lördag 27 april 2013

Angående ämnet slöjd

Det kommer väl inte som en överraskning att jag läser till slöjdlärare. Jag tar till och med examen i juni! Ska bli jättekul att komma ut och jobba! Då och då springer jag på diskussioner om textilslöjd på olika textilforum. Många berättar om snälla, hjälpsamma och inspirerande lärare, men en del berättar även om hemska och elaka slöjdlärare som "tvingat" eleverna att göra tråkiga saker som gjort att de hållit sig ifrån allt vad textilt arbete heter i flera årtionden efter det ungefär. Det här med att man blir "tvingad" tycker jag är intressant. Jag avskydde matematik och även idrott i skolan. Det minns jag tydligt. Där fanns det ett krav på mig att ställa upp diagram, simma och hoppa höjdhopp, och jag kunde inte direkt slippa undan det. Det är intressant att när det ingår moment som skall genomföras i slöjden handlar det om tvång och det är fruktansvärt, men det gnölas inte på samma sätt om "tvång" i andra ämnen. Jag såg det inte som en personlig förolämpning att jag var "tvungen" att jobba med geometri, så varför skulle det vara det att jag var tvungen att sy en "ful slöjdpåse"? Det är inte sällan man stöter på påståenden om att textilslöjden dödar all skaparlust och ibland känns det som att det anses lite fint och status att säga att man hade en dålig slöjdlärare som dödade handarbetsintresset och att "allt jag kan har jag lärt av min mamma/mormor/farmor". Och det där kan göra mig ganska förbannad. Jag ifrågasätter inte att det har funnits, och fortfarande finns, olämpliga slöjdlärare. Det har säkerligen funnits massor med slöjdlärare som var icke så goda pedagoger som inte bemötte sina elever på ett trevligt sätt som har fått eleverna att bli lite slöjdrädda. Men att dra all textilslöjd och slöjd över en kam, det köper jag inte. Jag menar, det finns och har funnit inkompetenta lärare i alla ämnen. Det finns nog lika många dåliga slöjdlärare som det finns lärare i matematik eller svenska. Därför är det väldigt intressant att se att slöjden upprör så många. Och att det finns så många åsikter om hur slöjden "skall" bedrivas.

Jag för min del har haft väldigt lärorik och lustfylld slöjd. Jag minns inte att jag hade några speciella meningsskiljaktigheter med mina slöjdlärare, men vi var säkert inte överens om allt. Och vi hade nog inte samma smak när det gällde allt heller. Men jag tror nog ändå att Lena, Arne och Maeit, som jag haft i slöjd, har påverkat mig i mitt yrkesval. Även mina handledare på mina två VFU-platser är en inspiration som lärt mig mycket matnyttigt! Och jag kan även lägga till att jag inte sydde en ful slöjdpåse. Tyget var nån sorts gul- och rödrosarutig historia, och vad jag minns så blev den riktigt bra.

Dessutom vill jag påpeka att ämnet heter slöjd och har gjort det sedan 1969. I praktiken är på många skolor ämnet fortfarande uppdelat i textilslöjd och trä- och metallslöjd som ersatte de gamla skolämnena "slöjd för gossar" och "slöjd för flickor". Dock heter ämnet slöjd och man får ett enda betyg i ämnet. Och undervisar man i ämnet har man titeln slöjdlärare. Något sådant som "syfröknar" eller "syslöjd" finns inte och har aldrig funnits. Slöjdämnet behöver få en mer "seriös" stämpel och högre status (vilket jag och Gunilla kom fram till i höstens uppsats), och då kan man ju lika gärna kalla det för vad det är. Vår skolslöjd är även en unik sak som inte finns på så många ställen och den ska vi värna om! Och jag hoppas att jag blir en väldigt inspirerande slöjdlärare!

10 kommentarer:

  1. Maja väntar extremt otåligt på att börja trean så att hon får börja med slöjd.

    Och vad det gäller slöjdpåsen gjorde jag min 1977 och den funkar fortfarande - inget dåligt med den. Däremot både är och var min virkning en skam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt! Och hon kan ju sticka redan! Nu när jag hittat en del av mina gamla slöjdgrejer så kan jag säga att jag var duktig i slöjd. Jag var på väg att skriva ganska, men jag ändrade mig. Jag var duktig. Inte på allt, men jag var ganska noggrann och bara en sån sak!
      När börjar hon trean förresten? Är de slöjdlärarna jag känner kvar så får hon två väldigt bra slöjdlärare enligt mig. Och man vet aldrig, kanske får hon mig i framtiden, då jag definitivt skulle kunna tänka mig att jobba på den skolan :)

      Radera
    2. Hon går i tvåan nu.

