När man har funderat över något i tolv år...

Som ett led i slow fashionrörelsen ska man tänka igenom sina köp väl och köpa god kvalitet som håller länge. Kan vi inte komma överens om att ca 12 år är en helt ok betänketid? Jag har nämligen velat ha mitt senaste nyköp i ungefär 12 år men det har liksom inte blivit av ännu.  Jag har köpt en gul mini-Kånken och den är döfin! Jag gillar Kånken.

2008 gjorde jag och min kompis C en happening av att köpa varsin Kånken som vi verkligen ville ha. Jag skulle köpa en gul och C skulle ha en svart eller lila. Vi besökte alla Naturkompaniet som fanns innanför vallgraven i Göteborg (vilket var några stycken) och det slutade med att hon kom därifrån med en svart och jag med en brun istället för en gul. Jag insåg att Kånken mini är snyggast i gul. Den stora kändes mycket bättre i brunt. Sedan dess har jag planerat att köpa en gul mini någon gång men liksom inte fått till det. I torsdags gjorde jag faktiskt en beställning.

Just nu går jag inte direkt på loppis och förutom att supporta ett par locals göra ett par mer eller mindre nödvändiga inköp pga slitage har jag faktiskt inte gjort någon nätshopping. Jag kan ju bara ana att e-handeln hos kedjorna går rätt bra just nu om folk inte vågar gå i butiker. Jag vet att man inte kan shoppa sig lycklig och jag är starkt kritisk till överkonsumtion. Men jag ville ha min Kånken. Det ska tilläggas att jag letade second hand först på Tradera, Sellpy och Marketplace utan att jag hittade någon. Massa andra färger fanns men ingen gul.

Fjällräven Kånken är den ultimata ryggsäcken enligt mig. Förutom att den är dösnygg är det den enda som känns riktigt bekväm på min rygg. Fjällräven grundades 1960 i en källarlokal i Örnsköldsvik och 1978 lanserades Kånken för att förebygga ryggproblem hos skolbarn. Inte underligt att den är så bekväm då. Fjällrävens grej är att tillverka bra grejer som håller över generationer och de uppmanar också till att man ska sköta om och reparera sina grejer. På deras hemsida hittar man t.ex. en hel del om produktvård. Själva Kånken är förvisso gjord i syntet men jag skulle säga att den ändå är gjord för att hålla. Det ser man ju bara på skicket på en 30 år gammal Kånken. Den blir ju bara snyggare och snyggare. Och då får väl till och med jag acceptera lite syntet i livet.

Igår förkunnade jag att det är cirkulent man ska vara och inte konsument. Förra året handlade jag bara second hand och nu har jag alltså köpt en ny väska. Men om man kikar tillbaka på gårdagens inlägg kan man konstatera att jag har värderat kvalitet och gjort ett rejält genomtänkt köp. Det kommer inte bli något prylsvinn här heller eftersom jag kommer kunna ha kvar min Kånken hela livet och den har dessutom ett andrahandsvärde och kommer kunna finnas kvar även efter mig, om jag inte totalt sliter sönder den. Och jag kände ändå ett behov av en lite mindre ryggsäck, även om mitt liv inte stod och vägde på det. Kan man vara cirkulent och konsument samtidigt? Men nu får det vara bra med nyshopping på ett tag.

Årets nyord: cirkulent

Om det finns en sådan tävling borde i alla fall cirkulent vinna i år. 15 mars lanserades ordet, på internationella konsumentdagen, och jag kände direkt att det här är the way to go. En cirkulent är, som bilden ovan förklarar, en person som anser sig vara användare av en pryls livscykel, istället för ägare. Man ser också behov och funktion framför begär. Det skulle väl vara det där sista då som jag faller lite på då jag alltid har varit lite lätt förtjust i att äga. Men, att ta över det tillfälliga ägandeskapet från någon annan för att sedan lämna det vidare har också alltid varit självklart för mig, mer eller mindre.

För att fatta hur vettigt det är att vara cirkulent istället för konsument tänkte jag presentera sex förhållandesätt utifrån hur konsumenter och cirkulenter tänker och agerar. De är helt saxade från Maria Lagermans instagram. Jag kan avslöja att bilden kommer därifrån också.

