Jag vill inte ha någon basgarderob!

Idag ska jag filosofera lite om den så kallade basgarderoben och basplagg. Sånt som man tydligen "måste" ha. Det skrivs i modemagasinen med jämna mellanrum om den perfekta basgarderoben och vad den ska innehålla. Den man behöver, och vad den måste innehålla. Redan där har man tappat mig. Jag gillar inte krav. Och ännu värre, ofta inleds artiklarna med första steget, dvs utrensningen. Man ska helt enkelt göra sig av med massor, för att sedan köpa nytt. Det är inget jag förespråkar. Och särskilt hållbart är det ju inte heller, vilket det ofta framstås som.Visst, jag fattar poängen. Basgarderoben hyllas som det mest hållbara eftersom det just är basplagg som tanken är att man ska ha länge genom att köpa kvalitet osv, och tanken är även att allt ska passa ihop och kunna kombineras i oändlighet. Men fy vad tråkigt.

Ok, vi backar tillbaka lite. Jag är i princip inte emot att rensa garderoben med jämna mellanrum, det gör jag med, men den här uppmaningen borde fan förbjudas! Den är hämtad från en känd bok på temat stil där basgarderoben hyllas flitigt. Läser man i texten står det förvisso att man ska sälja kläderna man rensat ut på nätet eller skänka till second hand, och det är ju vettigt, men i rubriken står ändå uppmaningen att man ska slänga kläder! Det kan vara den värsta dödssynden vi har tänker jag, tätt följd av att slänga mat. Totalt förkastligt är det och inget man ska ägna sig åt. Kläder ska inte hamna i soporna utan i värsta fall återvinnas om man inte kan fortsätta bruka dem på ett eller annat sätt. Så då har vi konstaterat det.

Och det där med basplaggen. Jag har inget emot få plagg som kan kombineras i princip men varför måste det alltid vara så himla tråkiga plagg i en basgarderob? Som i den här listan jag lånat från en artikel i Damernas värld på nätet. Här är alltså de plagg jag "behöver". Låt oss se då hur jag står mig i basgarderoben. Jag har ingen vit skjorta. Jeans äger jag men använder aldrig. Jag använder i stort sett aldrig klackskor. Trenchcoat är fult. Jag har både svarta kjolar och stickade tröjor, det var ju tur. Jag äger ingen skinnjacka men jag har tidigare haft en läderrock. Räknas det?  T-shirtar har jag men inga basic utan främst mönstrade eller med tryck. Kavaj tar jag inte på mig eftersom jag inte klär i det eller känner mig hemma i det alls. Den lilla svarta har jag väl kanske men trivs bäst i jersey men det räknas inte har jag hört. Sneakers gillar jag, ankelboots absolut inte! Den perfekta kappan äger jag nog inte och vet inte ens vad det är och skinnbyxor - skojar du? Så jag kommer fram till att jag äger och brukar kanske fyra av fjorton kategorier i den här listan. Det finns givetvis flera sådana här listor med lite olika innehåll men det är ungefär så här det ser ut.

Så har jag tolkat er rätt nu, jag ska alltså rensa ut det mesta av mina färgglada och mönstrade plagg jag gillar i min garderob och köpa på mig plagg jag aldrig kommer trivas i? Det kan väl ändå inte vara poängen? Är det meningen att alla måste ha samma stil och smak? Nja, som tur är finns det utrymme för lite färg och form i basgarderoben, i alla fall om man frågar Jenny Segergren och Frida Zetterström som skrivit boken 100 looks på 20 plagg som står i min hylla. När jag hörde ett föredrag med dem på F/ACT festival för ett och ett halvt år sedan poängterade de att basgarderoben kan se olika ut för olika människor. Deras 20 plagg som de bygger sina 100 looks kring är sådant som de gillar och gillar att kombinera men att basplaggen kan har olika stil och snitt så att den passar just dig. En bas fast ändå olika liksom. Jag gillar den idén bättre och i denna lista hittar jag fler plagg som är mer jag som t.ex. collegertröja, skjortklänning och långkjol. Men jag kommer ändå inte ifrån jeans, vit skjorta och kavaj. Vad är det med att alla kvinnor måste gilla de plaggen?