      Jag var ingen fantastisk slöjdare, jag ville bli fort färdig och slarvade lite mad detaljer. Undrar vad min syslöjdsfröken på högstadiet skulle säga om hon såg mig nu ;)

      Radera
    3. Hehe, ja det hade varit spännande! Själv har jag upptäckt att jag var bättre i slöjd än vad jag trodde. Alla grejer jag hittat från den tiden är välgjorda och jag var nog väldigt noggrann. Kanske att jag var lite långsam. Men det är snarare nu jag är slarvig och allt ska gå fort.
      Men typiskt att Maja kommer upp i slöjdålder lagom till att jag försvinner därifrån. Jag menar, det hade ju varit roligt att ha henne i slöjd, jag har ju ändå sett henne ammas under en föreläsning;)

      Radera
  2. HaHa! Jag drar också ofta paralleller till matten när mina elever tycker det är helt ok att "göra vad de vill" eller slarva sig igenom sina slöjdarbeten.
    Då kan de lättare förstå varför det finns "regler" i slöjdämnet också.
    "3+3 är inte 18. Skriver ni det i matteboken så får ni sudda och göra om. Eller hur!?"
    Ingen elev säger emot det :-)
    ***
    Jag är alldeles övertygad om att du blir en toppenbra slöjdlärare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Emma! Och visst är det intressant det där med tvånget...

      Radera
  3. Jag tillhör de som haft mest dåliga slöjdlärare och visst har det påverkat mig. Som tur är kommer jag från ett handarbetande hem och har inte låtit dåliga lärare hindra mig. Jag kan tycka att upplägget på slöjden har varit fel. Är man kreativ är det värsta som finns att bli styrd och få pekpinnar på hur man ska göra och vad man ska göra. Det jag saknat från fyra av de sex slöjdlärare jag haft är konstnärligfrihet och uppmuntran istället för klander. Kan ta som exempel hon jag hade under högstadiet, jag valde att brodera Lisa Simpson på ett gult tyg och fick skäll för att jag bara fyllde i ögonen. Att jag broderat jättefina stjälkstygn fick jag ingen beröm för. Beröm fick jag hemma istället av min mormor som tyckte att jag verkligen fått till henne. Hade jag inte fått berömmen hemifrån och blivit peppad hade jag nog slutat med allt vad handarbete heter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill inte frånta personer sina upplevelser av dålig slöjd och dåliga slöjdlärare, men att dra all slöjd över en kam och hävda att den förstör all skaparglädje och hantverkslust, det går jag inte med på. Mina slöjdlärare har inte gjort det, och jag kan inte se att de fem slöjdlärare jag haft praktik hos skulle göra det heller. Slöjdlärarutbildningen idag (åtminstone den jag går på) lär ut att man inte ska förmedla att det finns något rätt eller fel, och jag går efter premissen att gör någon "fel", då fixar vi till det. För så går det till i mitt eget skapande. Och jag kan se mig själv som mycket mindre petig än de slöjdlärare jag fått se undervisa. Att en slöjdlärare klandrar eleven, det är ett bevis på brist på social kompetens och pedagogik tycker jag! Och jag är säker på att din Lisa Simpson var jättefin!

      Radera
  4. Intressant post! Jag gillade funderingarna kring varför det man skulle göra i just slöjden upplevs som terror och tvång. Så upplevde jag också gymnastiken. Men det verkar som du säger finnas en liten samtalskultur kring just slöjd-ämnet. Men även kring ämnet dåliga lärare i övrigt. Det är väl ett ämne som alla kan samlas kring eftersom alla gått i skolan. Men det konstiga är ju att vi älskar att prata sönder det som är dåligt, men det är ju väldigt sällan man hamnar i ett samtal där alla berättar om sina favoritlärare och varför de var så bra. Detta stöder min tes om att vi är ett stort gäng gnällspikar som bor i det här landet. Jag inkluderar här såklart mig själv, jag älskar att gnälla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skriver jag under på! Jag älskar att störa mig på folk dessutom! Och kanske känner jag mig lite förolämpad när människor pratar skit om min yrkeskår. Jag kände likadant när jag fick höra skit om arkeologer, och gör väl det än idag, även om det inte är lika känsligt. Och det jag tycker är intressant är att det är alltid de som är missnöjdast (nytt ord) som skriker högst, när det gäller allt faktiskt. Det märker jag på mitt jobb, jag blir ju betygsatt av mina kunder, och de som avslutar samtalet med "tack så mycket, du har räddat min dag" de skippar nästan alltid betygssättningen. Värdelöst.

      Radera