Konsument vs cirkulent:
ägare av prylar - användare av prylar
mycket prylsvinn - inget prylsvinn
högt klimatavtryck - lågt klimatavtryck
värderar kvantitet - värderar kvalitet
impulsköp - genomtänkta köp
begärstyrd - behovstyrd

Det finns inte så mycket att ifrågasätta där tänker jag utan det känns rätt självklart. Cirkulent är är den nya, vettiga konsumenten. Därmed sagt kan jag redan nu avslöja att jag imorgon kommer blogga när jag var lite konsument ändå. Delvis i alla fall. Ja, jag har gjort ett nyköp igen. Men det tar vi då!

#whatsinmyclothes

Till årets Fashion Revolution Week har det lanserats en ny hashtag, dvs #whatsinmyclothes. Från början startade veckan för att försvara mänskliga rättigheter, som en reaktion på olyckan i Rana Plaza. Schyssta arbetsvillkor och att vara schysst mot miljön och klimatet när kläder produceras går dock hand i hand. I och med hashtagen ber Fashion Revolution Week producenterna att välja material ansvarsfullt och att ha en god miljöpolicy i företaget. Det handlar bland annat om så små miljöpåverkningar som möjligt vad gäller bomullsodling, inte för mycket kemikalieutsläpp vad gäller viscose, så lite plast som möjligt i hela produktionsledet och att skydda våra hav från mikroplaster. Produktionsprocessen med bomullsodling, färgning, tryck och olika behandlingar av tyget är genererar stora mängder kemikalier och utsläpp, om det inte handlar om ekologiska och schyssta kläder då. Men det finns det förhållandevis väldigt få av. Och detta har vi direkt mot huden. Man kan ju bara föreställa sig hur skadligt det är för oss. Plagget med lappen ovan, som är ett finfint tjockisloppisfynd, innehåller för övrigt en liten del lin. Lin är lite av ett favoritmaterial som inte alls är särskilt dåligt för miljön. Jag hade önskat att det var mer än 15% dock. Dessa blandningar.

Jag har rätt bra koll på vad som finns i mina kläder får jag ändå säga, och jag är rätt trygg i att det inte är för mycket bös som är skadligt för mig. Jag hatar syntet och köper nästan uteslutande naturmaterial och eftersom i stort sett alla plagg jag köper är second hand och redan tvättade räknar jag med att de skadliga kemikalierna är urtvättade. Jag tittar alltid i materiallappen direkt innan jag ens provar plagget, vare sig det är ett nytt eller ett andrahandsplagg. Faller inte materialinnehållet mig i smaken provas det inte ens. Lappen ovan är väldigt ovanlig i min garderob. Typ utrotningshotad. Polyester är det mest förhatliga materialet enligt mig så ska det kvala in i min garderob ska de vara något alldeles speciellt. Som en gul kaftan/sjok från Monki t.ex. som inte sitter åt någonstans och bara böljar runt en som en dröm. Den är dessutom köpt på Sellpy så den är begagnad. Och jag hade forskat ordentligt (dvs frågat oraklet Anna) huruvida det skulle vara bärbart, trots plast. Skarpögda läsare ser dessutom att det är polyester i plagget ovan. Där handlar det dock om foder och där är det typ stört omöjligt att undvika. Trist.

Så här trivs jag allra bäst. 100% bomull. Jag är fullt medveten om att bomull är en väldigt smutsig fiber rent miljömässigt, men jag älskar, älskar att ha det på mig. Då är det helt ok att vara bomullofil om man bara handlar second hand. Man kan för övrigt läsa mer om vad jag tycker om bomull här och lite om vad jag tycker om fibrer och material här.

Men frågan är, är du medveten om vad du har i dina kläder? Vet du vilka material dina byxor innehåller och har du någon aning om hur mycket vår planet har fått betala för att tillverka dem? Det är värt att tänka på menar jag. Vi har ett ansvar när vi köper nya kläder, och därför tycker jag att vi ska köpa gamla kläder istället. Hur man än gör så är det alltid bäst att köpa kläder som redan finns för second hand i första hand är alltid det mest miljövänliga valet. Så börja med att ta reda på vad du har i dina kläder och fundera lite över det. När man väl börjar nörda ner sig i olika fibrer och material är det rätt skoj faktiskt.