Och dessutom, jag tycker alla basgarderober bygger alldeles för mycket på att man har en normkropp. På riktigt, jag kan inte ha kavaj. Jag är kort och tjock och har alldeles för mycket tuttar. Jag skulle inte se riktigt klok ut i kostymkavaj! Jeans passar inte mig heller. Eller blus. Eller polon som ofta smyger sig in i basgarderoben. Polo får mig att känna mig kvävd. Det är inte en bekväm känsla! Och let's face it, alla människor ser olika ut och trivs i helt olika grejer och så måste det ju få vara! Jag hamnade i en diskussion på instagram härom dagen om just basplagg. Skribenten i detta inlägg menade att basplaggen i min garderob är de plagg som passar till det allra mesta men att basgarderoben kan se helt olika ut beroende på vems den är. Poängen här var att man ska utgå ifrån sitt eget sätt att klä sig vilken stil man själv gillar. Min basgarderob om 14 plagg kan alltså innehålla helt andra plagg än vad din basgarderob har. Här börjar det närma sig någonting i alla fall.

Men. Jag fattar fortfarande inte. Måste man verkligen ha en basgarderob? Enligt den här skribenten är basplaggen de plagg som är återkommande. När man slitit ut sitt basplagg ersätter man det med ett nytt. Ja, alltså jag fattar ju principen men jag fattar inte riktigt hur det går till. Jag har ju bytt både stil och kroppsform flera gånger och kan inte riktigt påminna mig om att jag haft något som hela tiden varit återkommande. Det enda jag kan komma på som är i närheten är Dr Martenskängor men där hade jag uppehåll på 10 år innan jag skaffade nya efter att de gamla slitits ut. Räknas inte riktigt då väl? Och visst, mina leggings från Indiska köper jag nya så fort de slitits ut. Men de ingår väl snarare i min garderob av underkläder tänker jag. Jag köper ju nya trosor när de är utslitna men trosor har jag aldrig sett ingå i någon basgarderob.

Nä men på riktigt, basgarderob är inget för mig. Dötrista plagg som jag "måste" ha och "måste" köpa nya när jag inte kan använda de gamla längre. Jag gillar att byta stil med jämna mellanrum och hela tiden ha ett konstant flöde in och ut ur min garderob. Och eftersom jag (nästan) bara handlar second hand skadar det ju inte heller direkt miljön när jag gör mina inköp. Visst kan det vara hållbart att ha en begränsad garderob med få plagg som ständigt används tills de är utslitna men jag tänker att min ruljansgarderob borde gå på ett ut. Jag tror inte jag någonsin kommer landa i någon basgarderob med samma typ av plagg som används i 20 års tid. Jag är brokig och ombytlig och jag gillar det! Vilken typ är du? Och berätta gärna hur många av de fjorton i listan du har i din garderob! Jag är skeptisk till om personen som har och gillar alla dessa fjorton plagg verkligen finns! Men det kanske är jag som är trångsynt.

Kind of - din digitala personal shopper

Jag har ett riktigt hett tips. Jag har köpt en tjänst. Jag har köpt personlig shopping! Personlig second handshopping dessutom! Jag har nämligen testat tjänsten Kind of.  I maj förra året lanserade Malin Jensen (japp, det är hon från Återbrukspodden) och Maria Lagerman sin tjänst med digital personal shopping. Second hand sådan. Det tål att påpekas en gång till. Det är en reaktion på pandemin och vilken lysande sådan dessutom! Sedan i maj har de släppt 13 olika looker man får boka in sig på och gör man det går Maria och Malin ut och köper kläder åt en istället, och man själv slipper springa på second hand. Det där med springandet (vi bortser fortfarande från pandemin) är inte ett bekymmer för mig egentligen men jag kände ändå att jag ville testa tjänsten. Jag var jäkligt pepp och nyfiken helt enkelt. Att jag inte testat förrän nu och berott på att jag väntat på den perfekta looken.

