personal clothing dealer i veckan. Den var oanvänd och bara tvättad. Det är exakt samma fel på den som på en av dem jag köpte förra våren och det är ju bara för dåligt! Jag fick verkligen vatten på min kvarn vad gäller Monkis kvalitet. Den är kass helt enkelt. Men kan man förvänta sig något annat när vi snackar fast fashion? För det är ändå vad det är. Läser man om Monki hos Good on you kan man se att de är en bit på väg genom bl.a. ekologisk bomull och djurvälfärd och de är ändå hyfsat transparenta i sin produktionskedja. Men deras enorma sortiment, många kollektioner och billiga priser är ändå belägg nog för att det är fast fashion och tanken är inte att plaggen ska hålla i evigheters evighet och då är de inte bättre sydda än så. Slöjdläraren i mig mässar om min trasiga söm att "Det är därför man ska sicksacka kanterna!". 

Nu kan ju som bekant jag sy. Alla kan ju det. Jag har redan lagat klänningen. Ok, vi snackar inte perfektion här men klänningen är användbar, vem ser egentligen lagningen utan att syna klänningen i kanten och vad gör väl det om det syns att jag lagat den? Jag gillar min klänning ändå och man kan ju säga att jag återigen lärt mig att jag inte ska köpa nyproducerad fast fashion. Det gjorde jag i och för sig inte heller eftersom klänningen var i andra hand. Fast den var oanvänd. Men ni fattar poängen. Kläder idag har ingen bra kvalitet och då är det lika bra att köpa begagnat. Det är liksom inte befogat att öpa nytt för det håller inte måttet ändå. Vill man ha kvalitet kan man lika gärna sy själv.

Personal clothing dealer

Härom dagen fick jag hemleverans. Hemleverans av kläder. Visst, det får man väl ibland när det kommer paket och så men den här gången kom det en bil och lämnade över två säckar och en påse. En kompis hade rensat ut sin garderob och skulle kommersa iväg lite på nätet när jag fick förtur att välja det jag ville och och köpa för ett förmånligt pris. Jag valde ut några finfina plagg där jag faktiskt spanat lite löst efter ett par av dem. Jackpot!

Jag är lite lätt förtjust i Monkis viscoseplagg och lyckades knipa dessa tre godingar för totalt 400 spänn! Som hittat! Men spoiler alert: jag får återkomma i dagarna till att jag fått vatten på min kvarn vad gäller Monki. Sedan fick jag även förbarma mig över innehållet i säckarna som ändå skulle skänkas och ta det jag ville ha vilket kändes jäkligt lyxigt! Som att få sorteringen i en second handbutik hem till mig själv! Jag hittade bl.a. ett par träningstights (jag tränar inte men tänker att de ska funka att gå i skogen med också), en t-shirt och ett par klänningar jag ska testköra lite. Det är det som är så jäkla bra med klädbytardagar och när man får kläder från folk att man kan ta grejer man är osäker på och testa ett tag för att komma fram till om de är ens grej eller inte. Om inte skänks de bara vidare då istället. Jag hittade även ett par plagg för modifiering vilket både är kul, kreativt och utvecklande. Win win win helt enkelt!

Så måste jag bara visa den här magiska klänningen med! Den är från Zizzi som är ett märke med lite större storlekar och om jag har förstått det rätt en det basicmodell som de har haft ett tag. Och den är helt magisk! Vilken färg, vilken modell, vilken passform! Modellen är helt min stil och den är i vävd lite krinklad bomull som jag gillar. Synd bara att den är made in Bangladesh och just det, i konventionell bomull ja. Men jag har i alla fall inte köpt den nyproducerad utan nu köpt den av en kompis som ändå skulle deala den vidare. Det bättre valet. Och den här kommer jag använda mycket! I övrigt har jag på mig en mössa köpt på Myrorna Järntorget, kofta, strumpor och halstub som jag stickat själv, vantar som jag haft sedan 2011 och lagat samt mina vinterkängor som är superfyndet från Smyrna second hand. 

Jag har för övrigt köpt flera plagg från samma person tidigare, både direkt och på tjockisloppis. Det är skitbra med kompisar som man vet har lite samma stil och lite samma storlek. En personal clothing dealer helt enkelt. Avlagt som hon inte vill ha, vill jag ha. Och en liten bonus: fördelen med att vara kort är att man kan ta över plagg som blivit för korta för andra. Det är ju inte direkt en okänd företeelse att kläder krymper på längden i tvätten. Då kan jag glida in och ta över. Det är väldigt sällan plagg är för korta för mig.

Får man köpa bös på loppis?

För några veckor sedan uppstod en diskussion bland hållbarhetsfolk på instagram. Diskussionen handlade om huruvida det är ok att köpa fast fashion och tveksamt framställda plagg second hand just bara för att det är second hand? Är det så att man köper sig fri, bara för att det är loppis? Har man inget ansvar när man handlar sina kläder second hand? De flesta var överens om att även om man handlar second hand ska man undgå överkonsumtion och man ska även där handla ansvarsfullt och välja schysst producerade plagg och hållbarare material. Annars bidrar man bara indirekt till fast fashion och det är ungefär lika illa som att bidra direkt.

Nja, säger jag. Visst ligger det något i det, absolut, men jag tycker inte det är så enkelt att bara man köper schysst framställda plagg second hand är det bättre än att man köper lite mindre bra plagg, så kallat bös. Det önskvärda hade ju varit att alla plagg var schysst framställda och skäligt prissatta men nu är det inte så. Min upplevelse är att det både finns riktiga finplagg, schysst tillverkade och allt, och ren fast fashion med svältlöner och slaveri i miljöbovar till material där ute. Det är bättre för miljön att handla kläder som redan finns än att köpa nyproducerat. 80% av utsläppen under ett plaggs livslängd sker vid produktion. Och ska man ändå spara på miljön när man köper kläder kan man lika gärna köpa något man tycker om och vet att man kommer använda. Är en tunn viscosetopp från H&M mer ens kopp te än en sidenblus från Filippa K så tycker jag man ska köpa det. De mest miljövänliga kläderna är ändå de man använder. Även om det så klart finns klara fördelar med att köpa kläder av god kvalitet som håller länge.

Det är faktiskt ok att köpa bös på second hand om man vet att man kommer använda det. Man köper inte sig fri från ansvar för att man köper second hand men ska man handla kläder, second hand i första hand givetvis, ska man handla något som är det bästa valet. Och vad det är för just dig, ja det är väldigt individuellt. Visst, fortsätter vi handla billigt skräp på vissa etiskt tveksamma butiker då finns det en efterfrågan på det. Så länge vi människor vill ha fast fashion finns det fast fashion och även det hamnar på second hand. Men om man undviker böset på second hand tycker jag nog man börjar i fel ände. Om alla tar sitt ansvar och inte handlar nyproducerat i första hand utan enbart när det är sista utväg minskar efterfrågan. BjörkåFrihet får in 10 ton kläder om dagen och det är mer än vad de kan ta hand om. Det är på second hand vi behöver låta efterfrågan möta utbudet just nu. Där hade jag velat lägga vårt köpkrut. Någon skillnad borde de det ändå göra!