Skämmigt med second hand

Det är ju inte jag som tycker det så klart. Men för ett par tre veckor sedan skrev jag att det här med att second hand skulle vara ofräscht bara är trams. Sekelskiftesvillan och Lisa Larsson-hunden är ju inte ofräscha utan det är något man gladeligen återbrukar. Varför skulle den där kjolen från Stadsmissionen vara ofräsch då? Nä, jag tror egentligen det beror på något annat att vissa människor aldrig skulle kunna tänka sig att handla ett par byxor eller en osthyvel t.ex. second hand. Jag tror nämligen det beror på skam.

Förr i tiden, alltså för hundra år sedan och så vidare, fanns det ett helt annat värde i kläder. Innan fast fashion, eller snabbmode som jag numera ska säga egentligen, dök upp var det helt andra pengar i kläder för en vanlig konsument. Att köpa tyg kostade mycket. Tyget skulle ju ändå vävas och färgas, och tråden/garnet skulle spinnas vilket också kräver en del förarbete. Hade man inte råd eller möjlighet att köpa tyget gjorde man allt det där själv. I bondesamhället var tid pengar och råvaran hade man inte obegränsat av heller. Då kunde man inte skaffa fyra nya toppar i månaden utan de kläderna man hade vårdades och användes tills det inte gick längre. Växtes de ur ärvdes de eller syddes om. Blev det slitet tog man tillvara på det gick att tas tillvara på. Och på den tiden var nya fina kläder väldigt värdefullt och tjusigt.

Att nya kläder var så värdefullt kunde även göra att de där ärvda kläderna, som var ett nödvändigt ont, inte var lika roliga. Det syntes givetvis på en och ens kläder om man var rik eller fattig på ett annat sätt än vad det gör idag. Det var kanske inte alltid lika roligt att ha mammas utslitna blus som kjol. Och även om jag gillar synliga lagningar kan jag förstå att det på den tiden symboliserade fattigdom. En riktigt rik person hade ju istället kunnat köpa en ny blus. Och det är detta jag tror lever lite kvar i oss. Det är skam som gör att vi inte vill köpa begagnade bruksföremål som om vi inte hade haft råd med nya. Saker som det finns ett värde i, som den där sekelskiftesvillan och Lisa Larsson-hunden, det är inte pinsamt. För tänk om någon skulle tro att jag inte har råd att köpa nya kläder, hur hade det sett ut?

Ja, vad hade det spelat för roll egentligen? Och i perioder, som när jag pluggade med halvt eller inget studielån, då har jag inte riktigt haft pengar till nya kläder. Och så ser ju livet ut. Min teori är att folk (dvs andra personer än jag) blandar ihop det där skämmiga med det ofräscha. Personligen är jag snarare mer stolt än generad över att jag handlar second hand. Med ett stort intresse för textilier och miljö är det det enda rätta för mig. Det känns toppenbra att ha tagit klivet över till andrahandsvärlden. Jag har nämligen på senare gått på en rejäl nit när det gäller nyproducerat. Vi ska se hur den historien slutar innan jag bekänner min synd. Jag återkommer med det!