Så här gick det till. Den 25 februari släpptes look nr 13 som jag föll för. Kind of släpper moodboards med bilder på hur looken kan se ut och jag slog till på den 1 mars. De släpper i regel en ny look varannan till var fjärde torsdag. För att se hur just den här looken såg ut rekommenderar jag att kika på deras instagram, där det mesta händer helt enkelt. Men vi snackar grönt, leopard, brunt och beiget och sånt. Dösnyggt! Några dagar senare fick jag sedan ett formulär på mail som jag skulle svara på. Där fick jag skriva ner diverse olika mått som stussmått, innerbenslängd och sådant. Jag passade på att skriva rätt mycket till dem. Inte för att jag är så kinkig med kläder egentligen men jag skulle inte vilja påstå att allt funkar på mig. Kort och tjock kräver sin grej. Jag kunde även välja bort vissa material för en femhundring extra. Jag bestämde mig för att inte göra det för att inte utesluta schyssta polyesterkjolar i leopard helt enkelt. Sedan blev jag även uppringd någon vecka senare och fick svara på massa vettiga frågor om vilka ringningar jag gillar, kjollängd, om jag kan tänka mig lite tightare osv. Ett mycket trevligt samtal för övrigt! Och som trogen Återbrukspoddenlyssnare kändes det ju som att prata med en gammal kompis!

I fredags skickades då mitt paket sedan och i måndags kunde jag hämta ut fem nya gamla plagg. Från det att jag bokade looken tog det alltså 21 dagar. Inte så illa när det är customized hävdar jag! Så kan vi gå in på lite detaljer med. Looksen har sett lite olika ut i kvantitet och så men just den här innehöll fem plagg och kostade 1995 kr plus frakt. Jag har aldrig ägnat mig åt personal shopping förr men jag tycker det känns väldigt rimligt! Vissa looks har innehållit färre plagg och då kostat lite mindre. Det ska bli spännande att se hur de ser ut framöver! Och förutom att vara petig med material för en femhundring kunde man också lägga till accessoarer och plagg för lite olika summor om det var något man saknar i sin garderob. Ännu mer customized alltså. Och kolla in det fina paketet jag fick då! Handskrivna brev är inte direkt något jag blir ledsen över!

Resultatet då! Jo serru, jag blev väldigt nöjd! Av fem plagg passade och gillade jag alla fem! Ok, ska jag vara helt ärlig har jag alternerat två av dem lite grand men det är dels för att det är så jag gör, och dels är det för att jag är extremt känslig mot åtsittande ärmhålor. Jag har typ fobi! Det är ju inget Kind of kan ta hänsyn till tänker. Jag skrev även med i mitt formulär att jag var beredd på att alternera. Alla kan ju som bekant sy! Jag fick då två klänningar, en kofta, en en stickad tröja och en kortärmad blus. Och de matchar helt magiskt med varandra! Dagens outfit har inneburit leopardklänning och grön stickad tröja. Rätt snajsigt va? Klänningen har skitfint snitt med slitsar och rundningar och tröjan har guldtrådar. Bara en sån sak. Jag insåg dock idag att tröjan inte är som gjord för mitt jobb eftersom jag fastnar i allt. Jobbnycklarna inte minst. Men jäklar vad fin den är!

Och här har vi övriga plagg. Blusen är i 100% modal och känns verkligen som siden. I detta plagg fattar man verkligen att viscose är gjort för att efterlikna just siden. Plaggen är i bra skick om du frågar mig och jag gillar dem verkligen allihop! Det fiffiga är ju att jag nu har fem plagg som verkligen passar ihop med varandra. Inte för att jag räds att mismatcha, men ändå! Jag har svårt att välja mina favroriter, men jag tror jag gillar den gröna tröjan och blusen bäst. Och leopardklänningen. Och den andra klänningen! Ja ni fattar.

Känner man mig kanske man dock tänker att hade jag inte fixat det här själv? Klart jag hade men helt ärligt hade jag nog aldrig kommit på den looken själv. Det fina är att här har någon annan använt sin goda smak och tänkt åt mig. Jag tycker konceptet är lysande och jag önskar, här med, att jag hade kommit på den här idén själv! Som ni märker är jag väldigt nöjd och jag har ändå haft inställningen att jag blir nöjd vad det än blir. Jag ville testa grejen och supporta det här fräscha konceptet helt enkelt. Och är man inte nöjd, att kläderna inte passar eller har ett skick som inte är önskvärt (trasigt osv) får man skicka tillbaka och byta de plaggen. På hemsidan finns en lång lista med kundvillkor att läsa på dessutom om man känner för det. Så, är du sugen på second hand men inte hinner/orkar/vågar ge dig ut själv rekommenderar jag Kind of. Eller om du bara som jag vill supporta Malin och Maria och deras lysande koncept och få en helt ny look på köpet! Kör på säger jag bara! Eftersom de går efter mått och inte några ointressanta storlekar finns det möjlighet för alla kroppar. Nästa look släpps dessutom i morgon. Jag har sett en sneak peek. Det är gult och prickar bl.a.! Snacka om att jag är sugen!