En liten påminnelse

Jag tänkte bara påminna om att just nu pågår Fashion revolution week. Veckan uppmärksammades av mig här på bloggen redan förra året i detta inlägg och vill man fördjupa sig i frågan rekommenderar jag att gå direkt till källan här. Men kort sagt kan man säga att veckan handlar om att få mer transparens i produktionskedjan av kläder och att inte ställa upp på fast fashionindustrin helt enkelt. Att veckan infaller just nu är inte heller en slump utan det beror på att det på fredag är årsdagen av olyckan på Rana Plaza i Bangladesh. För att visa sitt stöd kan man bära sina kläder ut och in och använda hashtaggen #whomademyclothes. Vill man inte bära sina kläder ut och in tycker jag ändå man ska visa sitt stöd den här veckan och varför inte genom att använda kläder man köpt på second hand varje dag? Det tycker jag är ett utmärkt statement mot fast fashionindustrin.

Så här gick jag t.ex. klädd igår. Skorna och leggingsen är från Sellpy, klänningen från tjockisloppisen i februari och koftan, som är ett av mina mest använda plagg just nu, köpte jag på Lindra hösten 2018. Det bästa med klänningen är att den är hemmasydd och bara kostade mig 20 kr! Och här vet jag verkligen vem som sydde mim klänning, dvs min kompis Anna. Slow fashion när det är som bäst. Jag fick dessutom massa komplimanger för den igår. Så haka på resten av veckan nu och använd dina second handplagg om du inte är lite mer hardcore och går med kläderna ut och in då.

På önskelistan - en märkesdatabas

Som klädintresserad, och dessutom rätt så historieintresserad, tycker jag det är spännande med vintagemärken. Jag liksom myser när jag hittar en gammal lapp i ett plagg och vill genast veta mer. När startade varumärket? Var någonstans? Av vem? Vart syddes i regel kläderna? Och i de flesta fallen är det i stort sett omöjligt att hitta något på hela stora internet. Eller så är det jag som är kass på research. Men en ensam logga eller ett no name-namn säger liksom inte så mycket.

Ibland kan man dock få lite ledtrådar om man letar lite i plagget. Jag anar att partnerns hawaiiskjorta, köpt för 1.5 euro i Tallinn förra sommaren, är en turistig historia från Mallorca. Inte så dumt ändå. Det lär finnas miljarders miljarders dylika skjortor i garderoberna världen över. De har säkert kostat en spottstyver när de köptes som souvenirer, men har de tur kostar de numera 289 kr på Beyond Retro. Det är de värda tycker jag.

Ibland kan man dock hitta lite intressant info när man söker. Argus fashion verkar vara ett svenskt varumärke från Ystad. Märket registrerades 1993 (tidigt 90-tal, precis vad jag anade med den här tröjan för övrigt), men tyvärr gick det i konkurs 2018. Dock hittar man ingenting i plagget vart det är tillverkat. Det hade ändå varit intressant att veta. Jag kollar alltid det när jag köper ett plagg, vare sig det är nytt eller second hand.

Jag saknar helt enkelt någon form av databas för vintagemärken där man kan hitta allt det där man skulle vilja veta. En databas där man kan få veta när och hur företaget startade, vem och vilka som var drivande, lite populäritet och försäljningssiffror och så. Jag hade gärna sett bilder på loggan och kanske lite nyckelplagg genom tiderna. För det finns väl inte? Jag har inte lyckats hitta någon i alla fall. Ibland kan man hitta lite på wikipedia om det är välkända och lite större märken men de mindre och bortglömda märkena, särskilt de som försvann innan internet blev stort. Men kanske dags att starta en sådan databas?

Ofta när jag köper vintagekläder är de dock hemmasydda. Det är större chans för mig att hitta hemmasydda plagg som passar mig. Om man vill forska lite i dem kan man ju kika på tygerna och då är den här boken till hjälp. Tyger vi minns av Sara Axtelius tar som synes upp tyger från 60-70-talet med frukt- barn- och blomtema. Och den är superfin! Som jag skrivit om tidigare är inte barngrejer något för mig men barntyger är undantaget. Äldre barntyger är ofta väldigt fina. Det finns även en bok till med grafiska och stiliserade mönster som jag är väldigt sugen på. I böckerna kan man läsa lite om formgivarna och se exempel på vilka tyger de designat. Det finns även en väldigt trevlig facebookgrupp där man kan lägga upp bilder på sina loppisfynd för att ta reda på vad det är man har hittat. Trevligt trevligt.

