Jag har märkt en grej. Det finns någon form av stolthet i att man inte kan eller är dålig på saker. Man ska göra en grej av det. Fast bara om man har snippa då. Inte om man har snopp. Då kan man ju det mesta. Jag lyssnade på en handarbetspodd en gång i tiden där, framför allt den ena av dem i podden, skulle uttala allting fel och sedan skratta åt att hon inte kunde uttala det. Hela tiden. Det var inget som var särskilt intressant att lyssna på. Och nu har jag snappat upp att det finns en grej, någon form av stolthet i att man inte kan sy. Förra året skrev jag att vi alla, som haft svensk slöjd i skolan, bör kunna sy. Om inte slöjdundervisningen varit helt katastrof ska man kunna sy efter sju år med slöjd i skolan. Jag brukar inte låta mina elever gå vidare utan att i vart fall ha lärt sig grunderna. Om inga exceptionella omständigheter råder ska man klara av att lära sig sy i skolan, och allvarligt, att sy är fasen som att cykla eller simma. Har man en gång lärt sig grunderna ska man ändå kunna fixa det mesta basic. Annars är det är lätt att snappa upp igen med hjälp av youtube.
Ok, jag kastar ingen skugga på dem som tycker att de inte kan sy, eller som inte heller är intresserade av att sy, men jag reagerar ändå på att det har blivit någon form av status i att slänga sig med uttalanden som: "Jag kan inte sy, inte ens om mitt liv skulle hänga på det!". Men kom igen, det kan väl ändå inte vara sant? Så du menar att du hellre skulle slänga dig i ett brinnande hål än att sy en raksöm på en symaskin? Du väljer alltså att dö? Tillåt mig tvivla. Och här hörrni, här sticker jag ut hakan. Att kunna sy i en knapp, att laga, att enkelt lägga in eller sy upp, det bör alla kunna klara. Till och med du. Det är faktiskt rätt basic. Jag blir alltid så förvånad när jag ser säljannonser i diverse facebookgrupper där det står: "Jag säljer dessa då de tyvärr är för långa för mig.". Jaha, men det är väl inget problem eller? Det går att lägga upp byxorna. Att korta dem är faktiskt rätt lätt.
Och nejnej, återigen, jag skammar ingen. Jag fattar om man inte är intresserad nog eller tycker att man inte är kunnig nog. Det senaste kan man lätt göra något åt dock. Det är bara att göra det! Ju mer man syr, desto bättre blir man. Enkel psykologi. Och vill man då inte själv sy, då finns det faktiskt andra som vill det. Kanske har man någon i ens närhet med symaskin, kunskaper, vilja och tid som kan hjälpa en. Annars finns det faktiskt de som lever på det. Sömmerskor finns typ överallt, det är bara att söka. Visst kostar det en liten slant men det är i alla fall billigare än att köpa nya byxor. Och jag antar att man köpte dem för att man ville ha dem. Lätt värt. Och läser man nu och tänker: men jag kan ju inte, jag vill ju inte, jag vågar inte etc, och råkar jobba på samma jobb som jag, då kan man ge byxorna som behövs kortas eller tröjan med sömmen som behövs sys ihop till mig. Jag har nämligen en väldigt fördelaktig deal med att jag lagar och du köper vin till mig. Tjänster och gentjänster helt enkelt. Jag kan lätt utöka den dealen till min bekantskapskrets med. Hojta bara!
Slutpoängen är, det är inget att skämta om att du inte kan sy. Jag fattar om du inte vill, men kan kan du. Jag antar att du vill agera hållbart och inte bara använda och slänga eftersom du läser min blogg? Då är faktiskt att laga och ändra vägen att gå. Sy måste någon göra så det kan lika gärna vara du! Eller jag. Mmen då vet du vad det betyder! Och hur går det med #dagenslagningnovember? Tackar som frågar. Det går fint. Jag ligger i fas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar