Dagens hållbara outfit #7

Dagens hållbara outfit är på resande fot. Jag är i Flensburg i Tyskland och hänger med danska tyskar, andra danskar, norrmän och finnar. Jag passade på att klicka en bild i hissen i morse. Jag har en kofta från Sellpy som har några år på nacken. Dock sa en kollega att flätstickat är modernt i år om jag nu skulle bry mig om det. Men den är i bra kvalitet och en svart kofta är ju ändå en svart en svart kofta. Klänningen kommer från Gudrun Sjödén och är köpt via en instabloppis och kortad för att passa mig bättre. Strumpor är hemstickade som vanligt och så har jag mina sedvanliga Duckfeet.

Jag har hört i podden Säker Stil att man aldrig ska ha ett nytt plagg när man ska hålla föredrag eftersom det kan hända att man inte känner sig bekväm i ett plagg man inte gått in ännu. Jag tänker att det gäller på resan med så jag anammar det. Jag reser i tjänsten men kan glädja med att vi åkte tåg.

Greenwashing

Det är väl allmänt känt att miljömedvetenhet, hållbarhet och ECO är inne just nu? Många svenska företag, vad de än håller på med, vill gärna profilera sig som gröna. Det är jäkligt omodernt att inte tänka på miljön helt enkelt. Men betyder det att allt grönt egentligen är bra för miljön? Jag det är frågan...

Det finns nämligen någonting som kallas för greenwashing. Greenwashing, eller grönmålning eller gröntvättning som det ibland kallas för på svenska, handlar egentligen om att en verksamhet utgör sig för att vara grönare än den egentligen är. Ett företag skulle kunna marknadsföra och kampanjera något speciellt de gjort som miljövänligt samtidigt som resten som företaget gör är ganska miljövidrigt. Man plockar liksom pluspoäng och utger sig för att vara miljömedvetna i och med någon detalj, samtidigt som att resten av produktionen kan vara skitkass för miljön. Värdelöst helt enkelt.

Enligt mig är H&M:s, Kappahls och Hemtex:s återvinningsverksamhet där man kan lämna in påsar med kläder för återvinning greenwashing. Återvinning av textil finns i stort sett inte i Sverige utan kläderna hamnar antingen på second handmarknaden (vilket iofs är bra) eller blir isolering, stoppning eller eventuellt bilklädsel. Nån vidare återvinning som pantburkar som blir pantburkar igen handlar det alltså inte om, vilket jag tänker att många tror. Vad det egentligen handlar om är att kedjorna, med sin rabattkupong på 50 kr om man handlar över 300 kr, ska sälja ännu mer kläder. I klädvärde mätt hade man lika gärna kunnat lägga de hela och dugliga kläderna i en Myrornabox direkt. Det blir i alla fall färre mellanhänder då.

Greenwashing kan även ibland innebära rena lögner. Färgen grön på en lapp får oss konsumenter lätt att associera till miljövänlighet. För ett par år sedan hade Polarn o Pyret en märkning på sina kläder som hette ECO som icke betydde ekologisk. Det är ju annars det man tror. ECO brukar ju betyda ekologiskt. Men Polarn o Pyret kom på den smarta idén att märka kläder med ECO som egentligen betydde Environmentally Conscious Option. Vad betyder det då? Inte att det är ekologiskt i alla fall. Det betyder bara att det är lite bättre än alla andra kläder som inte är märkta så. Hur lite bättre det är, det vet ingen. De fick ta bort den märkningen sedan pga kritik. Det kan jag förstå.

Är det bara kass med greenwashing då? Nä visst, rent krasst betyder ju greenwashing att företaget gör något lite lite bättre ändå. Polarn o Pyrets ECO-märkning var ju i alla fall bättre än ingenting. Måste man verkligen köpa ett nytt plagg är det väl bättre med ett greenwashat plagg än ett som är helt konventionellt och giftigt. Men man ska inte låta sig luras av snygga märkningar utan att läsa på lite först. För att läsa mer om greenwashing rekommenderar jag detta inlägg av Johanna Nilsson/Slow Fashion och konstaterar än en gång att det är säkrast med second hand ändå.