Varför är det så knepigt med rågummi?

Jag har ett par favoriter bland mina skor som jag gillar väldigt mycket. Ett par begagnade Clarks i läder. Man kan ha många favoriter och det har jag, men de här känns lite extra som jag. De är väldigt sköna och jag gillar modellen skarpt. Att de är begagnade och har en lite sådär härlig patina stör inte alls. Jag gillar lite slitet. Jag köpte dem för 25 kr på megaloppisen i Majorna förra året (som inte blir av i år, surprise) och jag har sedan haft dem hos skomakaren för lite extra kärlek eftersom de hade släppt i limningen mellan sko och sula och glipade. Det blir liksom lätt lite blött då.

Det tråkiga är att nu har de släppt lite igen och jag såg även att rågummit spruckit lite på något ställe. Och jag undrar, varför är det så svårt med rågummi? När jag lämnade in dem hos min närmaste skomakare på torget sa han att det kan nog bli lite svårt att laga dem eftersom de är i just rågummi. När jag hämtade dem fick jag betala lite mer än gången innan jag lämnat in skor där eftersom han fått kämpa lite med dem sade han. Inga konstigheter, det gör jag gärna. Men återigen, är inte rågummi ett bra material som alla skomakare borde gilla? Lite back to the roots liksom?

Så, lite fakta då. Rågummi, eller naturgummi som det ibland kallas, görs av mjölksaften av vissa sorters träd där Hevea Brasiliensis som växer i Malaysia är det vanligaste. Trädet växer helt naturligt utan bekämpningsmedel eller konstgödsel, det är en förnybar resurs och slutprodukten är helt giftfri. Det är mjukt och flexibelt, jag tycker det är väldigt bekvämt att gå i, och det håller länge även om det används mycket. Man slipper dessutom att materialet läcker massa läskiga och farliga ämnen och med rågummisulor lämnar man inga mikroplaster efter sig när sulorna skavs mot asfalten. Enda nackdelarna som jag kan se med rågummi är att man kan vara allergisk mot det (latexallergi), det mörknar något med tiden, vilket ju inte behöver vara något problem, samt att det blir helt slutkört till slut när det klibbar och spricker. Så mina sulor är väl slut nu då. Suck...

Jag anser att rågummits fördelar trumfar läskig syntetisk plast alla dagar i veckan. Dock verkar inte alla skotillverkare och skomakare det. Det finns inte mycket skor med rågummi ute på marknaden. Mina favoriter Duckfeet har enbart rågummi i sina skor. Jag vet att Kavat och Blankens har det i en del av sina modeller, men det kryllar inte direkt av dem på marknaden. Jag har märkt att jag sliter en del på sulorna med. Särskilt på höger sko. Jag går väl lite märkligt eller något. Så två gångar har jag fått byta yttersulor på mina Duckfeet (jag har fyra par i olika modeller) och det har inte varit det enklaste. En skomakare jag blev rekommenderad att gå till sa att han slutade jobba med rågummi för 6-7 år sedan eftersom kunderna inte tycker det blir bra och klagar. Märkligt. En annan skomakare jag hittat som gör det, har gjort det bra, men på ena paret lämnade han en sula för många kvar så de är väldigt höga och tunga nu. Men de är bra ändå! Han har dock påpekat att det är väldigt ovanligt med rågummisulor och det förstår inte riktigt jag. Miljömässigt och kvalitetsmässigt tycker jag det slår det mesta. Mina favoriter Duckfeet säljer dessutom lösa sulor man kan beställa från dem och sedan lämna in till skomakaren för byte. Väldigt smidigt och mycket billigare än att köpa nya. Jag tycker att rågummit kan ta över sin rättmätiga plats på tronen för sulor igen. Rågummi är ju toppen!

Så, till mitt problem. Jag vill ju ha kvar mina fina Clarks från megaloppisen men jag inser ju att jag nog måste göra något åt dem. Och allvarligt, det är lite svårt med skomakare tycker jag. Det är nästan ibland som man kan känna när man går till tandläkaren eller frisören (vad är det liksom?), man blir skammad för ens tänder eller hår. Jag upplever det som att skomakare inte alltid är villiga att rädda skor. Jag har hört flera som sagt att de försökt få sina skor lagade men att skomakaren vägrat ta emot dem. Det är inte rätt väg för klimatets skull hävdar jag. Så, nu behöver jag ditt bästa tips på en helt grym skomakare i Göteborg som verkligen vill laga och rädda skor! Somn liksom myser lite när hen får något riktigt att bita i. Själva skon är ju bra och bara sulan som behövs bytas. Jag tycker de är värda det.