Visa strumporna!

Igår, 21 mars, var det Internationella downs syndrom-dagen igen och dags att rocka sockorna. Jag gjorde givetvis det. En enkel grej för att visa att det är ok att vi är olika. Mitt lifehack är att spara de hela strumporna som har trasiga makar och göra nya par av dem. Då blir det olika mer än en dag om året. Och hållbarare än att slänga hela strumpor.

Och apropå strumpor, passa på att visa dem i allmänhet sådär. Jag går ofta med egenstickade tunna ullstrumpor till vardags. Då skulle det vara synd och skam att inte visa dem. Me även lite trökiga köpestrumpor ska få synas tycker jag! Jag går nästan alla dar i veckan i kjol eller klänning med leggings. Alternativet till att visa strumporna är att peta in dem i leggingsen. Eller gå barfota. Det är både knöligt och obekvämt och strumpbyxor är inte ett alternativ. Och visst är det rätt fräsigt med synliga strumpor?! Märk väl ett annat hopplockat par av strumpor rocka sockorna-style. 

Annars då? Är du team visa strumpor eller team "strumpor är underkläder som inte ska synas"? Och tyckte du detta inlägget var innehållslöst och tråkigt kan jag teasa om att nästa blir en hit!

Vad är det värt?

Härom veckan fick jag hem ett par nya vandringskängor från Sellpy. Mina förra jag köpt på Björkå Backaplan har gått sönder och jag är faktiskt osäker på om det går att laga dem på ett bra sätt. De har liksom spruckit på sidan av sulan på ett par ställen och tar in vatten. Kanske skulle det gå att gegga på någon plastic padding eller något men jag chansade inte då jag ändå kände att jag behövde ett par lite mer rymliga med en lite mindre slät sula. 

Jag kör i 99 fall av hundra second hand i första hand så det blev de här för 200 spänn. Jag är väldigt nöjd med mina vandringsskor (också från Sellpy faktiskt) av märken Salomon så jag blev väldigt glad att jag hittade ett par i lite högre modell också. Jag går mycket dagligen och mycket i skogen med hunden. Så så här ser de alltså ut. Väldigt fint skick och för det priset alltså! Tyvärr saknade de innesulor men det är ju en enkel biff att fixa så det var ju bara för mig att fixa ett par nya sulor. Jag googlade runt lite och föll för ett par av märket Meindl eftersom jag ville ha en ganska enkel sula, inte i ull (typ enda gången jag inte ville ha ull), och behövde inga krusiduller för ett vettigt pris. Meindl gör också vandringskängor så det kändes ju vettigt. Jag insåg rätt snabbt att sulor kostar en del. De här var förhållandevis billiga men med frakt gick de på mer än vad själva kängorna kostade. Men jag behövde ju sulorna så det fick bli så. Men ja, det kändes lite skumt att ett par enkla innesulor kostar mer än ett par rejäla vandringskängor, på gott och ont. Nu köpte jag ju dem second hand så det är ju inte riktigt applicerbart eftersom man kan komma över riktiga kap i andra hand. Och det gillar jag ju. Men det här fick mig ändå att tänka.

Ett par vandringskängor från Salomon kostar i regel från en tusenlapp och uppåt vilket jag alltså inte betalade för de här. Det skulle inte kännas särskilt konstigt att köpa sulor för 200 spänn till ett par så dyra skor men det känns lite märkligt ändå att sulorna kostade mer än själva skorna. Och det är ju faktiskt inte helt omöjligt att komma över ett sko i kängmodell för 200 spänn. Särskilt inte på rea. Och det är ju inte sulorna som är för dyra utan skorna som är för billiga. Det är väl därför vi är så ovilliga att lägga lite pengar på våra befintliga plagg antar jag. Man kan ju lika gärna köpa ett nytt plagg eller par skor! Detta är en inställning vi måste släppa. Vi måste ta hand om det vi har i första hand och köpa nytt, vare sig det är second hand eller nyproduktion, i andra hand. För miljöns vinning är det alltid värt att laga!