Stil

Här kommer ett inlägg om stil. Eller icke-stil kanske? Jag tycker nämligen att det där med stil är lite svårt...

För ett par veckor sedan skrev jag om en microkurs via mail jag hade hoppat på från Myrorna. Kursen går ut på att man med hjälp av dem ska lära sig hur man handlar på second hand. Kursen är mer riktad mot de second handrädda personerna som finns där ute, men jag tänkte att jag nog kunde lära mig en del av den ändå. I samband med detta hittade jag också en annan kurs via Myrorna. Den kursen handlar om att aktivera sin garderob. Målet med kursen är att få en välorganiserad och anpassad garderob, efter ens egna behov. Jag kan inte påstå att jag har en sådan så jag tänkte att den är nog bra för mig! Tidigt i båda kurserna ska man få syn på sin stil och göra album och collage med bilder och sådant. Och där fastnade jag. Jag har väl ingen stil eller? Vad tycker jag är snyggt egentligen?

Jag har faktiskt en pinterestalbum med outfits jag gillar. Den enda gemensamma nämnaren man kan hitta där är väl att jag gillar lager på lager och asymmetriskt. En hel byxor med dropped crotch man kan hitta med. Så sådant gillar jag i alla fall. Ofta öppnar jag dock min klädkammare (för jag har faktiskt en walk in closet, femtiotalshus ftw!), tittar runt en stund och så slutar det med att jag går som ovan till jobbet. Eller till ölhänget. Eller på loppisrundan. Det blir oftast leggings, trikåkjol, linne och någon lagom skön tröja. Också i trikå. Eller en kofta kan det vara. Mycket basickläder blir det. Och jag gillar det! För har jag egentligen någon specifik stil? Jag kan verkligen fascineras av dem som kör rockabilly eller punk fullt ut. Och titta lite längtansfullt efter dem. Men så inser jag att det är tråkigt.

I perioder har jag haft mer en stil. De kläder jag har använt har varit i samma stuk och har jag köpt något nytt har det blivit liknande plagg och färger. Men så inser jag att jag tycket att något annat är supersnyggt och så leder jag in min garderob på ett annat spår. Det finns ju så mycket olika grejer som är snygga på olika, och man känner sig ju ändå inte lika piffig varje dag. Så jag uppskattar att min garderob kan innehålla både pinglan och ruggugglan, beroende på vem jag är just idag.

Just nu har jag dock en väldigt kulturtantig stil. Jag gillar jordnära färger och enkla snitt, samtidigt som jag gillar starka färger, form och galet. Jag tycker ändå att min garderob kan få rymma allt det där. På bilden har jag egenstickade accessoarer, svarta leggings, loppiskofta och loppisklänning. Att klänningen kostade 40 spänn skadar ju inte heller. Och en skön jacka och mina bästa Duckfeet i vegetabiliskt garvat läder.

Nu kanske det inte syns på bilderna att jag är så schizofren som jag är i min klädstil. Men jag tror inte heller att man kan hitta så mycket röda trådar i min garderob. Det finns både nytt och vintage, neon och plain, enfärgat och kitschiga mönster. Måste man verkligen begränsa sig till en stil när det finns så många snygga? Blir jag mer tagen på allvar då? Kommer jag ha en bättre garderob? Blir det roligare med kläder om jag nischar mig? Och kommer jag vara lyckligare om jag har en enda specifik stil? Nä, jag tror knappast det. Jag gillar olika. Vad gillar du?

Singles day - shoppa inte i onödan

Så var vi där igen. Ett kommersiellt jippo som enbart är till för att vi ska shoppa, och således överkonsumera, ännu mer. Konsumtion ger ett hutlöst klimatuttryck och inte nog med att vi har Black Friday och den enormt omfattande julhandeln, idag är ytterligare en sådan dag.

Jag syftar idag på Singles day. Denna dag är egentligen en kinesisk festivaldag som har firats sedan 1993. Vad den går ut på är att unga kinesiska medborgare är stolta över sitt civilstånd, dvs över att vara singel, varpå de firar med festival och vilodag. Dagen firas alltid den elfte november, dvs 11/11, där siffran 1 syftar till att vara ensam, alltså singel. Många yngre människor firar denna dag och det har visat sig att nätshopping är extra blomstrande i och med detta. Logiskt va? Eller helt knasigt tycker jag! En dag för att fira att man är singel blir en av de största nätshoppingdagarna i världen. Jag ser liksom inte riktigt kopplingen där.