Jag kan avslöja att jag i tonåren faktiskt funderade på att utbilda mig till skomakare. Jag borde kanske ha gjort det! Då hade jag aldrig sagt nej till ett par skor utan alltid försökt rädda dem. Tror jag i alla fall. Och för övrigt tänker jag att skomakaren behöver lite extra support just nu med så passa på att laga dina skor och support your local. Slut på meddelandet.

Loppistips #15: Myrorna Olskroken

Ett litet loppistips så här under påskhelgen kanske? Om någon går på loppis fortfarande dvs... Men här har vi en pärla hos en av de stora aktörerna. Myrorna vid Olskroken är relativt ny, har funnits i ett par tre år nu och ligger på Redbergsvägen 11B, ungefär i höjd med spårvagnshållplatsen. Butiken är mycket mindre än den på Järntorget här i Göteborg, men den är bra! Och hundvänlig.

Myrorna är som bekant en rörelse signerad Frälsningsarmén som driver sina butiker som vilken kedja som helst med budget, krav och överskott. Skillnaden är att överskottet i stort går till Frälsningsarméns sociala arbete. De jobbar också för en hållbar samhällsförändring och att få fler människor att återanvända och återbruka. Och det är ju bra! Den här butiken har det klassiska Myrornasortimentet med lite köksgrejer och prylar, textilavdelning, böcker och en hel del kläder. Och barngrejer. Det de inte har är större möbler.

Och jag tycker den är toppen! Ok, den kanske är lite dyrare än t.ex. Reningsborg eller Smyrna second hand men jag tycker de har bra grejer. Och hittar jag något jag verkligen vill ha kan jag betala lite mer. Det här är dessutom en sån butik som har den perfekta kombinationen av lite nyare kläder och vintage. Och det gillar jag. Även om den inte är superstor så tycker jag alltid att man hittar något fint där. Jag köpte tex. den flerfärgsstickade gröna koftan där i höstas som jag skrev om tidigare i veckan.

Jag har även köpt en riktig finklänning, en najs kjol och ett par fräsiga skor på denna Myrorna. Jag menar, kolla in tyget i kjolen! Den är gul och har etiketter med cider och tomatjuice. Hur knäppt är inte det? Jag älskar det! Den är dessutom hemmasydd vilket alltid är trevligt. Jag kan avslöja att det även var här jag förde min syster i fördärvet med att köpa kläder second hand genom att "hetsa" henne att köpa en blus här i somras. Det finns något för alla helt enkelt!

En riktigt bra ulltröja

Det är något alla borde ha. I alla fall om du frågar mig. Ull är ju ändå det ultimata materialet. Det värmer när det är kallt samtidigt som det liksom svalkar när det är varmt ute. Det är vattenavstötande (så länge lanolinet är kvar då det vill säga) och det renar sig själv då räcker oftast bara att vädra istället för att tvätta, samt att det är slitstarkt. Det är dessutom helt återvinningsbart. Det är bara några av de goda egenskaperna som ull, eller ylle som det heter om det är ett tyg, besitter. Personligen lider jag inte heller av lite kli. Så, en riktigt bra ulltröja tycker jag att alla borde ha sin garderob. Eller flera.

Lite olika kvalitet och tjocklekar är ju ändå bra att ha. Ulltröja kan man ju ändå använda året runt. Jag insåg häromdagen under skogspromenaden att en lite tjockare tröja som den jag använde då är perfekt just nu. Och det här med att sticka sin egen tröja måste väl ändå vara höjden av slow fashion va? Långsamt går det i alla fall, man får oftast spendera en lite mer pengar eftersom garn i regel kostar en del och då tror jag att man automatiskt tar mer hand om plaggen. Ingen annan har heller fått lida under tillverkningsprocessen. Men man ska vara noga med vilket garn man använder eftersom garnindustrin också kan vara rätt smutsig. Stora miljöbelastningar och att någon annan betalar priset kan man räkna med när man köper billigare garn. Precis som med fast fashion är det svårt att veta vart garnet kommer ifrån och om allt gått rätt till när det är storskalig produktion. Småskaligt och lokalt rekommenderas istället.