Så här visualiserar Johanna Leymann (fd Nilsson) det. Tänker man på miljön i första hand och ekonomin i andra hand, är det alltid värt att laga. Jag minns ett avsnitt av Ecofashionista från ett par tre år sedan där Angelica pratar om att byta en trasig dragkedja i ett par stövlar hos en skomakare. Jag kollade runt lite efter priser och det ligger i regel mellan 249 - 450 spänn för en dragkedja. Hon konstaterade att, eftersom hon då ville byta båda dragkedjorna så det är samma på båda stövlarna, skulle det kosta långt mer än vad hon betalat för stövlarna. Och det är nog många som backar då. Men nej, det är inte dyrt att anlita en skomakare. Det är skorna som är alldeles för billiga! Mitt råd är att bara köpa sådant man tycker är värt att vårda och reparera. Kanske är det mer värt att köpa ett par jeans från Nudie för över tusenlappen och få dem reparerade (de gör ju det gratis) i flera års tid än att köpa ett par från t.ex. Ellos för 399 kr varje år eftersom det kan vara ungefär så länge de håller. I slutändan lönar det inte sig att köpa billigt om man hela tiden behöver köpa nytt pga kass kvalitet när Nudie har en så pass förmånlig lagningsservice. Den borde fler ta efter tycker jag!

Men jag ska inte sitta här och säga att det inte är värt att laga jeans från Ellos. Sambons har lagts många timmar på och nu behöver de en omgång till då hålen blir fler och fler. Men jag lagar på. Miljön vinner ju ändå på det. Och mitt hantverkskunnande Och har du hittat din favoritmodell hos någon billigare kedja är det förhoppningsvis värt för dig att laga dem, även om de inte var så dyra. Det är faktiskt helt ok att lagningen kostar mer än själva byxan, om du frågar mig i alla fall. Det finns skräddare över hela landet och får man inte nys om någon bra kan man alltid skicka till Repamera som är en skräddare online dit man skickar sina kläder eller skor. Som jag önskar att jag kom på den lysande idén! Så ska man vara krass skulle jag ha försökt laga mina kängor innan jag bytte ut dem. Dåligt av mig. För ja, det är värt att laga. Värt för vår planet! Tänk på det.

Dokumentärtips: Den giftblå floden

Jag har som vana att tipsa här på bloggen när jag hittar intressanta saker att se på temat hållbart mode och så. Härom veckan sprang jag på denna: Den giftblå floden på SVT play. Den kanadensiska dokumentären är från 2017 och väldigt sevärd. I den 52 minuter långa filmen besöker naturvårdaren Mark Angelo flera förgiftade floder världen över och ger intressanta reportage därifrån. Bl.a. besöker han Ci Tarum som man även får stifta bekantskap med i dokumentären Stacey Dooley - modeindustrins smutsiga baksida som jag tipsat om här innan. Den ligger också SVT play då och då. Mark Angelo är inte heller obekant om man har sett filmen RiverBlue som jag också tipsat om innan. Dokumentären är sjukt intressant och fasansfull. Se den. Den ligger kvar här på SVT play till 31 januari 2022 så du behöver inte stressa. Men se den snart och fundera över om du verkligen behöver ett par nya jeans till. Eller kromgarvade läderskor. Just sayin.

Returer - the sequel

För nästan exakt två år sedan, det diffar bara på tio dagar, skrev jag ett inlägg om det där kassa med att vi svenskar har skaffat oss vanan att ha ett provrum hemma. Ni vet det där när man köper hem ett plagg, eller tio, i kanske tre olika storlekar som man sedan provar hemma för att sedan skicka tillbaka ungefär hälften av det. Det är inte så enkelt som att plagget då bara packas om i något lager och sedan skickas ut igen. Kläderna ska ofta ångas, tvättas och vikas med och det kan man inte alltid göra i Sverige vet ni utan det görs bäst i Polen eller Estland. Inte för att de är så himla duktiga på det där så klart utan för att de "behöver" lika mycket betalt där. Så himla onödigt! Härom kvällen sprang jag så på den här artikeln från svenska YLE. Jag visste ju om det här med ompackningen och alla onödiga resor för kläderna hit och dit innan de kan säljas igen men vårt konsumtionsbeteende lyckades göra mig mållös ännu en gång. Eller, finnarnas då, men det ska väl inte vara så stor skillnad på oss tänker jag.