I Sverige upplever jag att Singles day-kampanjer är en relativt ny företeelse. Jag gjorde en snabb googling och kom fram till att många svenska klädkedjor givetvis har hoppat på detta också, bl.a. Lindex, Kappahl, Indiska, Gina Tricot och Ellos. Behöver vi verkligen en dag till för överkonsumtion? Så klart vi inte gör! Vi överkonsumerar nog med kläder ändå utan rabatt. För mig är det inte svårt att låta bli de där dealsen med 11, 20 och 30% rabatt på kläder jag inte behöver idag. Visst låter väl du också bli?

Bilden är lånad från en annons jag fick upp på insta. Totalt bortkastat på mig kan jag säga.

Fars dag - skippa skjortan och slipsen!

Idag ska tydligen alla pappor firas. I veckor nu har vi matats med reklam på nätet, tv och i tryckt form om allt bös vi tydligen måste köpa för att kunna uppskatta våra fäder på denna dag. I min familj kan jag inte påstå att firat särskilt storslaget under min uppväxt. Lite extra gott fika kanske det har blivit, eller någon chokladkartong. Det räckte gott. Eftersom enbart består av två vuxna och en hund, alltså inga barn, i min nuvarande familj firas inte sådana här dagar. Det köps inte heller det obligatoriska skjort- och slipspaketet.

För, liksom så många andra dagar runt omkring oss, har även fars dag blivit ett kommersiellt jippo väldigt mycket går ut på ytterligare konsumtion. Och här är min åsikt: man måste faktiskt inte köpa en nyproducerad skjorta som framställts på icke-ekologiskt och etiskt vis. Visst kan man då välja ett alternativ som är bättre för miljön och där arbetarna fått skäligt betalt. Eller ännu hellre, köp skjortan på second hand om du nu prompt ska ge bort en. Eller köp inget alls. Pappsen behöver väl inte prylar för att känna sig uppskattad? Man kanske kan visa uppskattning på annat sätt? Jag kommer ringa min pappa senare. Och så skriver jag det här inlägget. Jag tror inte pappa behöver någon skjorta. Jag tror han vet att han är skitbra ändå!

Jobbdealen

Har jag nämnt tidigare att jag har en deal med mina kollegor på jobbet att om jag lagar deras kläder så får jag vin? Kanske inte. Ok, det är ingen officiell deal, men så är det. Jag har tagit med mig det från mitt förra jobb och det funkar riktigt bra. Det börjar bli lite mer känt i alla fall och jag är nöjd med upplägget. Jag gillar vin.

Det blir mest jeans och andra byxor jag lagar men jag har även sytt ihop en söm i en tröja och bytt resår i en barnkjol en gång. Men i vart fall, ibland kommer kollegor och frågar om man inte kan ställa upp och laga. Och jag gör gärna det. Jag ser hellre att jag lägger lite tid på att laga än att de slänger och köper nytt. Jag kan ju sy och jag tycker faktiskt att det är en tillfredsställelse att laga. Men detta betyder givetvis inte att jag inte själv samlar lagningar på hög innan jag får tummen ur. På bilden ovan ser vi en mycket kär kollegas jeans. Det ena paret var mer slitet och det andra paret hade gått sönder lite vid hällan. Den ena lagningen blev mer välartad än den andra men jag gillar ju när lagningarna syns. Och hon tyckte det var snyggt sa hon! Jag väljer att ta henne på orden.

Det kom sig av att en kollega på mitt förra jobb frågade mig om inte jag kunde fixa fållen på två par byxor åt henne eftersom hon "absolut inte" kunde sy. Jag vill ju hävda att alla kan sy dock vilket jag skrivit om tidigare. Ett av paren skulle jag lägga upp igen då fållen släppt och det andra paret fick jag rekonstruera den på eftersom hon smält den med strykjärnet. Hon sa att hon kunde betala för det eftersom min tid är dyrbar och det landade i att hon köpte rödvin till mig. Fine by me!