Som i den här tröjan. Det heter Flax light och den stickades vintern 17/18. Garnet är 100% svensk ull från Ullcentrum Öland. Miljövänligt, småskaligt och lokalt. Perfekt helt enkelt. Och tröjan är perfekt med då den är tunn och skön och samtidigt värmer. Den funkar lika bra på sommaren som på vintern. Bilden ifråga är faktist tagen i Tallinn i juli. Det funkar med ull i solen med. Den här tröjan är så perfekt att jag håller på med en till. En grön den här gången. Garnet från Öland kostar en del, som sig bör. Har man inte möjlighet eller lust att betala lite mer för garnet och inte vill stödja en mindre bra garnindustri kan jag rekommendera loppis och second hand. Inte alltför sällan kan man hitta jättebra och fint garn i toppenkvalitet för inte så mycket pengar alls. Jag har även hittat påbörjade tröjor och koftor ibland om man vill ge sig på det.

Men ok, jag fattar att alla inte kan (utan att öva i alla fall) eller vill sticka sina egna tröjor. Då kan jag återigen rekommendera loppis och second hand. Tröjan på bilden hittade jag förra våren på Hjällbo Klimatsmart här i Göteborg för så mycket som 50 kr! Garnet är en dröm och hantverket alltså! Just den här tekniken kallas näverstickning eller entrelac och jag känner mig sjukt lycklig som hittade den. Det här är också en lite tjockare tröja som funkar perfekt som ytterplagg i fint vårväder. Eller i svampskogen i höst tänker jag.

Och som om jag inte var lycklig nog när jag hittade entrelactröjan förra året. Jag hittade även den här flerfärgsstickade koftan för 139 kr på Myrorna vid Olskrokstorget i höstas. Hur fin är den inte? Ett fantastiskt hantverk här med. Just flerfärgsstickning är inte min starka sida så då är det ju perfekt om någon annan redan stickat en åt mig. Och jag kan lova att second handbutikerna dignar av fina både handstickade och maskinstickade tröjor och koftor i högkvalitativt ullgarn som bara väntar på att få bli återälskade. Mina favoriter här i Göteborg som garanterar jackpot är Smyrna second hand på Ringön och Myrorna på Järntorget. Det är dock större chans om man är där under "säsong, det vill säga inte på sommaren.

Och en parentes: jag var i ulltröjans förlovade land i Tallinn i vintras. Vad jag tycker om Humana har jag bloggat om tidigare men den här Humana vintagebutiken är fruktansvärt trevlig. För en som har stick- och ullfäbless blir det nästan som ett museibesök. Jag fick inte köpa nåt dock. Partnern var tråkig och ville inte ha en fabulös tröja som satt perfekt. Tråkmåns.

Ok, om du nu inte har möjlighet att sticka och inte heller vill leta runt på second handbutiker men vill ha en ulltröja nu nu har jag lösningen. Outdoorbutiken Röjk Superwear säljer nämligen en jättefin ulltröja i unisex som är ofärgad, oblekt och i ekologisk svensk ull som annars skulle gått till spillo. I Sverige slänger eller bränner vi i regel all ull från våra köttdjur. Röjk tar då tillvara på ull från får utanför Kungsör som sedan handskyttlas och tröjan tillverkas i Estland. Vi är ju tyvärr inte så bra på konfektion längre i Sverige och då är ju Estland ett nära och bra alternativ. Tröjan heter Norrby wool sweater och kostar 1499 kr. Den säljs bara via webben och jag tycker den både är snygg och har ett bra pris med tanke på vad man får.

Så, om du inte redan har en eller ett par bra ulltröjor tycker jag att du antingen ska lära dig sticka en egen eller rota runt på second hand. Eller du kanske har någon äldre släkting vars garderob du kan raida? Det brukar finnas ull i sådana. För en ulltröja bör alla ha. Om man inte är vegan då. Då kan det bli lite problematiskt. Och låt nu ulltröjan komma ut i solen! Den är värd det!