Svenska YLE bestämde sig tillsammans med en influencer att testa det här med returerna lite mer grundligt. Lurigt nog lade de ner gps:er i fem paket som de returnerade till fem populära "postorderföretag", lika populära i Finland som i Sverige. Fyra plagg gick tillbaka Sverige och ett gick till Tallinn i Estland. Och här vill jag reflektera lite. Enligt bilderna i artikeln, och all logik i detta experiment, var plaggen oanvända. Ändock gick ett av plaggen iväg till Tallinn för refresh, håravlägsning och ompacketering osv, utan urskiljningsprocess. Jag undrar om det verkligen behövdes? Det känns som att det var en lite onödig avstickare till Tallinn där en hel industri har dykt upp baserat på returer. Arbetstillfällen i all ära men är det inte lite knas att plaggen skickas till ett helt annat land för detta?

Vidare kan man läsa i artikeln att ett av företagen ser returerna, som givetvis är avgiftsfria i 30 dagar, som en del av sin affärsmodell? Eh va? Borde inte att sälja bra kläder som konsumenterna är nöjda med vara själva grejen? Men visst, jag är väl inte helt på banan med fast fashion. Så mycket som 40% av allt som beställs returneras till detta företag, och tydligen finns det supertillbakaskickare, som returnerar 90% av allt de beställer. I artikeln står dessutom att det finns sådana som beställer kläder flera gånger om dagen, och man kan bli blockerad för att man har ett osunt köpbeteende. Jag visste inte att det ens existerade. Blockering pga det alltså. Osunt köpbeteende känner jag till.

Nä, jag ska inte referera hela artikeln, ni kan ju läsa den själva. Men det där köpbeteendet fick ändå mig att haja till. Så extremt! Och nu kommer vi till det riktigt ruttna. Tydligen avslöjar det här gps-experimentet att mycket kläder aldrig någonsin säljs på nytt, åtminstone inte i Sverige. Pga så generösa villkor för returer är det tydligen många som använder sina kläder, och det ganska flitigt, så när de skickar tillbaka kläderna är det inte alltid värt att reparera eller tvätta dem. Men vänta här nu, använda kläderna _innan_ de skickas tillbaka? Får man göra så? Och vem gör så?! Då tycker jag att man har missuppfattat hela grejen med retur. Tanken är väl att man ska skicka tillbaka grejer man _inte_ vill använda? Det är liksom ingen hyrtjänst, fast en sådan där man sen får tillbaka pengarna! Ekvationen går ju inte ihop där.

Om kläderna sen då inte är värda att "rädda" eller har blivit omoderna skickas de tydligen till Irak. Eller annat lämpligt land. Där väljs de bästa kläderna ut och säljs i second handbutiker. Resten bränns upp. Var det det du tänkte dig när skickade tillbaka din kavaj du gått omkring med i en månad? Eller klänningen du supit i på en fest. Fast det är väl inget du bryr dig om, du har ju haft en gratis klänning i en månad. Nä, galet det där! Som jag sagt förr, ta tillbaka kostnaden för returer och godkänn inga returer där kläderna uppenbarligen använts! Fast fashion i ett nötskal. Kläderna är så lite värda så vi kasserar hellre än tar till vara. Och vi konsumenter bara fortsätter att använda och slänga, använda och slänga. Att vi inte skäms.

Det finns inga ursäkter

Förra året på 8:e mars skrev jag ett inlägg om det här med textilindustrin och feminismen. Jag fick en del kritik för det när jag delade det i en facebookgrupp för hållbart mode. Personen i fråga menade att min inlägg inte innehöll något annat än att jag är förkyld och tyckte nog att jag var lite snobbig och menade att alla inte har möjlighet, av te.x. ekonomiska eller regionala skäl, att handla hållbart vad gäller kläder. Jag tyckte det var en lite märklig strid att ta i en grupp för just hållbart mode. Jag tänkte själv att mitt inlägg kanske var lite raljerande och innehållslöst eftersom jag fick den kritiken dock. Idag läste jag om inlägget och jag står faktiskt för allt jag skrev. Det är till och med riktigt bra! För att läsa det själv kan du klicka här. 