Här har vi en annan lagning jag gjorde för några veckor sedan. Det blir inte lika osynligt som när Repamera gör det kan jag säga men jag gillar ju som bekant när lagningarna syns. Och visst, skulle jag verkligen anstränga mig att hitta exakt rätt nyans på sytråd och lagningslapp hade jag också kunnat göra en proffslagning. Men livet är för kort för att göra osynliga lagningar anser jag!

Sedan kan det hända att kollegan har köpt ett blekta jeans i tunt tyg i kass kvalitet som behöver lagas flera gånger. Tre gånger närmare bestämt. Men visst, mer vin till mig! Så efter att ha lagat skrevet smackade jag på en lapp i en annan nyans över mina gamla lagningar som ändå började ge sig. Tjockare och bättre tyg var det med. Jag tycker det är rätt fräsigt ändå! Jag hoppas han håller med...

Second hand = billigt?

Det finns många vinster med att handla sina kläder second hand. Miljömässiga är väl den mest uppenbara. Att det är roligt och kreativt och att man har lättare att hitta en egen stil är ytterligare en. Sedan har vi ju de ekonomiska vinsterna med. Men är det alltid billigt att köpa second hand egentligen?

Här har vi ett exempel när andrahandsmarknaden är som bäst skulle jag säga. I våras var jag med och arrangerade en tjockisloppis här i Göteborg som blev mycket lyckad. Jag hittade massa fint som passade mig och mina bästa fynd, om vi ska se till fynd i den ekonomiska bemärkelsen, är nog de här tre. Två klänningar/tunikor och ett par leggings för 10 kr styck. Som hittat. Och man kan verkligen göra superfynd ibland i butikerna. Ibland handlar det om att den som prissatt inte har en aning om andrahandsvärdet för ett plagg. Ibland hittar man sådant som man verkligen gillar för en spottstyver. Och det är klart, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte får en liten kick av att hitta ett plagg billigt, när det egentligen hade kunnat kosta mycket mer. Jag hittade t.ex. både en tröja och en klänning, omärkta, från Gudrun Sjödén på BjörkåFrihet för några veckor sedan. För oss som är stammisar på BjörkåFrihet på Backaplan i Göteborg så vet vi att omärkta trikåplagg på galgar kostar 40 kr. Också som hittat!

Måste second hand var billigt då? Är det inte värt att köpa kläder i andrahand om de inte är billiga. Jo, det hävdar jag bestämt! Det kan ju t.ex. vara så att man är ute efter något speciellt som inte finns i nyproduktion längre som man får leta lite efter. Då är det för mig helt klart värt att betala lite mer för. Vissa plagg får lite legend- och nostalgistatus och då är det nog fler än jag som kan tänka sig att betala lite extra.

Och har man väl fått en fix idé är det svårt att släppa den. I somras kom jag t.ex. på att jag ville ha en sån där floaty kaftan från Monki, trots att den är i polyester. Efter att ha förhört mig med min klädguru Anna om att den är helt ok att ha på sig trots plastinnehållet bestämde jag mig för att slå till på en på Sellpy. Det blev en gul eftersom det är min favoritfärg. Och jag betalade hela 400 kr för den. Så mycket kan jag garantera att den inte kostade i nyskick så man kan ju se det som att jag gick back där. Men för mig spelar det faktiskt inte så stor roll. Visst har jag skippat att köpa plagg second hand för att jag anser att de är för dyra men då lider jag inte särskilt över det. Det handlar ju om att jag egentligen inte behöver det plagget och då kan det kvitta. Hoarding är inte en bra gren att syssla med. Men är det något jag verkligen verkligen vill ha eller behöver kan jag betala en hel del för det, även om det är i använt skick. För mig behöver inte second hand vara loppispriser. Jag kan gärna betala en slant eftersom den stora vinningen i detta är ju den miljömässiga. Det sparas så mycket vatten och koldioxid på att handla second hand och använda kläderna längre att man inte riktigt kan motivera nyköp anser jag. Och som vän av använda kläder och lite patina är det helt fine att kläderna inte är perfekta från början. Så resonerar jag i alla fall.