Stapelvaran

Apropå leggingsen jag hade på mig igår under skogspromenaden: ja de var nyköpta. Fast inte nyligen köpta. Jag har haft dem i några år. Leggings mitt mest använda plagg då kjol och klänning är det jag oftast bär, och nylonstrumpor är ju läskigt. Jag har en favorit och de kommer från Indiska.

Första paret av denna modell jag hade kom jag faktiskt över på en klädbytardag för kanske 7-8 år sedan. Jag köper dem nu rehelbundet och använder dem tills de är så utslitna så det går hål i dem och det tar ett tag. De är i viscose och slits inte lika snabbt som sådana i bomull som jag bokstavligen kan slita ut på två användningar. Dessa kan jag använda dagligen i flera månader utan att det går hål på dem.

Jag räknade lite på det här på bloggen och hittade inte mindre än 42 bilder där favoritleggingsmodellen syns det senaste året. Jag har dem året runt och de funkar till allt. Förra året var jag lite ambitiös och lyckades även hitta några par på Sellpy. Second hand i första hand gäller ju. Jag använder oftast svarta men det är najs att ha några olika fäger att välja bland och matcha. I år har jag inte haft samma tur och har inte lyckats säkra införseln av leggingsen till min byrålåda second hand så jag fick köpa nya eftersom de enda svarta jag hade var helt utslitna. Så jag gjorde något jag aldrig gjort förr och beställde faktiskt på nätet eftersom man väl ska undvika att åka in till stan just nu. Så, jag har handlat nytt igen, jag erkänner. Men, de mest hållbara kläderna är ju de man använder tills de faller i bitar och det gör jag. Det får förlåta att de inte är GOTS-märkta t.ex. Jag får återkomma sedan när projekt laga/återbruka trasiga leggings är klart! För inte slängs de när de är färdiga så att säga. Big no no.

Dagens hållbara outfit #13 - skogsmulle style

Det är ju gött när man kan spendera några timmar i skogen, det är 16 grader och man har en nystickad tröja i ull! Och det är påsklov. Vi har ett finfint område nära oss som är något dåligt skyltat men fint som attan och relativt folktomt ändå. Byrackan envisas med att bajsa tidigt på promenaden därav den lilla påsen. Men idag hittade vi en soptunna längs vägen. Och jag måste säga, det är gött när det är så pass varmt att man inte behöver ha jacka på sig. Jag hade i alla fall vandringsskor från Sellpy, leggings från Indiska som jag haft ett tag, en klänning (egentligen tunika men jag är kort så på mig är den en klänning) från det där märket jag typ inte gillar som jag bloggat om här och här, en midjeväska jag fått av kollega och alternerat så den passar mig och tröjan som heter Rock Creek som jag stickat själv. Den blev awesome! Efter blockning blev den iofs lite lång i ärmarna men jag gillar långa ärmar. Och så har jag stickat halstub, handledsvärmare och mössa själv med. Och strumporna är trasiga men funkar ett tag till. Så där gick jag omkring och dög.

Ställ om med WeReDo

Idag hade jag skrivit upp att jag skulle gå på föreläsning och modevisning kl 14 till 16. WeReDo fashion arrangerade för andra gången ett event i med hållbart mode i form av modevisning och föreläsning under framtidsveckan i Alingsås. Förra gången kunde jag inte gå, trots att jag ville, men den här gången var jag "där".

Så här gick mitt deltagande till. Mycket ställs in eller skjuts upp just nu, t.ex. Naturskyddsföreningens stora klädbytardag som jag hade tänkt gå på förra helgen. Men WeReDo ställde inte in, de ställde om och anordnade ett webbinarium istället. Lysande!

Lite kort om WeReDo bara. Våren 2019 startades WeReDo upp som ett pilotprojekt ihop med Circular Textile Initiative där de under tre månader skulle skapa mode av textila sopor. Erfarna sömmerskor/sömmare som relativt nyligen kommit hit från andra länder ingick i projektet så det blev även ett språk- och integrationsprojekt. Den externa finansieringen som WeReDo fick tog dock slut i maj 2019 och sedan dess existerar de som socialt företag. Förutom att producera kläder av sopor till försäljning anordnar de även kurser och workshops i sömnad, remake och lagning. Supertrevligt och superviktigt helt enkelt.