Min poäng i förra årets inlägg var att textilindustrin är extremt kvinnoförtryckande och ofeministisk och funderade över om man verkligen, med handen på hjärtat, kan kalla sig feminist om man bidrar till den orättvisa industrin genom att överkonsumera snabbmode? Jag skriver ändå _överkonsumera_, jag fattar ju att inköp från vissa lite billigare kedjor kan vara behovsstyrda. Vi får återkomma till det nedan. Men kvinnorna är de som får betala det högsta priset i den här vidriga industrin, det kommer vi inte ifrån. Låt mig låna lite fakta och siffror från butiken Thrive som har illustrerat det tydligt på sin instagram idag. Av våra stora globala klädmärken har bara 12.5% en kvinnlig VD. Där kan vi börja. Inte så förvånande kanske, eftersom de flesta branscherna ser ut så. Visste du däremot att 80% av all världens textilarbetare är kvinnor? Visste du vidare att 98% av dessa textilarbetare inte får levnadslön för sitt arbete? Levnadslön är precis vad det låter som, en lön som man kan leva på. 98% får alltså mindre än så. Thrive berättar vidare att 70% av textilarbetarna i Bangladesh har fått uppleva våld och trakasserier pga sitt kön. Man kan ju ana att det inte är männen som upplevt det. Och för att illustrera vad som händer: det finns alltså textilarbetande kvinnor där ute som blir gruppvåldtagna om de syr fel. Det är enkel matematik hörrni, våra kläder sys till allra största delen i fattiga länder och det är främst kvinnor som jobbar inom industrin. Det är fattiga kvinnor det handlar om. Vad är hönan eller ägget egentligen? Är de fattiga pga underbetald textilindustri eller är textilarbetarna underbetalda just pga sitt kön och vart de är födda? Tål att tänkas på.

Och nu kommer vi till delen där jag kommer ryta till lite. Ibland när jag försöker diskutera dessa frågor möter jag på motstånd. Skäl som att man inte har råd att köpa hållbart producerat pga oftast dyrare är nog vanligast. "Jag kan inte köpa second hand pga att jag inte har normkropp." är en annan. Den skulle jag dock vilja hävda att jag slagit hål på med detta inlägget. "Det finns inte där jag bor och jag måste prova." är en annan välanvänd fras. Men jag tycker helt ärligt att det inte finns några ursäkter om man har mänskliga rättigheter och miljön i främsta rummet! Vill man så kan man. Vi måste helt enkelt tänka om vår konsumtion. Att överkonsumera fast fashion från företag som utnyttjar miljö och människor kan aldrig bli hållbart. Och hur mycket kläder behöver vi egentligen? Ska jag vara krass så skulle jag nog behöva fem par skor. Ett par vinterkängor, vandringsskor/kängor till övriga årstider, vardagsskor för höst/vår, ett par gummistövlar och ett par sandaler. Behöver jag egentligen mer än fyra, kanske fem jackor? Och hur många outfits behöver jag egentligen? Skulle vi bara köpa de kläderna vi verkligen har ett behov av och sedan använda dem flitigt, laga när de går sönder osv, skulle nog de flesta av oss kunna förvärva dem på ett mer hållbart sätt genom att köpa schyssta märken eller second hand.

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen minimalist. Jag har definitivt mycket fler än fem par skor! Men jag har köpt väldigt många av dem på second hand. Jag gillar ändå att ha mycket kläder att variera mellan men jag vill inte vara den som indirekt utnyttjar fattiga kvinnor i Bangladesh och Kambodja bara för att jag ska kunna shoppa mycket! Därför har jag valt att köpa i stort sett allt jag tar på mig second hand. Det är det som funkar för mig. Kanske är du en sån som handlar få kläder som du sedan använder tills de faller sönder och inte går att laga mer? Eller är du en som syr det mesta själv till och med? Jag menar, att är man feminist, är för mänskliga rättigheter och vill att vår värld ska överleva utan att miljöförstöringarna tar oss, då finns det inga ursäkter till att du fortsätter nöjesshoppa fast fashion utan att blinka. Ta ditt ansvar och handla schysst, hur du än gör det! I nästa inlägg kanske jag skulle tipsa om lite schyssta märken och bra second hander? Ja, vi får väl se vilka utskällningar jag får i år...

Alla vill sy!