Idag satt jag alltså hemma i min säng, med byrackan bredvid, och fick både gå på modevisning och höra föreläsning från Maria Ström på Wargön Innovation som förser WeReDo med sitt material. Jag var jättenyfiken på att höra just den föreläsningen eftersom jag åker förbi lokalen i Vargön lite då och då när familj hälsas på. Det var väldigt spännande att höra, och se, mer om vad som händer innanför väggarna där. Dessutom föreläste Maria von Wachenfeldt från Studiefrämjandet och presenterade ett helt nytt studiecirkelsmaterial de precis tagit fram som heter Aktivera din garderob. Det verkar vara en mycket lovande studiecirkel. Efter detta bjöds det på en pandeldebatt där man kunde ställa frågor i realtid till arrangörerna och föreläsarna. Väldigt trevligt.

Men, jag ska inte bli långrandig. Jag tyckte det var en toppeneftermiddag i alla fall och jag är glad att det blev omställt och inte inställt. Så här kanske även fler har möjlighet att deltaga när man inte fysiskt behöver förflytta sig till Alingsås. Vill du se modevisningen (rekommenderas, väldigt fräsiga kläder) och föreläsningarna så ligger de ute på youtube, följ bara länken. De lovade även att lägga ut paneldebatten efteråt på WeReDo's kanal. En väldigt inspirerande eftrmiddag helt enkelt och nu blev jag ännu mer sugen på remake, som jag skrivit om innan. Nu borde jag väl ändå ha tid till det tänker jag. Och så blev det, indirekt, lite om corona ändå. Sorry.

Nu betalar någon annan priset

Ja alltså, nu blir det ett inlägg om corona igen. Det rullar ju ändå på, även om folk blir sjuka, och även om världen just nu är annorlunda så är det ändå viktigt för mig, på ett personligt plan, att det är mycket business as usual. Annars orkar ju ingen gå upp på dagarna. Men visst funderar man ändå. Dock är mitt mål att bloggen ska, som vanligt, fokusera på hållbart mode och textilier och inte corona.

Men. Faktum är att för väldigt många individer just nu är det inte business as usual. Jag oroar mig just nu ganska mycket för ekonomin och företagsamheten. För mig, på det där personliga planet igen, vore det väldigt tråkigt om mina favoritbryggerier och favoritcaféer går omkull nu i och med detta. Många nystartade rörelser kommer gå i graven innan de ens har fått en chans. Och det är fruktansvärt. Personer i min närhet kommer behöva använda sina undanstoppade resurser för att gå runt och rädda det som räddas kan. För många kommer det bli mer ansträngt nu, och ganska lång tid framöver.

För vissa är dock läget just nu än mer akut och kritiskt. Det finns de som inte har någon buffert, inga skyddsnät och ingen plan b. Handel, konsumtion och transport av något så ytligt som kläder står ganska, i jämförelse med det "normala", rätt så still just nu. I Asien har sömmerskorna fått lämna sina jobb från ena dagen till den andra utan någon möjlighet till fortsatt försörjning. Innestående löner har inte betalats ut och någon buffert finns inte. Ofta är sömmerskorna och textilarbetarna redan skuldsatta över öronen eftersom lönen de får är minimilön eller mindre, och inte levnadslön som faktiskt går att klara sig på. Där produktionen ändå fortgår är troligtvis arbetsmiljön så pass dålig att personlig hygien och social distancing inte är möjlig. Likadant i de trånga arbetarbostäderna. De arbetare som blivit av med sina jobb och inte får bo kvar i arbetarbostäder kanske inte har någonstans att ta vägen då all kollektivtrafik står stilla och det är långt till hemmet i en annan del av landet.

Sömmerskor världen över får nu betala priset för för den ohållbara fast fashionindustrin. Det är extra tydligt just nu hur sårbart hela det här systemet är. Ett system som bygger på snabb produktion, dåliga löner och villkor, kass kvalitet och mycket nya kläder hela tiden som vi sedan slänger och en pandemi där folk dör går helt enkelt inte ihop. Frågan är hur modeindustrin kommer klara detta? Frågan är om vi kommer ha en annan inställning till mode och kläder när krisen har dragit över? Värdesätter vi kläder mer då? Kan vi tänka oss att betala mer för kläder som vi är villiga att använda längre? Den som lever får se, sa hon lite morbidt.

Bilden kommer från boken Slow Fashion av Johanna Nilsson och Jennie Johansson. Det är en bra bok. Och nästa inlägg kommer inte handla om corona.