Det är inte bara hundvalparna, stormköken och byggmaterialet som går bra just nu. Pandemin gör att vi skaffat oss andra fritidsvanor och det renoveras, lagas utemat och promeneras i skogen som aldrig förr känns det som. Stormköket blev årets julklapp 2020 och en gammal kompis jag sprang på för ett tag sedan jobbar på bygghandel och hon sa att det har aldrig varit så mycket att göra på jobbet som nu. Rätt rimligt och på ett sätt trevligt. De nya vanorna vi skaffat oss kan jag inte klaga över. Jag gillar att gå långa promenader i skogen med hunden, som ju inte är en coronahund. Ville bara nämna det. Men det verkar inte bara vara hundvalparna som är en bristvara. Tydligen är symaskinerna slut i hela landet i stort sett!

I juli uppmärksammade jag den nya instatrenden med att en massa med influencers har börjat sy egna kläder av loppisfyndade tyger, lakan och gardiner och sånt. Trevligt! Min uppfattning är som bekant att alla som haft slöjd i skolan kan sy så jag är egentligen inte förvånad att symaskinerna är heta just nu. Att sy sina egna kläder, tygpåsar eller annat krafs är väldigt tillfredsställande och för mig är steget mellan ett brinnande modeintresse och att vilja sy själv inte särskilt långt. Hur vet jag att symaskinerna är slut i hela landet förresten? Min symaskinsdealer (ja, jag har en sådan) berättade det för mig i fredags. Men det finns ju i alla fall begagnade att få tag på. Man kan göra riktiga fynd på loppisar t.ex.

Men vad jag inte kan förstå är hur man kan hitta en sådan här pärla i containern utanför huset bara sådär! Har man följt mig här vet man att jag är en stolt dumpster diver, som förvisso inte vågar just divea ner i containern, så jag har som vana att kika i containern varje gång jag går förbi. Vi har en sådan precis utanför porten några dagar i slutet av varje månad. Husqvarna 2000 är en riktig monstermaskin och när den bara låg där, mer eller mindre helt komplett, fick den så klart följa med in. Att jag har en likadan sedan innan, inte fullt lika komplett förvisso, och att den inte vill sy just nu smolkar inte min bägare! Jag tycker det är sjukt märkligt att symaskiner verkar vara en sån grej man bara dumpar när den inte funkar längre när det finns folk som reparerar symaskiner! Jag menar, man kasserar ju inte sin bil bara sådär när den inte går igång. Symaskiner är dyra och livsviktiga och väl värda sin reparation. En timme efter att jag fiskade upp den här pärlan var containern borta förresten. Där hade jag tur som räddade den ur brännugnarna. Och jag, eller en lämplig symaskinsreparatör, ska nog få igång den!

Hur det går med mitt sömmande då? Inte alls just nu. Jag bjuder helt öppet och ärligt på en autentisk bild av mitt hobbyrum just nu. Hur blev det en avställningsyta som det inte går att gå in i egentligen? Jag måste verkligen ta tag i det. Jag, en kompis och min syster hade plan på att genomföra en sal (sew-a-long)! Jag är sugen på att sy mer men när man har tillgång till en mycket mer städad maskinpark (min slöjdsal på jobbet) är det lätt hänt att all enklare sömnad och lagning sker där. Sparka mig i röven va?

Secondhandlistan - dagens tips

Är du en sån som egentligen vill handla mer på second hand men inte riktigt vet hur man börjar? Vart finns alla bra butiker? Finns det några där jag bor? Finns det några längs med den trökiga bilvägen jag har till sommarstugan? Eller vad det nu kan vara. Och som vanligt får vi låtsas som att vi inte har en pandemi! 

Men då har jag lösningen för dig! Eller inte jag, men Johanna Nilsson har! Hon har nämligen sammanställt en sketlång lista på second handbutiker över hela landet, nämligen secondhandlistan! Man hittar den på secondhandlistan.se. Det är alltså inte svårare än så. Johanna har koll på det mesta, men, även om man kan tro det, är inte hela listan first hand information från henne. Man kan nämligen bidra till den själv! Jag var inne för ett tag sedan och kikade och kom på ett helt gäng jag saknade. Då skickade jag ett mail till Johanna med ett tjugotal butiker till. Någon som kan komma på vilka?

Är inte din favoritbutik med? Skicka ett mail till Johanna på hej@johannanilsson.se. Även om det är den kassa butiken du saknar på listan tycker jag du ska höra av dig för smaken är som baken och mer second hand åt folket är grejen! Och just det! Även second hander på nätet är med, om man är mer lagd åt det hållet!